av Dee

Adde
sön, 2019-09-15 - 18:40

att trycka gilla här men du resonerar så klokt och jag blir så imponerad ! Det är bra av dig att häva ur dig här och känna att du verkligen betyder något för din egen skull ! Det är ju din egen självkänsla som verkligen betyder något och det har du byggt upp nu !!

Styrkekram !

Dee
sön, 2019-09-15 - 19:03

Tack IronWill, det var ibörjan när jag började jobba som allt började, jag var dessutom i en beroendeställning då eftersom jag hade sökt fast tjänst (har vikariat nu) och kände att jag behövde se mellan fingrarna med att få sms skickade till mig om hur ”fin, söt, liten och snygg, läcker” jag var etc, sen blev det mer och mer tjat. När jag fick reda på att jag inte fått den fasta tjänsten kändes det för sent att säga stopp och sen har det bara fortsatt. Mitt fel kanske, men, jag va så fokuserad på att få tjänsten att jag normaliserade beteendet.

Adde - det tar tid för mig att kunna resonera med mig själv klokt. Önskar att det inte behövt gå såhär långt.

Kram,
Dee

IronWill
sön, 2019-09-15 - 20:14

Låter inte okej alls! Låter ju i allra högsta grad som sexuella trakasserier som övergått i mobbing/utpressning för att du inte spelar med. Kan inte säga annat än att jag håller med Adde ovan. Och all styrka till dig.
Ta hand om dig.

Strulan65
mån, 2019-09-16 - 08:06

Det där är inte ok, blir så arg när jag läser det.
Detta skall du inte tolerera, sätt dit honom. Ta hjälp av chefer, facket är ju olagligt på alla sätt.
Många kramar och styrka till dig// kram Strulan??❤️

Dee
tors, 2019-09-19 - 20:58

Dee är luggsliten för närvarande men gnetar vackert på.
Ibland undrar jag för vem jag är plikttrogen. Oftast känns det kanske inte som att det är för min egen skull utan mer för staten och kapitalet liksom.
Jag tycker ju egentligen om mitt jobb men det är ju slitigt att konflikthantera.
Jag har märkt lite tendenser som är lite rödflaggiga, om än typ i lightvariant, som jag kanske egentligen borde lyssna på och faktiskt gör till viss del. Jag känner att jag inte riktigt har energi att vara social för närvarande, att umgås med folk utanför de rummen där det krävs av mig känns som att det tar mer än vad det ger.
Jag har avböjt lite grejer i veckan och framöver, inte märkvärdigt många men lite granna.
Idag hade jag bestämt sedan länge att jag skulle träffa en väninna med hennes hund för att ta en promenad, våra hundar hängde ihop när min levde, och jag tycker mycket om att umgås med min vän, men det känns lite skoskavigt att hon är en av de få nära vännerna jag drar mig för att berätta att jag är nykter pga att jag är alkoholist för.
Jag vet inte riktigt anledningen till varför jag inte berättar för henne, men jag har någon märklig intuition att hon kanske blir rädd för mig om jag berättar?
(Haha! Dee är verkligen farlig.. Liten, bitsk och ettrig..!)
Jag har iaf valt att lita på min intuition på något underligt vis.
Vi messade om tid och plats att ses och ta promenaden på idag, sen slängde hon iväg ett sms och frågade om jag ville äta middag med henne hemma hos henne efteråt.
En svag, millisekund, tänkte jag att "hon kommer erbjuda mig vin till maten som vanligt, vafan gör jag då? Hon vet att jag älskar när hon häller upp glaset åt mig och jag bara får sitta och titta på när hon lagar mat åt mig medans jag sörplar i mig" (vid det här laget hade jag en stark förnimmelse om hur skönt det är precis när det kickar in och tänkte inte på hur oskönt det blir efteråt, eller hur oskön jag blir om det slår snett)
Jag avböjde middagen. Jag tänkte på mig själv och min egen ork och min nykterhet.
Och Gud ska veta att jag bara kände att idag är dagen jag vill fucka ur. Klart jag ska ha vin till maten. Klart jag är värd att få slappna av efter hur jag har det på min arbetsplats för närvarande. 286 dagar, skit samma, fucka ur.
Gud ska också veta hur jävla bra jag är som sedan tänkte "aldrig första glaset Dee" och därefter förstod att jag är i min absolut sårbaraste stund.

1. Jag har upplevt och upplever en enorm stress över min arbetssituation.
2. Jag är så in åt helvete trött för närvarande. Det beror på att jag inte har harmoni i alla mina hörn.

