Detta är för mig dag 3 utan alkohol. Första gången på några år som jag hållit upp så länge... har läst flera gånger om dagen här i forumet sedan i måndags och det är en fantastisk känsla att inse att jag inte är ensam. Att min relation till alkohol inte är unik, att hur den får mig att känna och bli inte är min personlighet utan snarare alkoholens personlighet. A får mig att tro att livet är tråkigt utan den, att jag är tråkig utan den...
Jag har länge haft flyktiga tankar om att allt dåligt i mitt liv är förknippat med att jag druckit men jag har låtit de tankarna fladdra iväg för fort för att faktiskt förstå vad det betyder. Under dessa tre dagar, efter att jag börjat läsa här, har jag tvingat mig själv att gå igenom all skit jag gjort mot mig själv och andra och kommit fram till följande:
Inte ett enda katastrofalt beslut, fruktansvärd händelse eller dagar och nätter fyllda med ångest har förekommit utan att alkohol på något sätt varit inblandat. Jag har ibland bara haft en ren jävla tur att det inte slutat värre än det gjort....
Det har bara gått tre dagar, vilket inte är så mkt men det är tre dagar utan ångest och det betyder mkt för mig!
Men jag vet att det kommer bli en svår kamp och jag är inte säker på hur det kommer gå om inte min man vill sluta tillsammans med mig... Jag vet att det här kommer vara det svåraste jag någonsin gjort...
Men jag SKA lyckas, för mig och mina fantastiska barn och TACK till alla er som kämpar samma kamp som jag och som vågar berätta om det här så jag får ta del av det ni tänker och känner!!!! Jag är inte ensam och ingen av er heller!❤️

Li-Lo

Det går nästan att ta på den kraft som anhopar sig i dina senaste inlägg. Jag hoppas att du fick/får stöd idag. Alla dina fina egenskaper som genererar till att du ger till andra kan få riktas mot dig nu.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

En hälsning till dig, hoppas och håller tummarna✊✊för att du ska få bra hjälp?
Vill så gärna att du ska må bra?

Kramar
???

Era tankar värmer, och era ord❤️❤️ Och faktiskt, idag känner jag mig ganska beslutsam, vaknade med en bra känsla trots att det var länge sedan nu som jag hade ens en helt vit dag. Men det är något med energin ändå, igår drack jag det som fanns kvar sen i fredags(min man slog fast att nu är det bara på helgen vi får dricka...vill han tro att det kommer funka så kan han ju få försöka). Det var inte mer än två glas vin så idag mår jag givetvis ganska bra... Jag tänker inte säga att IDAG slutar jag även om det är en dag så god som någon men känslan jag saknat det senaste halvåret börjar infinna sig igen: Att det är fullständigt meningslöst för mig att dricka, jag är ju tillbaka där jag var innan jag slutade sist: minnesluckefull på 5 min. Min hjärna fungerar inte, jag får plötsliga blackouts även i nyktert och ickebakis-tillstånd. Det är jävligt läskigt vill jag lova... Min fina fantastiska hjärna!! Jag behöver dig frisk och stark....
Lite osammanhängande text av mig idag känner jag men det är ungefär så jag är just nu, eftersom min hjärna behöver läka. Jag är fast besluten att gå till kliniken på onsdag morgon 8:30, jag vet att jag är stark men jag behöver ändå hjälp, denna gången behöver jag verkligen hjälp...
Tänker på er Fina-Lisa, Jasmine, Vinäger, JoYo men även er andra? Vill även säga tack Li-Lo, tack för att ni finns❤️

