av Dee

Dee
tors, 2019-05-16 - 18:53

Jag har för länge sedan slutat räkna, låter en app räkna åt mig istället. (sobertime)
Ibörjan var det otroligt mycket fokus på hur många dagar jag hade bakom mig.
Första veckan. Första månaden. Första tre månaderna.
Jag har känt mig stark, har klarat av ganska många after works nu (tvingar mig själv med, för nog fan ska jag vinna tillbaka mitt gamla liv fast nykter.) Ibland går det bra. Lätt. Självklart att vistas i en krogmiljö nykter. Andra dagar rasar jag ner i nått jädra hål, det är inte djupt, men tillräckligt för att jag ska märka det.
Det har aldrig varit svårt just där och då. För mig kommer det dagen efter.
Jag känner mig låg, nedstämd, tycker det mesta är segt som tuggummi att ta sig ann. Orkeslös.
Under den allra första after worken jag var på hände något som gjorde att jag dagen efter förstod var symptomen på hur mycket inre stress jag hade av situationen.
Jag beställde mitt alkoholfria vin och skulle betala men koden till mitt kontokort var helt spårlöst borta ur huvudet på mig. Jag kunde verkligen inte minnas en enda siffra när jag stod där i kassan men tänkte att det kommer väl snart tillbaka igen, om en stund, om jag slutar stressa över vad det var för kod.
Jag satte mig med min mobil och skrev ner en massa olika sifferkombinationer men inget stämde, under tiden vi satt på stället.
Så konstigt. Jag har ju haft samma kod till kortet i över 3 års tid.
Helgen gick. Ingen kod. Tillslut fick jag ringa banken och be om hjälp. Jag fick tag på min kod, tittade på sifferkombinationen och kände verkligen inte igen koden.
All denna stress kring den allra första after worken som jag dessutom blev stengrillad på (se ovan inlägg) mynnade ut i en total blackout. Kortslutning. God natt och good bye.
Så det var kanske lite tuffare än vad jag trodde det egentligen var.
Efter den sessionen har jag haft så många toppar och dalar kring tankarna om alkohol. Det har varit så jävla jobbigt. Det har varit så jävla enkelt. Det har varit så självklart.
Det har liksom bara varit så mycket mellan ungefär dag 130-160. Extra allt. Extra Dee delux med krydda.
Men på något vis har jag alltid kommit till den enda tanke jag vet är pålitlig och det enda jag vet funkar:
- Dee, ta aldrig första glaset. Det blir inget bra då.

Igår var en sån dag där jag, Dee, va drottning av livet. Arbetsdagen flöt på, körde ett tungt benpass med kollegan efteråt, och flög hem på endorfinerna träningen gav efteråt.
Så räcker det med att jag sover crap. Och arbetsdagen inte börjar som jag regisserat den att börja. Och jag låser in mig på toan och gråter för att jag just varit med om något så tragiskt sorgligt på jobbet att det bara brister, för att det bara är fel dag. Fel tillfälle. Fel timme liksom.
Och någon trycker till mig för att jag råkat missa en sak.
Hur kunde jag missa det?
Jag som alltid dubbelkollar allt jag gör och försöker prestera mitt yttersta för att allt ska bli bra.
Och när jag sitter där och känner mig ensammast i världen och bara vill träffa en trygg punkt, ta en promenad i solen med efter jobbet, hör jag självklart av mig till min obesvarade kärlek, som lite snyggt avböjer min inbjudan till promenad. Jag vet ju redan att han inte verkar vilja träffa mig, men varför inte lite självspäkning on top of it all liksom?
(Varför dröjer jag mig kvar? Det har gått 5 månader sedan vi var något mer för varandra liksom.)
Det är då den där övermodiga svärdslukerskan Dee lägger det brillianta förslaget, efter att ha lipat på toa och gått med ångest en hel dag, om att "vi kan väl gå och ta en aw efter jobbet?".
Smart.
"Självklart kan jag ta ett glas. Ett glas vin, det skulle va så skönt att få bort den här jävla ångesten som äter upp mig inombords. Klart jag ska ha ett glas vin." Väldigt högljudda tankar idag må jag säga, men som vanligt sköljde jag ner dom med alkoholfritt bubbel.

