Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Å fina knaskatten och Lerigen ♥️ det hjälper mkt att läsa det ni skriver. Att ni bryr er fast ni egentligen inte ens vet vem jag är ♥️ tack snälla ni ♥️

Jag har anförtrott mig här och till en vän i "verkliga" livet. Låtsas som ingenting till alla andra än så länge (med alla andra menar jag min familj... Finns ingen anledning att säga nåt till andra på länge).

Min man har gått ut. Han gick ut för 5 timmar sedan. Jag är sjuk så jag är fast här hemma. Har beställt hem personbevisen för skilsmässa. Ska ordna skilsmässoblankett nästa vecka. Jag har bestämt mig. Tyvärr flyr min man situationen så jag vet inte vad han vill ens. Det är jobbigt att inte veta. Samtidigt som hans agerande visar att han inte bryr sig om mig. Varför ska jag stanna då?

Jag har stannat pga barnen åtminstone de senaste 6 åren tror jag. Och de sista kanske 2 åren har jag på allvar räknat ner till att barnen ska bli större. Har haft årtal i mitt huvud för när jag ska lämna. Tänkte ge det några åt till egentligen. Men jag är rädd att de åren ska bränna ut mig eller göra att jag dör i en hjärtinfarkt eller hjärnblödning av den ständiga stressen och ångesten jag lever med.

Det är en enorm ångest att göra det här också. För barnen. Men som jag skrev tidigare... Jag får kontakta socialen. Prata med folk. Göra så att alla vet sanningen och kan stötta oss. Han är ju ingen galning eller så. Men han är inte rätt man för mig. Vi är inte speciellt lyckliga tillsammans varken han eller jag.

Önskar han kunde hitta en ny tjej fort. Bli kär i henne och gå vidare. Vill säga det till honom men då är jag rädd att han ska tro att jag träffat nån ny.

Jag vill att han ska veta att det är alkoholen som gör att jag vill gå vidare. Jag vill leva helt annorlunda än honom. Jag förtrycker mig själv varje dag pga honom. Det är slut med det nu.

Du låter bestämd och stark, tycker jag. Du har ju kunnat bearbeta allt och förbereda dig på det här under lång tid och även om det kanske blev tidigare än du tänkt låter du redo. Visst är det ångestfyllt! Det är ju ett stort, livsomvälvande beslut. Men jag tror att det är helt rätt. Det är inte okej att göra våld på sig själv, och det gör du ju om du upplever att du är helt fast, ofri och olycklig i förhållandet du är i.
Det kommer ordna sig med barnen! Prata med din familj och få stöd och hjälp. Det borde också vara uppenbart att din man inte är lämpad att ta hand om dem - i alla fall inte när han lever som han gör just nu.
Tror att du gör helt rätt. För dig och för barnen.
Skickar all styrka och massor av kramar! ???

Låt ingen trampa på dig..Framförallt inte han som ska stötta och bära dina bördor när du själv inte orkar..En stund i taget..Det kan kännas skakigt emellanåt, men det finns alltid en chans till återförening..Men då måste partnern förstå och ha insikt om sitt eget beroende..Du är stark, du är bra, och du och barnen är värda ett gott liv utan alkohol och konsekvenserna av det..Massor av Styrkekramar och energi till dig❤️?????

Ler

Finaste Lim ❤️Jag är en fisk .. en konstnärssjäl .. att skriva har aldrig varit min starka sida .. Ibland när jag läser det jag skriver så låter det fyrkantigt o stelt .. Min grej är att prata .prata, prata .. att finnas där .. Som jag önskar att vi satt på café ... med varsin kaffe ... o pratade o pratade ... Hur som .. nu är det som det är .. Känns bra att höra att du har anförtrott dig till en vän i v l .. ❤️ Fortsätt på din väg ... Vet inte om du orkar .. men vill tipsa dig om en podcast .. Beroendepodden .. alla avsnitt är värda att lyssna på .. Men Avsnittet med Edvin Nilsson .. uppvuxen med beroend förälder .. Ärligt .. Knivar gick genom mitt hjärta ... Jobbigt att höra .. o såå tacksam att jag har lyckats ta mig ur denna hemska beroende .. Lyssna och tror att det kan hjälpa dig i ditt beslut ... Livet kan bli annorlunda ❤️ Kramar i massor .. från mig som Ler igen

Lim

Knaskatten, miss lyckad och Ler ♥️ tack för er stöttning och era ord och er input.

