Ångesten tar mitt liv...

3558 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Mrx
Jag följer din tråd

Jag följer din tråd och uppskattar dina inlägg. Du skriver många tänkvärda ord som är nyttiga för mig att läsa. Fortsätt med det du gör.

/ Mrx

John-Erik
Berra

Jag läser alltid dina inlägg. Bland de bästa här på forumet. Adde är också mycket läsvärd.
Mycket tänkvärt i dina inlägg som manar till eftertanke många gånger.
Att du har lyckats så bra är inspirerande.. Tror att många tar dig för given och glömmer
lajka.. Du börjar bli en inventarie här Berra :-)). Fortsätt skriv...

John

mulletant
Puss på dig

forumbrorsan Berra😘 / mt

mulletant
PS Berra

du måste läsa Addes tråd också / mt

Vinäger
Läser också

Jag försöker hålla mig uppdaterad i de flesta trådar, även om det är längesedan jag lade ner ambitionen att kommentera så gott som alla.

Tänker att icke-inloggning självklart är en anledning till utebliven respons, men även själva hjärtsymbolen. Tror att den för många är en tycka-synd-om-knapp, där man vill visa omsorg om någon. Saknar en tumme bredvid hjärtat, så man får välja. Kanske något för admin att se över. Eller så är det bara jag som överanalyserar...

Tack för härliga texter i alla fall, Berra!

mulletant
Hej Berra

Jag kommer inte på träffen, har mycket omkring mig, lång resa och ska på ett barnbarns födelsedagskalas.
Kram så här genom cyberspace och ha en fin dag ochgivande träff 🥰 / mt

Fenix
Berra

du står högst upp på listan över skribenter här, läser varenda bokstav ska du veta.:-) Men kommenterar nästan aldrig, finns kanske inget att tillägga!

Berra
Tack tack...

Santorini, Mrx, John-Erik, Mulletant, Vinäger och Fenix.

Jag har kommit på att jag är dålig på att tacka för era svar och hejarop.
Ganska så ofta så går ett tag mellan mina inlägg, och svaren kom ju på mitt föregående inlägg.
Men ibland så backar jag tillbaka i min tråd och försöker läsa på bakåt vad jag har skrivit, och det gjorde jag ikväll.
Ser att jag skriver väldigt öppet, känslomässigt och blottlägger väldigt mycket av mig själv.
Ni ska veta att ni faktiskt vet mest om mig, gammalt såväl som nytt.
Men det bygger på ärlighet, precis som nykterheten, man måste vara ärlig mot sig själv.
Inte förminska nackdelarna med att dricka alkoholen, utan att se fördelarna med att inte berusa sig.
För det ör precis där jag är, jag kan inte dricka ”normalt” vad det nu än är.
Om jag så skulle testa med att dricka en lättöl till lunchen, så blir det ju samma mängd som två starköl i veckan.
Ja eller två glas vin, väntar jag en månad kan jag dra i mig en hel flaska på en gång, eller en BIB i kvartalet.
Och jag tar hellre den större mängden vid ett och samma tillfälle än att inte känna någonting alls.
Så tänker en alkoholisthjärna, och mängden ökar med tiden och ursäkterna likaså.
Därför finns det ingen omväg till alkoholen, inte för mig i alla fall.
Det finns bara ett sätt, och det heter inte alls.
Orättvist?, nej inte alls, jag kunde ha varit nötallergiker också, eller glutenintolerant...
Ingen som är allergisk testar om de klarar av små mängder eller om allergin har gått över.
Man anpassar sig helt enkelt, och aktar sig för sådant som gör en sjuk, eller kanske t.om dödar en på sikt.
Och alkoholismen är en dödlig sjukdom, för vissa tar det en hel livstid för andra ett desperat tilltag på fyllan, olycka eller kanske självmord..
Alkoholen river upp en massa konstiga känslor som svallar över åt alla håll och kan få en att ta till ödesdigra konsekvenser.
Så nykterheten får en att svalna lite i sitt heta temperament och det blir en lugnare liv.
Så det kan man tillskriva nykterheten, det blir lugnare så, vissa kanske tycker det blir tråkigt att inte få ett tillfälle att lätta på sina känslor.
Men man får finna nya områden att tryckutjämna på, djur och natur blev mina...
Att vara instängd i sin alkoholbubbla gör att man blir fartblind, och får mycket tid över till att inte dricka och bota sin baksmälla.
Så det blir till att skaffa sig nya intressen och för all del nya vänner (som inte prackar på mig deras missbruk).
Så att sluta dricka alkoholen blir en typ av livstil och betyder en ganska så stor livsförändring, inte minst mentalt.
Och det är hjärnan som är alkoholisten, inte kroppen, den som styr över våra tankar och handlingar, minnen och skapar tillfällen.
Det är den som skapar luckor för dryckestillfällen och inköp, belöningscentrumet vill få sitt, nu har du varit duktig!
Om chefen på jobbet säger att vi ska råna en bank på lunchen, tänk så rika vi kan bli.
Gör vi det då?, nej såklart inte.
Men om hjärnan säger åt oss att dricka alkoholen och sedan händer det en massa saker som vi inte har kontrollen över, det är okey?
Idag kan man inte säga på samma sätt som förr, att det hände på fyllan, det är inte en tillräckligt bra ursäkt.
Man är alltid ansvarig för sina handlingar, nykter såväl som full.
De flesta vet om det och blir ångerfulla, och bara det är en pina i sig, varför utsätta sig för något sådant?