Jag ser klart och tydligt mina triggers. Det tror jag du som orkat läst det här också ser.
1. Dålig sömn.
2. För mycket av krogmiljö är inte bra.
3. Lobotomera mig och sluta vara kär och bli besviken.

Synnerligen ett sjukt destruktivt inlägg, jag ber om ursäkt (orkar själv inte läsa nått som inte innehåller inspiration för närvarande).
Fredagens mantra blir:
- Ny dag, nya tag!!
Samt en tacksamhets-lista. Alltid ett vinnande koncept (tack för bra inlägg på startsidan från alkoholhjälpens medarbetare!)

Dee
fre, 2019-05-17 - 05:32

• Att jag har fått sova riktigt gott en hel natt.
• Att jag tog mig igenom gårdagen nykter och ska vara nykter idag också.
• Min hund.

??☀️

Dee
tis, 2019-05-21 - 19:27

Jag har nog alltid varit bra på att sätta ord på vad jag känner.
Alltid bra på att höra vad jag själv tänker och på något vis förmedla det, både för mig själv och för andra.
Men med dig blir allt bara ett kaos av tankar som sticker iväg. Känslan är dunderhärlig men så sjukt frustrerande på en och samma gång.
Att få en stund tillsammans med dig innebär liksom ett mindre kaos av känslor som sticker högt och lågt, kors och tvärs och huller om buller.
Jag har varit helt upp över öronen betuttad och förtjust i dig sen första gången vi två började konversera med varandra.
Den ärlighet och omtanke som präglat vår relation, vill jag värdesätta med den finaste jag har.
Det djupet på samtalet och på det sättet du vidrört min själ, tror jag faktiskt inte att jag funnit tidigare.
Jag önskar så att jag inte haft alkoholen i mitt liv när vi sågs på tu man hand i vintras.
Det är nog det enda jag riktigt grämer mig över, resten vill jag ändå på något sätt se som en erfarenhet att bli stark i. Min nykterhet och resan till att bli nykter vill jag välja att se som en superkraft jag faktiskt är ödmjukt tacksam över, nästan som ett hemligt triumfkort. I det tysta. Jag vet vad jag är kapabel till. Bara jag vet hur stark jag kan bli.
Jag ser generellt på mig själv med en ny nyans, som en tuff brud i lyxförpackning ibland - jag tycker om mig själv på ett helt annat plan och mycket högre dimension nu, vem skulle inte bli tacksam för det?

Vi är inget speciellt för varandra längre, fastän du i alla fall är snudd på allt för mig.
Jag bär fortfarande min nykterhet som en hemlig skatt jag noggrant och omsorgsfullt tar hand om, en skatt jag en dag förhoppningsvis kommer kunna få dela med mig utav till dig. Vid rätt tillfälle.
Kanske du skulle få de svar på de frågorna du säkert har om du bara visste?

Varje minut, varje sekund med dig får ju ett slut oavsett om jag vill eller inte. Oavsett vilket manus jag än försöker få ihop så är det bara så.
Någon skrev till mig här på forumet alldeles i början av min resa:
"Tänk på vad härligt att kunna få säga till honom att du tycker om honom när du är nykter. Även om han inte kanske besvarar eller känner lika dant så är du ändå ärlig mot dig själv"
Kanske det är så enkelt? Livet?
I grund och botten handlar hela grejen om att vara ärlig mot sig själv?

