Det gick inte att stå emot så värst många dagar den här gången heller. Sitter återigen framför datorn med kroppen full av skam och ångest. Har druckit ca fem-sex dagar varav de sista tre i stora mängder. Lyckades att låta bli starkspriten men det går ju alldeles utmärkt att bli full på starköl och vin också. I går sinade förråden så då tog jag cykeln till närmaste uteservering och drog i mig ett antal starköl. Vidare hem och gjorde slut på sista vinflaskan för säkerhets skull. Ingen alkohol sedan ca sex igårkväll och nu kommer darrningarna, den lite oregelbundna hjärtverksamheten, den dåliga magen och värst av allt den fruktansvärda ångesten.

Jag var bara tvungen att bryta med alkoholen idag. Jag hade inte klarat att fortsätta rent psykiskt. Jag har nu botaniserat lite på nätet och ska gå på mitt första AA-möte imorgon. Det tar emot och jag känner mig rädd, feg och usel. Tänk att man kan klara nästan vad som helst men omöjligen kan styra sitt alkoholintag. Jag klarar inte denna fruktansvärda kamp själv längre. Det var också en anledning till att jag var tvungen att skriva ett eget inlägg där jag kan fästa mina tankar och funderingar på pränt.

Jag hoppas på ert stöd "där ute" för en sak är helt säker; jag behöver det.

Tjalle

Tjalle

Hej santorini. Så skönt att höra ett livstecken från någon man "känner igen". Jag håller med dig till 100%. Jag borde ha nått min botten för många år sedan. Det visar inte minst hur stark denna alkoholdrift är. En teori som jag har varför jag inte lyckats sluta är att det periodiska supandet egentligen är svårare att "behandla" än de som dricker mer eller mindre varje dag. Under mina vita perioder lever jag nog sundare än de flesta. Har inga övriga laster. Äter nyttigt och tränar mycket. För ett par månader sedan fick jag tillfälle att göra ett "arbetstest" för att testa min kondition. Den visade att jag hade en kondition som om jag hade varit 15 år "yngre". Med detta sagt vill jag inte på något sätt slå mig för bröstet utan bara konstatera att när kroppen fortfarande är i så pass bra fysisk form blir det på något konstigt vis svårare att sluta helt.
Jag skrev inte allt i mitt inlägg härom dagen men i torsdags besökte jag åter min läkare och la alla korten på bordet. Vi hade en lång "sittning" och för att göra en lång historia kort ska jag så fort som möjligt börja i terapi. Han har mycket goda kontakter och jag hoppas kunna börja inom ca 10 dagar. Fortare går det inte av praktiska skäl.
Idag var jag ute på en två timmar lång promenad i solen. För en gångs skull i lugn lunk och inte i det hetsiga powerwalktempot jag annars alltid gör. Det är väl så jag levt mitt liv hittills. Full fart framåt, gå min egen väg, envis som synden, göra tvärtom, vara perfekt, aldrig riskera att göra något så att jag kan utsättas för kritik etc. Jag är så evigt trött på att "sprattla emot". Det känns som det bara är en enda möjlig utväg sent om sider; den slutgiltiga kapitulationen........