Jag har inte kommit längre i något. Har inte diskuterat med min man om något. Det enda vi sa till varandra igår var att vi ska inte vara osams.

Jag är sjuk och låg mest hela dagen igår. Men jag gick ut på fem promenader med hunden (korta) lagade mat till barnen och handlade på Ica för att barnen skulle få lördagsgodis. Idag mår jag också superdåligt.

Min man var också hemma igår. Bakis. Han gjorde ingenting.

Där ser man det skeva tycker jag. Jag som är riktigt sjuk ofrivilligt roddar det praktiska så gott jag kan medan han som är självförvållat dålig inte rör ett finger.

Såhär ser mitt liv ut och för husfridens skull säger jag inget. Klagar inte. Köper en chokladkaka hem till honom istället som om han vore mitt tredje barn som är hemma sjuk. Fast det är jag som är sjuk.

Det är stökigt hemma också. Och jag vet att det bara kommer bli värre om jag inte städar. Tänker inte be min man för jag vill inte ge honom en chans att leka snäll make så att han tror att jag ska ångra skilsmässan. Det är bättre att skiten får gro och sanningen vara framme.

Han kan leka godhjärtad man någon vecka eller två efter sådana här kriser. Men det är falskt och han återgår alltid till att skita i allt. Efter 15 år tillsammans vet jag det. Han skiter i mig och mina behov. Vill han ändra sig nu gör han det enbart av egen vinning. Möjligtvis för barnen också för han vill inte att de ska ha skilda föräldrar. Men så fort han märker att jag är lurad att stanna så börjar han som förr igen.

Känner mig bitter ibland. Jag hade så gärna försökt få fler barn om jag hade en trygg man. En stor familj att vårda tillsammans. Jag blir ledsen över att det inte fick bli så. Känner mig lurad. Men å andra sidan... Med en annan man kanske jag inte ens hade kunnat få ett barn. Man vet aldrig. Och min mans alkoholism kunde jag inte förutspå med den lilla livserfarenhet jag hade när vi blev tillsammans.

Jag har hopp om en bra framtid. Läser min tråd ibland för att komma ihåg vad jag känt. Har medvetet inte skrivit FÖR mkt om honom för jag ville hålla tråden lite gladare och att den skulle handla om mig. Men hade jag skrivit mer om honom hade det kanske varit bra. För att inte börja inbilla mig att allt kan bli bra. För det kan det nog inte. Och det är inte mitt jobb att se till det längre. Jag har verkligen gett äktenskapet så otroligt många chanser. Jag har bara skrivit ner en promille av allt han gjort på fyllan. Vissa saker har jag inte ens själv orkat tänka tillbaka på.

Vi får se.

Nu ska jag lägga mig i sängen igen. Har varit ute på promenad. Min man sover. Förstås.

Kramar ♥️

Jag har läst ikapp i din tråd och blir så ledsen... ledsen för att det är alkoholen som ska förstöra ert äktenskap, ledsen för att du måste kämpa ensam, ledsen för att din man inte prioriterar dig högre. Fina Lim, du är stark och modig, en bra mamma och godhjärtad. Jag hade aldrig orkat vara tyst så länge som du... tror jag i alla fall. Jag levde med en man som var arbetsnarkoman så jag vet hur det känns att få ta hand om hem och barn ensam och inte få sina behov sedda.

Jag tror du gör helt rätt även om en skilsmässa är otroligt smärtsam. Skickar styrka och kärlek till dig.

Hoppas du får en fin söndag ❤️

Lim

Tack snälla Jasmine ♥️♥️ vad fint av dig att skriva till mig ♥️

Ja visst är det tungt att dra hela livets lass själv. Så fel ?