Du gjorde mig sällskap idag en stund. Vi har inte setts sen i mars och vi har inte pratat på en månad. Jag har i ärlighetens namn gjort ett ärligt försök att glömma dig. Glömma oss. Glömma vintern, glömma känslor. Utplåna känslor. Utplåna minnen.
(Det gick ju sådär.. Typ med beröm icke godkänt, dagens betyg skolan har skulle väl vara ett F om jag fattat det rätt hur Underkänt ser ut på papper?)
Vi gick och småpratade bredvid varandra en stund. Jag kommer knappt ihåg vad jag sa, hörde knappt vad du sa eftersom mitt hjärta bultade så hårt, men precis innan vi skiljdes åt hör jag mig själv säga:
- Jag tycker om dig Mr J. Jag tycker om dig så himla mycket. Och jag saknar dig!
Du såg på mig. Du log, Du tog min hand, du drog mig intill dig. Du höll om mig. Jag tryckte mitt ansikte mot din hals och luktade på dig, som jag alltid brukar göra när du håller om mig. Din lukt fick varenda receptor i min hjärna att bara trycka på knappen "fullt ös, lukta, lagra och föreviga".
Vi stod där och höll om varandra i parken en stund innan vi skiljdes åt, när vi tillsist släppte taget om varandra, så tog du mina händer och höll dom en stund, sen vände du dig om och vi båda gick tillbaka till våra respektive arbetsplatser.

Resterande dagen förstår jag inte hur jag har varit kapabel att fullfölja to be honest.
Helt upp över öronen. Utan att kräva någonting tillbaka.
Det får liksom bara vara i stunden.

/Dee

Strulan65
tors, 2019-05-23 - 21:29

Så fint men så sorgligt❤️ Snälla släpp denna man i tanken och unna dig kärleken.
Kram Strulan ❤️?

Dee
lör, 2019-05-25 - 09:42

Det är en benhård förhandling som ständigt pågår.
En sten hård kontroll över sitt egna medvetande.
En pågående diskussion som ibland bara kan upplevas så lönlöst tjatig.
Sen, vissa dagar, är det så självklart. Glasklart. Underbart.
Nästan så att jag undrar om jag är sjuk i huvudet. Det är nästintill lite obehagligt hur det kan svänga från att vara dystert och deppigt och jobbigt till att kännas som ett totalt rätt beslut. De där tvära kasten styr jag inte över. Har noll kontroll på.
Det enda jag har kontroll över är att jag aldrig kommer/ska/vill/tillåta det första glaset. Det är egentligen det enda jag vet. Det är liksom lika sant som att jag vet att jag har fötts och en dag ska jag dö. Vad jag gör med tiden där emellan är rätt oviss, även om jag skriver delar av manuset själv med hjälp av mina val.

Idag är det inte tungt. Idag känns det helt okej.
Dessa dagar passar jag inte bara på att vila mitt huvud emot, utan också ladda för kommande dagar då jag måste kriga lite. Jag kringar inte blodigt eller med vapen (ännu) men jag krigar i form av denna pågående diskussion i mitt egna huvud. Det är typ inget som märks på mig utåt. Det är bara en känsla jag bär inombords.
Jag brukar skriva en +/- lista för mig själv när jag har en bra dag, jag gillar att få det nerskrivet och se det, rent konkret på ett papper.
Tänkte bjuda på min +/- lista här idag.
Gör en själv vettja! Det blir lättare att hålla i argumenten för att förbli de dagar då det är tungt.

FÖRDELAR MED ATT VÄLJA ATT VARA NYKTER:
* Fysiskt (skadar inte min kropp, lever ochbukspottkärtel mår bra, hjärna, hjärta/kärl inkl.)
* Psyiskt (ingen kemisk ångest. Ingen ångest för övermodet dagen innan, kontakt med mina känslor)
* Jag kan leverera på jobbet.
* Ingen direkt oro för framtiden.
* Bättre ekonomi.
* Min familj/närstående är tryggare i sina relationer till mig samt vice versa.
* Träningen ger resultat eftersom min kropp får återhämtningen den behöver.
* Effektiv sömn.
* Kommer i tid till avtalade grejer, behöver inte stanna hemma med flaskan och dricka så mycket att jag kan hålla mig onykter de timmarna där jag ska vara. (jag vet, sjukt beteende, haha!)
* Ser piggare ut
* Är nyfiken på andra människor (får det socialt så mycket lättare nykter)
* Skjuter inte problemen framför mig längre.

NACKDELAR MED NYKTERHETEN:
* Pågående diskussion i mitt huvud
* Extrem kontroll
* Blir lite mer varse om ensamheten, att jag inte har någon direkt att umgås med eller ringa till förutom min mamma.

