Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Vi a-beroende, men även andra beroende blir ego..Dels för att vi måste ha substansen, och planerar för det. Men även för att substansen, beroendet gör att det är det viktigaste vi har..I fall där båda dricker brukar det finnas en som tar mer ansvar..Bra att du skriver mycket Lim..Dina tankar blir klarare..Stor varm kram både till MM och dig lim❤️

Lim

Tack snälla Monday. Du trampar inte alls på tårna. Tvärtom håller jag med dig. Jag tänker ofta att han verkar utvecklas bakåt. Han bli omognare med åren istället för tvärtom.

Det är konstigt nu. För min man vaknade och betedde sig som om han inte väckte oss kl 4 imorse och tjafsade. Han busade med barnen och mig ville han krama. När han bad om en till kram i sängen senare sa jag faktiskt att jag inte vill kramas. Jag frågade vad han håller på med och om han glömt att jag fick kliva upp kl 4 imorse. Att jag VARJE vardag går upp 5.30 och behöver få sova ut nångång. Kanske åtminstone till kl 7. När jag sa det så viftade han ut mig ur rummet. Han kan inte ta diskussionerna nykter. Och jag kan inte ta dem när han är berusad.

Går han omkring nu och tror att hans monolog imorse ledde till att vi ska fortsätta vara gifta? Jag fattar ingenting.

Han började prata om något som hände utanför en bar inatt. Jag kände bara hur i helvete kan han tro att jag vill höra det. Vad gör han på en bar mitt i natten???? Alltså det är så sjukt allting att han tror att jag ska lyssna på det han säger om det och vara intresserad. Det enda jag tänker på när han pratar om sitt uteliv är på hur fortsättningen blev... "efter baren kom du hem och förstörde för din familj"...

Han verkar hoppas på att jag ska ge mig nångång. Men det kommer inte att hända. Jag planerar för julklappar jag ska ge barnen sedan till deras nya rum. För jag ska fixa hemma sedan när huset bara är mitt.

Jag ska försöka orka med att fixa ute nu på gårdarna så att det är höststädat. Måste rycka upp mig.

Kramar till er alla.

Känner du dig utmattad, så är du inte frisk..Känn efter vad du orkar..Ingen tackar dig för att du kör slut på dig själv..Den viktigaste personen i ditt liv är du❤️Om du får energi och kraft genom vila, så blir livet bättre för dig och barnen..?✨

är inte samma sak som att man är en egoistisk människa. Det är ju alkodrogen som tagit över hela hjärnan och allt kretsar
till hur - var - när och hur man ska kunna dricka. Naturligtvis finns det en kärleksfull och empatisk människa bakom. Man måste
bara kidnappa tillbaks hjärnan - och det är inget som släpper på ett par veckor. Erase and rewind tar tid. Sätt dig i själv i en bunker tills det har skett. Det är hans ansvar.

Precis som du skriver Lim. Bara att sitta och berätta om vad som hände utanför en bar på fyllan medans du var hemma med era barn och försöker få lugn och ro - visar ju precis på detta. Vad fan liksom? Varför skulle du bry dig?

Jag har gått igenom två stora separationer och har märkt att männen har haft samma beteende - pendlat mellan extrem kärleksfullhet (smicker och ett överdrivet sätt att uppvakta) och när det inte funkar så blir det elakheter. Stålsätt dig och spela strategiskt med i "schackspelet". Försök att se "draget" som ska komma och parera innan det sker. Var alltid ett steg före och var beredd.

Gå ut och andas - det handlar om DIG.