Allt gott
Tjalle

Tjalle

Idag en vecka sedan jag drack återigen. En vecka av ständiga funderingar varför just jag har så enormt svårt att ta det enda och riktiga beslutet. Vad är det för fel på mig? Nåväl, jag har mycket alkoholism i släkten och det är naturligtvis ett stort ok att bära från början. Ingen ursäkt men ett faktum. Jag var en osäker ung man för många år sedan och alkoholen blev, som så för många andra, ett andningshål och en quick fix när allt var jobbigt.
Jag skaffade mig en hög utbildning, inte egentligen för att jag ville, utan för att omgivningen tyckte jag skulle läsa vidare med mitt "läshuvud". Tvingades mer eller mindre in i en karriär där det ena gav det andra. Befordrades utan att jag själv sökt tjänster. Ville alltid visa perfekt resultat. Rädd att bli avslöjad som den "stora bluffen". Endast avkoppling i kropp och knopp när helgen och semestern kom med åtföljande A-intag. Så har det fortsatt, år efter år.
De senaste åren har jag visserligen inte druckit oftare men då jag druckit har incidenterna blivit fler och konsekvenserna större. Det har helt enkelt inte blivit "roligt" att dricka längre utan endast präglat av ohejdad vana och ett slags tvångsbeteende.
Trots otaliga "vurpor" drar jag således inte rätt slutsats. Det finns naturligtvis inte något rätt svar varför men några av förklaringarna kan vara att jag har haft en för "snäll" fru som varit godtrogen och trott på alkoholistens löften om att det aldrig ska ske igen. En annan och kanske minst lika viktig förklaring är min personlighet, att vara ensamvargen, vet bäst själv, kan själv, göra tvärtom osv. Jag har under studier och i mitt arbetsliv fått arbeta mycket med analys och insett att det finns ett så stort antal lösningar på ett specifikt problem. Det verkar som om jag, för mig själv, satt upp 1000 anledningar till att det ska fungera med alkoholen på något sätt. Det mest naturliga alternativet, dvs att sluta att dricka omedelbart, har jag "sparat" till sist. Jag har uppenbarligen klurat ut själv att jag vill testa de andra 999 alternativen först............
Kanske låter lite förvirrat men det är mycket som rör sig i huvudet. Nu ska jag i alla fall, för första gången i mitt liv, pröva terapi och det ska jag göra med 100% engagemang. Jag ska också försöka skynda långsamt. Låta allting sjunka in och bearbetas i lugn och ro. Lättare sagt än gjort från en person som levt sitt liv i racerfart från det att ögonen öppnats på morgonen.
Sköt om er alla och ge inte upp.
Tjalle

Tjalle

Hej forumvänner,
På torsdag har det gått en månad sedan sista?! fadäsen i min A-karriär. Otroligt många tankar och funderingar har passerat genom min hjärna under denna tid och det har tagit både fysiskt och psykiskt. Jag är trött och slutkörd. För någon som inte är alkoholist kan en månads nykterhet vara fullständigt bagatellartat men för oss alkisar är en vit månad en mycket lååång tid.

För att börja med det positiva har inga som helst tankar poppat upp att jag vill ta ett glas. Det är inget som jag drar några som helst växlar på men jag är tacksam för varje dag jag har den känslan. Jag har liksom på känn att jag blir lite, lite starkare varje dag jag lägger till min nykterhet.

Hemmavid är det mycket skört. Min fru bor visserligen under samma tak men läget är spänt som en fiolsträng. Jag förstår att hon inte, på något sätt, kan lita på mig och frågan är om hon någonsin kommer att göra det. Jag läste ett inlägg av Aerogmagnus, som efter 3 års nykterhet, fortfarande inte har fullt förtroende från sin fru........ Genom alla år av snedsteg och svikna löften är det svårt att känna sig som en "jämbördig" part i mitt förhållande. Känner att jag liksom inte har gjort mig förtjänt av att argumentera, vad det nu än gäller, för jag kommer alltid att vara i mentalt underläge. Just nu är det för tidigt att spekulera i om det någonsin blir bättre. Får bara ta en dag i taget.

Mitt möte med terapeuten blev tyvärr ingen hit. Förutom att det kostar en del (1.200 kronor för 45 minuter) så klickade vi helt enkelt inte. För att jag ska kunna gå in i en terapiomgång känner jag att jag måste känna fullt förtroende och det gjorde jag inte med denna person. Dessvärre har jag inte något stort urval i närheten av den ort jag bor på så just i den här frågan står jag på noll.

Jag är glad för att jag ännu en gång orkar "ta tag" i mig själv och även om det tar emot vissa dagar känner jag att mitt aktiva alkoholliv inte är något alternativ. Det är inte värt det längre. Mitt psyke och, för all del, min fysik klarar det inte längre. Att "köpa sig" några timmars fullständig bortkoppling av hjärna och därmed känslor kan inte kompensera vad man därefter är tvungen att stå ut med. Jag känner mig rätt färdig med det livet.

Jag följer er, gamla som nya, varje dag även om jag inte kommenterar. Jag är imponerad av er. De flesta av er är yngre och jag önskar att jag kunde ha kommit på bättre tankar för många år sedan. Många har "försvunnit" från forumet sedan jag började här för drygt 6 år sedan. Jag hoppas och tror att de lyckats sluta och av den anledningen inte är aktiva längre. Det kan ibland kännas lite "ensamt" att vara den där gamle fyllebulten som aldrig lär sig men jag är, trots allt, envis som en åsna och hoppas innerligt att jag till slut lärt mig läxan.
Sköt om er
Tjalle

Först, grattis till månaden!
Tycker inte du ska se dina år här på forumet som att du har ”svårast att få in i skallen”. Jag har väl spenderat rätt många år med trixande på egen hand innan jag hittade hit.

