Jag tar tillbaka mitt liv.

152 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Hillary
Hej Dee!

Jätteintressant att följa dig och din historia.Du skriver verkligen så bra! Jag har nog inte riktigt vågat ta itu med detta ännu. Har nu nått en punkt där jag blivit rädd för att inte ta itu med det. Dricker nästan varje kväll och får minnesluckor. Har känt att jag har svårt att skriva med penna så finmotoriken börjar svikta.
Tycker det är häftigt att läsa om hur bra du mår och att du gillar att vara tant😂👍 Ser fram emot att läsa mer. Har skickat förfrågan på Cairy t dig. Hoppas du inte misstycker ☺️
❤️

Hillary
Hej Dee!

Jätteintressant att följa dig och din historia.Du skriver verkligen så bra! Jag har nog inte riktigt vågat ta itu med detta ännu. Har nu nått en punkt där jag blivit rädd för att inte ta itu med det. Dricker nästan varje kväll och får minnesluckor. Har känt att jag har svårt att skriva med penna så finmotoriken börjar svikta.
Tycker det är häftigt att läsa om hur bra du mår och att du gillar att vara tant😂👍 Ser fram emot att läsa mer. Har skickat förfrågan på Cairy t dig. Hoppas du inte misstycker ☺️
❤️

Dee
Hillary!

Åh tack så mycket - tids nog kommer boken om Dee´s alkoholstrapatser, jag ska bara njuta lite först över att jag faktiskt vunnit tillbaka lusten att hålla på med min hobby såhär efter alla år då min hand hellre höll i ett glas vin hellre än i en penna, jag skriver normalt sett mycket poesi, dikter och små noveller, än så länge för mig själv, men det kanske ska bli ett långsiktigt projekt och vem vet, det kanske kan hjälpa någon själ där ute!

Att nå sin punkt att bli rädd för att inte ta itu med sitt problem är en klok punkt. Jag kom till den punkten också, faktiskt ganska tidigt efter att det spårade ur. Samtidigt var jag ju fruktansvärt rädd för att ta itu med det, eftersom jag trodde jag skulle behöva söka hjälp. Några år senare så var jag så jävla klar med mitt destruktiva liv och konsten att supa bort viktiga relationer att jag till sist klarade av att sluta dricka utan att fysiskt söka hjälp. Idag, när jag ser tillbaka på den där skitskraja Dee som satt en morgon med en sådan dödslängtan men också med en sån fruktansvärd ångest med telefonen i handen googlandes "hjälp för att sluta dricka" blir jag så jädra stolt över att jag orkade vända denna skuta på rätt köl - jag börjar nästan grina av tacksamhet typ varje gång jag tänker på vad det var och vad jag fick.

You got mail på chatten på Cairy, Ill see you around ;-)
Stor kram,
Dee

Dee
Änglavakt.