Man ska veta att den här sjukdomen är progressiv. Och så in åt helvete kronsik. Det finns inget botemedel, men det finns lindring. Jag har aldrig någonsin i mitt liv lyssnat på mitt inre. Tänkt på vad som är bäst för mig. Känt efter. Stämt av med mig själv. Och känna av om det är läge att utsätta sig för riskfyllda situationer. Idag bedömde jag att det inte var läge bara.
Hur tacksam är jag inte för det?

Mod och styrka,
Dee

Adde
fre, 2019-09-20 - 15:53

bra beslut !!! Ditt egna mående går före precis allting annat !!! Styrkekramen !!

Dee
lör, 2019-09-21 - 19:16

Ibland måste man vara modig för att bli stark. Så är det bara.
Allt jag försöker göra sedan jag slutade dricka alkohol är att försöka leva för min egen skull, med alla beslut och all tillit till mig själv.
Jävligt tröttsamt ibland.
I onsdags tog jag tag i min situation på jobbet. Det var en aningens ångestladdat när jag insåg att jag skulle behöva jobba själv med honom hela dagen eftersom de övriga kollegorna var sjuka.
Han skärpte sig och jag försökte stryka strecket och släta över hans beteende för att kunna samarbeta med ett öppet sinne även om det kändes som att jag stod med en skosula full med hundbajs på och liksom torkade av skon i mitt eget ansikte. Ibland måste man bara oavsett hur jobbigt det än känns.

- Hurrudu, jag undrar om jag gjort dig någonting, jag tycker du uppträtt en aningens konstigt mot mig? Är det något jag gjort fel?
(jag valde offerkofta-rollen.)
- Nej, jag har haft ont i ryggen och dåligt med pengar.
- (?!)
Ont i ryggen och dåligt med pengar, I´ll keep that in mind, helt okej att mobba och frysa ut en kollega om man har taskig ekonomi. Smärtproblematik i all ära, jag vet att man kan bli lite stingslig, en annan biter ihop varje månad när man har PMS och mensvärk för att inte uppträda dåligt liksom.
Jag tar mod till mig och försöker visa mig sårbar hur ogärna jag än vill det:
- Jag mår dåligt och blir jävligt ledsen när du beter dig som du gör!
- Jaha, sorry.
Han byter samtalsämne och i hans fönster som stod på glänt hängs en röd stoppskylt upp, sedan reser han sig och lämnar rummet.

I veckan har jag samtalat med de övriga kollegorna och återgett mitt samtal med kollegan för dom. Jag har försökt bädda för att det inte ska fortsätta, genom att berätta att min plan kommer att bli av tyngre kaliber redan i början av nästa vecka om hans beteende fortsätter.
För nu har Dee nått botten på burken av sitt tålamod och offerkoftan råkade hon klippa sönder här om dagen.
Resterande av veckan var denna kollega sjuk, och jag tror faktiskt inte att han lyssnade särskilt till mig i onsdags utan mer kände att han var tvungen att vara trevlig mot mig pga att han var tvungen att vara beroende av mig den dagen vi var själva.

Dee
sön, 2019-09-22 - 20:21

Det känns som att jag måste skriva något form utav kontrakt med mig själv för att jag ska få må bra på jobbet imorgon.
Jag har redan nu räknat ut att det inte kommer vara någon förändring i min situation efter att jag pratade med kollegan. Han var hemma från jobbet resterande dagarna efter vårt snack, så imorgon blir det första dagen jag ska spela med honom i grupp igen efter vårt lilla snack.
Jag har redan kalkylerat att jag kommer behöva ryta ifrån. Stå på mig. Vidta åtgärder. Detta pga att jag till och med blir utfryst i vår lilla chattgrupp där vi kommunicerar om jobbet. Han svarar alla där utom mig ikväll.
Så, för att inte lägga mig platt som de senaste tre veckorna, skriver jag ner ett litet kontrakt för mig själv, och bevisligen är vi nu nere på dagisnivå på vissa punkter, men vafan ska man göra?

1. Vid hälsning på morgonen, hälsa som vanligt och tänk inte på att hela gruppen är emot dig, det är bara en person som försöker förminska dig. Var glad i rösten och hälsa ordentligt.
2. Vid eventuell utebliven hälsning, rikta hälsningsfrasen med namn och titta ordentligt på personen. Om detta görs ser gruppen att du vidtar åtgärder för att försöka nå människan.
3. Erbjud din hjälp ordentligt. Speciellt till personen.
4. Ta inte att han inte hälsar ordentligt, ta tag i situationen på en gång och be att få prata. Här har jag inte bestämt mig för om jag ska ta honom åt sidan eller ställa en fråga direkt riktad inför resterande gruppen.
5. Bli inte arg. Vad du än blir, bli inte arg.
6. Var extremt tydlig med att åtgärder vidtas om han inte skärper sig, inga hot utan mer konkret "jag kommer lyfta detta med chefen om det inte blir en ändring"
7. Avreagera dig på gymmet vid behov.