Berättar gärna Fenix! Ni alla hade fått höra om det vare sig ni vill eller inte... Men inte idag.. Livet, det ”vanliga” livet, dvs det med barn som ska till skolan, katter som ska till veterinären, kom emellan. Det gick helt enkelt att inte komma med det tidiga tåget för att vara där 8:30. MEN! Det gör inget! Jag går dit nästa vecka, eller veckan efter det... Jag mår väldigt bra sedan några dagar tillbaka, inga bakfulla mornar sedan i lördags och sedan i söndags känns något annorlunda i mig. I mitt huvud. Något som påminner om förra gången jag slutade, beslutsamhet tror jag det kallas.
För vem är jag egentligen? En massa bra saker, det vet jag, som dock försvinner när jag dricker. Som Li-Lo svarade mig i en fråga jag ställde: fattar en läkare misstankar om att barn far illa gör de en anmälan. Som sig bör. Mina barn har den bästa mamman om hon inte dricker men även när hon gör det är hon inte helt katastrofal heller. Men hon blir trött, slarvig och glömsk, hon blir någon de inte känner igen och drar sig bort ifrån... Allt i hemmet blir ju gjort men det finns ingen glädje, bara sorg.
Min man är ännu så länge med mig, vi har inget hemma och kan det förbli så kanske jag, vi, har en chans. Jag tror om han får känna hur kroppen känns efter några veckor så kanske han förstår. Jag hoppas innerligt.
För den här gången fixar jag inte att han dricker medan jag försöker att låta bli... av många orsaker. Mitt förakt för honom när han sitter där kväll efter kväll med sitt vin för mig bort från honom och det vet jag att han inte vill.
Dessutom har vi en tonåring i huset numera, vad vill vi lära honom? Nackhåren reste sig när han vid en middag med mina föräldrar också ville ha ett vinglas med jordgubbar i och cider att dricka (jordgubbar och vitt vin är liksom något jag dricker lite för ofta om man säger så...) Men såklart! Han är nyfiken på vuxenlivet och detta är vad han lärt sig att vuxna dricker. Jag känner igen mig själv och det skrämmer skiten ur mig...
Men jag känner mig ganska lugn och antagligen är det därför jag vågar må bra just nu, vågar lita på mig själv. Idag i allafall. Som jag gjorde igår.
Min yngste son fick sina diagnoser igår, autism och adhd. Som jag trodde. Jag är varken ledsen eller upprörd, men det ställer ju också saker på sin spets: hur ska jag kunna finnas där för honom när jag är helt uppe i mig själv och alkoholens vara eller icke vara? Den får ju inte plats, alkoholen, och den har ingen plats att kräva heller. Den är inte en del av mig, bara ett resultat av mina sårbarheter.
Det är bara som det är: jag kan inte dricka på ett sunt sätt, har aldrig kunnat och kommer förmodligen aldrig kunna det heller. Jag har all insikt jag behöver men orkar jag? Ibland kanske och ibland inte, vi får se helt enkelt.
Kram på er?❤️??‍♀️

I helgen har jag druckit. Minnet av kvällarna är borta. Minnet av känslan jag ville åt är också borta. Vad är det då för vits? Vad är det för mening för mig att dricka mer än två glas vin när det bara blir svart? Det obehagliga är ju att trots att jag inte minns något så ser jag ju på morgonen efter att jag fungerat som vanligt... Plockat in i diskmaskinen, barnen är i sina pyjamasar, jag har tvättat av mig sminket och katterna är inne och har både mat och vatten. Mina kläder hänger prydligt på stolen vid sängen...
Jag blir inte ens rädd längre. Det är ju bara ett kvitto på att min hjärna inte orkar längre.
Jag säger inte att jag slutar dricka idag, att nu är det stopp, men jag tänker i allafall försöka. Varje dag kommer jag försöka.

Smidigabävern

Hej Amanda. Fint skrivet. Din hjärna verkar ju funka utmärkt men dragningskraften från alkoholen är ju stark. Men så bra att du tänker kämpa varje dag. Lycka till!!!! Kram
SB

Jag har kollat efter inlägg från dig...
Vi är med dig! All styrka och LUGN till dig!
Stor KRAM?

På caféet där jag jobbar har vi en del stammisar och en hel del av dem är människor med diverse problem. Men då min arbetsplats är en del av biblioteket, som faktiskt fortfarande är en plats för ALLA fantastiskt nog, så är de välkomna. Och det fina är att de känner att de är just det. Jag har mina favoriter och de förstår säkert inte varför men jag vet. Jag vet vad vi har gemensamt och medan andra bara ser en alkis ser jag vad de går igenom, fast bisarrt är det. De ser ju inte att jag ser, de tycker det är trevligt men lite märkligt att jag är vänlig, gärna pratar en stund och ibland bjuder på kaffe i slutet på dagen när de dröjer sig kvar. Vet inte varför jag skriver det här men kanske tänker jag att bland alla jag möter finns någon av er. Inte för att jag tror att någon av er skulle vara någon av mina favoritherrar på caféet... de har sedan länge gett upp kampen. Men jag har andra gäster.
Och idag tänkte jag när du kom för att köpa en fralla att ta med, som du ofta gör, att jag tror att jag förstår hur det är. Man känner igen tecken och jag är säker på att vi har samma problem. Bara det att på mig syns det inte ännu, inte på utsidan. På dig syns det. Men det syntes idag att du haft en bra period, en nykter period. Din hudton var jämn och blicken klar. Vi pratade en stund, om solen och att man ska skydda huden, jag såg att du undrade. Kanske undrade du varför jag är som jag är, pratar och ser dig. Jag undrade också, över dig. Jag ser ju att du inte heller vill vara kontrollerad av en substans, ser att du kämpar som jag. Har bra, nyktra perioder som inger hopp bara för att slitas tillbaka ner i avgrunden igen. Det finns nåt sorgligt över att vi möts men kan inte dela det svåra vi båda går igenom.
Kan inte låta bli att tänka att vi kanske även möts här? Har vi kommenterat varandras inlägg? Vet vi vilka vi är, utan att veta det?
För övrigt går det ganska dåligt just nu. Och maken har glömt vår gemensamma plan. Är på ruta ett. Jag vet mycket väl hur jag hamnade här igen. Tack vare mina studier så vet jag iallafall det.
Kram mina fina vänner❤️❤️???‍♀️