Kom på att jag vill skriva ner lite mer av det som sker nu och min tråd är en trygg plats. Vill se till att inte förtränga saker. För det är jag expert på eftersom det varit min överlevnadsstrategi så länge.

Min man kom hem full kl 3 på natten på onsdagen. Han skulle vabba med våra sjuka barn dagen efter så jag klev upp och påminde honom om detta och frågade om jag skulle vabba istället. Han blev så arg och väckte barnen. Han höll oss vakna i minst en timme. Han hann lugna sig och börja prata om depression osv. Jag sjukskrev mig dagen efter och blev även sjuk på riktigt eftersom mina barn smittat mig. Min man pratade som vanligt om skilsmässa under denna natt.

Dagen efter sov han halva dagen. När han varit vaken ett tag på kvällen gick jag till honom och ville reda upp natten. Jag sa att det inte går att vara pappa och vabba och dricka till 3 på natten och väcka alla i huset. Förväntade mig ånger. Men han sa att det var mitt fel att han blev arg när jag klev upp för att påminna om vabben. Jag skulle inte lägga mig i. Och han sa att han får vara ute hur länge han vill och jag ska inte säga nåt om det. Då sa jag att jag inte vill leva mer honom mer. Någon timme senare sa jag att jag ska ordna skilsmässan. Han sa okej.

Dagen efter pratade han inte med mig. Jag var sjuk. Han stack ut kl 14. Kom hem 5.30 på morgonen full. Väckte mig och ville prata. Han sa "vill du skiljas?! Jag har en depression". Jag sa att jag inte tänker prata nu men gärna imorgon.

Så kom morgondagen (igår). Jag ignorerade honom. Han kom fram till mig och sa att vi inte behöver vara osams fast vi ska skiljas. Jag sa okej men det kändes som du var arg imorse. Han sa att han inte var det.

Och nu är det idag.

Han kanske har en depression. Men då är den skapad av alkoholen. Och det kan inte åter igen vara en ursäkt för att jag ska stanna. Är han deprimerad måste han börja reda upp sig själv. Jag har funnits vid han sida genom allt och hoppats på bättring men det finns alltid ursäkter för honom att vara destruktiv.

Han spelade också bort pengar denna månad. Pengar som han skulle ge mig till räkningar. Så jag har betalat allt helt själv denna månad. Han spelade alltså bort mina pengar indirekt.

Jag gör alltså redan allt hemma. Samt betalar allt. Och förtrycks av honom. Är det så konstigt om jag vill skiljas ?

Jag ska fortsätta skriva ner allt skit från och med nu. Det är ju nåt fel på mig som slätar över allt hela tiden pga min rädsla för konflikter. Pga min rädsla av inte vara med mina barn. Pga moderskänslor för min man som inte kan vara vuxen.

Han har aldrig spelat bort sådär mkt pengar förut. Men som med alkoholen kommer väl även det snart bli normalt och drabba mig?

Nu är det stopp!

Jag blev ännu mer ledsen nu när jag läste ditt senaste inlägg. Tror med det du beskriver att skilsmässa blir ett bättre alternativ. Så sorgligt. Jag hade det inte hälften så jobbigt som du, men känslan att vara ensam med allt och inte bli sedd knäckte mig i mitt äktenskap. Tyvärr fick jag inte vårdnaden om barnen då pappan varken missbrukade eller slog dem (tydligen det som krävs för att barnen ska få bo med den förälder som tagit allt ansvar). Barnen har bott hos oss varannan vecka, men jag har fixat en del även på hans veckor. I ditt fall tror jag du kan få vårdnaden, men skriv ner allt som händer i dagboksform om det blir någon konflikt.