Nu är det slut på miss nice Dee. Det måste va slut.
Jag kan verkligen inte gå runt och må såhär dåligt - nog för att jag alltid har söndagsångest inför en ny arbetsvecka, men detta är snarare söndagspanik. Och jag har typ sovit bort hela lördagen pga att jag varit typ... lite mentalt trött liksom.

Mod och styrka,
Dee

Dee
mån, 2019-09-23 - 18:08

Jag tror jag har slutat att leta efter dig nu.
Och jag har slutat tro på att du finns där någonstans och att jag bara hade behövt förklara för dig.
Jag var helt övertygad om att jag skulle hitta tiden till att få förklara för dig, men du kom aldrig ut för att möta mig där jag stod och väntade.
Istället har jag försökt förgäves att bygga en tillit till dig, tills den dagen jag insåg att det är du som borde ha byggt den med mig.
Vi borde ha pusslat ihop den igen tillsammans.
Jag har stått här och vänt och vridit på varenda möjlighet, väntat och försökt tänka att jag skulle ge dig tiden, men du kom aldrig ut för att möta mig.
Jag har sträckt ut mina händer, min famn, vad mer skulle jag egentligen kunna göra för dig?
Du har på sistone tagit min hand, tankat energin som jag givit men sedan gått din väg igen, precis alldeles innan jag skulle ta modet till mig och berätta att jag kommit i land efter att ha kapsejsat och varit här en tid och faktiskt lyckats med att bygga mig någonting.
Jag ville så gärna berätta att jag är annorlunda nu, men att mina känslor finns kvar, men det var som att du bara kom förbi, som att försäkra dig om att jag stod upp, så att jag skulle orka att du gav dig av.

1 år har gått nu Mr J. I över 1 år har jag varit så kär i dig.

Dee
tis, 2019-09-24 - 22:02

Besten är kopplad och ordningen återställd ??⭐️

Jag vilade tryggt på mina punkter men uppenbarligen sjönk samtalet in förra veckan, nu blir jag hälsad på och någon man kan ta ögonkontakt när man pratar med igen.
Och hittills har jag fått vara i fred på en armslängds avstånd.

Work is good at the moment ☀️
Tusen tack för omtanken!

Dee
sön, 2019-09-29 - 21:56

I helgen var jag bjuden på en fest. Fester är rariteter i Dee´s liv, månne det vara för att hon var som en böld i arslet under sin aktiva period och ingen orkade med fyllo-Dee på fest?
Oklart. (Eller? Haha!)
Det som var mindre oklart var i alla fall min ångest inför denna fest.
Det är jobbigt att hamna i nya grupper där man ska försöka vara social. Det är typ jobbigt att vara påtvingat social.
På jobbet spelar jag min roll och är mer än gärna den som inleder konversationen med kunden men när jag inte riktigt har en tilltänkt roll att agera i utan måste freestyla, dvs vara mig själv i en grupp med helt nya okända ansikten, blir det lite jobbigt.
Jag låg i sängen hela lördagen nästan och våndades - helt sjukt egentligen!
I Dee´s tidigare liv hade hon tänkt "fan va najs, bäst att korka upp lagom till frukost, idag är det helt okej med dagsfylla, ikväll slår vi klackarna i taket och styr den här festen till en högre dimension!"
Jag vet inte vad som oroade mig mest, jag tror det var att behöva passa in och känna att man skulle bli omtyckt och att vara den jag är, men indirekt så styrde min hjärna om dessa tankar till att jag var orolig för att jag skulle få ett sug eller säga nått spydigt mot de som förtärde alkohol. Varför jag i hela friden skulle säga något spydigt mot någon som drack alkohol på en fest låter helt ologiskt, men det var väl så min hjärna valde att styra mina oroliga tankar.
Jag åkte dit i alla fall och satt ganska tyst första två timmarna tills jag kände hur jag började skratta med i konversationerna och började slappna av.
Jag satt hela kvällen och studerade hur det dracks sofistikerat och städat och iaktog med stora ögon hur normala människor hanterar alkoholen.
Magiskt att se!
Vid något tillfälle blev jag så imponerade och så inspirerad av hur normala människor hanterade alkoholen så att när det vita vinet, väl kylt, skickades laget runt plötsligt tänkte "Åh, vad jag önskar att jag kunde få dricka ett enda glas av det här och se lika vuxen och sofistikerad ut som dessa tjejer gör!" tog flaskan när den kom passad till mig, stannade upp i rörelsen, tittade på flaskan och tänkte sedan tyst för mig själv "Dee, du kan inte ta första glaset, du kan aldrig mer ta ett enda glas vin" och vände mig till min borsgranne och frågade "Påfyllning?", log, tog av korken och hällde upp i hennes glas, skruvade på korken och gav flaskan vidare och hade en riktigt trevlig kväll.
En kväll som annars skulle ha slutat med att jag troligtvis sagt många förolämpande saker, kanske startat en argumentation med någon, druckit mig så packad att jag inte kunde gå rakt till toan, sluddrat och slutligen kanske gråtit pga att jag känt mig så misslyckad på vägen hem, spytt på nattbussen ut till mina föräldrar som jag skulle sova hos efter festen pga att jag druckit för mycket i kombo med att jag lätt blir åksjuk och gått och lagt mig med kläderna på och vaknat med jordens ångest.

