Nästa steg

69 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Mirabelle G-S
Ingen lyx

Dina våndor är inte det minsta lyxiga. Jag tycker du gör helt rätt som tar tag i drickandet, och de själsliga bekymmer som blottas i avhållsamheten. Själsvåndan och självmedicineringen med alkohol hör ihop. Och det går bara åt ett håll. Nedåt. Jag var i din sits för ett drygt år sedan. Slutade dricka och sökte hjälp för utmattningsdepression, när jag i avsaknad av min självmedicinering fattade att det var så illa ställt med mig. Och jag slutade hänga här, eftersom jag liksom du kände att jag inte riktigt ”platsade” när det nu var en depression som var problemet. Nå. Terapisessionerna tog slut. Medicinkuren lika så. Och jag föll tillbaka in i självmedicineringen, snäppet värre än innan. Så nu är jag här igen. Och jag tänker att skit samma vad som är hönan och ägget. Vi mår dåligt, och vi har tillräckligt stora alkoholproblem för att tvärt emot bättre vetande förvärra eländet med att hälla i oss vin. Vi platsar här. Kram

Sisyfos
Själsliga problem

Tycker inte att du har lyxproblem. Det här forumet handlar om att förändra sitt drickande. Du har gjort det och märker då att du inte mår bra. Det är en viktig insikt tror jag. Vi måste veta när vi dricker och varför och jag tror verkligen att vi alla kan lära av varandra. Jag hör till de som har dragit ner, slutat helt en period och sen börjat igen och mer hamnat i periodarbeteendet - ett beteende som var fullständigt främmande för mig för nåt år sedan. Alkohol är en farlig drog och så fort vi använder den som medicin eller för att uppnå något själsligt tillstånd som man strövar efter så tror jag att man ska se upp. Jag är ett exempel på hur man flyttar sina gränser. Tror att det är viktigt att fortsätta att skriva. Jag slutade att skriva och reflektera.. Tycker dessutom om din tråd.
Skönt att höra att du inte känner dig lika ensam ändå, men ditt mående är sämre. Vad tror du själv om det? Mår du bra i övrigt? Är alla dina värden som de ska? Är du trött? Du har gått igenom en jobbig period och det kanske egentligen inte är så konstigt att du är ledsen. Sen kan det ju vara depression, men om du nu inte får komma så kanske du kan gå till vårdcentralen och be att få kolla upp att du mår fysiskt ok. Och kanske tid med en kurator. De kan ju remittera vidare sen. Hoppas att det vänder snart!

Denlillamänniskan
Det hamnade ändå ljus på mig

Tack alla ni som skrivit uppmuntran och medkänsla. Det känns lite bättre och jag inser att jag såklart har alla anledningar att fortsätta skriva.

Den gångna veckan var inriktad på att iordningsställa biboden tillsammans med exmannen. Bina står på hans föräldrahems tomt och där finns en lång historia av biodling. Exmannens farfar började med bin på 40-talet, hans far höll på i två decennier och nu fortsätter det hela med de bin vi skaffade förra året. Om någon vecka är det tänkt att vi ska slunga vår första honung. Det har varit en bra avledande sysselsättning för att fokusera på något annat än smärtan inuti mig själv.

Hur gick det med mina försök att kontakta vården? Jo, märkligt nog så ringer en förståndig människa från akuta psykteamet. Även de har fått en remiss från mottagningen och bedömer att det vore klokt att jag omgående fick en läkarkontakt. Så redan igår kunde de erbjuda en tid. Exmannen erbjöd sig att köra mig dit. Omtumlade känsla att plötsligt få hjälp så enkelt och självklart.

Jag fick träffa en bra läkare som konstaterade att jag nog inte var helt störd, att han inte tyckte jag behövde läkemedel och att det vore bra om jag fick en samtalskontakt. Så denne doktor skrev en remiss till min vårdcentral för att underlätta för mig att få fortsatt hjälp. Och rådet att ringa akutpsykenheten ifall jag behövde stöd för stunden. Jag var nöjd så, eftersom jag på något sätt korsat en gräns. Jag är över gränsen mellan förtvivlan och hopp. Det finns sol för mig med.

Och hur gick det med alkoholen då? Verkligen inget vidare under den gångna veckan: 14 glas. Alkoholdjävfulen provade en ny manöver. Inget lockande och pockande i partyförpackning. Inga småflörtar över planer om rosevin och grillkvällar. Inget tjafsande om hur smidigt det vore att svänga förbi systemet. I fall att, för att ha lite hemma eller nåt annat bekant knep. Inga nävar i luften och dansmoves i yra över att natten är ung och att livet får mer färg med vin.