Fina du, vi finns här för dig! Lyssnar och skickar omtanke..❤️

Ja, din tråd ÄR en fri och trygg plats. Du är helt anonym och ingen dömer dig. Vi vill dig bara väl. Så skriv, skriv, skriv! Det kan hjälpa så mycket att få ner saker på pränt. Att tvingas formulera ting som man helst bara vill förtränga. Sätta ord på skiten och få det svart på vitt.
Du har verkligen gjort allt. Du har varit den stabila och den trygga, den som håller upp ordningen och vardagen för dina barn. Men du kan inte skydda barnen från att väckas mitt i natten av en pappa som kommer hem full så länge de bor ihop med en pappa som kommer hem full - och som inte ens ser problematiken i det dagen efter. Du och barnen är värda trygghet. Och du är värd någon som gladeligen drar hela lasset när du är sjuk, istället för tvärtom.

Det känns som om livet med alkoholen för din man börjar få rejäla konsekvenser..Som tur är har du ju slutat dricka och har full kontroll över ditt och barnens liv..Du är duktig och stark och kommer att klara dig mycket bra, även som ensamstående..Tänk det viktigaste först, när det är mycket. Och en sak i taget..Och ibland en stund i taget..Att fundera och planera sin framtid är smart..Jag är säker på att du har styrkan, och mer av det får du på vägen..Stor varm kram❤️

Lim

Jasmine, jag tänker inte att jag ska ha egen vårdnad. Jag har en tiltro till att han ska kunna ta hand om dem också. Jag vill absolut inte dra igång en vårdnadstvist. Barnen har rätt till oss båda och barnen är bådas barn som vi älskar. Sedan får vi se hur det blir. Det känns så overkligt att tänka i dessa banor ens... Beroende på hur det kommer fungera får jag se... Hoppas verkligen han kan steppa upp som pappa. Men jag har svårt att se hur han ska klara ha dem varannan vecka med tanke på hans arbetstider och "fritidsintressen".

Knaskatten, ellerhur? Han borde kunna se att jag behöver stöttning och hjälp när jag är sjuk åtminstone. För barnens skull om inte annat.

Tack miss lyckad för råden. Jag har laddat inför detta så himla lång tid nu. Men vet fortfarande inte om det kommer att bli av... Hoppas jag lyckas stå på mig.

Min man sökte kontakt igår kväll. Låg med mig och barnen i sängen och tittade på en film. Han verkade lite ledsen. Och då kickar mina moderskänslor in. Jag måste stoppa dem för han har ju själv valt det här. Valt att såra mig hela tiden. Han har verkligen inga faderskänslor för mig om man säger så.

Jag måste vara stark. Jag måste göra det här för min skull. Vore jag min egen dotter hade jag aldrig låtit mig själv leva såhär.

Igår i sängen låg jag och tänkte på de senaste åren. Alla gånger han tvingat upp mig mitt i natten och jag hjälplöst fått följa med för att inte väcka barnen. All respektlöshet. Allt tvång och all förnedring han utsatt mig för. All otrygghet. Alla svek och all egoism. Istället för att tänka på hur ledsen han ser ut ska jag tänka på hur ledsen JAG är.

Det blir fram och tillbaka vid en separation..Men du känner din man och vet hur han funkar..Som tur är vet du också hur beroendet fungerar..Du har många ess i rockärmen..Absolut ska målet vara delad vårdnad..Inget är heller skrivet i sten..Allt för barnens bästa, hela tiden..Jag lovar lim, du får styrka och energi på vägen, bara du tar rygg på dom som gjort samma resa med gott resultat..Varm kram❤️

Lim

Tack för att du är ett bollplank miss lyckad. Det känns så skönt att veta att du gjort samma resa.. ♥️

Jag har tänkt på att jag måste sluta tänka "tänk om" eller "om bara"... Tänk om livet var si eller så. Tänk om min man förstod mig och kunde bli den partner jag behöver. Det är när jag tänker så som jag fastnar i det och försöker lösa allt i min hjärna. Försöker önska allt så mycket i hopp om att det ska slå in. Det är utmattande att befinna sig i den tankevärlden. Och meningslöst.

