Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

... skickar jag dig, fina Ulla. Gör ditt allra bästa och håll i din nykterhet för till trots för uppgivenhet och sug är det ju fint att leva utan ångesten och alla dessa tankar som tas upp av alkoholen när man är mitt uppe i det.

?

Jag har inte alkohol som begär.
Snarare relationer,eller att gå inoch försöka hjälpa de som kanske inte ens vill bli hjälpta.
men på ett sätt som ger mig lindring i oron.
Medberoende/relationsberoende.

Men jag tror att suget är väldigt likt alkoholberoende och vi stillar det bara på ett annorlunda sätt.

Det är (nog) ett bra tecken.
Skriver mest i min andra tråd,men tänkte att det var dax att uppdatera lite.
Jag har nu flera gånger under hösten ställts på prov.
Varit nära att falla ned och ibland slunkit ned en bit.
Men snabbt har jag klivit upp på rätt sida gropen och blickat ned i hålet och tänkt att nej..dit ska jag inte.
Känslomässigt har jag ibland slukats av svarta tankar som ätit mig och som jag tidigare lindrat med att gå in i medberoende/ansvarstagande som inte är mitt att ta.

Jag har nu stått emot många gånger och istället agerat lite kallt kanske,men jag känner att jag som person mår så mycket bättre.
Har mer kraft att se klart på situationer och agerat där jag bör och ska agera.

Jag re-agerar inte lika mycket nu heller.
Jag stannar upp,känner en massa men brukar då försöka söka en lugn vrå,inne i mig själv eller i faktisk avskildhet.
Där överlägger jag med mig själv och försöker bena ut vad som händer och om jag ska göra något och isåfall vad.

Jag är precis i en sån situation nu,men jag lyckas avstå trots att tungan krullar sig :-)

Kämpa på ni alla som vill försöka må lite bättre och sluta stångas med drakar som ni aldrig kan vinna över,tex alkoholen.

New start

Det är det jag behöver göra. Analysera vad jag känner och vargör jag drivs att dricka!
Tack

Är inne på visit i forumet, det händer sällan numera att jag loggar in. Vill skriva en hälsning till dig och tacka för att du så generöst och insiktsfullt delar med dig. Jag följer dig så här lite på avstånd. Önskar dig allt gott på din fortsatta resa? / mt

och reflekterar.
Och försöker få fatt på känslan av att vara på flykt som många av oss härinne är.
Jag har fortfarande kvar en del av mina dyssiga beteenden.
Sånt som förr inte märktes så mycket då det såg bra ut utifrån.
Jag bakade 2 liter bullar istället för en halv.

Jag ringde en vän som jag visste behövde stöd,fast jag inte alls orkade osvosv.

Dvs jag såg till att den oro och energi som jag har mycket av blev lindrad.

Jag skulle vilja likna mig vid en hund som hålls ovanför vattnet,den simmar per automatik trots att det inte behövs.
Den vill inte blicka ned och se att det faktiskt är lugnt,utan simmar för säkerhets skull.

Jag försöker sluta simma när jag känner oron komma.
Jag försöker sätta ned min hundbak och sluta vifta på svansar öron eller tassar.
Känner in oron,låter den tala till mig och är i den tills den klingar av lite.

Sen får jag göra det där som jag hade impuls att göra på studs.
Ibland struntar jag då i det där "viktiga",eller så gör jag det,men med mer kontroll.

Dvs jag försöker kontrollera mig själv istället för andra.

Jag har också så tydligt börjat se hur andra människor ofta och gärna går in och försöker styra sin omgivning.
För att de får impulsen att kontrollera,socialisera normalisera,eller vad man nu vill kalla det.

Kanske var det en nödvändighet förr under grottiden då vi alla skulle samsas under ett tak och faktiskt fungera ihop.
Dvs en sund process som inte längre behövs.

Idag ska vi ju alla få vara de vi är,individualister eller tom egoister för att så att säga bejaka oss själva.

Jag har väl inte riktigt hittat balansen där.
Att få säga ja till mig själv och kanske därigenom ibland tacka nej till någon annan.
Det är mycket svårt för mig och skapar gärna en orimlig skuld i att jag inte skulle vara värd.
Jag har nyligen stått upp för mig själv i en situation där jag tidigare likt ett barn fick mitt nej och då som motreaktion rymde hemifrån och hoppades att någon skulle komma och leta rätt på mig och krama om mig.
men det funkar inte riktigt när an är en 55-årig tant.
Utan nu har jag vågat stå kvar,hållit fast vid mitt behov,förklarat värdet och varför och äntligen fått gehör.

Så härligt när två vuxna människor kan mötas just vuxet och hitta lösningar.

Kämpa på alla ni människor som försöker bryta mönster ni inte längre vill ha.
Det går,om än långsamt.