Krockade för första gången i mitt liv idag - jag hoppas verkligen att det var min livs första och enda krock.
Nu snackar vi på cykel alltså.
Det vart en fin "liten" frontalkrock med en annan cyklist i en ganska skaplig hastighet. Jag for som en liten mask ut i en buske (om jag ändå hade kunnat fått flygningen i slow motion, det måste ha sett så roligt ut, jag flög verkligen) men landade ändå rätt skapligt.
Jag kom i ganska bra hastighet på min gamla cykel (jag skämtar inte när jag säger att cykeln är helt i orginal sånär som på ett bakdäck som är nytt, från tidigt 40 tal, och ja, jag är en nörd, jag har förstått det, just nu letar jag tillexempel efter tygskydd för hjulen i orginal samt en cykelkorg från 40-talet) som är helt slut i bromsarna, i nedförsbacke, i en dold kurva, och möter en medtrafikant på just den vägen där det inte är enkelriktat i Stockholms innerstad typiskt nog, som ligger en aningens för långt ut i sin fil, och jag ligger en aningens för långt ut i min fil tror jag, och jag försöker bromsa för glatta livet men bromsarna tar inte vilket jag vetat om sen jag införskaffade cykeln och har pillat på den för att försöka behålla alla orgnialdelar på den, hon hinner bromsa ganska skapligt med sin moderna cykel med både hand och fotbroms. Jag försöker med plan B, att styra undan, men hon styr åt samma håll. Där någonstans så sket det sig för mig rätt så rejält.
Jag hinner tänka, och det här är en mycket lustig tanke mitt i ett moment of death liksom "shitdethärgårintebra, tur jag är NYKTER när jag krockar"
*BAM*
Första sekundern när vi liksom kolliderar känns det ingenting, jag hinner inte riktigt märka att jag är uppe och flyger och landar i busken men jag hör kvinnan skrika
-Hur i helgvete kör du?!
Jag ligger i busken och tänker "Ja, hur kör jag, vad hände, och hur kör hon?! Jag har ju inte druckit något"
Tycker det är så jävla pinsamt, hela situationen liksom, så jag tänker när jag ser att kvinnan är riktigt skärrad att jag får dra på mig offerkoftan och bara ta skulden, suck it in liksom, hinner också känna att jag omedvetet känner någon form av skuldkänsla när tanken snuddar vid att jag är nykter och vad pinsamt det hade varit om jag varit full och krockat, om jag hade äventyrat en annan människas liv liksom.
Hon tar sig fram till mig i busken och hjälper mig upp, jag känner absolut ingenting för adrenalinet pumpar och jag börjar genast inspektera henne och frågar säkert 7 gånger om hon är okej. På frågan om jag var okej svarar jag att det spelar ingen roll, huvudsaken hon är okej.
Vi stannar kvar on the crimescene och hämtar andan, sen ger hon mig en kram och säger att "vi klarade oss! Tur!" och cyklar sedan vidare.
Väl hemma inser jag att jag har rätt ont. Får av mig kläderna och ställer mig i duschen och upptäcker att styret har tagit klassiskt i magen, naturligtvis över mjälten men jag hann spänna till buken så det är bara ett rött märke av handtaget som syns och mitt knä är stort som en fotboll men det känns mest som att det blev en liten blödning i knät.
Lindad om knät, preppad med 1 ipren och 2 alvedon sitter jag här och försöker reda ut varför jag känner en sån skuld gentemot mig själv. Ingenting hände ju. Jag hade hjälm, och det viktigaste av allt: jag var nykter.
Nykter i 249 dagar.
Jag tänker någonstans att den här känslan är viktig att ta med sig i listan över varför jag inte ska dricka alkohol. Fråga mig inte hur och varför den är viktig, det bara känns viktigt. Tänk om jag varit full. Tänk om jag skadat henne på fyllan. Tänk om nått värre hade hänt. Tänk om jag hade behövt åka ambulans. Full. Vilken skam.
Fy tusan. Jag mår illa bara jag berör den tanken.

Jag står starkast nykter. Om än jävligt blåslagen denna tisdagskväll.
Tacksamhet,
Dee

Adde
Många

"om" där..... Så skönt att du klarade dig !! Jag kan se dig flyga genom luften !!
Och nu fixar du bromsarna va ??
Kram !

Dee
Bromsfix!

Absolut, jag tror det får bli att unna sig en ny cykel med hand och fotbroms så får mitt lilla original bara betraktas i sin skönhet ståendes rätt upp och ner Adde!

Hemma från jobbet, idag är jag inte kaxig men oerhört tacksam 🙏🏻

Dee
Att välkomna suget efter alkohol är så mycket enklare.

Jag har ångestpåslag ikväll som jag inte haft på väldigt länge.
Någon enstaka gång har det inträffat sedan jag slutade dricka alkohol.
Huden är lite klibbig, hjärtat slår lite snabbare än vanligt och min tinnitus tjuter lite högre.
Det kryper i kroppen - det känns som att det är något som fattas.
Jag har under kvällen försökt bryta ner känslan och hitta roten till varför jag har ångest. Jag felsöker.
I mitt tidigare liv har jag självmedicinerat med alkohol. I mitt nya liv felsöker jag. Det känns vuxet och stort.
Felsökningen har lett mig till orsaken, jag hade hoppats på att ångesten skulle försvinna när jag insåg vad som är felet, men det gör den inte.
Inför känslan ångest är jag livrädd. Jag förknippar ångest med självmedicinering med hjälp av alkohol.
Ett sug efter alkohol är tio resor enklare att välkomna och göra plats för och tänka att den är hanterbar och att den får finnas tycker jag, ikväll tämjer jag inte riktigt min ångest vilket är frustrerande.
Efter min krock med cykeln stannade jag hemma idag. Jag var så pass mörbultad imorse när klockan ringde vid 05.00 att jag hade stora problem att resa mig ur sängen och gå till toan.
Det var befogat att ta det lugnt idag med andra ord.
Sjukanmälde mig, kollegan visste redan att jag tagit en flygtur med cykeln samma kväll som det hände, så jag behövde inte förklara mig för honom utan han tyckte väl att det var en av mina mest smarta idéer någonsin att ta det lugnt idag.
Men, det sitter någon på min axel och väser i mitt öra att "Du ska inte tro att de tror att du talar sanning, din jävla alkis. Alkisar ramlar med cykeln"
- Men hallå, sluta! Jag krockade!
Jag tror att anledningen till att jag känner skuld och skam över vad som hände, och som var en helt vanlig olycka där min cykels bromsar inte funkade och vi båda tänkte fel i stundens hetta beror på att när jag var liten så hände det ibland att min pappa kom hem helt blåslagen efter en kväll på fyllan då han cyklade hem. Att ramla med cykeln är förknippat med att vara full sedan jag var liten helt enkelt.
Sorgligt men sant.
Hela dagen har jag gått runt med en obehagskänsla i kroppen, en känsla av att inte duga och inte räcka till. Att inte kunna prestera trots att jag vill kunna prestera.
Att inte få träna, på grund utav att jag inte kan träna. Att inte leverera, pga att jag måste vila.
Jag har dividerat med mig själv och skattat min smärta efter krocken på en skala, för att kunna gå till jobbet imorgon. Jag tänker att jag bara sjåpar mig som är hemma. Jag har ju kunnat markera några steg idag på benet, då kan jag ju minsann jobba!
Jag har gått runt med jordens tyngsta samvete över att jag inte är på jobbet!