Man passar inte med alla terapeuter, och jag tror som du att det är viktigt att hitta rätt. Rätt kanske inte alltid betyder att de är mysiga att småprata med utan även att de kan utmana en att hjälpa sig själv också. Men en viss kompabilitet är nödvändig.
Hoppas du kan fortsätta din nykterhet och att du kan hitta nån terapeut som passar dig.

Läste om hur du ramlade på natten och kände mig mindre ensam med min bula och mitt svullna öga. Drack mig till minnesförlust i fredags och har någon gång under natten slagit i huvudet. Varför gör man så här mot sig själv? Tänker att det är svårt för mig att hålla mig nykter eftersom jag inte har någon relation, det spelar liksom ingen roll. Men, inser att det är bortförklaringar... ser ju hur du får kämpa och även andra som har någon nära som stöttar dem.

Bra jobbat av dig i alla fall, ska följa din resa.

Kram

Tjalle

Hej på er alla forumvänner,
Igår var det två månader sedan jag drack. Det enda jag druckit under denna tid är en 33 cl alkoholfri öl 0,00 samt vatten och min favoritdryck mjölk. Det var länge sedan jag var vit i två månader. Jag kan inte på rak arm komma ihåg när det var senast. Jag är i ganska bra form. Motionerar ca 3 gånger i veckan och däremellan blir det oftast promenader. Suget har varit hanterbart och har bara det minsta sug kommit upp "tar jag genast upp" bilden av min senaste fylla då jag verkligen föll igenom på alla sätt. Jag tom spydde av alkohol, vilket jag inte gjort sedan sena tonår.

Mitt förhållande skulle jag säga är stabilt på en låg nivå. Dvs, en hel del småirritationer. Jag känner att jag är i underläge pga historiken och det är jobbigt. Men jag lägger den ena nyktra dagen till den andra och hoppas och tror att det ska bli bättre. Jag har alltid varit en person som växlat mycket i min sinnesstämning. Lite av höga berg och djupa dalar utan att för den skull ha någon som helst diagnos. Idag är sinnet mer "jämntjockt" men det är faktiskt ganska behagligt. Lite tråkigt kanske men samtidigt så skönt att veta att inga obehagliga tankar behöver poppa upp när jag vaknar på morgonen.

Jag har inga tankar att någon gång i framtiden kunna dricka igen. Det har jag försökt alltför många gånger, med en dåres envishet. Det har i 100% av fallen alltid slutat på samma sätt. Lite kritiskt blir det nu framöver. Jag flyger iväg på söndag och blir borta drygt tre veckor. Jag, flygplatser och på resande fot brukar inte vara någon bra kombination. Hoppas dock att jag står på lite stabilare grund denna gång.

Allt gott önskar jag till er alla "bröder och systrar"
Tjalle

Tjalle

Idag är det en månad sedan jag skrev på forumet (även om jag varit inne och läst mest varje dag). Det har blivit ytterligare en helvit månad och jag kan idag totalt summera till tre månaders nykterhet. En väldigt kort tid i en normal människas liv men för en alkoholist känns det som en evighet.

Jag har varit ute och rest i Europa i tre veckor och kan ärligen säga att det, i stort sett, gått bra. Jag har inte druckit en droppe, suget har kommit vid enstaka tillfällen. Speciellt då det under några dagar var drygt 20 grader varmt och precis varenda uteservering frekventerades av öl- och vindrickande människor. Ett kort tag tyckte jag riktigt synd om mig själv. Drog sedan i mig en mineralvatten och försökte fokusera på annat. Väl hemma blev det ett par vilodagar och sedan resa vidare för en lite högtidligare familjesammankomst. Det brukar vara en del alkohol inblandat vid dessa evenemang men, för en gångs skull, gick det väldigt städat till och jag tyckte tom att det var trevligt, trots 100-procentig nykterhet.

Är jag då botad och allt är frid och fröjd????