Är impulserna här att få styra upp allt och alla.
Jag vet bäst,fattar ni inte.
Har ni inte bättre förstånd osv.
Viljan att bygga en koja ute i skogen och slippa alla människor och bara behöva ta hand om mig själv och lite djur.
Slippa se allas oförmågor och felaktiga handlingar och slippa känna så mycket som jag känner.
Ilskan när någon gör vansinniga saker.

TYröttheten när jag känner att jag inte räcker till på samma sätt som förut.
Varken för mig själv eller för min omgivning.

Just nu händer saker i min absoluta närhet som är riktigt tungt att vara med om.
Kanske det går vägen,kanske inte.
Men i detta vakuum som uppstår innan man vet är inte rolig.

Och jag går igång på alla cylindrar.
står liksom och brummar redo på startlinjen.
Men stannar där och slösar en massa bensin i onödan på ingenting.

Och i detta,när jag avstår kontroll och medberoende så mår jag ännu sämre.
Går då igång på att försöka kontrollera mig själv och agerar nästan tvångsmässigt ibland.

Och ser också det och ska avstå det.
Katten på råttan,råttan på repet...

Så nu är jag då i ett vakuum av ett vakuum.
Dvs göra ingenting åt allt som jag vill och kan göra för att underlätta eller styra upp saker.

Svårt,tungt och nödvändigt.
Men friskare än mitt tidigare beteende,även om det inte alls känns så friskt på insidan just nu.

Ullabulla - jomenvisst. Jag vet ju också bäst. Ofta(st). Men kan kanalisera andra vägar eller låta smälta inom mig.
Så klok du är. Allt gott, joppas det svåra går en bra väg! / mt

Så släpper sakta mitt band.
Mitt ex har dött och våra band är numera minnen.
Trots separation för nästan 6 år sedan så har han fortsatt vara en viktig bit i mitt liv.
En hållhake eller livrem på det liv jag levt och en av de stadiga grunder jag ändå stått på.
Han har hållit dörren öppen,jag var välkommen tillbaka till hans trygga famn.

Jag kunde segla ut igen från den vetskapen till mitt nya liv men återvända i tanken när det gjort för ont i mitt nya liv,eller det har ställt för mycket krav på mig i form av tillfrisknande eller nya hinder som jag inte tror mig klara.

Hans kärlek till mig och min lojalitet till honom och hans välmående eller illamående har varit en ständig följeslagare trots att vi brutit.

Nu är han död och jag kan släppa taget på riktigt.

Våra band var så starka,delvis sjuka delvis friska.
Vår omsorg om varann och att den andra skulle må bra har fortsatt.
Någon sorts äkta kärlek som aldrig dog,fastän jag lever i en ny bra relation som är kärleksfull och fin.
Så har jag ändå haft en dubbelhet i mitt liv som jag försökt bemästra.

Att släppa taget är väldigt svårt,för att inte säga omöjligt när man väl hakat fast i varandra på djupet.

Men jag vet och känner att han är med mig i de stunder jag har det svårt eller är ledsen.
Sakta fyller han mig med kraft och mod så att jag lättare kan stå ut eller klara av de situationer jag tidigare känt mig bräcklig.

Kanske inbillning,kanske sant. Det får jag aldrig veta.
Jag fortsätter gråta mina tårar över det liv han inte fick leva då cancer tog hans liv på väldigt kort tid.
Han var nykter sen 2,5år och såg fram emot en pension och ett rikare liv.
Han fortsatte att se till mitt oxh min dotters bästa på det sätt han alltid gjort.

För det tackar jag honom.
Alkoholism är en djävla sjukdom..

Så fint du fint du skriver, ett vackert och sorgesamt farväl.

Håller med att dom djupa äkta banden aldrig släpper. Upplever själv att trots stridigheter, trots långa perioder utan någon kontakt, trots att jag tycker min fd man inte fattat någonting av vad som är viktigt i livet, lever inte överhuvudtaget utan hankar sig fram nätt och jämt. Enda möjligheten att "förgylla livet" är en flaska vin (tanken slår mig skriver jag egentligen om mig själv). Just nu hankar jag mig fram, men vin förgyller inte min tillvaro. Det behövs mer än så. Ttrots att vi varit skilda 35 år och jag nog inte skulle klara att umgås med honom en hel dag, så finns han alltid där och att hjälpa varandra när det verklugen behövs är en självklarhet. Vi har som du säger hakat in i varandra, tidigare på både på ont och gott, idag är det bara gott.

Lycka till med ditt framtida liv med den inställningen och det synsättet du har blir det säkert bra. ❤

Och så vackert på en och samma gång det du skriver. Så ledsen för din skull! Döden är så definitiv och brutal. Så trösterikt att du ändå kan känna hans närvaro. Och så oändligt sorgligt att han inte fick fler nyktra år att njuta av. Många varma kramar till dig Ullabulla♥️ Du är den kloka, varma och starka som vågar vara ärlig! Så glad att du finns här på forumet.

Å så sorgligt. Ni verkar haft en bra kontakt i alla fall. Så synd att han inte fick fler år nyktert.
Ledsen för din skull??