Om det är någon som orkat läsa detta inlägg av äcklig självömkan, så ser ni kanske att jag har en del att arbeta med fortfarande. Jag hör ju själv hur dumt det låter i mitt eget huvud och ser att det ser dumt ut.
Jag borde ju inte skatta mig själv i hur många gånger jag tränar på en vecka eller att jag har 100% närvaro på jobbet.
Vem som helst skulle legat i sängen och ätit choklad om dom också krockat med cykeln och faktiskt har så pass ont att man helst inte markerar steget.
Och ja, jag kommer vara hemma imorgon med - mitt yrke kräver att jag är fysiskt hel, imorn ska jag tillskriva dagen att försöka vara närvarande i mig själv och att känna att jag duger även om jag inte har en enda sak uppskriven på min to do-list över dagen.
Att kalendern får vara tom - en stor utmaning!

Strulan65
❤️

Som att läsa om mig själv idag, fast jag har inte cyklat. Sjukskrev mig för att bromsa innan jag kraschar. Nu ångest för att jag gjorde det, inte lätt att bli en nykter hel människa. Men vi fixar det// kram Strulan❤️💪🙏

Dee
En märkligt mäktig känsla.

Jag försöker åka med nya Dee. Ständigt vaksam på vad som händer inombords. Lyssnar till det hon känner och tänker.
Om jag skulle beskriva Dee´s nya liv så skulle jag beskriva det som eftertänksamt och klokt.
Ikväll är det så lugnt inombords så att jag nästan tycker det är kusligt på något sätt.
Gick på mina två veckors "sommarsemester" idag. Känns snarare som något katten släpat in till mig och sagt, här har du, jag har fan inte tid att bjuda på delikatesser åt dig hela tiden. Det känns som att jag blev duktigt nedprioriterad pga att jag var nyanställd i våras.
Lite bitter tänker du - damn right tänker jag.
Infirningen av semestern innebär normalt att alkoholen flödar. Jag dricker för att fira och för att jag kan. Och för mycket.
Men inte i år.
En märklig känsla.
Hela dagen har jag varit beredd på att hantera något form av sug, men det känns mest tomt inombords. Jag är inte ens i mode för semester liksom.
På kvällen mötte jag upp en vän, som jag precis vågat berätta för att jag är nykter alkoholist.
Lyckliga mig att jag blev bemött med respekt. Det här med att bemöta mig med respekt när jag berättar känns för mig som att vinna högsta vinsten på lotto!
Alltid otippat från min sida, men so far har det varit vinst varje gång typ!
Vi gick och bowlade. En aktivitet som tyvärr är förknippad med alkohol som så många andra. Vårt samhälle är sjukt fixerat vid alkoholrelaterade aktiviteter när man umgås, något jag ALDRIG tidigare ens sett.
Trots att jag bowlat så många gånger förr, på just den platsen, så var det en helt ny bana jag spelade på idag.
En bana av tacksamhet.
Drack en cola, min vän var den som köpte drickat, han dricker sällan själv pga att han blir så bakfull. Ni anar inte vilken skön känsla jag fick i kroppen.
Det är så skönt att slippa förklara sig.
Det är så skönt att våga ge ärlighet.
Det är så skönt att få respekt.
Det är så skönt att ha koll. Koll på väskan, mobilen, mig själv, mitt game och på samtalet.
Att umgås med mig när jag drack var som att umgås med någon som var på en helt annan plats - jag var så fokuserad på alkoholen, det var det jag primärt var där för, sekundärt för att lyssna och interagera. Vissa tillfällen hörde jag knappt vad folk snackade om. Jag hade fokus på att få i mig så mycket alkohol som möjligt så att kvällen skulle bli "trevlig".