Nej, verkligen inte. Jag är fullt medveten om att jag fortfarande är nynykter och det finns så många fällor att falla i. Jag känner mig fortfarande väldigt ojämn i humöret, stundtals. Morgnarna är absolut bäst med det härliga morgonkaffet och ett samvete rent som snö. Förmiddagarna brukar också vara helt OK. Det är frampå eftermiddagen det ofta kan börja krypa i kroppen. Jag känner mig rastlös, irriterad och har svårt att ta mig för något vettigt. I regel är det enda som hjälper en rask promenad eller någon annan lite tuffare motion. Ett par timmar efter kvällsmålet är allt helt lugnt igen och jag ser fram mot resten av kvällen för att till slut gå och lägga sig med sällskap av en riktigt bra bok. För många kanske det låter som ett riktigt tråkigt "skitliv" men för mig har det varit tre mycket givande månader. Jag är stabilare, inte minst i psyket. Jag är i bättre fysisk form. Jag är lite positivare än annars. Jag känner lite av min gamla kraft återvända. Jag vill fortsätta detta mitt "nya" liv.........

Jag tar fortfarande min insomningstablett på kvällen. Jag har inte kraft nog att ta tag i detta. Många kallar det torrfylla men det orkar jag inte bry mig om just nu. Jag tar min tablett med någorlunda gott samvete och får oftast en lång och bra sömn. Om allt går som det ska kanske jag, någon gång i framtiden, kan dra ner på det också.

Jag följer de flesta av er och ser hur ni kämpar. En del mycket framgångsrika, andra kanske inte fullt så lyckosamma (åtminstone inte hittills...). Mitt råd till er är dock att inte ge upp. Ni som har läst något av min tidigare resa vet hur otroligt många gånger jag försökt att "lägga av" och ändå vara tillbaks på ruta 1 efter ett tag. Det finns hopp och ge aldrig upp.

Jag fortsätter min kamp imorgon bitti, den första dagen på månad 4.
Trevlig vecka på er
Tjalle

Har inte läst hela din tråd, skall spara den ett tag men vilken hjälte du är.
Du påminner mig om en liten handikappad kille jag jobbade med, han ville kunna cykla på en vanlig cykel. Han välte milijoner gånger, svor och sparkade på cykeln. Men till slut gick det,tror det tog ett år. Han måste ha haft samma vilja som du har,så upp på cykeln igen denna gången går det// Strulan65

Så härlig läsning här ovan - det låter som att du är jag!
Jag märker också av så många fördelar och är så tacksam för att beslutet var mitt och att jag tog vara på chansen att bli nykter! Mitt sätt att tänka och hantera saker samt att ångesten är borta är en magisk skillnad och så värt detta nyktra liv och det är den tanken jag återkommer till varje gång det känns lite jobbigt.
Heja oss!!

/Dee

Tjalle, kul att höra ifrån dig. Du ger mig inspiration att åter försöka, har inte gått något vidare för mig sedan sist vi hördes av. Det blir faktiskt bara värre och värre, nu börjar det också bli ekonomiskt kännbart, och det är ju en varning. Har tidigare inte behövt se att saldot är nära noll i slutet av månaden. Dricker både ute och hemma varje dag i stort sett. Ser också en farlig tendens till att kunna ta en öl och köra hem, gradvis förskjuts väl den moraliskt kompassen. Samtidigt är jag livrädd för att även fysiska skador snart kommer att visa sig. Hur bar du dig åt Tjalle för att sätta stopp den här gången, skulle behöva ett handfast råd. Passar på att säga hej till Dee som jag träffade i Stockholm förra träffen, du ger också inspiration!
mvh Fenix

Tjalle

Tack för värdefull pep. Tre månader lär vara en riskfylld period. Jag ska försöka vara på min vakt när jag nu går in i månad fyra.....

Fenix, det gör mig ont att läsa hur jobbigt du har det. Du, liksom jag, har ju hängt med ett tag och vi har följt varandra. Det du beskriver låter inte bra och nu måste du helt enkelt ta tag i dig själv. Jag vet inte om jag är rätt person att ge råd men jag har åtminstone "gedigen erfarenhet" inom alkoholområdet.