Om 12 dagar firar jag ett halvår.
Det trodde jag aldrig om mig själv!
/Dee

Dee
sön, 2019-05-26 - 08:59

* Att jag sovit gott i natt!
* Att det regnar! Moder jord är så himla törstig så jag hoppas det regnar precis hela dagen lång, jag har en sjukt bra regnställ från Haglöfs (det bästa jag haft) så jag kan ta min långpromenad med hunden iaf utan att bli blöt!
* Att jag har rösträtt och vallokalerna stänger sent så jag kanske kan bestämma mig för vad jag ska rösta!

Dee
sön, 2019-06-02 - 09:18

• Att jag är nykter och har kontakt med mina känslor, att jag inte längre känner ett behov att dricka på känslorna oavsett om dom är positiva eller negativa!
• Att jag har ett jobb jag verkligen trivs med för närvarande.
• Att jag och min hund har en mysig och lugn helg trots att jag har varit dundersjuk i förkylning.

Vill slå ett slag för en podd jag lyssnar på just nu som handlar dels om att vara nykter men också ur en medberoendes perspektiv.
”Min nyktra resa” heter den - check it out!

Dee
sön, 2019-06-02 - 22:15

- Vad är det bästa med nykterheten Dee?
Jag sitter tyst en stund i telefonen. Min f.d vinpimplande väninna, den kvinnliga varianten av "Grannen" i Beck har alldeles nyss i telefonen sagt en mycket djup sak. Nyktert. Hon har sagt att hon verkligen funderat sedan hon nåddes av att jag "tagit tag i mitt liv" som vi så många gånger alltid lite skämtsamt sagt på fyllan.
Att ta tag i sitt liv behöver väl knappast definieras, ni fattar själva.
- Det bästa med nykterheten? svarar jag till sist med en känsla av att någon lagt en kunglig mantel på mina axlar och givit mig ett stort förtroende. Jag vet att hennes fönster var öppet ikväll liksom, jag hörde det på något underligt vis i tonen i telefonen. Jag fortsätter lugnt, då jag funderat ut mitt svar under ett par sekunder ".. Det bästa med nykterheten är helt klart att jag inte känner att jag behöver dricka på sinnesstämningen jag är i."
- Hur menar du Dee? Dricka på känslan liksom?
- Ja... rätt och slätt vad det låter som. Jag har liksom kontakt med den riktiga Dee nu. Dee´s känslor. Jag känner och jag tillåter mig själv att känna. Accepterar liksom.
Det blir tyst i luren en kort sekund så jag fortsätter:
- Jo, men jag har haft under de senaste åren så enormt svårt att tackla känslor. Bra känslor, som till exempel när man gillar någon, eller det har gått bra med nått man rott i hamn. Då har jag druckit för att "fira" och spä på den känslan ytterligare. Att få pika i glädjen liksom. Andra gånger har jag druckit för att jag är ledsen och vill fly från det som gör ont inombords. Har jag varit likgiltig så har jag druckit för att inte va så jävla plan, för att få känslostrecket att röra på sig, skit samma i vilken riktning.
- Okej.
- Det funkar ju ett tag. Men till sist får man bara ångest, så var det för mig i alla fall, och där har du det igen. Ångest är någon form av känsla i kroppen = dricka på det med och få ännu mer ångest, kemisk ångest, sen har det liksom bara tuggat på i det spåret.
Jag fortsätter:
- Så det bästa med att vara nykter är att kunna få känna känslan av att känna, för mig är det en ynnest och något jag när jag har bra dagar, som i dag, kan göra att jag får hybris nästan (haha) Idag har jag gått runt och myst och fått en kick av att bara ha känt mig glad och att jag har grejat det här i 6 månader utan en droppe nu på torsdag. Att äntligen efter 6 månader kunna känna att jag får vara glad, jag kan fira inombords, jag behöver inte höja sinnesstämningen med alkohol, jag är bara nöjd just nu! Och tacksam!
-