Jag bara åkte med ikväll. Nya Dee styrde. Vi hade kul. Jag skrattade. Vi skiljdes åt. Jag gick genom stan själv hem. Såg alla andra.
Och kom hem.
Hel och ren.
Med känslan av att ha kontroll. Och tänka rätt. Att kunna reflektera, utan att egentligen sakna det som varit.
Jag saknar inte alkohol.
En mäktig känsla att vara så jävla dunderstark i mig själv. Jag har gjort det här för min egen skull liksom.
Wow!

Tacksamhet för att jag valde livet, så stort, så mäktigt och så kraftfullt.
Dee

Milabe
En mäktig känslan...

Hej Dee,
jag följer dig på forumet regelbundet men aldrig hade mod att kommentera ngt ...men just nu kan jag inte låta bli - Gud! Vad jag längtar faktiskt rent fysiskt efter den upplevelse du beskrivit så fint - ” En mäktig känslan att vara så jävla dunderstark i mig själv ...” för att hur jag vänder och vrider känner jag mig inte ett dug stark ...tvärtom - skuldkänslor och bottenlös skam/självförakt äter upp mig levande dagen in och dagen ut ... jag kände igen mig väldigt mycket i ditt drickande monster - allt var lättare, coolare , mer hanterbart med alkohol men tolerans eskalerade, skammen och känslan av maktlöshet expanderade tills jag nådde min botten och åkte fast för grov rattfylleri... no comments ...uppvakningen var grov ... även den... sökte hjälp på en gång och tackade jag till alla mediciner som jag blev rekommenderat att prova på ... och de antagligen funkar för att det är inte alkohol jag saknar ...saken är att nu när även den utvägen är medvetet borttagen - vad ska jag fylla med allt denna tomhet? Försöker följa efter ditt råd och tar en dag i taget ...ja...det funkar även det ... men bara Gud vet hur jag vill överleva till den dag när jag kan känna mig så stark som du !
Önskar dig allt gott från mitt hjärta !
Fortsätt att skriva ! Du är en riktig pärla !
Milabe

Dee
Hej Milabe!

Vilken start på söndagen - sovit dåligt, trött och grinig men så läste jag ditt inlägg och blev så peppad igen!
Tusen tack!

Skuld, skam och dåligt samvete, en vilja att förklara fast inte våga pga att man inte vet hur den man vill prata med och lätta sitt hjärta mottar detta är saker jag har att brottas med ibland dagligen också, många av de situationerna är kopplade direkt till mitt uppvaknande. En situation som kryper på mig i samband med att jag ska sova ett par gånger i veckan är det samtalet jag hade med min chef någon vecka/veckor innan jag sjukskrev mig, där jag blev inkallad på hennes kontor och hon frågade hur det var, och att kollegorna upplevt mig som "mycket trött" ibörjan av arbetspasset. (jag somnade på soffan och sov hårt) Så fort jag berör den tanken på just den lilla episoden när hon frågar mig hur det är, sjunker jag tillbaka i min botten oavsett var jag just nu befinner mig. Hon fortsatte vidare "hade du tagit några tabletter eller druckit någon alkohol innan du kom till jobbet?" Fruktansvärt. Jag ljög mig blå.
Kanske kom jag undan?
Det är något jag aldrig kommer att få svar på om jag inte väljer att få svar på det.

Även om mitt uppvaknade inte var av samma kaliber som din, vi har haft två helt olika uppvaknanden låter det som, så kan jag tänka mig in i din situation.
Jag har som sagt också många stunder när jag inte alls känner mig dunderstark, när olika minnen som berör förstörd vänskap, misstag man gjort på fyllan osv som t.ex en av dom situationerna jag berättade om i raderna ovan, så måste jag välja aktivt att fokusera på de stunderna som påminner mig om att inte dricka där jag känner mig stark.
Det kan vara småsaker, som till exempel att jag stannar upp i en stiuation där det annars varit förknippat med att ha fokus på alkoholen och bara frysa tiden. Och bevara det för att på något sätt ha ett kvitto på hur mycket jag förändrat saker och ting.
Bara en sån känsla som det är att träffa en vän nu - det finns inga murar runt mig länge, dom träffar Dee. Inte dekis-Dee. En sån känsla är för mig mäktig!
Eller att vakna tidigt för att gå till jobbet och inte aktivt längre försöka skingra tankarna på att det är två glas vin istället för två koppar kaffe man ska ha i sig innan för att man mår så jävla dåligt med ångest och bakfylla. Att ha kontroll. Att få göra normala, helt sunda och normala val.

Har du några situationer som du kan känna är situationer du får råda över och inte alkoholen om du förstår vad jag menar, sånna små saker som jag försökte beskriva ovan?