Vårat förhållningssätt till alkoholen fascinerar mig, hur den trubbar av vår mentala medvetenhet, och hur vi tillåter oss att luras gång på gång.
Det sjuka i det hela är att det ligger en öppen tolerans för det i hela samhället, rätten att få dricka sig redlös emellanåt.
Men min känsla är att vi sakta ser en liten liten förändring, historiskt sett ligger vi i spritbältet och har svårt att se våra begränsningar men det kontinentala sättet att dricka på där man kanske dricker lite varje dag men nästan aldrig blir berusad på samma sätt.
Där förlorar man ansiktet när man blir för full, det är inte hedervärt att blir för berusad.
Så i takt med att vi anammar det kontinentala sättet att dricka alkoholen på, mer vin än sprit, så tar vi oss också an sättet man dricker det på.
Man dricker det mer försiktigt.
Det är min känsla.

I helgen så var vi på födelsedagskalas och middag, svågern som alltid tar ansvaret för konverseringen vid middagsbordet vill ha ALL uppmärksamhet när han fyllnar till, och akta dig om du försöker ta ifrån honom det, då pratar han ännu högre tills alla hör honom.
Det blir lätt högljutt och till slut sluter jag in mig in min lilla värld, jag slutar lyssna och ser på andra och nickar när de vill ha ögonkontakt, men avslöjar mig direkt när de ställer en fråga och jag svara med ett förlupet..Va?
Han fäktar med armarna som en förstärkning till samtalet, det går några vinglas, en tavla och en golvväxt, och det är normalt..
Svägerskan spänner ögonen i han och han lugnar sig en stund, byter bord och två minuter senare är han igång igen.

När jag gick radhusgatan ner för att hämta bilen kunde jag höra hans stämma två hus längre ner på gatan, han hörs!
I bilen hem så säger frugan, men det var väl en trevlig tillställning, eller hur?
Min tinnitus tjuter fortfarande i mina öron och jag säger...Va?
Hon upprepar sig och jag svarar lågmält ...jorå, hon verkar inte tro på det svaret, och det förblir tyst i bilen på vägen hem.
Hon har ju druckit också och tappar en del av hörseln, så för henne var det ju normalt.
Man upplever inte kalasen riktigt på samma sätt när man är nykter, har jag upptäckt.
Jag ör glad att andra dricker, det håller min nykterhet uppdaterad.
Vore det inte ”enklast” att bara falla in det alla andra gör också, nej inte för mig.
Skillnaden mellan dem och mig är att jag dricker mer än de och har en morgondag dömd till ångest och kval.
Så oavsett vad andra säger och gör, jag gör på mitt sätt, och mitt sätt är att ta hand om mig själv och se vad som är bäst för mig.
Det är bäst när jag inte dricker, och allt som innehålller mindre än 0,5% är min typ av dryck, där går gränsen för mig.
Så det blir inget gränslöst drickande för mig, och när jag inte är törstig längre, så dricker jag inte mer heller.
Så var det inte förr, men förr var inte bättre.

