av Sommarflickan2018

Studenten
lör, 2019-06-08 - 10:01

Hej sommarflickan! Vad dubbelt det är att se dig här igen❤️ Jag är så glad för din nykterhet, men känner sådan medömkan i din historia. Jag hänger på lite på avstånd, är väldigt ickeaktiv i trådarna. Ville bara lämna en cyberkram och ett välkommet tillbaka. Du förtjänar att må
Bra och du är värd allt gott.

Fridens ??

Sommarflickan2018
mån, 2019-06-10 - 10:04

Det kan jag idag. Det är fu*king amazing.

Men jag ger faktiskt 90% av credden till att jag tar Antabus, suget har varit starkt den senaste veckan och utan den hade jag inte fixat det. Varför jag tillskriver Antabusen mest av äran är för att jag VET att det aldrig hade gått utan den. Jag må vara stark, duktig bal, bla, bla men jag hade druckit om det inte vore för att jag är så rädd för att bli sjuk om jag ens skulle testa.

Och suget är så starkt att jag tom googlat hur länge man måste ta antabus för när behandlingen är klar tänker jag dricka det godaste jävla vin som finns. Nej det ska jag naturligtvis inte, men det är så tankarna går och det är skrämmande. Samtidigt som jag tänker att hur farligt skulle det egentligen vara med två glas vin en härlig sommarkväll.

Det hade det ju inte varit. Om det hade stannat där och bara en sommarkväll. Men som missbrukare hittar en ju anledningar till att dricka i alla möjliga vrå. För att det är fint väder, för att jag har städat, för att det är fotboll på tv, för att det är midsommar, för att alla andra gör det, för att det hade varit mysigt att sitta på en uteservering, för att det är lill-lördag. Ja ni vet, den ena dumma ursäkten efter den andra.

Så just nu är det ganska kämpigt. Men det får väl vara det. Min snälla sjuksköterska som jag går till tre ggr i veckan för att få min Antabus har nu bokat upp tider varje dag eftersom jag fortfarande har självmordstankar och för att jag hamnat i ett vakuum där inget händer. Så nu kan jag iaf gå dit och träffa henne en kvart, halvtimme varje dag bara för att få lite kontakt. Sådant gör mig rörd och glad.

Och jag ska faktiskt dit nu så jag får skynda mig.

Men 47 dagar idag alltså. Det är ju alltid något.

Femina
mån, 2019-06-10 - 10:07

Det är ju fantastiskt! Önskar dig fortsatt Lycka till.

Sommarflickan2018
tis, 2019-06-11 - 09:11

Jag lever mitt liv, låtrad, för låtrad. Jag tröstar, lyssnar och finns där när de går sönder. När de inte längre vet hur de ska överleva dagen. Då är jag stark, då är jag där, då står jag stadigt.

Jag lever mitt liv, som om jag vore skapad av den där gruppen jag alltid har älskat. Som talar till mig, till mitt innersta, till det som ligger gömt djupt under oändligt tjocka lager. Som om de förstår när ingen annan gör det. För ingen förstår. Inte på riktigt. För hur ska de göra det när jag själv inte förstår, inte kan förklara?

Jag kan prata om det, kliniskt sett, helt utan känslor, som om jag pratade om någon helt annan, någon jag läst om någonstans. Men det är mitt liv. Det är mitt jävla liv jag inte ens kan relatera till, inte kan känna för, inte kan fälla en enda tår för. Mina murar är så höga och så tjocka att jag inte vet om de någonsin kommer kunna rämna.

Och allt det där slapp jag tänka på, slapp jag ta tag i när jag drack alkohol. Min ljuvliga medicin som dämpade varenda känsla, varenda tanke som gjorde det minst ont, varje ord som kunde sätta igång en brand, en brand som ingen hade kunnat släcka. Och jag är livrädd för de där tankarna, för den där branden, för känslorna. Jag är fortfarande klinisk. Jag kan berätta så att du tror att jag ger dig ett förtroende. Men jag väljer mina ord väl, de som inte gör ont, de som inte kan skada. För orden som kommer ur min mun är inte kopplade till det som är verkligt. Du kommer tro det, men så är det inte. Jag lurar dig, precis som jag lurar mig själv.