När mitt dåliga samvete drar igång och stökar runt, så får jag försöka göra valet att plocka fram situationer som inte är kantat med dåligt samvete, som dessa ovan, och fokusera på dessa. Tids nog vinner vi allt fler erfarenheter i nykterheten som kommer få det dåliga samvetet att minska och krypa till en mörk vrå någonstans där det glöms bort.
Det är jag helt övertygad om.

Stor kram,
Dee

Ps. Jag finns på appen Cairy under samma nick som här, om du behöver snacka mer personligt.

Strulan65
Du är så klok❤️

Läser och njuter, glädjer mig med din klokhet och insikt// kram Strulan ❤️💪🙏

Milabe
Tack🥺

Tack Dee,
delvis förstår jag direkt vad du menar - stolthet över att faktiskt klara av situationer där alkoholen kunde eller brukade vara den enklaste utvägen men nu har vi fullt makt att råda över dem på egen hand...det är häftigt...
Tror mig eller inte men under första veckan efter incidenten med rattfylleri var jag helt förkrossad , livet bara rullade ner mot det svarta hålet med ofattbar fart men samtidigt kändes det såååå befriande ...jag var nästan tacksam för att jag blev tagen av polisen - skulle nog inte klara av att erkänna först och främst för mig själv och de andra att jag är faktiskt sjuk, helt maktlös efter ”det första glaset och enda ” , kan inte dricka som de andra ”normala” människor och därför måste avstår från alkoholen helt och hållet...samt kan jag inte hoppa upp på 180 cm som många kan , jag kan inte springa 100 m på 10 sekunder ...och ? Who cares😜?
Å ena sidan är jag desperat över insikten att det var jag själv som utsatt mig för allt detta jag är tvungen att gå igenom i nu läget men å andra sidan förstår jag att det var inte jag den var min sjukdom .....och bördan kryper..
Alkoholen släppte löss sitt järngrepp kring min hals en gång för alla ...tack vore allt detta som hände ...det tvekar jag inte på ...men var ska man få kraften för att orka komma upp från botten ?
En dag i taget är väl vårt motto 😉 önskar att jag kunde varit en djupt troende ...tänk dig hur skönt skulle det vara att sluta pissa mot vinden , simma mot strömmen och flytta tunga stenar mot bergstoppen ...istället lägga sig ödmjukt som ett ekblad i en flod och bara följa med efter ngn gammal gubbes vilja ...med fullt tillit och tro på att allt har sin mening... suck ... men men vi kämpar på eller 😉
Ngt roligt jag läste idag : ” I am not a totelly useless ! I can be used as a bad exempel! ”
Sov så gott , Dee och ta hand om dig!
Kram Milabe.

Lykke
Sträckläst

din tråd! 💕 Vilken resa du gjort/gör! Du är en stor inspiratör som ingjuter hopp till oss andra här! Tack för att du delar med dig! Kram

Dee
Tacksamhet

Idag känns allt lite tungt så det är extra viktigt att jag fokuserar på att vara tacksam.

Idag är jag tacksam för:

• Att jag får vara frisk. Att min kropp fungerar.
• Att jag vågar hantera mina känslor. Utan alkohol.
• Att jag har vunnit tillbaka förtroendet och relationen hos min mamma.

Dee
Jag måste ge trädet en rotvälta.

Jag mår inget vidare för närvarande, men jag gnetar på, tacksam över att jag inte känner att jag har lust att dricka bort känslan i alla fall.
Jag är också tacksam över att jag verkligen kan peta på orsaken till att jag mår såhär också.
Jag orkar inte djupdyka i anledningarna i kväll men kommer nog göra det framöver här, utan vill välja att reflektera en stund över det jag är tacksam för, för jag vet att det måste vara nyckeln som låser upp det här så jag kan bli starkare och ännu klokare när jag väl mår bättre igen.

Jag upplever en enormt stark ångest om dagarna på min arbetsplats för närvarande, som gör det jobbigt att fokusera på att göra ett bra jobb. Ångesten är ungefär på den nivå som den var innan jag blev sjukskriven och slutade dricka alkohol i vintras, den enda skillnaden är att den inte är påspädd av kemiska substanser som orsakar kemiska reaktioner i min hjärna. Och att jag förstår att jag är på den punkten att jag måste fatta ett beslut om en mindre sjukskrivning eller att börja medicinera med ångestdämpande medicin under tiden som jag försöker hitta en lösning på situationen.
Jag försöker hantera den så bra jag kan med det jag har, dvs mig själv och min inre styrka, men jag finner det enormt tröttande, jag försöker i alla fall fokusera på att se situationen med tacksamhet.