Att jag har klarat mig så pass länge den här gången har flera orsaker. För det första ställde min fru ett ultimatum. Antingen flyttade hon eller jag slutade att dricka. Vidare var jag så urless på drickandet i sig. Ett djäkla pussel i tillvaron för att ständigt se till att tillräckligt med dricka fanns hemma. Fysiskt har jag egentligen klarat mig oförskämt bra men det som tog knäcken på mig var att mitt psykiska tillstånd blev så labilt. Jag blev, rädd, nervös, ångestfylld, negativ, deprimerad, mindervärdeskänslor, missunnsam, bitter, initiativlös, trött mm, mm.......Jag kom till en punkt där jag inte visste vad som skulle hända när jag väl började dricka. Förr om åren kanske något hände ett par gånger om året. Numera var varje dryckestillfälle ett vågspel och jag visste aldrig vad som skulle hända......

Mitt liv kanske inte är världens roligaste men att vakna upp med snövitt samvete, njuta av morgontidning och dagens första kaffekopp är en otrolig belöning. Jag har mina svackor under dagen, speciellt på eftermiddagar. Jag har dock lärt mig att det går över. Kan jag bara, trots mitt dåliga tålamod, bara vänta ut de negativa känslorna så blir det till slut bra igen. När det sedan är dags att gå till sängs och summera dagen och ta fram den där bra boken så känns det som om allting är värt den möda och engagemang man lägger ner för att nå ett "bättre" liv.

I ditt fall Fenix måste du helt enkelt byta strategi. Jag vet att du nästan har blivit euforisk när du gått någon kurs eller haft ett bra samtal med någon anhörig. Det är naturligtvis kanon men det ger ingen quick fix och det är bara början. Den första tiden är ett litet helvete och det gäller bara (åtminstone för mig) att bita ihop och lägga den ena dagen till den andra. När tillräckligt lång tid gått så känns det lite, lite bättre för varje dag och det tar mer och mer emot att tänka sig att ta det där första glaset. Det är ett djäkla hårt arbete men det är värt det. Och gå, för guds skull, inte i den fällan att du börjar resonera med dig själv att du är så pass gammal att det inte spelar någon större roll om du fortsätter eller att du väljer att skjuta upp beslutet till efter påsk, efter valborg, efter nationaldagen etc. Bara pang på det. Börja aldrig att kompromissa med dig själv, inse att du inte är "botad" inom loppet av några dagar utan gå bara på i "ullstrumporna".....

Jag tror på dig och kan du bara få en nystart ska du se att saldot på kontot också kommer att öka för varje vecka du håller dig nykter. Ta nu fram lite djävlar anamma och skriv för all del så mycket du behöver här på forumet. Det hjälper.
Allt gott/Tjalle

Tjalle för din fina respons ! Kom hem sent ikväll skriver mer till dig senare i helgen.
Glad påsk!

Tjalle

Hej på er forumvänner. Det var ett tag sedan jag skrev. Tiden går fort och jag kan lägga ytterligare en månad till min nykterhet. Har nu varit nykter i fyra månader och två dagar. Jag tror att det är den näst längsta perioden jag har lyckats hålla mig nykter i hela mitt vuxna liv. Allting rullar väl egentligen på och det är inga sensationer åt något håll. Jag tänker inte hela tiden på alkohol. Det kommer och går emellanåt. Det jag kan sakna (väldigt mycket) är att "koppla från" min hjärna och tankar helt och fullt. Det funkar hyggligt med motion men sitter inte i så länge. Efter ett par timmar kan rastlösheten och allsköns tankar komma farande igen. Jag antar att det bara är att acceptera. Det är ju trots allt en ganska begränsad tid som jag känner så.

För någon månad sedan genomgick jag en fullständig hälsokontroll (inget som jag begärt själv utan ingår i min gamla arbetsgivares förmåner). De tog en förfärlig massa prover och andra undersökningar. Slutresultatet var att allting såg kanon ut och konditionen var dessutom över det normala. Annat var det under dryckesperioderna. Då var bla inte levervärdena något att skriva hem om. Dessutom alldeles för stora röda blodkroppar (MCV-värde om jag kommer ihåg rätt), lite för mycket glukos, etc, etc.

Spontana reaktionen efter resultaten var naturligtvis en lättnad och viss glädje. Kort därefter, som en blixt från klar himmel, uppkom tanken på att nu när allting var så bra kunde jag väl kosta på mig att "fira" lite. Det kunde ju inte skada med några "fylledagar".......Sjukt beteende, men jag antar att det är så vi fyllisar fungerar. Nåväl, jag kämpar vidare.