Okey okey, lite förr var bättre....
För några timmar sedan var inte magen i uppror, nu springer jag på muggen stup i kvarten och det säger swosch vid varje besök.
Snart behöver jag smörja akterspegeln med Lypsyl för det svider rejält av det som kommer ut och dassapappret känns som ett 60-korns slippapper.
Det händer inte allt som oftast jag brukar ha en mage av stål, och får vara nöjd om det håller sig vid den utgången och inte tar den enkelriktade vägen tillbaka därifrån basseluskerna en gång kom in.
Fortsätter det det så här genom natten kommer jag nog behöva stanna hemma i morgon, man vill ju inte så gärna få en överraskning vare sig i brallorna på jobbet eller i lakanen på morgonen.
De säger ju att de är så mexikanarna vet om att de är hungriga igen, när det slutat svida i häcken.

Nä nog med skitsnacket, klockan är halvtvå på måndagsmorgonen och jag har en del att stå i på jobbet snart.
Bara det är skitjobbigt i sig...

Mors!
Berra

FinaLisa
Berra🙆

Tack, för ett härligt inlägg denna måndags morgon!

Kramar
💚💚💚

Mrx
Bra inlägg

Har precis kommit fram till jobbet denna måndag. Kollar forumet på toa. Blir starkare av att läsa ditt inlägg.
/Mrx

mulletant
Tack, tack forumbrorsan Berra

Vet du, jag tror vi vet var vi har varann, att vi har varann, att vi finns, och det räcker😘🌿

John-Erik
Tjena Berra

Hoppas att du mår bättre och att svedan i häcken är väck snart.
Du skriver brutalt ärligt.. Man får sig en liten käftsmäll (välbehövlig :-)) när man läser dig.
Man behöver läsa om detta och inse farorna med alkoholen.
Vår dryckeskultur skiljer sig markant från den kontinentala och vi har ju detta med att "dricka sig varandra till"
i vårt arv sedan väldigt långt tillbaka.En kall och karg del av världen med ett klimat som kanske kräver bedövning
ibland under den kalla och mörka årstiden.
Männen drack kopiöst förr i tiden och drickat fanns ju där som stöd för att överhuvudtaget orka med vedermödorna
och tankarna kring hur man ska orka sätta mat på bordet genom kroppsligt arbete som det oftast var.
Brännvinet var förhållandevis billigt och i stort sett alla drack, även prästerna drack stora mängder märkligt nog.
Mycket av vårt sätt att hantera alkoholen har rötter långt tillbaka. Under min ungdom( 16-19 årsåldern) var man vek
om man inte tålde ett helrör en Lördagkväll. Och detta gällde till för inte så länge sedan. Tycker att synen på A
har förändrats och att dricka sig apfull inte är ok längre på samma sätt som när jag var ung.
Det är ju bra på så sätt.. Dryckesmönstret som vi har ( och haft) i Sverige kombinerat med att försöka dricka
kontinentalt är dömt att misslyckas för de allra flesta. Vi kan inte supa oss drängfulla under helgerna för att
sedan dricka vin till maten på vardagarna. Det blir ett missbruk och ett beroende av det till slut.
När man läser dig Berra så tänker man fan, helvete är det verkligen så? Inga öppningar alls.
Bara att acceptera den brutala sanningen.. Har säkert också viftat med armarna som en
väderkvarn och varit högljudd. Man blir annorlunda av för stora mängder alkohol..
Tycker att det är lite jobbigt att vara nykter när andra blir fulla. Så är det och det får man försöka
hantera på något bra sätt som jag inte har någon lösning på ännu ( är kanske inte van då jag oftast
varit på den onyktra sidan). Värst är långrandigheten och övertydligheten. Jag förstår redan efter första
harangen men vill ju inte avbryta ändå. Vill vara artig s.a.s :-)
Jag har tagit mitt beslut och hur jag än vrider och vänder på det så mår jag bäst av att vara nykter
även om livet numera har ett annorlunda innehåll och det krävs lite fantasi för att fylla
tomrummet. Mår bra när jag dricker men känslorna efteråt är sämre än tidigare år
och jag kan inte leva med dessa känslor

Ha det Berra....

John

Berra
Tack!

FinaLisa, MrX, Mulletant och John-Erik!
..för er inlägg, det värmer.