Det är först nu som jag förstår vart allt det jag burit på och som troligtvis är roten till mitt missbruk, verkligen kommer ifrån och jag förstår också vad det är jag måste försöka hitta någon form av terapeut för att bearbeta det jag helst inte vill prata om, nämligen mina år som psykiskt och fysiskt mobbad och ganska brutalt misshandlad under min högstadieperiod.
Jag inser att jag måste släppa tanken på att jag inte är misslyckad och patetisk som på något sätt ältar detta dryga 20 år senare, eftersom jag knappast ältar det.
Det sitter på något vis i min ryggrad.
Det är på något sätt som att jag trasslat in mig sedan högstadiet i en jävla massa rötter under det där enorma trädet som kallas dåliga erfarenheter som jag förstår att jag nu måste försöka ge en rejäl rotvälta för att komma loss.

Mod och styrka,
Dee

Strulan65
❤️

Kloka du, styrka och mod till dig när du rensar// kram Strulan 💪🙏❤️

Adde
Att

få häva ur sig ångesten hos en annan människa eller varför inte i en AAgrupp är den absolut bästa medicinen. Jag har sett så många människor som totalvänt sitt liv efter att ha tagit steget att lätta sitt hjärta och rensat ur all gammal skit.
En förhållandevis enkel grej i sammanhanget var när jag för första gången talade om för mina barn att jag var alkoholist ! (Som om det var en nyhet för dem :-))) ) Jag skämdes så otroligt innan jag sa det men det var en sån otrolig lättnad när jag väl gjorde det !

Ta hand om dig !

Mrx
Tack Dee!

Dee, du ska ha stort tack för att du skrev om flatenloppet i min tråd. Loppet körs varje år till förmån för psykisk ohälsa och missbruk. Vi var rekordmånga som genomförde loppet igår. Du väljer själv om du vill springa eller gå. Jag kommer garanterat att delta nästa år om jag fortfarande lever.
/Mrx

Dee
Jag behöver få vara stark i alla rum.

Jag har blivit exkluderad utav en enda person på min arbetsplats sedan jag kom tillbaka från semestern, vilket är fruktansvärt.
En jävligt märklig situation bara. Jag går igenom i mitt huvud om och om igen vad det är jag kan tänkas ha gjort men kommer verkligen inte på någon anledning, annat än att jag inte visat intresse på hans tjat och inviter, hans ibland alldeles för närgångna sätt att förhålla sig till mig och min kropp.
I mitt huvud borde det nu vara så att han provar en helt annan typ av härskarteknik på mig. En teknik som får mig att må superdåligt!
Det river upp oläkta sår från högstadiets fysiska och psykiska mobbning som jag egentligen kämpar med att glömma och förtränga dagligdags. Egentligen i varje rum där jag behöver interagera med en grupp människor på ett eller annat vis.
Jag har tänkt i flera dagar att jag borde posta ett inlägg om varför jag mår dåligt på min arbetsplats men på något sätt dragit mig för det, för blotta tanken på att behöva vidröra hur situationen är och gegga runt i gamla minnen och försöka förklara orsaken till att jag blir så illa berörd, känns som att bestiga något som i teorin kan bli bestiget men som i praktiken innebär en jävla massa lidande för att slutligen nå till toppen som jag ska sätta upp min flagga på för att visa att jag klarade det.

Att inte hälsa på mig när jag kommer till min arbetsplats, utan vända ryggen till mig och fortsätta prata och skratta med vår gemensamma nya kollega, att inte hjälpa mig i situationer där jag behöver hjälp, att inte säga hej då till mig men till de två övriga kollegorna samt att kasta hatiska blickar mot mig så fort jag berättar något om hur min helg kanske varit eller om något annat personligt, gör att jag mår svindåligt.
Hela kroppen reagerar, både fysiskt och psykiskt på vad det är som händer och jag har bland annat slutat äta, haft panikångest och vanlig ångest, inte fått sova på nästa två veckor och inte orkat umgås med mina vänner efter jobbet. Saker som jag varit säker på att utföra på min arbetsplats blir helt plötsligt svåra att utföra, jag får inte längre ihop sammanhanget och pressen på att prestera blir enorm eftersom jag tänker att detta i alla fall inte ska vara något han ska kunna komma åt mig i. Jag ska fortsätta vara duktig på det jobb jag utför. Till och med duktigare.