Du har fått så många klokskaper skrivna här redan, så jag kan bara hålla med!
Du gör så rätt och klokt. Bra att du pratar med barnen, tycker jag. De förstår ju och känner av, och behöver få känna att det inte är tabu att ta upp saker. Att deras känslor är okej. Du tänker helt rätt med att inte smutskasta, men ändå vara ärlig. De behöver förstå att det inte är deras fel. Inte ett dugg.
Även om allt låter hemskt jobbigt så känns det ändå som att allt går åt rätt håll! Att ni börjat prata om hur det ska bli sen, att han förstår att du kommer att vara barnens huvudsakliga trygghet framöver. Jag hoppas bara att han kan flytta ut! Att du kan byta lås, så att du aldrig behöver höra hans nyckel i dörren mitt i natten igen. Att du kan skapa ett 100% tryggt hem för dig och dina barn, där saker görs på ditt sätt. Där barnen får sova på helgen tills de vaknar av morgonljus, fågelsång och doft av frukost istället för av bråk och oro alldeles för tidigt. Fantisera om framtiden, måla upp drömbilden - snart är ni där.
KRAM

Sjukskriv dig! Om du funderar på det betyder det nog att du behöver det. En skilsmässa är ingenting lättvindigt, och du behöver ju vara klippan för tre personer här, samtidigt som du behöver handskas med nummer fyra som suger energi från dig. Om du behöver återhämtning, se till att få det.

Lim

Tack igen miss lyckad, knaskatten och monday för era hjälpsamma råd och tankar.

Jag känner mig helt vansinnigt låg i dag. Vill gråta och skrika samtidigt som jag känner mig apatisk. Är så själsligt trött.

Min man sökte kontakt med mig flera gånger igår. Han frågade om vi skulle se en film. Jag sa att jag inte orkar. Det brukar jag sällan säga. Men jag kände att ska vi se en film kan jag ändå inte göra det förrän vi pratat igen. Och jag orkar inte prata mer. Orkar inte upprepa allt.

Han skrev nyss ett sms och önskade mig en bra dag. Det har han inte gjort på en månad. Jag vet att det inte är en stor grej men för mig blir det som en kniv i hjärtat.

Han har inte bett om ursäkt. Inte sagt i nyktert tillstånd att han inte vill skiljas. Han bara låtsas som ingenting men med en attityd där det verkar som att han tror vi är ett steg närmare nån slags försoning??

Det sjuka i mitt beteende är att jag tänker hela tiden "dricker han EN gång till så VET jag att vi ska skiljas". Och han dricker ju hela tiden igen och igen men varje gång tänker jag samma sak: "EN gång till och jag vet att han vill skiljas". Men egentligen är det redan för sent.

Igår kom mitt ena barn till mig och sa "förlåt mamma, jag har berättat för två kompisar om dig och pappa. Förlåt". Jag hann tack och lov finna mig i situationen och sa "du behöver absolut inte säga förlåt. Ta tillbaka förlåtet vännen. Du har rätt att prata med dina vänner om saker du är med om". Jag vet att allt kan spridas nu genom dessa kompisar men det struntar jag i. Min man valde att dra in barnen och göra våra problem till barnens problem.

Det är inte officiellt att vi har ansökt om skilsmässa men vill min man ha det hemligt för andra skulle han hållt tyst.

Det räcker att jag går under av alla hemligheter vi har. Men barnen ska inte behöva leva så.

Jag är sjukskriven idag. Kanske blir det hela veckan. Jag vet inte.

Tänker på de krav jag lade fram till min man förut när vi nyss ansökt om skilsmässan. Han har inte uppfyllt ett enda av dem plus att han har dragit in våra barn. Hur kan jag ändå känna att jag inte vet om vi kommer skiljas. Hur kan man vara så i okontroll över sitt eget liv som jag är?

Hur kan jag mitt i min egen olycka tycka synd om honom? Han väljer ju det här varje dag året runt. ☹️

Jag tror att du kan det för att du är en fin människa själv. Du tolkar in hur du skulle betett dig i hans situation. Därför går du på samma nit igen - för att du själv inte skulle ljuga och svika och manipulera så.
?

Lim

Tack knaskatten för fina ord ♥️♥️

Idag har jag tänkt så det känns som att jag hört min egen hjärna knaka.

Min man frågade mig igår "vill du att jag flyttar imorgon? Du verkar så obekväm med mig". Jag förklarade lite senare när barnen inte var i närheten (de är så rädda för att vi ska bråka igen) att jag beter mig obekvämt för att jag är sårad!! Sårad sedan i lördagsmorse när han skrämde barnen och höll oss vakna igen.