Vissa dagar är det så överjävligt kämpigt, det kom smygande efter 4 månader nykter och varför har jag ingen aning om. Jag antar att det har till bearbetningen att göra. Andra dagar går det plättlätt. Det svänger så otroligt fort, det kan diffa på ett par dagar/en vecka.
Jag har lärt mig en hel del av mig själv och hanteringen av de svårare stunderna, beslutet om att vara nykter har aldrig ifrågasatts till den yttersta nivån, absolut inte, men stundom undrar jag vad allt det här är värt och vad som skulle få mig att verkligen tippa över, men jag är så jävla medveten om det att det känns som att jag har chans att se det om det skulle komma.
Dagar som denna är ju lite mer skönare att leva i. Det är då jag verkligen bidar min tid åt reflektionerna kring nykterhetens fördelar och jag ägnar dagen åt att tänka att jag är extremt tacksam över vad den här resan gjort med min självbild, men också med hur jag behandlar mig själv inombords, främst mentalt men också fysiskt.

Aldrig det där första glaset.
Aldrig leka med elden du ändå aldrig kommer kunna tämja.
Aldrig övermod.
Bara ödmjukhet.
/Dee

Babar
sön, 2019-06-02 - 22:38

För ditt inlägg.
Så himla bra och klokt skrivet.
Sånt stärker mig och min självkänsla oerhört mycket och att jag också gjort rätt vägval i livet och det är att leva nyktert.

Ha en fortsatt fin söndagkväll!

Dee
tis, 2019-06-04 - 21:38

Jag ligger på rygg i vattnet på den strand jag drev i land på bland vrakbitarna av min båt som sänktes i stormen.
Då kämpade jag för mitt liv, kämpade för ett värdigt liv, tog mig upp hostande och fräsande ur det salta vattnet.
Sedan dess har jag hållit mig på land. Ibland går jag ner i vattnet, då jag har kontrollen och då det inte blåser storm och vågorna är otämjbara.
Det är sällan tyst och lugnt på stranden, trots att jag oftast som oftast är helt själv här.
Det är ett ständigt sorl av tankar och känslor som pågår kring stormarna och vrakdelarna, de lugna vattnet, de höga vågorna, strömmarna och tidvattnet.
Det är liksom aldrig tyst.
Men så idag när jag kom till stranden och började min morgon, låg vattnet spegelblankt och solen sken, några stackmoln gled förbi.
Jag tittade ut mot horisonten och andades in den ljumma luften.
Långsamt vadade jag ut i det turkosblåa vatten som jag en gång för 179 dagar sedan klev upp ifrån med tacksamhet att livet valt mig - eller var det kanske tvärt om?
Jag la mig på rygg, flöt runt och bara njöt.
Och det var tyst. Det enda som hördes var det knäppande, bubblande ljudet under ytan.
Inga pågående diskussioner i mitt huvud, ingen tanke på nykterheten alls, ingen längtan efter alkoholen, ingen känsla av att behöva ha kontrollen och granska min omgivning för att ligga steget före, inte en enda tanke på varesig beslut eller räknade dagar eller något.
Bara lättnad i kroppen.
Och det måste vara såhär det är att leva för en frisk människa utan allergi/anafylaxi mot alkoholen, låg jag där och tänkte.

Gick upp ur vattnet. Tog min pinne och skrev ner det jag är tacksam över idag i sanden, innan kvällen blir till natt.
* Tacksam över att en hel arbetsdag bara få koncentrera sig på det jag håller på med. Just här och nu.
* Tacksam över att vara accepterad men också att kunna få vara medmänsklig, en i gänget och att känna empati.
* Tacksam över att jag får äga min tanke och tid, att inte tanken är att hinna dricka eller över när jag får dricka nästa gång igen. Det är frihet det!

anonym24098
ons, 2019-06-05 - 08:38

Tack, för ett fantastiskt inlägg. Att få vila. Exakt där befinner jag mig också just nu. I lugnet. Tacksamhetens lov...