Precis så har jag också det i mitt jobb. Människor passerar dagligen förbi och jag ser på utsidan vilka som passerat sin gräns för länge sedan. Och som tar tag i sig själva en period och lyser upp ett slag.
För att i nästa stund slockna igen, med nedslagen blick och sorgsna axlar möta ångesten i vardagen på nytt.
Allt på grund av alkoholens fula makt.???

Hoppas vi kan ta oss ur greppet innan det börjar synas på oss också Amanda!!

Kramar och styrka
??????

Det går väl sådär... Men det är så sjukt hur livet ändå fungerar.
Alltefter som jag studerar förstår jag exakt, EXAKT, hur det är ställt med mig. Urusel självbild, dock bra selfefficacy gällande det mesta, det stora glappet är det som slukar mig. Till viss del. Resten är bara min hjärna som vant sig vid alkohol och på den vägen är det...
Var den enda som skrev 33 poäng av 33 poäng på senaste tentan...Den enda. Varför? Eller ens HUUUR?? Fast ja, jag grät när jag läste kurslitteraturen för att det var så fantastiskt bra. Klart man lär sig det.
Men tipsar starkt om Marcus Heiligs böcker men Ted Goldberg stal mitt hjärta.
Tänkte jag skulle prata med en specifik föreläsare men vet inte om jag vågar...
❤️

Ett ständigt analyserande av mitt sätt att dricka börjar ge, vad jag tror är, resultat. Att jag så länge jag kan minnas har straffat mig själv på olika sätt börjar plötsligt bli begripligt. Det är ju uppenbart att jag behöver jobba med min självbild, behöver få tro på att jag förtjänar att känna mig lika värdefull som vem som helst.
Men även om jag VET detta så tror jag inte alltid på det.
När jag dricker gör jag det för att bekräfta mitt eget värdelösa värde. Jag var för bra när jag var nykter och det blev tillslut outhärdligt, jag kände inte igen mig själv tror jag. Idag ger alkohol mig ingen njutning alls men det är inte heller det jag är ute efter. Jag vill nog bara försvinna en stund och spotta på mig själv så jag vet vem jag är.
Att förstå detta är en lättnad, för även om jag nog kommer fortsätta med detta skruvade beteende lite då och då ett tag till så finns det människor och ögonblick som gör att jag vet att en dag kommer jag inte behöva straffa mig själv längre.
Även om det är långt kvar gör det inget, inte idag. Ärsch, jag vet inte vad jag kan skriva, jag är nog inte anonym här längre. Önskar bara han kunde säga något med tanke på allt jag skrivit.
Men här hemma är det tyst som i graven...
Kram till er alla❤️

Förstå sig själv, älska sig själv. Dessa klyschor måste bli sanna i själen. Jag går den här gången hos terapeut. Hon hjälper mig att djupdyka i själen och förstå, laga det som är sönder. Stort arbete som tar tid. Du är stark! Sakta, sakta ska du resa dig! Kram?

Ja du JoYo, att laga det som är trasigt.. ibland undrar jag om det är möjligt men visst hjälper det att VETA vad som är paj även om det kanske inte går att laga.
Hur det än är har jag insett att jag kommer inte kunna hålla mig nykter om jag fortsätter leva som jag alltid gjort och bara plocka bort alkoholen ur ekvationen. Det funkar inte. Förändra och välja bort, det kommer ta tid men det är så det måste gå till. Önskar dig all styrka, alla förutsättningar och all lycka att nå dit du vill❤️❤️

Du skriver att man inte kan hålla sig nykter om man bara fortsätter att leva och bara plockar bort alkoholen. Det har du extremt rätt i. Det måste till en förändring och ett arbete med sig själv. Det är nog det viktigaste. Sen blir det en naturlig del att plocka bort alkoholen. Bra skrivet!!