Igårkväll var han så fin. Han städade och lagade mat och han var nyrakad och snygg. Vänligare än vanligt och liksom mjuk. Borde inte skriva det ens för det är exakt såhär jag alltid gör. Börjar se det med ömma ögon. Se på honom som en pojke nästan.

Men stopp nu. Igår förmiddag när vi pratade om allt sa han förlåt. Jag sa att det inte ändrar något. Då sa han att han inte brukar göra dumma saker och "jag har ju sagt förlåt!". Då förstod jag att han sa förlåt för att bli sams men inte för att han anser att han har gjort fel.

Vi kom överens om att ansöka om skilsmässa. Jag sa att för min del handlar det om att välja mig eller alkoholen. Han kunde inte välja mig. Han sa det inte så men när jag tydliggjorde mina krav så sa han att vi kan skiljas. Men han ville inte tro på att det är pga alkoholen. Han tror mig inte. Det blir tydligt hur han inte ser sitt problem då om han inte ens förstår efter alla år av vädjan från mig om att han ska sluta.

Det gäller att vara starkare än vad jag egentligen är. Inte börja inbilla mig att han är en annan man än den han är. Jag kan rentav börja inbilla mig att han är såsom jag alltid drömt om. Börjar tänka att jag kommer bli ensam nu. Som om jag inte redan är det?

När han städade igår var det första gången på flera månader. Det blir så fel om jag luras att tro att det är sån han är! Jag vill ju så gärna det att jag bara vill gråta nu. Snart blir jag ensam hemma några timmar. Då ska jag gråta ut.

Skriver nog snart igen. Har så mkt inombords men det är svårt att formulera.

Kram till er som läser

Nu har jag (tack och lov) ingen personlig erfarenhet av det, men det låter som ett typiskt mönster som kan uppstå i olika typer av misshandelsförhållanden tycker jag. Att det ofta blir ursäkter och löften om bot och bättring, för att saker sedan upprepas om och om igen.
Nu ursäktar din man sig inte ens så mycket verbalt eller med en massa löften han varken kan eller vill hålla. Och det är ju bra egentligen, att han inte vill ge dig en massa falska förhoppningar.
Men nog inser han säkert att han har gjort en massa fel. Det visar han ju genom att skärpa till sig en smula... Kanske kan vi hoppas på att det visar att han ändå kan samla ihop sig och vara en pappa till sina barn?
Det låter klokt och genomtänkt och bra att ni pratar om skilsmässa på ett vuxet sätt, utan berusning eller ilska.
Du är så stark, Lim. Och jag skickar över alla mina tankar, mitt stöd och min energi. Hoppas att den når dig!
?

Så sorgligt det låter Lim... Ditt senaste inlägg gör verkligen att man känner sorgen över att mista visionen om hur tvåsamheten borde vara. Msn tänker nej nej nej, finns det inget annat sätt, ett lyckligt slut!? Så bläddrar man bakåt litet i tråden och läser svart på vitt vad han faktiskt utsätter dig för. Och jag ser rött. Under inga som helst omständigheter ska du leva så! Blankt NEJ. Och där håller jag med den ökände Dr Phil ”The best way to predict future behaviour is to look at passed behaviour”. Ett mönster är just det, återkommande. Det blir upp till dig att bryta det genom att inte vara med längre. Det är sorgligt, smärtsamt, otäckt, men ställt mot alternativet att leva en livstid i samma nedbrytande spiral, som även lär dina barn vad de kan förvänta sig av livet och sina framtida relationer... Kanske ändå överkomligt?

Lim

Mirabelle och knaskatten, tack!! ♥️

Ja mirabelle. Dr Phil har ju helt rätt där. Tack för att du skrev den meningen till mig. Det är så klockrent. Visst kan människor förändras men när det är samma visa om och om igen... Not so much.

Jag har varit expert på att släta över och förtränga. Obehagligt bra på det ärligt talat.

Vi har hållt mkt bra sams än så länge. Det är inte dålig stämning om än lite märklig.... Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till varandra än.