På relationsfronten är det fortsatt relativt tungt. Jag inbillade mig att allting skulle gå som på räls när jag slutade dricka men så var det ju inte alls. Det kommer ständigt upp en massa gamla olösta konflikter, vilka jag nu tvingas brottas med i nyktert tillstånd. Det är inte det lättaste kan jag säga. Jag har ingen vana och det hela är en smula obehagligt. Ibland känns det som min fru nu vill "ta igen" alla förlorade år och allt ska ske på hennes villkor. Helt klart har jag utsatt henne för otaliga pinsamma och jobbiga situationer så lite av en payback är det nog, med all rätt. Jag fortsätter dock kampen där också......

Jag är glad för att detta forum finns. Det har många gånger hjälpt mig att inte ge upp. Lite kan jag dock förvånas över att jag tycker aktiviteten är så dålig på forumet. För några år sedan rasslade det in inlägg mest hela tiden. Idag är det vissa dagar som endast en handfull inlägg publiceras. Lite tråkigt tycker jag. Med tanke på att det kanske finns närmare 1 miljon människor i Sverige med alkoholproblem och ännu fler drabbade i alkoholisters närvaro tycker jag att behovet borde vara större.........Förr i tiden kunde man ju se vilka som var inloggade och det sporrade ibland till att skriva det där spontana inlägget. Kanske det kan vara en av orsakerna, eller vad tror ni??? Det kan ju naturligtvis också vara så att det inte är fullt så många som har problem med A som förr. Man kan ju alltid hoppas men det är kanske inte så troligt.

Hur som helst. Allt gott till er alla, både veteraner och nybörjare.
Tjalle

Tjalle

Efter många år väljer jag nu att avsluta mitt konto. Jag känner med er allihopa men samtidigt är det nog så att jag har varit här för länge och inte har så mycket att ge någon av er längre. Jag får noll respons från mina kommentarer och innerst inne är det OK. Det är ju framför allt för mig själv jag skriver.

Må så gott alla duktiga människor och vi kanske hörs i ett annat sammanhang.

Många kramar
Tjalle

Synd att du lämnar men du känner kanske att det är rätt. Hoppas bara inte du förbereder ett återfall mentalt.
Forumet är väl vad man gör det till eller behöver, alla är vi olika. Älskar detta forum som är utan krav, kom och gå när man vill. Läs, stöd och lär utan några krav, mina inlägg är min logg över tillfrisknande och är viktiga för att jag skall lära om mig själv.
Önskar dig allt gott och styrka till dig❤️Kram Strulan

Åh, jag läste ditt inlägg om hur förhållandet utvecklas efter 4 mån nykter o begrundade. Ledsen att du inte fick respons... det var oerhört tänkvärt. Jag skulle så gärna se att du stannar Tjalle. Du är ju en av de som har hängt hör lika länge som jag. Jag tänker att ni båda har rätt. Frun din, eftersom du har gjort det hon är ledsen för och du för att du har tagit dig ur och det är ju en jäkla bedrift. Tänker att ni borde ta hjälp. Hon behöver hantera sina känslor o du behöver få känna dig stolt.
Jag hoppas att dy stannar Tjalle. Tror att du behövs här.
Kramar

Tjalle!
Du behövs verkligen här på forumet, jag läser din tråd och vill inte att du försvinner.
Själv kan jag känna mig lite off då det är så många nya som kommit till så då är det skönt när man känner igen någon?

Lycka och kramar till dig
?????

Jag läser alltid dina inlägg då jag tittar in här. Läsvärt och intressant och jag har ”känt” dej länge. Tyvärr loggar jag sällan in för att kommentera så jag lämnar inga spår efter mej. Lycka till med allt

Tjalle till dina fyra månader. Du och jag har ju svajat ut och in här under lång tid. Just nu känns min nykterhet bra, och det är inspirerande att läsa om din långa tid. Du gör förstås som du vill med ditt konto, men väljer du att åtminstone behålla det gillar jag att höra av dig då och då. Jobbigt med att få det trassligt i relationen. Där har jag det lättare tack och lov. Lycka till med livet framöver!