Vi hade ett bra samtal på kvällen sedan.

Idag är det jobbigt. Jag vet nu att han på riktigt tror att vi skulle kunna lösa våra problem genom saker som inte har med drickande att göra. Jag inser att när han letar lösningar så är de fokuserade på det HAN saknar här. Att jag vill skiljas pga alkoholen går inte in i hans huvud hur ofta jag än säger det.

Han sa att han väckte mig sist full för att han tyckte det var jobbigt att vi inte pratar. Jag försökte IGEN förklara att han måste prata på dagen. Nykter.

Han jobbar borta inatt och det känns skönt. Just nu är vi vänner men jag är också rädd att skicka fel signaler. Vill inte vara för kall men inte för varm heller. Det är en ansträngande balansgång.

Igår gick jag och barnen en promenad. De öppnade sig massor. Och jag inser att för deras skull måste jag genomföra detta. Jag har gett honom många år att ändra sig men det händer aldrig. Och skulle han lyckas sluta dricka några månader så kommer han börja igen ändå. Så har det varit alla år. De gånger han slutat dricka men sedan börjat igen har det skett som från en klar himmel och utan ånger. Trots att jag varit förkrossad så har han bara ryckt på axlarna och sagt att han kan sluta sedan igen om han vill (men han har inte viljat).

Uhh. Jag har svårt att uttrycka mig i skrift ikväll. Tankarna spretar åt så många håll.

Jag tänker kring barnen. 1. Det är tufft att tänka de ska vara själva med sin pappa men han måste lova att vara nykter om de ska vara där 2. De kommer i alla fall att ha ett hem hos mig som garanterat är helt tryggt och alkoholfritt och där allt handlar om att de ska ha det bra. Aldrig bråk eller otrygga nätter.

Skulle de få det svårt hos sin pappa ska jag lösa det så att de slipper vara där.

Nu har de ett hem där jag visserligen alltid finns till hands men jag kan tyvärr inte lova trygghet som det är nu när deras pappa dricker. Jag själv känner mig inte ens trygg. Barnen pratar mkt med mig och skulle de sova hos pappa och han dricker så kommer de berätta för mig. Och skulle han störa deras sömn kommer de att berätta det. Jag måste våga tro det. För just nu lever de med stor oro och de uttrycker faktiskt starkt till mig att de vill att vi ska flytta isär. Jag har lovat att inte säga detta till min man dock. Men jag vet och det ger mig kraft att orka vidare.

Barnen kan säga till mig "lova att ni inte ska bråka ikväll" och det smärtar mig så mkt att jag inte kan lova sånt. Vill min man bråka när han druckit så gör han det oavsett. Så jag kan inte lova.

Om några dagar ska min man vara ledig ett tag. Känner mig nervös. Kommer han dricka hela den tiden eller inte? Eller kommer han anstränga sig att inte göra det? Ska vi uppleva fler bråk?? En del av mig tänker att det är inte möjligt att han gör så igen. En annan sjuk del vill nästan att det ska hända. Som om jag hela tiden behöver bevis på att jag gör rätt som skiljer mig. Fastän jag inte behöver mer anledningar!! Och jag orkar inte mer bråk. Vad gör jag om det händer igen
?? Mina barn tar sån skada.

Att jag ens tänker dessa tankar är anledning nog. Denna ständiga osäkerhet. Som finns här året runt.

Det jobbiga nu är att jag blandar dessa hemska känslor men en känsla av att jag saknar honom. Hans goda sidor alltså. Det är en krock i själ och hjärta...

Kommer ihåg när du stöttade mig när jag skulle separera..Man blir väldigt virrig och kluven tankemässigt vid en separation..Men när det handlar om att få ett gott liv för sig och barnen så gör man oftast det man måste..Ta fram styrkan som du hade när du själv slutade dricka, när du gjort andra svåra saker..Sov och vila när du kan..Försök se saken från olika håll..Mina barn blev betydligt mer påverkade av vårt supande, än jag någonsin förstod när jag var i förhållandet..Stor varm kram till dig???