Fan Dee, jag är sjukt stolt över dig!

Dee
tis, 2019-10-01 - 19:47

Jag har varit rätt tålig, försökt att alltid vara den som lyssnat av hur du mått och på senaste tiden även förstått en hel del om att det pendlar från dag till dag i hur du mår.
Jag förstår det. Men samtidigt så knyter jag handen i fickan och mumlar för mig själv att jag ibland tycker det är fucking jävla själviskt.
Jag förstår ingenting av vad du vill, vad du inte vill, hur du ser på mig, hur du ser på vår relation, om du hoppas eller om du inte gör det.
Om du lika gärna kan vara utan mig.

Det sårar mig att det är av och på, fram och tillbaka, hit och dit, långa ömsinta kramar som blir förbytta till avsked andra dagar där du bara reser på dig och inte ens tittar på mig utan bara går din väg.
Det i kombination av att du kan stå och hålla om mig länge när vi skiljs åt och förmedla en känsla i kramen, gör att jag inte förstår någonting.

Nu har jag varit hemma bland snorpapper och netflix ett par dagar och min saknad och längtan efter Mr J har blivit större. Jag bestämde mig för att bjuda över honom på en kaffe i snorpapperspalatset senare i veckan när jag förhoppningsvis är lite mer på fötterna än idag. Det har ändå trots allt känts ganska bra, vi har setts upp till 3 gånger i veckan och druckit en kaffe på jobbet. Under tiden vi setts dessa veckor har jag kommit något på spåret som jag noterat angående hans PTSD vilket har tryggat mig avsevärt i att det måste få ta tid att vinna tillbaka honom. Och att jag inte ska bli sårad, jag kan inte göra så mycket mer än det jag redan gör, bara vara jag.

Meddelande.
- Hej! Hur har du det? Hur mår du?
- Bra.
- ... okej :)

Det var allt jag fick ur min konversation med honom idag. Jag blev så förbaskat irriterad.
BRY DIG! Bry dig tillbaka!
Trampa inte på mig.
Det blir en sån jävla kontrast från att ha legat hemma i några dagar i sängen och grubblat och funderat på hur jag ska berätta för honom att jag har en beroendesjukdom och att det var den som ställde till det för mig i min relation med honom i vintras, och att jag vill få det sagt, att jag är kär i honom, till att inte ens få en fråga tillbaka om hur jag mår.

Han vinner inte direkt mark hos mig såhär. Jag vet inte, jag kan nog inte slå så mycket mer knut på mig själv, jag försöker verkligen..

Dee
tors, 2019-10-03 - 17:56

300 dagar idag. Förr klarade jag inte en enda minut.
Mitt missbruk hade dödat mig, helt solklart, om jag fortsatt i den takten jag höll då.

År 2015: En veckas nykterhet. Jag hade kul.
År 2016: 10 dagars nykterhet. Påtvingad av en jävla terapeut som påstod att jag hade problem med alkoholen. Jag klarade 10 dagar och korkade upp igen, lättad av att inte ha något problem. När jag korkade upp fortsatte jag där jag slutade, vilket bevisar att sjukdomen är progressiv. Jag minns att jag drack igen de 10 dagarna under 2 kvällar.
År 2017: 0 nyktra dagar.
År 2018 fram tills 8/12: 0 nyktra dagar, påbörjade återställare och fortsatte mitt drickande under hela dagarna. Oavsett vad jag gjorde. Jag minns att jag tänkte att jag inte fungerade utan alkohol och att jag strävade efter att kunna få livet att funka, full.