Men när det är tyst, när ingen är i närheten, när ensamheten tär och sliter i mig. Då känner jag, då går jag sönder, då vill jag inte mer. Och plötsligt står jag där, livrädd, liten och sårbar, utan min ljuvliga medicin. Jag måste ta mig genom det där som skaver när jag helst av allt vill döva varenda känsla, varenda tanke, varenda ord. Göra som jag alltid har gjort. Dränka mina sorger, bokstavligen.

Och hur gör man när det inte går, när man inte får? Hur överlever man? Hur tar man sig genom allt det där som gör så ont att man bara vill skrika och slå någon riktigt hårt på käften för att man inte vet bättre, för att man inte har någon annan utväg. För att man inte ser solen för alla molnen. När intet är det enda som verkar finnas och i det ska man på något sätt leva och verka och vara "normal".

Det är dag 48 och på något sätt inser jag att alkoholen är mitt minsta bekymmer. Fuck!

Sommarflickan2018
ons, 2019-06-12 - 07:34

Ytterligare en dag gryr och jag ser fram mot den med tillförsikt. Jag har många aktiviteter idag som jag vet tar energi samtidigt som jag behöver dem. Det är besök på VC för för att få min Antabus, det är blod- och urinprov i granstaden och det är ett möte med in alkoholteraput. Sen behöver jag plantera ex antal tomatplantor som jag fått av några kompisar, & så ska jag investera i en billig solsäng så att jag kan ligga på uteplatsen och sola de dagar det blåser för mycket för att vara på stranden.

Jag har ju haft alkoholsug de senaste dagarna så jag ska be att få Campral utskrivet. Jag hoppas även att de kan skriva ut någon slags benzo som jag kan få ta när jag får mina ångestattacker omkommit allt tätare just nu, möjligtvis för att de har ändrat mina antideppmediciner. Jag förstår liksom inte hur jag ska klara mina ångestattacker och den konstanta ångest som hela tiden ligger som en blöt filt över mitt liv just nu. Just nu känns det som en frågaom liv och död. Jag fungerar helt normalpå benxo om jag tar det regelbundet (typsom insulin) och får inga rus och har heller aldrig använt dem i rusningsyfte, bara fatt kunna fungera normalt.

Så det är en fullspäckad dag och nästa gpng jag skriver har jag passerad 49 dagar vilket betyder att det är 50 dagar i morgon, Det är helt sjukt, det trodde jag aldrig. Men fan va jag är grym!

Sommarflickan2018
tis, 2019-06-18 - 07:23

Vilken skillnad det är, att vakna tidigt, vara utsövd, nykter och känna att en ser fram mot dagen. Att se fram mot en dag på stranden, kunna njuta av solen, värmen och det ljuvliga havet, mitt paradis på jorden. Det är här jag samlar kraft, tankar energi och fyller kroppen med mindfullness.

Plötsligt går tiden snabbt. Mitt alkoholsug finns fortfarande och Campral är restnoterat här där jag bor. Som tur var har jag en fantastiskt överläkare på beroendemottagningen som då tänkte utanför boxen och ist skrev ut Baklofen. Ett medel som bland annat används en hel del i Europa mot alkoholsug men inte lika vanligt i Sverige. Det har också den lilla trevliga egenskapen att den är ångestdämpande och muskelavslappnande. Så jag hoppas mycket på den här medicinen. Eftersom han även har höjt mina mediciner mot min depression behöver jag just nu ha ångestdämpande eftersom det ofta blir en dipp i måendet när man ändrar medicinerna.

Han är också väldigt noga med att påverka att det ÄR en sjukdom. Och att man inte ÄR sin sjukdom. Man är sjuk när man inte har medicin men inte sjuk när man har medicinen, han jämförde med bla med högt blodtryck. Att om man har ett högt blodtryck så kan man ara sjuk men när man äter medicin och då får ett normalt blodtryck så är man inte sjuk längre, men man har sjukdomen.

Måste jag säga att jag fullkomligt ÄLSKAR min läkare. Han har mitt fulla förtroende och det känns så tryggt.

Idag är det dag 55, jag närmar mig två månader och jag vet att midsommar inte kommer vara något som helst problem för de jag ska fira med vet helt och fullt om mina alkoholovanor och det finns andra på firandet som inte driver så mycket eller inte alls. Dessutom kommer det finas barn där så jag tror det blir ett fint firande. Sen får vi väl hoppas att det blir strålande solsken också. & jag kommer kunna köra hem efter festen och somna nykter och vakna nykter. Det ser jag fram mot!

Men nu är det tisdag och om några timmar är det stranden som gäller för hela slanten.

Hoppas ni andra har en fin dag!