Du ska inte behöva ha denna oron som du har.
Hur skulle det kännas om han verkligen flyttade ut direkt?
Skulle han kunna flytta ut direkt?

På så sätt skulle du få distans och tänka klart. Kunna få känna
efter - barnen får känna efter. Han får en chans att tänka till över
sitt beteende. Är det en så dum ide, egentligen?

Dessa 6 månader som man får som betänketid kanske borde förlöpa
när man faktiskt inte bor ihop. Hur ska man annars kunna göra en
bedömning av vad man vill och känner? Man behöver få distans
och få ha sin egna tankar i lugn och ro.

Det ÄR svårt att leva ihop när det är en separation på gång.
Det är extremt infekterat.

Du är absolut inte i okontroll - dina reaktioner är ju helt normala.

Så bra att du pratar med barnen och att de känner sig så trygga med dig att de vågar vara ärliga. Det är aldrig lätt att kritisera en förälder när man är liten, hur illa det än är. Att de ändå ser och uttrycker det de känner och att de tycker att ni ska flytta isär, det är ju ett kvitto på att du har rätt i din egen känsla.
Det är kanske inte så konstigt att allt känns fram och tillbaka ändå. En skilsmässa är ju en av de mest uppslitande sakerna man kan gå igenom. Plötsligt är ens egen verklighet och vardag på spel och allt ska förändras. Det "enkla" är ju på sätt och vis att stanna kvar och hoppas att allt blir bättre. Att inte ta ett beslut som är svårt att ta tillbaka. Och har man barn ihop och en historia tillsammans är det klart att det kan finnas varma känslor någonstans därinne. Och sorg över att allt det man hade trott, planerat och hoppats på nu inte blev så. Det är väl en process, tänker jag? Men bra att du försöker att se nyktert (höhö, pun intended) på situationen och är mån om att göra på rätt sätt och sända tydliga signaler och inte ge falska förhoppningar - trots att det svajar ordentligt inombords.
Kloka Lim! Allt kommer att bli bra.
?

Och styrkekramar... skickar jag denna morgon. Jag håller med MM- låt honom flytta ut och tänk i lugn och ro. Utifrån är valet självklart (och då brukar du säga att du inge skriver om allt som har hänt), men skilsmässa är en uppslitande process. Det blir bättre på andra sidan.

Kram?

Lim

Monday, miss lyckad, knaskatten och jasmine... Mina tårar rinner. Känner mig så tacksam över att ni och andra skriver till mig. Vet inte vad jag gjort utan att skriva här. Känner att forumet hjälper mig ännu mer i att vara anhörig till någon som dricker än när jag själv drack. Men det är kanske för att då var jag stark och inte rädd. Nu däremot är allt mkt mkt svårare. Det är SÅ fantastiskt med ert stöd. Varenda litet ord värmer mig och håller mig ovanför ytan. Tack snälla fina ni. Ni gör skillnad för mig ska ni veta ♥️

Jag var nyss ute med min lilla hund. Promenerar så mkt med honom och det hjälper till med stressen och oron. Men nyss ville jag gråta när jag gick och det hjälpte så mycket att veta att jag kan skriva av mig här när jag kommer in.

Han kan inte flytta ut direkt. Det kommer ta ett tag innan det går. Annars håller jag med om att det hade varit bra antagligen. Nu är allt bara konstigt. Idag känner jag mig faktiskt ovanligt låg. Riktigt deppig på flera plan. Men så börjar mörkret också komma ute och det ger mig ångest. Känns som att lungorna krymper när utrymmet runt mig krymper med mörkret. Fy alltså.

Min man är ute. Han lovade att inte väcka oss inatt om han är sen. Han gav mig en kram innan han gick. Jag vet ju att han ska dricka. Han fortsätter sitt liv men nu gör han det med vetskapen om att det är detta som jag bett honom sluta med. Kanske därför han gav mig en kram. Han har accepterat det här nu. Han är inte sur (nu iaf). Jag däremot kan fortfarande inte förstå hur han kan välja bort mig till förmån för alkoholen. Fast iof verkar han inte förstå att det är det han gör. Han tror ju inte på att det är orsaken till varför jag vill skiljas.