Så en vecka och en helg har förflutit, och jag ligger här i min säng och försöker göra en slutplädering, hur var den?
Just nu myser jag, vi har nybytta lakan och de river så där som bara nytvättade lakan kan göra, det luktar fräscht av sköljmedel.
Ytterligare en sak som kan skingra tankar runt ett alkoholsug, att låta huden få vara med i en skön upplevelse, och näsan...
I öronen har jag ett par lurar som spelar min lista på Spotify, ett skönt sätt att lossa på dåliga tankar...
Så mina sinnen har just nu full tillfredställelse medans jag hör ett svagt klickande från paddan medans jag skriver på forumet.

...och...
Jag antar att ni vill höra hur det var på lajvet hos Alkoholhjälpens nya lokaler uppe på berget, Kristineberget.
Jo det finns en väldigt bra recension som Vinäger skrev i morse, men jag ska försöka ge min version av min upplevelse.
Det var min tredje livs levandes träff, och precis som tidigare så pirrar det alltid lite nervöst i magen, vaknade en timme före klockans väckning, och genast satte tankarna igång, vilka kommer, hur ser de ut, ser de ut som jag fantiserade ihop, osv...
Vissa känner jag ju igen, Magnus, Carina, Li-Lo och Rosette från Alkoholhjälpen, riktig fina människor som tar det lugnt med lite stressade besökare, de märks att de är vana att tas med berondepersonligheter, ny för i år var Sofia.

Bland de jag kände igen var också Adde och Renée, resterande elva personer blev nya vänner, och vilka personligheter!
Lite blyga till en början och man fick presentera sig om man ville precis på sitt egna sätt, jag kramar så många jag bara kan för det känns bättre än ett handslag, ett mer hjärtligt, varmt välkomnande och en ökad samhörighet.
Visst blev det en och annan tår, och det får det bli, vi är ju väldigt känslosamma människor och det visar bara hur hårt det är ibland att öppna sig inför andra, själv darrar jag som ett asplöv för att prata öppet inför så många nya människor, men jag ska inte ge mig.
Att bara våga är hälften vunnet, utmana rädslor är en sak som jag har anammat, en del i mitt tillfrisknade.
Att bara gå på mötet är ju en utmaning i sig självt.
Men jag såg aldrig någon svag person, alla var starka och ville verkligen genomföra hela mötet.
Man märkte genast hur många växte i sina roller, hur tillförlitligheten ökade och gemenskapen, otroligt egentligen vilken vilja det fanns i gänget, man ser människan bakom ytan.

Så ni som tvekade, ni missade verkligen något, hoppa inte denna fantastiska möjlighet nästa gång det bjuds till träff.
Precis som tidigare, man blir helt mentalt slut efteråt, man tömmer ut sig fullständigt, kanske är det när nervositeten lägger sig och man känner bara en total lycka att ha genomfört alltihopa, vad vet jag?
Man blottlägger sig och visar strupen, men förblir anonym, nicket får ett ansikte, en dialekt, ett rörelsemönster, en mimik och vi delar en hemlighet, lyssnar och har förståelse, orden får en igenkännande innebörd, någonting som man i stort sett aldrig delar med sig med andra.
Det är en fantastiskt upplevelse som få kommer att finna någon annanstans, ett mentalt marathon.
Mycket skratt bjöds det på, när fasaden har raserat så finns det inget att försvara, man kan vara sig själv och vara öppenhjärtlig.

Jag satt nära Adde vid ringsittningen eftersom jag känner honom sedan tidigare möten, det blev många glada tillrop.
På något sätt kändes det som om vi har känt varandra hur länge som helst, mycket nog via forumet, men ändå.
En stor brummande björn med hjärtligt sinne...

Men jag förstod nog också genom att läsa mellan raderna att vi ”gamlingar” på forumet kan kännas som ett motstånd för nykomlingar.
Att vi hålller ihop och inte släpper in alla nya på samma lättsamma sätt, att vi är ett ”järngäng”.
Så vill inte jag känna att vi upplevs, att vi håller ihop och håller andra utanför, det vore helt fel, och gör mig missmodig och ledsen faktiskt.
Om det stämmer så får ni absolut säga till, det är inte i alla fall min mening.
Jag ställer mig inte högre än någon annan på forumet, mina tio år i nykterhet ger inte mig några fördelar alls på forumet.
Och att det skulle vara någon jakt på flest likes, det är ingen tävlan även om det trevligt med att man uppmärksammas.
Självklart är det väl roligt med svar i tråden och att man får lite tillbaka för den tiden man lägger ner med att skriva långa inlägg.
Det passar naturligtvis inte alla, vi är ju olika i detta fantastiska och helt unika forum, och så ska det fortsätta att vara.
Men jag vill inte att någon ska tycka illa om mina inlägg.