Sommarflickan2018
mån, 2019-06-24 - 11:46

Men när det känns som ingen ens här inne bryr sig, hur ska jag kunna tro att någon på utsidan ska bry sig.
Jag föll igen gick tydligen att dricka på Antabus för mig. Så nu har jag bett om att få det varje dag eller en större dos.
I lördags tänkte jag avsluta allt men somnade som vanligt ifrån min uppgift. Badkaret var uppfyllt, jag hade placerat en skarp Globalkniv bredvid badkaret och pillerna låg uppradade på köksbordet. Några glas vin i kroppen och livet kändes skit. Dagen efter midsommar. När alla var glada och onykta eller iaf glada så var inte jag det. kÄnde mig som den tråkigaste av den tråkigaste. Och av alla "vänner" som jag tydligen har hörde jag inte skymten av. Jag följde med en av mina bästa och äldsta kompisar på en lugn fest. Men ingen annan erbjöd sig eller frågade vad jag skulle göra. = betyder ingenting för dem

I lördags försökte jag ringa mitt ex, flera gånger. Han har inte hört av sig när jag har messat honom men jag vet att han har mina meddelanden. Men brydde sig än en gång för att inte svara. Så då täckte jag fuck it, skit i det då jävla egoister. Började skriva ett avskedsbrev men avbröt. Varför ge en förklaring, varför projektleda sin egen begravning (vem som skulle få komma eller ej), vilken musik som skulle spelas och vart jag ville att askan skulle spridas.

Jag orkar verkligen inte bry mig längre. Lev, hårt,dö ung och bli ett vackert lik. Lite så.

Faran över den här denna gång så ni behöver inte larma eller så, berättade allt psyket när jag var där idag så de vet.

Ha en fin måndag.

Som ni märker är helgerna tunga. Jag

Femina
mån, 2019-06-24 - 11:59

Livet är en värdefull gåva vi fått att förvalta på bästa sätt. Jag har också gjort ett halvt självmordsförsök. Jag säger halvt för jag ångrade mig mitt i allt och avbröt. Det slutade iaf med ambulans till S:t Görans psykmottagning.

ALL den ångest vi känner i stunden, förtvivlan, ensamhet, tomhet osv är orsakad av alkoholen! Vi kan må dåligt men alkoholen förstärker känslorna enormt! Ta bort A ur ditt liv och sök stöd hos närmaste AA grupp genast. Psykiatrin kommer inte få dig känna mindre ångest men gemenskapen i AA kommer att hjälpa dig må bättre. Utan A hade jag inte ens kommit på tanken att ta mitt liv. Vi måste inse det. Vi dricker mer A för att döva vår ångest när det är A som ger oss ångest. En evighetsmaskin...
Lycka till! ?

Mirabelle G-S
mån, 2019-06-24 - 18:55

Du skrev ”Det är dag 48 och på något sätt inser jag att alkoholen är mitt minsta bekymmer. Fuck!” och jag tänker att japp, så är det. Det är en insikt som värkt fram under senaste (vinmarinerade) året. Alkoholproblemen är som ett skavsår... Man behandlar skavsåret och foten läker, och då förväntar man sig att glatt tralla vidare på sin väg i livet. Men trallar man vidare i samma skor så sitter man snart där vid vägkanten och behandlar skavsår igen. Man måste hitta och göra sig av med/ändra det som skaver för att på allvar bli fri från skavsår. Med den insikten går jag in i nykterheten denna gång. Sorry om du tycker jag svamlar till din tråd... Det som skavt i mig är maktlöshet inför överkrav, så den här gången vidtar jag mått för att ta tillbaka makten över min tid och mitt liv, samtidigt som jag plockar bort alkoholen. Vad är det som skaver i dig? Kram på vägen.

FinaLisa
tis, 2019-06-25 - 06:53

Vad kan jag säga? Det låter som du har det fruktansvärt jobbigt!!
Tror att Femina har rätt, du behöver stöd och hjälp från andra sammanhang än sjukvården.
Jag har ingen egen erfarenhet av AA men känner flera som fått hjälp och kommit vidare med sina liv tack vare dem.
Du har en skör och bräcklig tillvaro just nu och behöver staga upp den med allt som finns att tillgå.
Så testa AA, du har ju inget att förlora..?
Tvärtom finns möjligheten att vinna nya vänner som precis som du har fört samma kamp många gånger. Och som kommer finnas där som stöd.