En fördel med att han har många kompisar är att det kanske kan hjälpa mig att släppa tankarna på att han ska vara ensam.

Jag tycker det är väldigt jobbigt att gå igenom det här tunga när hösten och vintern kommer. Den tiden är svår ändå för mig alla år. Men å andra sidan kommer förhoppningsvis våren och sommaren bli bättre. Istället för att sommaren förstörs av detta. Men nu alltså. Hjälp. Känns som jag går sönder.

Min man drar ju ut. Skrattar med vänner (även fast han såklart också tycker allt är väldigt jobbigt). Han får chans att ha kul och glömma en stund. Men jag är ju kvar hemma med barnen. Såhär har det alltid varit. Han har ett socialt liv men jag har svårt att hinna med det.

En del av mig skulle vilja flytta också. Byta miljö helt. Men jag ska inte förhasta mig. Vi bor jättebra här och dessutom är det nog bättre att barnen har kvar sin trygga punkt. Får jag bara ordna här på mitt sätt och rensa ur massa saker sedan så blir det ännu bättre.

Om några år kan vi flytta om vi vill. Målar jag om här hemma och köper lite nya möbler så blir det ändå som en fräsch start kanske. Dessutom vore det kanske dumt att byta bort ett radhus nära skogen mot en lägenhet i stan nu när vi har hund också. Men just nu i min ångest får jag lust att fly bara. Men ska hejda mig lite. Kommer nog att sakna min trädgård och sånt om jag flyttar.

Kanske min ångest gör att jag skulle vilja bo i lägenhet mitt i stan där det är liv och rörelse. Och färre barnfamiljer att jämföra sig med...

Lim

Har lagt mig i sängen nu. Har gjort läxor med barnen. Avstyrt syskonbråk. Sånt där som är mindre roligt med att vara förälder. Samtidigt är min man ute och "leker"!!

Blir plötsligt så jäkla förbannad. Varför är pappan så sällan här och tar alla strider? Nej han gör istället allt värre. Bekymmer som redan finns i barnens liv späs på av oro för gräl osv.

De gånger han avstyr bråk gör han det utan att lösa problemet som gjorde att barnen bråkade från början. Men barnens respekt för honom gör att de "skärper sig". Senare måste jag ändå ta den verkliga striden. För när han drar ut så blossar konflikten upp igen. Detta kanske inte verkar ha med hans drickande att göra men till viss del har det ju det. Eftersom hans frånvaro ofta har med drickandet att göra. Antingen är han ute och dricker eller så är han bakis.

Tänker ibland att det kommer vara tomt att vara ensamstående men jag lever ju som det nästan nu också. För helt seriöst... Det är onsdagskväll. Och jag är ensam med barnen. Inte för att han jobbar eller gör något för familjens skull. Han är ute och roar sig och jag vet inte ens med vilka. Ja nu ska vi separera så jag kanske inte ska säga så mkt längre (men vi bor ändå ff ihop) men såhär levde jag förut också. Såhär ÄR mitt liv med honom. Inte alla dagar och kvällar men majoriteten av dem om han inte jobbar.

Han har lovat att inte väcka oss. Men det är ändå en spänning i mig nu. För jag vaknar ju oavsett om han kommer in i rummet eller inte. Han stör ju min sömn ändå liksom. Detta är jag såååå trött på. Det gör att jag måste ha dörren stängd och öronproppar i. Sover sämre. Fan vad trött jag är på det här. Och han undrar varför han är ensam hemma sedan? När han väl är hemma en kväll vill jag gärna sova tidigt för att passa på att få sova en natt ostört. När han är nykter hemma kan jag sova gott för då stör han mig inte.

Risken inatt är också att barnen kan vakna och oroa sig även om han inte öppnar dörren in till oss. Nu har de också fått den oro jag lever med. Men det kändes som att han verkligen menade vad han sa när han gick iväg om att inte väcka oss. Han kändes medveten och på nåt sätt visade han nån slags omtanke. Så jag hoppas han inte druckit för mycket och glömmer bort det....