Han begav sig nyss iväg till sin kompis. Det är alltså helt vanligt. Han är ledig imorgon. Det hör till rutinen mer eller mindre att han är borta då efter jobbet. Det kändes som en vinst att inte gå fram till honom och ge en hejdåpuss som vanligt. För det gör jag alltid. Och håller ensamheten dold. Så jävla ensamt att så ofta lämnas. Har blivit lämnad så mycket att jag senaste året knappt uppskattat när han är hemma heller. Jag är ständigt ensam i hjärtat liksom. Och känner att jag alltid är hans andrahandsval (eller femtehandsval kanske).

Han hade med sig en ryggsäck ut nu. Parfym på. Hade han öl i väskan? Ja det är klart. Vad släpar man annars med sig? På ett sätt vill jag att det ska vara öl för det är liksom spiken i kistan. Och på ett annat sätt blir jag rädd för vilket tillstånd han ska komma hem i. Han har ju hållt sig så lugn och snäll de sista dagarna. Gissar han samlar allt inombords och det kommer ut som en explosion om han dricker?

Försöker knuffa undan vemodet och sorgen som väller över mig då och då. Tvingar mig själv att gräva fram allt dåligt. Alla dåliga minnen. Det räcker egentligen att tänka på sommaren som var. Hur han struntande i barnen. Hur han inte ens kunde följa med och bada en enda gång. Jag levde som fullkomlig ensamstående mamma. Som alla år näst intill.

Vad konstigt det är att vilja nåt så mycket (skiljas) men samtidigt bara vilja dö av sorg och krypa upp i hans famn!

Jag måste hålla i de dåliga tankarna.

Hatar att jag tänker på honom och oroar mig för att han är ledsen eller ensam. Det är så ovant för mig att inte prioritera hans mående. Ovant för mig att se honom så lågmäld. Jag har knappt tittat på honom de senaste dagarna. Han ser så fin ut och det orkar jag inte. Jag måste komma ihåg hur han ser ut när han är full. Det är den fulla människan jag behöver komma bort från.

Usch vad det är jobbigt.

Jag skulle vilja vara en fluga på väggen hos hans kompis nu. Höra vad de säger och vad de gör. Kompisens fru och barn är där. Så jag förmodar de går ut på krogen efteråt? Eller så är kompisens fru i samma läge jag var i för några år sedan när vårt hem var feststället för min man och hans vänner. Hon kanske inte vågar säga ifrån.

Håll tummarna för mig att det inte blir bråk inatt. Om det blir det packar jag ihop mig och barnen i en taxi hem till min mamma tror jag. Men måtte det bara vara mina katastroftankar som överdriver nu. Men de gör ju också att man fattar hur viktigt det är att vi separerar. Att jag ens behöver oroa mig för en natt av bråk säger en del även om han kanske kommer hem helt nykter.

Kram till er alla.

Jag håller tummarna för att du slipper få ditt värsta scenario bekräftat. Samtidigt vore väl den sista knuffen ut. Att lämna skulle bli ofrånkomligt. Bra att du har en ”flyktplan”. Som sagt, att du enns behöver tänka i de banorna är svar nog på frågan om huruvida du bör stanna eller gå...

Blankt NEJ på att du ska ha det som du har haft det. Nej, nej, nej.
Att ens behöva oroa sig när ens man ska träffa vänner...? För att han ska komma hem och ställa till med bråk? Istället för att vara den andra hälften i äktenskapet, ta halva ansvaret, växeldra och steppa upp när du behöver det, sätta barnen främst i livet - som en förälder ska.
Jag hoppas förstås att du slipper en hemsk natt. Men jag hoppas också att du prioriterar dig själv och ditt liv, för det har du inte kunnat göra tidigare. Du är värd det.
Stor kram! ❤️❤️❤️

Lim

Det har gått bra. Han väckte mig inte ens. Men jag vaknade med hjärtklappning några gånger under natten av oron att han skulle det!

Jag är på jobbet. Min man smsade mig att skriva ut skilsmässopappren. Så det ska jag göra så kan vi skriva på idag. Overkligt. Men bra. Sorgligt. Men bra.