Dee
sön, 2019-06-09 - 22:19

Ett halvår passerades i torsdags.
Jag fattar inte hur det gått till.
Var det jag som gjorde det här?
Va det verkligen lilla jag?
Jag hade en riktigt tuff period under 1,5 månader strax innan halvåret passerades. Den var inte tuff i den bemärkelsen att jag var nära att ta något återfall, men den var tuff för att jag hamnade i en tankebana som ifrågasatte meningen med det hela. Lika snabbt som de tankarna dök upp, försvann de bara en dag igen.
Jag är så tacksam över att få njuta av lugnet inombords just nu.
Jag känner mig trygg i mig själv. Bekväm. Umgås med mina känslor.
Jag drack på känslor tidigare. Jag drack för att fira. Jag drack för att lugna ner mig. Jag drack för att stå ut. Jag drack för att få bort ångest. Jag drack för att jag var ledsen. Jag drack för att det var dystert, muntert, sorgligt, enastående. Jag drack för att jag var nervös, arg, glad, lugn, stressad, trött och pressad. Jag drack för att jag inte orkade. Jag drack för att orka. Jag drack hjärtekrossad. Jag drack för att jag var så jävla kär. Jag drack för att jag var ensam. Jag drack för att vara social.
Jag drack för att jag trodde att jag inte kunde fungera som en normal människa utan alkoholen.
Hur sjukt beteende?

I helgen var jag bortrest på jobb. Ett "ex" om man kan kalla det så, vi dejtade runt lite i somras och höstas, dök upp på den platsen jag befann mig i. Mitt i mitt jobb.
Vi var inte bra för varandra någonstans, dels för att han också har problem (det var väl typ sånna killar jag valde för att själv kunna dricka utan att behöva höra "oj, va du dricker!") men också dels för att jag, när jag drack, hade ett jävla humör (har jag insett när jag blickar tillbaka på alltihop med nyktra ögon) och han inte kunde tolerera att en kvinna sa ifrån. Han har aldrig varit dum med mig på ett fysiskt sätt, men jag borde ha dragit tidigare än va jag gjorde, eftersom han jobbade med en form av härskarteknik som inte var okej någonstans.
När jag klippte i höstas så hördes vi ett par gånger via telefonen, i samma veva som jag blev sjukskriven för min ångest så slutade jag också dricka i vintras, vilket han på håll hörde av en gemensam vän och började höra av sig igen. Vänligt men bestämt bad jag honom att backa och sluta höra av sig, men det fortgick. Det blev tillslut lite stalker-feeling på det hela när han tog sig in i mitt trapphus och lämnade små presenter utanför min dörr osv. Där någonstans tog det verkligen stopp för mig och jag blockerade honom för inkommande sms och samtal, på all social media och sen har det varit tyst.
Naturligtvis så hade han sett till att ha en position i helgen på min arbetsplats som gjorde honom till min högra hand.
Jag fick en riktigt olustig känsla i kroppen av detta och det dröjde ju naturligtvis inte längre än till klockan 8 på lördag morgon tills jag exploderade av ilska på honom och det liksom bara rann ur mig saker som jag normalt aldrig skulle säga till en person, men när han vevade igång med sin nedlåtande översittarattityd om att en ung kvinna som jag inte kan göra mitt jobb korrekt, då brast dammen kan man väl lite lugnt påstå.
Hade detta varit Dee för 6 månader sedan hade dammen också brustit och vattnet hade forsat fram, med den skillnaden att jag hade låtit den brista och sedan försvunnit iväg och halsat en flaska vin i syfte att "lugna ner mig" och sedan fortsatt arbetsdagen full och med en jävla attityd och varit så sjukt jävla långsint tills dess att jag typ översköljts av skuld och skam och druckit på den känslan också.
Men suget efter alkohol dök aldrig upp och när dammen brustit såg jag till att få honom bortflyttad från mig och jag fick en ny högerhand som inte tryckte ner mig och min kompetens och arbetsdagen fortskred i en riktigt god stämning och min hjärna ältade aldrig mitt vredesutbrott som förmodligen för en utomstående som inte känner mig eller denna "man" (ja, "man" - en riktig man behandlar inte en ung kvinna på det sättet som han behandlar mig) såg riktigt awkward ut.