Blippade förbi ett av mina inlägg här från när jag började skriva, jag var överlycklig över dag 5. 5 dagar utan alkohol och jag är lika lycklig och stolt som om jag vunnit ett maraton.... Jag blir så ledsen, så ledsen över att det är det här mitt liv går ut på. En kamp mot mig själv. Jag orkar ingenting fast ändå gör jag allting..Jag jobbar, jag pluggar och tar hand om mina barn. Det enda jag inte gör är att ta hand om mig själv. För att jag anser ju inte att jag är värd det.
Jag är så trött, inser att jag länge varit väldigt trött. Även under mitt nyktra år hade jag en tröghet i kroppen jag inte blev av med, mjölksyra, ömhet i musklerna, tryck över bröstet. Jag väger idag 10 kg för mkt vilket innebär att jag väger 66 kg. Fast egentligen så är inte det viktigt, egentligen så tycker jag att jag är ganska fin. Jag som alltid varit en planka ser äntligen, vid 40 års ålder, ut som en kvinna. Så det är inte viktigt även om jag vet att det är alkoholen och brist på fysisk aktivitet som orsakat det.
Off topic...
Jag tror att jag är på väg att gå sönder, att sprängas. Det känns som om jag kör 200 km/h, i becksvart mörker, rakt fram. När smäller det?
Mina barn betyder allt för mig. Det brukar man ju säga eller hur....?
Men eftersom jag dricker igen, det måste ju betyda att jag är den där dåliga föräldern som jag alltid vetat att jag kommer att bli? Fast det ÄR jag ju inte. Jag är bra. På många sätt men bara inte för mig själv.
”....en bred och djup förståelse för problematiken” fick jag som omdöme när jag skrev mitt arbete på 5 poäng i kursen beroendepsykologi, topp betyg!
Fan jag har INSIKT!!???? Men där är ju grejen: varför fortsätter jag TROTS insikten? Och tro mig, jag har så jääääävla mycket insikt!! Men ingen ork.
Nu skriver jag bara rakt ut, om min man listat ut vem jag är här, so be it. I så fall får han skylla sig själv eftersom han aldrig vill prata om annat än väder och vind...
Jag kommer aldrig kunna bli nykter i min tillvaro som den är nu.
Jag kommer aldrig bli nykter så länge som jag lever med en man som vare sig förstår sin egen relation till alkohol eller vill lyssna till min.
Jag kommer aldrig kunna bli nykter under rådande omständigheter...
BAH!!! Tänker kanske somliga... Förståeligt. Men vet detta: Jag vill bli nykter. Det vill inte min man.
Det enda som återstår för att rädda mig själv är att lämna honom. Efter 16 år. Det är inte gjort i en handvändning.
Speciellt eftersom han inte ens kan vare sig städa, tvätta eller laga mat....
Att vara elak är ett försvar, just so u know.
Jag vill bara skrika till honom: ”ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVET??? DU ÄR EN ALKIS OCH DU VET INTE OM DET DIN JÄVLA IDIOT!!!!” Skulle jag vilja skrika men det gör jag inte. Varför? För att det är SYND OM, han är en man med konstanta hundvalpsögon och offerkofta, ALLA tycker synd om min man och duttar med honom fast han är en vuxen karl....
Ärsch, det här leder ingenstans.
Jag önskar att jag återigen var den fina människan som skrev här på forumet och ingav hopp. Nu är jag bara bitter...
Men☝?jag närmar mig slutet av denna vansinnesfärd. Snart (hoppas jag) finner jag modet att söka hjälp.
❤️

Du har viljan och styrkan, ta din chans att be om hjälp du behöver någon att prata med. Själv lyssnar jag mycket på beroendepodden och alkispodden, så skönt att höra dessa hjältar som gjort resan det har gett mig mer än böcker.
Jag har en alkoholterapeut som får stå ut med alla mina knäppa tankar, så mitt råd är sök hjälp. Mod och styrka till dig//kram Strulan

Femina

Min man dricker/röker varje dag, har gjort så i många år och vill inte sluta. För ca 11 år sedan försökte jag med alla medel hjälpa honom eftersom vi är gifta och har två barn. Inget hjälpte. Till slut hände saker i livet som fick mitt eget drickande att eskalera. Ca två flaskor vin/dag i flera år. Nu tar jag hjälp av AA. Det går över förväntan. Rädda dig själv först. Sen kan vi ta nyktra beslut om framtiden.
Kram