Så med en liten obehaglig klump i magen lämnade jag träffen, det var första gången...
På vägen hem stannade jag bilen lite avsides för att skingra tankarna en stund, lät naturen få tanka upp mig lite med ny energi.
Det hjälpte för stunden...

Berra

Vinäger
Tack Berra

Både för i lördags och för ett fint inlägg. Håller med om att det var många härliga personligheter och kul att äntligen träffas.

Blir dock alldeles förskräckt över dina olustkänslor. Självklart är de dina och att du känner så är tråkigt. Att lämna en så fin träff med dessa känslor är långtifrån optimalt. Önskar att jag kunde skriva direkt till dig nu, men tar det här ändå.

Då jag själv är en person som lätt tar åt mig funderar jag förstås över om det är något jag sagt eller gjort som fått dig att känna så. Var rejält uppe i varv i lördags och kommer inte ihåg allt vi pratade om i detalj. Känner mig ju själv som en som inte alltid välkomnar alla längre, då jag av naturliga skäl inte kan och orkar. Vet att vi pratade om det. Även jag blev en gång beskylld för att vara med i ett järngäng och leda det.

Kanske överreagerar jag, men om jag är orsaken till någon av ovanstående känslor ber jag om ursäkt. Det var verkligen inte min mening.

Du skriver så bra och målande, hoppas att du vill fortsätta att göra det. Du gör skillnad.

Jag måste i väg nu, men kände att jag ville skriva ned de känslor som ploppade upp.

Kram

IronWill
Har för mig

Att det var jag som tog upp det där med ”veteranernas långa trådar” men det är ingen stor grej, eller kritik. Menade att när jag var ny(are) så tedde sig de längre trådarna rätt oöverstigliga att ta sig igenom och alla verkarade ha sin samling med trogna läsare/bundsförvanter. Samt att ni kommit så långt i er kamp. Så det blev för mig att jag mer hoppade in bland de som var lika nya och osäkra som jag var. Men det säger ju mer om mig än er 😀. Jag menade inte att ni var exkluderande på något sätt, det har jag aldrig upplevt. Du ser, inte ens muntligen kommer allt ut som tänkt. Hur som helst kul att ses!

Hillary
Veterangänget

Hej Berra å alla ni andra från träffen i lördags. Jag som ny i gänget tyckte det var jätteskönt att det var några veteraner med!! För mig känns det tryggt! Tryggt att få lyssna på era erfarenheter och kunskaper. Tryggt att känna er värme och vänlighet. Tryggt att få vara ärlig utan att bli dömd. Tryggt att få känna att jag inte är ensam. Kram till alla!

santorini
Ännu en veteran

Det är helt naturligt att ”veteranerna” har långa trådar eftersom vi varit med länge. Det är knappast heller tvunget att läsa igenom dom. Jag har skrivit för min egen skull, för att se tankarna i skrift och lättare bena upp dom. Sen blir det också så att jag kommenterar hos dom jag ”känner”, dom som varit med länge. Eller nån man fastnar för. Och det är alltid trevligt att veta att nån läser det man skriver. Det sporrar förstås att fortsätta skriva om nån sätter värde på det. Jag har verkligen på sistone fått fin respons från en som säger att hon fått insikter av mina erfarenheter. Det är väldigt glädjande om ens tråkiga erfarenheter kan vara till nytta och hjälp för nån annan. Man kanske inte måste göra alla misstag själv.

Det kan förstås också vara så att det sticker i ögonen på nån nynykter som tycker att vi är så präktiga och kommer hit och skryter om hur bra det gått i x antal år. Å andra sidan visar vi att det går att bli nykter och fortsätta att vara nykter. Att det finns ett liv utan alkohol. Att det inte blir en evig kamp mot sug. Att man inte saknar det.

Vi har också kämpat, vi har inte fått nykterheten gratis. Det är bara att hänga på så blir man veteran:)

Sidor