Alkoholdjävfulen förklädde sig nu till en medkännande hjälpare med allvarlig min.
- Men nu tror jag att det behövs några glas. Mår du såhär dåligt så finns det ingen anledning att avstå! Det är en rekommendation från mig att du dricker en hel flaska vin. Annars finns risken att du tänker på självmord eller utvecklar en allvarlig psykisk störning. Seså, det här med nykterhet är ingenting för människor i kris. Jag har hjälpt människor i alla tider när de mår dåligt.

Och jag tänkte att det kanske var lika bra. Så jag var lätt bakfull när jag träffade den kompetente läkaren. Men det brydde jag mig inte om. Jag skämdes inte ens för mig själv, eftersom det var ju där jag var. Det är skönare att se mig själv som jag är. Det gör inte särskilt ont att vara ärlig inför mig själv. Där har alla ni på forumet hjälpt mig på vägen. TACK!

Idag är det en ny dag där jag ska påminna mig själv att jag har hopp om ett bra liv. Jag har märkligt nog inget mål att sträva mot, för jag vet inte vart jag är på väg. Gud har varsamt fört mig framåt, och goda människor har hjälpt mig att stå upp igen.

Vinäger
Fortsätta skriva

Tror det är bra att ha forumet att skriva av sig i, diskutera, bli peppad och ibland peppa andra. Är också glad över att få fortsätta läsa dina tankar och härligt nakna skildringar av hur livet kan vara.

Hoppas att din samtalskontakt hjälper dig att få det lugn du är ute efter.

Kram

Mirabelle G-S
❤️

Du har nått en gräns då du inte längre döljer ditt lidande ❤️ Och då finns där människor som fångar upp dig mitt i fritt fall, och hjälper dig bära bördan ❤️ Så otroligt fint och hoppingivande. Kram

Denlillamänniskan
Det blev inte så bra

Det kändes så hoppfullt när jag sökt vård och läkaren sade att jag skulle höra av mig till vårdcentralen i början av veckan för att kolla hur det gick med min remiss. Så jag ringde dit i tisdags. Men de hade inte fått nån remiss. Jaha?? De kunde boka mig till en läkartid som är idag, fredag. Jag tog tiden. Ytterligare en ny människa att prata med och förklara för. Det kändes inte så roligt. Men jag tänkte att jag får väl ringa till akutpsyk och fråga om de skickat remissen?

Jag ringde dit och det visade sig att den läkare jag träffat innan helgen, varken hade skrivit journalanteckning eller skickat någon remiss. Hon som svarade sade att läkaren haft så mycket att göra så han hade glömt bort. Satan, vad bortgjord jag känner mig!! När han konstaterat att jag inte tänkte ta livet av mig under helgen (slog bort de tankarna eftersom jag ju skulle få hjälp), så glömde han helt enkelt bort mig. Jag tumlade handlöst ned i mörkret igen. Satte siktet på överlevnad resten av veckan och nu får vi se vad vårdcentralen har att erbjuda idag.

Ringde även min mor. Hon som aldrig hör av sig och frågar hur jag har det. Berättade för henne vad som hänt och så småningom gled samtalet över den vanliga beklagan över sin man (det är inte min pappa). Jag sade till henne att det hade varit bättre om hon brytt sig om mig och min syster när vi var barn, istället för att satsa allt på ny man, nytt hus och ett nytt barn. Hon svarade helt frankt att hon prioriterat ett eget hus framför sina barn, och att det var hennes rätt eftersom hon hade krigsneuros. Tänk om jag hade gjort så med mina barn? Slutat bry mig om dem, kastat ut dem ur hemmet efter några år av försummelse, psykisk terror och misshandel. Och sen skyllt på att jag själv haft en taskig barndom och därför hade min rätt att skita i mina egna barn. Eller att använda min barn för mina egna behov. För mig finns inte sånt beteende. En mamma tar hand om sina barn och ser och förstår dem. En mamma intresserar sig för sina barn för deras egen skull.

Det har i hela mitt liv funnits hopp om att hon en dag skulle förstå och äntligen bry sig om mig. Men hon kan inte se andras behov, bara sina egna. Och för henne är det viktigast att ytan ser bra ut. Att hennes behov av status går före hur hennes barn har det. Jag vet att det låter bittert, det är bittert. Men det är tyvärr sant. Jag vet det, eftersom min syster och jag hade några bra barndomsår innan helvetet började. År när mormor bodde hos oss och tog hand om mig och min syster. Vi fick det som barn ska ha under de åren. Därför gick vi inte helt sönder och klarade oss. Vi fick förmågan att ta hand om våra egna barn. För min egen del skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om det här. Men det får räcka såhär. Jag skriver det här, för att kunna gå tillbaka och läsa senare.