Han pratar om att vi inte sover ihop som att det är orsaken till våra problem. Men det är ju hans drickande som gör att jag har slutat sova med honom. Hur ska jag kunna sova med någon som ramlar in kl 3 eller 4 på natten regelbundet?? Aldrig i livet. Det funkar ju inte helt enkelt.

Alkoholen är verkligen grunden till så mycket ont. Det är fröet till alla problem och alla symptom på vårt dåliga äktenskap kommer från alkoholen.

Sörjer att han inte kan välja den nyktra vägen. Sörjer det väldigt mycket för när han är nykter kan jag vara lugn. Men det är egentligen ingen idé att fokusera på det och "tänk om"... För verkligheten är såhär. Jag tror att till och med ickealkoholister skulle ha svårt att ge upp alkohol för någon annan. Sjukt nog.

Jag ska försöka avsluta med något positivt. Något jag skrivit förut men som tål att skrivas igen för det peppar mig.

Snart ska jag:

1. Sova med öppen dörr
2. Sova utan öronproppar
3. Sluta oroa mig på nätter eller ledigheter
4. Slippa känna lukten av alkohol
5. Slippa se en berusad människas blick
6. Bestämma helt över mitt hem
7. Sluta ligga spänd på natten och lyssna efter ljud

Mitt mål är även att barnen ska kunna ha det såhär. Att slippa känna lukten av alkohol... Jag hoppas och tror att det ska gå. För ska han ut och dricka kommer barnen vara med mig och han kommer inte att bo här.

Det är frustrerande att vilja att ens barn ALDRIG ska uppleva alkohol och den otryggheten. Att själv vara nykterist och ge barnen det men då ha en man som gör tvärtom. Det är så upprörande att inte kunna ge barnen det man själv tycker är så viktigt. Men jag är så tacksam över att jag slutade dricka helt innan barnen hann uppfatta att deras mamma drack. Är glad att de var så små och glad att jag hade så många och långa perioder då jag inte drack alls. Ångrar dock varje glas jag druckit och önskar de kunde göras odruckna.

Gud vilket svammel... Medan jag skriver tänker jag 25 olika tankar samtidigt ?

Skriver så hatiskt känner jag men faktiskt är jag och min man mer sams än på länge nu. Men jag har bestämt mig för att hålla fast vid nån slags bestämdhet och för att våga gräva fram dåliga minnen....

Godnatt allihop

Känn barnens kärlek. Tiden går fort och din tid kommer den med. Du har barnens tillit och kärlek och din man - Ja han kan sitta kvar i sin desillusionerade alkoholvärld på krogen. Locked out. Du missar inget. Tiden kommer när du kan lämna barnen hos någon och få ditt sociala liv. Just nu så behöver ni varandra. Håll ihop din lilla fina flock och ös kärlek över varandra. Du klarar detta och det kommer något MYCKET bättre ur det.

Visualisera en kopp kaffe i din varma fina trädgård i vår, du och kärleken till barnen, blommor och fåglar. Visualisera ljuset och värmen, tryggheten och lugnet. Det droppar från taken och snödropparna spricker upp. Du och barnen utan alkoholpåverkan.

Du har det bakom hörnet.
Om vintern kommer så finns våren strax bakom.

Godnattkram och hoppas att du får sova i lugn o ro.
Det önskar jag dig och dina barn.

MM

Jag känner mig också mycket mer låg och deppig nu när det blir mörkare, kallare och det är långt till sommaren. Usch. Men jag har fått antidepressiva utskrivna, och tar en liten tablett om dagen och det hjälper SÅ mycket. Var orolig att jag skulle bli helt förändrad eller känslokall eller så, men det enda som har hänt är att jag bara inte blir lika låg. Otroligt skönt. Bara en tanke nu när du inte bara har höst och vinter att tas med, utan även en uppslitande skilsmässa och en massa oro som kommer med den.
Kram!