Lycka till och styrka sänder jag till dig, fina Sommarflickan!!!???????
Kramar
???

Pellis
tis, 2019-06-25 - 07:56

...ont att läsa det du skriver. Vill bara säga att det berör mig väldigt mycket och jag förstår precis din känsla. Det är så jobbigt när tankarna kommer på att man inte vill fortsätta sitt liv, avsluta.

Tur att faran är över! Sänder kramar!

Strulan65
tis, 2019-06-25 - 08:46

Försök nu att söka hjälp, åk till psykakuten och berätta som det är. Lider så med dig, men vet att du måste få hjälp för att kunna se hur världefull du är. Många kramar Strulan ❤️

Rosette
tis, 2019-06-25 - 19:33

Vad bra att du berättade här om hur du mådde, det krävs en hel del för att kunna sätta ord på hur man mår och berätta såhär tydligt, ärligt och öppet här för oss. Starkt gjort av dig.
Kanske kändes det snarare nödvändigt än starkt, att du söker lite efter vad som kan vara hjälpsamt för dig. Oavsett är det något väcker omsorg och ger oss här chansen att försöka finnas här.

Du valde att berätta sätta ord på vad som hänt och att du tagit mera hjälp för att skydda dig själv när du mår som sämst. Klokt, du känner dig själv och vet hur det kan bli i stunden när du mår som sämst och kastar därför ut flera krokar. Bra!

Du var själv det största nappet och genom att jobba med att förändra dina alkoholvanor ger du dig själv ännu mer förutsättningar att kunna vara det mer framöver.

Utöver stöd kring självmordsförsök har du också bett om mer antabus för att ytterligare skydda dig själv från kortsiktiga val i stunden. Jättebra.

Fortsätt gärna skriva och läsa här, berätta gärna hur det går nu med alkoholen och hur du mår. Du har gjort det förr och erfarenheterna av det har du med dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Sommarflickan2018
fre, 2019-08-02 - 17:33

Hej. Jag har inte skrivit på ett tag. Jag åkte in på psyket igen och fick stanna där i fem dagar. Troligtvis mådde jag så dåligt för att jag fått en höjning av mina antidepressiva mediciner men inget att stilla ångesten med. Så jag fick lugnande och sömntabletter under uppsikt, dvs jag åkte in till beroendeenheten varje dag och fick lugnande och insomningmedicin för en dag i taget. Då fick jag även prata med en sjuksköterska varje dag och det var skönt.

Den 3 juli var jag, min alkoholteraput och hennes chef på Rönneholms behandlingshem för kvinnor. Det var ett bra besök och det blev bestämt att jag skulle spendera tre månader där. Så den 18 juli checkade jag in. Det är skönt att vara här och jag njuter av att vara nykter. Här får jag en chans att andas, reflektera och skapa insikt. Jag pratar flera gånger i veckan om hur jag mår och hur jag funderar. Vi får uppgifter att göra och redovisar dem inför de andra klienterna. Det är faktiskt en ynnest att ha fått den här chansen. Eftersom det här är Nämndemansgården så jobbar de utifrån 12-stegsprogrammet och vi åker på AA och NA-möten. Det är fint att ha den gemenskapen att luta sig lite på.

Jag inser att jag har en chans att få tillbaka allt det där jag har förlorat, om än i annan form. Jag känner mig mer positiv och känner en hoppfullhet jag inte känt innan. Här får jag chansen att förstå hur sjukdomen fungerar och hur den nästan ledde mig i döden. För det var sjukdomen som gjorde så att jag ville avsluta mitt liv. Nu när jag fyller dagarna med mening tänker jag inte längre på det. Det är väldigt, väldigt skönt.

Tack för alla era inlägg, det är fint att ha den här gemenskapen också, och förhoppningsvis kan min berättelse hjälpa någon annan.

Ha en fin fredag!

Mirabelle G-S
fre, 2019-08-02 - 21:19

Jag får ståpäls och blir tårögd när jag läser ditt senaste inlägg. Fruktansvärt hur du har lidit, men samtidigt fantastiskt att du är där du är idag. Du ska ha cred för att du tar emot och tar till dig hjälpen du behöver. Så modigt! Nu blir det bättre! Kram

FinaLisa
lör, 2019-08-03 - 07:47

Ååh, vad skönt att du fått och tagit hjälp!!
Nu kan det vara bli bättre ? och önskar dig all lycka på den vägen.

Många
Varma kramar
????