Just nu går jag runt och funderar på vad det är som gör att vissa klarar utav att vara nykter och andra inte.
Jag tror den största byggstenen i ett nyktert liv är sjukdomsinsikt.
Och en stor respekt för hur sjukdomen fungerar samt att det är just en sjukdom.
Den andra byggstenen jag tror håller mitt hus är värdet av att vara nykter. Har man varit nere och krälat på botten och inte fått luft tillräckligt länge finns ett värde i att ha kravlat sig upp på stranden igen.
Den tredje byggstenen är det sociala kontaktnätet. Att våga berätta. Sånt som folk i ens omgivning troligtvis redan vet om fast man tror att man mörkat så jävla bra.

Jag träffade en person för ett tag sen som jag haft kontakt med på insta, vi tog en kaffe och snackade förra veckan. Jag vågade inte riktigt hoppas på att personen skulle vara sjuk i samma sjukdom som mig, men skulle det vara så vore det ju en lyckoträff eftersom jag gärna vill omge mig av fler personer som delar min sjukdom, där man kan vara ärlig med vad man upplevt tillsammans med sjukdomen men ändå mötas av respekt och förståelse - sånt en nykter person aldrig någonsin kan ge fullt och fint, även om jag känner att de vännerna jag har stöttar mig och är solidariskt nyktra ihop med mig när vi ses.
Det visade sig att det var så att personen också bar på sjukdomen, men att personens sjukdomsbild såg lite annorlunda ut, men att personen ändå vill försöka leva nykter.
Det var ändå något som tog emot och fick mig att hålla distansen till personen under mötet, och det var just de där orden om att "jag har ju varit nykter länge nu och det är ju inge svårt, ibland undrar jag om det är jag som förstorar upp mina problem. Jag har nog egentligen inga problem med alkoholen."

Sjukdomsinsikten var det ja.
Jag är jävligt glad att ha den. Ibland har jag tänkt att det kanske inte är så farligt. Jag har ju klarat alla dessa dagar, och har det egentligen varit så mycket strid?
Nä, egentligen inte. Jag kapitulerade den 8/12 2018. Jag kapitulerade en gång till under vårt IRL-möte med alkoholhjälpen. Sen dess känner jag bara en enorm tacksamhet och ödmjukhet inför min nykterhet, därav har min väg inte varit sådär supersnårig nykter. Jag har inte behövt machetes för att ta mig runt öns vegetation jag hamnat på, och jag har inte behövt använda mitt armborst för att försvara mig. På den här ön finns bara växtätare. Och så jag.
"Det kanske inte är så farligt Dee..?" Jo. Det är förjävla farligt. Tappa aldrig fokuset.
Aldrig första glaset.
Jag har så många gånger funderat på hur det skulle bli om jag skulle börja dricka igen. Om jag skulle bestämma mig för att dricka till fest eller speciella högtider som normala människor dricker. Jag vet ju hur det skulle sluta.
Sjukdomen är och förblir latent vilande i min kropp, och den skulle slå till med våldsam kraft om jag någonsin tillåter den att ta plats i min kropp igen.
Och det vill jag aldrig mer att den gör.

Jag är så in åt helvete tacksam och stolt över dig Dee.
Vilken jävla pang-tjej du är en riktigt tuff brud i lyxförpackning som vet mer om livet än de flesta andra runt omkring dig.
Mod och styrka!

Adde
tors, 2019-10-03 - 18:56

vilken härlig läsning !!!! Tack så hemskt mycket för dagens bästa !!

Och det där med att vara reserverad mot folk som har sjukdomen men inte har insikten känner jag så väl igen !! Tilliten saknas !!
Jag känner samma sak när folk jag möter är på väg in i ett återfall och jag inte kan nå fram med min varning, de har redan bestämt sig. Nu har jag lärt mig vad som ger mig vibbarna och det är små lögner/omskrivningar över grejer som är helt obetydliga , saker som inte behöver nämnas i sammanhanget men ändå dyker de upp. Återigen : Tilliten saknas.

Grattis till dina vita dagar !!

Kram !!

Dee
tors, 2019-10-03 - 19:23

Tack så mycket för dina stora och fina ord - det värmer!

Sjukt skönt att höra någon annan som kan styrka det jag känner!
Tack!

Stor kram Adde! ?