Det här är iallafall grunden till att jag ibland känner mig som en osynlig person. Jag vet inte riktigt vem jag är. Det är som att det saknas något och det blir tydligt när jag ska relatera till andra människor i nära relationer. Men när jag dricker alkohol, så känner jag mig lite mer levande. Då finns jag lite tydligare. Eller när jag umgås med djur eller vistas i naturen. Då är jag delaktig och finns till.

Jag har lärt mig att hantera känslor av att inte finnas. Jag har lärt mig att stå ut när jag drabbas av overklighetskänslor. Jag vet att det inte är verkligt när jag känner att jag inte kan lita på någon. Jag vet att jag inte är galen. Det finns heller inget att medicinera. Då hade ju alkoholen fyllt sitt syfte. Man kan varken medicinera eller dricka bort en smärtsam livssituation. Man kan inte heller supa bort insikten att man är trasig och bristfällig i sitt innersta känsloliv. Vägen är inte bort från smärtan och förvirringen. Vägen är igenom.

Mina barn bryr sig om mig. Den äldsta skickar SMS och önskar mig en fin dag och att vi ska höras senare. Den yngsta vill prompt följa med mig till vårdcentralen, fast jag har sagt att det inte behövs. Jag skulle hellre vilja vara den där modiga mamman som stöttar dem. Den roliga mamman som skojar med dem. Den där förstående mamman som inte ryggar för några känslomässiga behov eller yttringar från min barn. Den där mamman som brukar kunna stötta barnen när de är rådvilla och inte vet vad de ska göra. Men nu är det inte så.

Nu är jag den där mamman som bara gråter och är rädd. Som kämpar med att inte dränka sig i vinets smärtlindring. Som sitter i en båt med trasiga segel och har tappat bort kompassen.

Pellis
Känner igen...

...väldigt mycket av din text. Det hugger liksom till i mitt hjärta då jag idag är den mamman som skiljt mig, nya man och barn. Först nu när mina stora pojkar är vuxna kommer slagen mot mig. Jag vet att de kommer att må dåligt en dag för att jag lämnade deras pappa för en ny man. De bryr sig inte om mig alls och det är helt och hållet mitt fel. Vill också vara den där modiga mamman som du skriver och stöttar dem. Förstående...men nu är jag bara deppig. Deppig för att de inte hör av sig till mig. All kärlek till dig och alla andra 💕

Denlillamänniskan
Tack, Pellis!

Jag förstår att du känner dåligt samvete för dina val. Gör inte det!! Jag har också skiljt mig från flickornas pappa, träffat en ny man och sedan skiljt mig igen. Mina barn ser det som att jag är stark och går min egen väg och gör min egen grej. Och att jag därför stöttar dem i att gå sin egen väg, göra sina egna val och ta livet som det kommer.

Den skam du känner tror jag inte beror på de livsval du gjort. Den skammen beror oftast på att man inte stått upp för sina behov. Att man slätat över och försökt "vara normal". Dina söner bryr sig säkert om dig! Just nu orkar de kanske inte prata med dig. Men du kan alltid göra saker bättre. Var ärlig mot dem, var ärlig mot dig själv. Kom också ihåg att jag hoppades att min mor skulle bry sig om mig så småningom. Det hoppet har funnits hos mig i 45 år. Lång tid för ett liten ledsen flicka att vänta lojalt på mammans förståelse och kärlek. Jag tror inte att dina söner behöver vänta så länge på din kärlek och värme.

Jag hoppas att du fortsätter att tänka att dina söner ska vilja prata med dig. Att du fortsätter att öppna upp för kontakt, fast du känner dig deppig och skuldtyngd. Att vara den där modiga mamman som inte stänger dörrar för att de inte känner att de duger till, innebär att vara kaptenen på sin egen skuta. Håll i rodret och segla med förstånd. Ta hand om dina behov, sköt om dig själv. Tänk dig att du både är kaptenen och båten. Båten måste vara i skick för att kunna klara hårda seglatser. Så ibland måste kaptenen laga båten, underhålla segel och skrov för att den ska kunna hålla.

Pellis! Du är en större människa än vad du känner just nu. Fortsätt bry dig om dina söner och älska dem. Det är kanske det enda du kan göra just nu, men det kommer att löna sig. Sen hoppas jag att du har någon som kan trösta dig nu när du tvivlar på att du är en mamma som duger. Så länge du finns där för dina barn och gör ditt bästa så är du en bra mamma. Jag vet att det är så.

Jag önskar dig en fin solig dag! En fin dag för att laga båten och vila. En dag då du vet att iallafall jag tror på att du är den bästa mamman för dina barn.

Sidor