Det är en helt fruktansvärd situation jag befinner mig i, och i två veckors tid har jag sökt mina andra kollegor för att få stöd och någon form av bekräftelse indirekt, typ bara för att försäkra mig om att det inte är jag som blivit kokko, inte dom som blivit kokko utan han som är kokko.
Jag har inte vågat/velat säga något, eller tagit upp det, och detta kan kanske vara svårt att förstå för en person som inte kan relatera till mobbning, men så i fredags mitt under arbetspasset kom äntligen en av de andra kollegorna och sa helt apropå ingenting: Jag ser vad han gör, och hur han behandlar dig - vad är det som har hänt?!
Han sa vidare att jag behandlas fruktansvärt av denna person och att det inte bara kan liknas vid mobbning utan ÄR mobbning.
Jag har verkligen ingen aning om varför denna person helt plötsligt börjat bete sig såhär, jag har inte gjort någonting och senaste gången vi sågs så var allt "som vanligt", dvs han var som vanligt på mig, gick över gränsen utan att jag sa ifrån riktigt och utöver detta sa, precis som att jag skulle bry mig, att han skulle flytta ifrån sin tjej i höst och att han hade fått en lägenhet i närheten av mig och att vi kunde börja dejta när han flyttat dit. Från detta till att efter semestern komma tillbaka och försöka psyka ut mig, det är som att han provar en ny härskarteknik liksom. Det funkade inte att få omkull mig på det andra sättet, det känns nästan som att han nu försöker mentalt kväva mig som plan B liksom.

Jag tror han är jävligt missnöjd med sitt liv bara. Och han är en jävligt osäker snubbe liksom.
Tyvärr tryckte han på rätt knapp, men jag håller på att samla mod här hemma inför stundande arbetsvecka, där jag ska försöka prata med honom och vara den vuxna i rummet. Jag fick mod och styrka av att kollegan uppmärksammat situationen, för under dessa två veckor har jag nästan lagt mig platt, den största rädslan jag har är att det ska bildas ett gemensamt lag mot mig där hela gruppen fryser ut mig.

Mitt i allt detta står jag jävligt stark i min nykterhet nu, vilket jag väljer att rikta enorm tacksamhet för.
Det är liksom inte självklart att vara nykter när det kommer till att orka hantera flashbacks från skoltiden.
Jag känner mig dock dunderstark i mig själv, vilket jag behöver kunna få känna i alla rum jag kliver in i, inte bara hos mig själv.

IronWill
Jag pressar mig på

Förstår att det är svårt att jämföra då jag är man. Men ingen ska behöva bli mobbad på jobbet av en ”tyst terrorist”. När någon gör det på mig så hälsar jag lite högre än normalt och väldigt glatt på personen. Om du pallar, så se till att ha rejäl ögonkontakt också. Det medför oftast efter några gånger att de inte har nått val än att hälsa eller säga hej då. Jag tror de uppfattar det som att man ser vad de håller på med men skiter i det. Jag tror att det är viktigt för dem att man spelar med. Duckar ner när de inte hälsar och ignorerar en. Men jag låter dem inte ignorera mig. Och man riskerar inte så mycket heller eftersom att hälsa är det normalaste som finns. Svårare om personen inte hjälper dig när du behöver hjälp. Men som du redan är inne på så kanske det är läge att ta upp det med denne.
Hoppas veckan blir bra för dig!

Dee
Ja, det kanske är lite svårt

Ja, det kanske är lite svårt IronWill då du är man och det inte går att sätta ihop i rätt sammanhang, men din strategi har jag redan kört varje dag i två veckors tid, den medför allt besvärigare stämning. Jag trodde verkligen att det skulle gå över.
Jag försöker vända ut och in på mig själv i hopp om att komma ur situationen och förstå varför han beter sig som han gör.
Jag ska försöka att ta honom åt sidan om jag orkar imorgon och höra mig för.

Ha en fin vecka du med,
Dee

IronWill
Jag förstår

Hoppas du hittar en lösning hur som helst!
Jag har själv problem med en ganska storvuxen ”alfahanne” på jobbet (jag är inte liten heller men han är större och jag är inte alfatypen). Han är inte speciellt smart men har lagt sig till med att dunka, klappa, klämma, krama och massera (för hårt) fpå män som han vill dominera. Tror han känner sig utspelad och måste försöka sig på fysisk dominans för att känna sig större. Jag stör mig på det men har inte tagit upp det eftersom jag alltid tänker att ”han kanske bara är sån” och ”jag kanske har fel”. Själv rör jag sällan folk i yrkessammanhang alls. Och jag uppskattar inte att bli tagen på speciellt ofta. Men jag kanske borde ha ett samtal jag också i veckan.

Du har vårt stöd hur som helst! Skriv gärna och berätta hur det gått. Om inte annat för att få ut det någonstans.

Adde
Svårt

att trycka gilla här men du resonerar så klokt och jag blir så imponerad ! Det är bra av dig att häva ur dig här och känna att du verkligen betyder något för din egen skull ! Det är ju din egen självkänsla som verkligen betyder något och det har du byggt upp nu !!

Styrkekram !