InteMera

Du skriver så vackert trots allt han utsatt dig för och allt ni varit med om. Ledsamt att slutet blev såhär, ta hand om dig! Sänder dig en varm kram.

Blade Runner

Tack för att du delar med dig. Mina tankar finns hos dig och det du går igenom. Fuck Cancer och Fuck alkoholism. ?
Blade Runner

Ett svar jag gav en annan härinne som funderade på vad som definierar medberoende/sund omtanke om sin nästa.
Jag skriver den här också,så jag minns den i mina uppförsbackar :-)

För mig
Som definierar mig som medberoende (tyvärr)
Så handlar det om att jag sätter mina egna problem tankar och behov åt
sidan för att låta mig uppslukas av en annan människas bekymmer.
Dvs jag krymper som människa i förmån för någon annan.
Mitt liv blir inte bra om den person jag bryr mig om inte mår bra.
Jag har svårt att sätta sunda gränser runt mig själv och bejaka det jag
behöver.
Jag låter mig vara med om felaktiga saker och låter andra eller tom jag
själv flytta mina gränser över vad som är ok.

Jag brukar också när jag mår dåligt gärna söka upp en
beroendeperson,eller en som jag vet behöver mig i någon form.
Får jag då hjälpa denne och tom ibland får ett tack så får jag min
belöning.
Jag är värd något och är viktig för den personen.

Jag har alltså svårt att se mitt eget värde om andra inte behöver mig.
En professionell person försöker också på samma sätt nå andra människor
för att kanske komma in under beroendeskalet och hitta människan.
Där kunna ge stöd motivation och hjälp.

Men jag som medberoende tappar då min roll och mitt syfte och kan ibland
tom sörja att den beroende blivit nykter.
För vem är jag då?
Vad ska jag göra nu?

Men detta är bara en kort sammanfattning och utifrån mitt perspektiv.
Andra har säkert andra formuleringar och grunder.

Att låta den beroende hitta sin egen väg,behandling och ev
tillfrisknande utan att jag är där och petar är mycket svårt för mig.
Jag vet minsann bäst hur en alkoholist ska bli frisk.
Och jag är inte på något vis beroende av alkohol..

Dvs jag tar över den beroendes tankar och funderingar och försöker lägga
mina åsikter och värderingar på den personen.
För då minsann kommer allt att ordna sig och de kommer att bli frisk och
jag bli lycklig.

För mig handlar det ofta om att jag känner en oro.
Får jag då tala om för någon annan hur de bör leva sitt liv så får jag
mindre oro,dvs jag utövar någon form av kontroll på en annan människa
för att jag ska få ro.
Istället för att jag tittar på mig själv och varför jag känner oro och
så att säga tar hand om mina egna problem.
Jag har också blivit fysiskt beroende av min beroendeprson.
Om jag inte har de nära eller kan nå dom så får jag abstinens.
Får jag då veta var de är eller vad de gör,om de dricker eller inte så
lägger sig lugnet och jag känner mig hel.
(jag lever inte längre nära en alkoholist,men har gjort det i 20 år)

Men allt detta stämmer som sagt på mig,men kanske inte på dig eller
någon annan som definierar sig som medberoende.

Tillägg:Att vara empatisk och känna för sina medmänniskor som inte mår
bra är ju en jättefin egenskap som gör oss till människor.
Det är när det går överstyr och när vi inte kan hejda oss själva och kör
slut på oss som det blir skadligt.
När våra tankar hela tiden går åt till den som mår dåligt och hur vi kan
hjälpa,eller kontrollera eller stötta.
det är då det blir "sjukligt" och vi kanske ska fundera om det är så vi
vill vara som människa.
För mig som gått långt ned på skalan som medberoende så måste jag akta
mig.
Jag kan absolut komma med goda råd,eller insikter som jag lärt mig.
Men när jag känner hur min energi och livskraft sakta rinner ut,utan att
jag blir påfylld så måste jag stanna upp mig själv och kanske tom backa
från situationen,eller personen som gör att det blir så för mig.

jag har ju alltid funderat över varför jag har så svårt att förklara vägen för anhöriga/medberoende och här presenterar du en lösning som jag fattar <3 Tack !

väldigt bra sammanfattning som stämmer otroligt väl när det gäller mig och mitt medberoende. Ett område som är riktigt klurigt är ens barn. Alla mammor är extra oroliga och omsorgsfulla när det gäller sina barn, man är extra emotionell. Man är lite extra allt! Där tycker jag att det är supersvårt att dra gränsen för vad som är lagom mycket mamma och vad som är medberoende beteende. Med mina barn är det bara vanliga bekymmer typ strul med flickvänner mm. Men jag kan gå igång nåt fruktansvärt även på sånt. Utan att det finns destruktivitet med i bilden. Dom brukar protestera tydligt när jag har klampat för långt. Häromdagen sa min yngste son: "mamma du är verkligen jättebra på att hitta något litet att hetsa upp dig väldigt mycket över". Han sa det i förbifarten men ack så rätt han hade.