Den nya Dee gillar jag. En tuff brud i lyxförpackning med jädra skinn på näsan som inte tar vad som helst, men som också handlingskraftigt i den där situationen såg problemet, tillät sig faktiskt med befogenhet att reagera, och löste situationen.
Och det bästa av allt? Att få reagera och känna att det var okej att bli så jävla arg utan att för den sakens skull vara full eller bli ännu fullare. Det var liksom helt genuint och faktiskt jävligt befriande på något vis. (även om jag inte vill bli arg på någon såklart, det var bara befogat i denna situation)

#me2

EnsammaPappan
mån, 2019-06-10 - 00:37

Du är faktiskt helt grym! Ett halvår nykter, och en oerhört skicklig skribent! Jag tycker dina historier är väldigt givande och stärkande. Det är fint att se en person växa så som du har gjort.

Dee
mån, 2019-06-10 - 05:59

Tack för glada tillrop, right back at yah ??
Vad roligt att du tycker om hur jag skriver, det värmer!
Underbart att få vakna till dina rader, speciellt idag när jag sovit riktigt dåligt med konstiga drömmar som jag inte hann reda ut innan klockan ringde i vanlig ordning runt klockan 5 imorse! Tack ??

Idag är jag tacksam över:
* Ditt inlägg
* Att jag vaknar nykter
* Att jag haft drömmar jag minns kristallklart från natten.

Dee.

Adde
tis, 2019-06-11 - 08:01

påminner mig om mitt absolut första vredesutbrott i nykterheten !! Det var verkligen befogat och jag fick/kunde ladda ur ordentligt och jag kan fortfarande påminna mig om den sköna känslan efteråt, kändes som en frisk och skön sommarmorgon !
Det var den sista typen av mina känslor som jag mötte och innan den urladdningen var jag lite rädd för vad/hur jag skulle reagera men att det skulle kännas så skönt hade jag inte väntat mig. Idag blir jag inte så väldigt arg längre utan mera lite gubbgnällig !
Ta hand om dig !!

Dee
tis, 2019-06-11 - 17:40

Ja, du Adde, jag var också orolig för hur jag skulle ta det om jag blev riktigt förbannad, så som jag vart i helgen, men precis som du säger så kändes det riktigt skönt efteråt.
Vilket är enormt förvånande.
Jag blickar tillbaka på mitt liv med alkoholen och allt känns så jävla geggigt och sörjigt och besvärligt och jobbigt känslomässigt. Man kände liksom inte något samtidigt som att man bara kände så himla mycket men aldrig riktigt var närvarande.
Jag har gått igenom mitt hitintills livs största sorgearbete tvärfull under 3 år till exempel. Hur bra var det liksom?
Jag har en riktigt stor oro som jag bär på nu, och det är hur jag kommer tackla saker och ting när min älskade gamla 14 åriga hund går bort. Hon är rätt skruttig.
Att bli förbannad, glad, ledsen, känna tacksamhet osv nykter vet jag nu att jag klarar utan den minsta tendens att tippa över. Jag väljer att vila i den styrkan och inte grubbla för mycket på det som kommer att komma framöver, om man ser till större känsloprylar.

Kram till dig Strulan65, ja, den var klok och genuin i helgen :-)

Adde
tors, 2019-06-13 - 08:29

aktiv alkis när båda mina föräldrar dog och saknade helt möjligheten att sörja på ett sunt sätt. Jag söp bort känslan dvs den enda lösning som jag då kunde.
Jag har haft anledning många gånger i nykterheten att ångra mitt agerande då men jag vet ju att jag inte kunde ha agerat annorlunda med den kunskapen jag hade då.
Idag är jag väldigt lättrörd och har (alldeles) för lätt för att gråta men jag har också upplevt sorgesamma stunder där just gråten har rensat mitt sinne och gjort sorgen lättare och, faktiskt, renande.
Sorg i dag är för mig en lättnad och inte en tyngd på axlarna och att få full tillgång till mitt känsloliv och kunna sörja fullt ut är ett friskhetstecken.