Dee
IronWill och Adde

Tack IronWill, det var ibörjan när jag började jobba som allt började, jag var dessutom i en beroendeställning då eftersom jag hade sökt fast tjänst (har vikariat nu) och kände att jag behövde se mellan fingrarna med att få sms skickade till mig om hur ”fin, söt, liten och snygg, läcker” jag var etc, sen blev det mer och mer tjat. När jag fick reda på att jag inte fått den fasta tjänsten kändes det för sent att säga stopp och sen har det bara fortsatt. Mitt fel kanske, men, jag va så fokuserad på att få tjänsten att jag normaliserade beteendet.

Adde - det tar tid för mig att kunna resonera med mig själv klokt. Önskar att det inte behövt gå såhär långt.

Kram,
Dee

IronWill
Ej ok

Låter inte okej alls! Låter ju i allra högsta grad som sexuella trakasserier som övergått i mobbing/utpressning för att du inte spelar med. Kan inte säga annat än att jag håller med Adde ovan. Och all styrka till dig.
Ta hand om dig.

Strulan65
Styrka till dig💪❤️

Det där är inte ok, blir så arg när jag läser det.
Detta skall du inte tolerera, sätt dit honom. Ta hjälp av chefer, facket är ju olagligt på alla sätt.
Många kramar och styrka till dig// kram Strulan💪🙏❤️

Dee
Att stå emot.

Dee är luggsliten för närvarande men gnetar vackert på.
Ibland undrar jag för vem jag är plikttrogen. Oftast känns det kanske inte som att det är för min egen skull utan mer för staten och kapitalet liksom.
Jag tycker ju egentligen om mitt jobb men det är ju slitigt att konflikthantera.
Jag har märkt lite tendenser som är lite rödflaggiga, om än typ i lightvariant, som jag kanske egentligen borde lyssna på och faktiskt gör till viss del. Jag känner att jag inte riktigt har energi att vara social för närvarande, att umgås med folk utanför de rummen där det krävs av mig känns som att det tar mer än vad det ger.
Jag har avböjt lite grejer i veckan och framöver, inte märkvärdigt många men lite granna.
Idag hade jag bestämt sedan länge att jag skulle träffa en väninna med hennes hund för att ta en promenad, våra hundar hängde ihop när min levde, och jag tycker mycket om att umgås med min vän, men det känns lite skoskavigt att hon är en av de få nära vännerna jag drar mig för att berätta att jag är nykter pga att jag är alkoholist för.
Jag vet inte riktigt anledningen till varför jag inte berättar för henne, men jag har någon märklig intuition att hon kanske blir rädd för mig om jag berättar?
(Haha! Dee är verkligen farlig.. Liten, bitsk och ettrig..!)
Jag har iaf valt att lita på min intuition på något underligt vis.
Vi messade om tid och plats att ses och ta promenaden på idag, sen slängde hon iväg ett sms och frågade om jag ville äta middag med henne hemma hos henne efteråt.
En svag, millisekund, tänkte jag att "hon kommer erbjuda mig vin till maten som vanligt, vafan gör jag då? Hon vet att jag älskar när hon häller upp glaset åt mig och jag bara får sitta och titta på när hon lagar mat åt mig medans jag sörplar i mig" (vid det här laget hade jag en stark förnimmelse om hur skönt det är precis när det kickar in och tänkte inte på hur oskönt det blir efteråt, eller hur oskön jag blir om det slår snett)
Jag avböjde middagen. Jag tänkte på mig själv och min egen ork och min nykterhet.
Och Gud ska veta att jag bara kände att idag är dagen jag vill fucka ur. Klart jag ska ha vin till maten. Klart jag är värd att få slappna av efter hur jag har det på min arbetsplats för närvarande. 286 dagar, skit samma, fucka ur.
Gud ska också veta hur jävla bra jag är som sedan tänkte "aldrig första glaset Dee" och därefter förstod att jag är i min absolut sårbaraste stund.

1. Jag har upplevt och upplever en enorm stress över min arbetssituation.
2. Jag är så in åt helvete trött för närvarande. Det beror på att jag inte har harmoni i alla mina hörn.

Man ska veta att den här sjukdomen är progressiv. Och så in åt helvete kronsik. Det finns inget botemedel, men det finns lindring. Jag har aldrig någonsin i mitt liv lyssnat på mitt inre. Tänkt på vad som är bäst för mig. Känt efter. Stämt av med mig själv. Och känna av om det är läge att utsätta sig för riskfyllda situationer. Idag bedömde jag att det inte var läge bara.
Hur tacksam är jag inte för det?

Mod och styrka,
Dee

Adde
Vilket

bra beslut !!! Ditt egna mående går före precis allting annat !!! Styrkekramen !!

Strulan65
Klok du är ❤️

Tack för du delar med oss// kram och styrka till dig

Sidor