av Azalea

Azalea
tors, 2019-09-26 - 12:47

Är det någon här som lever med en periodare?
Jag gör det och det är verkligen en berg och dalbana

Nordäng67
tors, 2019-09-26 - 21:40

Jag lever inte med en periodare men ville bara skicka dig en kram och styrka till dig! Mitt ex drack varje helg men oftast inte på veckorna. Så vet vad du menar med berg-och dalbana även om intervallerna var kortare hos oss: bra (?) på veckorna och katastrof på helgerna. Har du funderar runt vad du själv kan göra för att ditt liv ska bli stabilare och inte vara helt utlämnad till vilken typ av period din man är i? Behöver inte vara stora och drastiska saker som att lämna honom. Kan vara små saker och steg som gör att du känner att livet är mer jämt. Kanske en ny tradition att ta en kvälls promenad med dig själv eller en väninna en fast dag i veckan. Något som händer oavsett om han dricker eller inte. Märkte själv att jag släppte väldigt mycket av mitt egna liv för att anpassa, ordna, fixa och trixa. Det tog mycket energi och man hamnade som i en bubbla med sin drickande partner. Ens eget liv och egna behov suddades ut. Kram

Azalea
tors, 2019-09-26 - 22:07

Ja det går verkligen upp och sen ner som en pannkaka.
Perioderna emellan har varit 3 till som mest 8 månader och just som man tror att allt är okej och minnena från senaste omgång suddats ut då åker man ner i källaren igen.
Det är så tröttande och i somras trodde jag att det var sista.
Skaffade lägenhet och ordnade allt men nu är det nyktert igen och då vaggas jag in igen.
Vill inte det egentligen men är för svag för att våga ta mitt eget steg.
Jag försöker däremot att vara snäll emot mig själv och göra saker jag gillar. Känns bara trist efteråt när man får veta vilken egoist man är. Då börjar jag undra om det är värt att strida för att ha egen tid.
Kram och tack än en gång ?Sov sött

Triste
lör, 2019-10-05 - 16:30

Hej

Jag lever med en periodare. Otroligt svårt i perioder. Jag frågar mig själv många gånger varför jag är kvar i äktenskapet.
Jag har utvecklat en ångest inför hans nyktra perioder även om jag vet att han är han så kan jag aldrig slappna av. Jag kan inte ens njuta av hans nyktra perioder längre. Det är så sorgligt. Sen har jag under mina barns småbarnsår utsatt dem för deras pappas alkoholism. Det kommer jag aldrig någonsin att förlåta mig själv för. Jag lever i en otrolig skam.
Jag önskar dig lycka

Katia
mån, 2019-10-07 - 17:59

Jag lever också med en periodare (se mitt inlägg "Märklig periodare"). Jag kastas ständigt mellan hopp och förtvivlan. Kärlek, besvikelse, frustration och framför allt en väldigt stor sorg över att det är så här. Han är verkligen mannen i mitt liv. Jag älskar honom oändligt. Men inte den han blir när han dricker. Han blir oerhört personlighetsförändrad när han druckit lite för mycket. Innan dess är han ok, mest glad, trevlig och mysig. Men, sen bär det totalt utför. Han har gjort så oerhört många galna och elaka saker. Främst mot mig. Dessutom blir han våldsam. Men det är ett kapitel för sig.

Azalea
tis, 2019-10-08 - 21:21

Till nykterheten, jättebra jobbat, och tack så mycket för tipset.
Jag har läst hela din tråd och det var intressant så lika ni är. Det är inte lätt för er heller att kastas från helnyktert till vansinnesdrickande.
Att läsa tråden gav mig mycket mer förståelse för det men det jag lider mest av i mitt fall är att det nu, under hans nyktra period som är c:a 2 månader, ska sopas helt under mattan.
Vi kan inte prata om det och han blur förbannad om jag försöker säga hur det kändes för mig när ytterligare en hel sommar bara försvann i tomma intet.
Jag fick flytta hemifrån och sov runt på luftmadrass i 2,5 månader för så länge håller han på mär det är som värst.
Att sen jag bara ska acceptera och vara glad o nöjd fast jag är arg,ledsen och besviken för nu är det ju " inget problem" och " va fan ska du dra upp det för för" gör ju att det känns som vi stampar på samma ställe hela tiden.
Till saken hör att han vill inte ta npgon hjälp utan ska klara det själv genom att ignorera problemet.
Tack än en gång för ditt svar och jobba vidare för ner här kommer du att klara fint
Kram Azalea?

Azalea
tis, 2019-10-08 - 21:25

Ja, det är oerhört tufft att leva jämte i denna berg och dalbana.
Jag har gjort det nu in det 10 år och det har hänt värre och värre saker genom åren och jag känner mig oerhört trött.
Har fått väldigt svårt för att glömma och lägga alla elakheter, hotfullheter och jobbiga tillfällen bakom mig. Kan inte glömma längre och är då rädd för att bli en bitter och sur kärring.
Skickar dig en kram?

Azalea
tis, 2019-10-08 - 21:31

Känner jag också nu. Som tur var startade min man inte sin "karriär" förren barnen flyttat hemifrån så de slspp leva och växa upp i det.
Men däremot har de haft en massa oro över hur jag mår och har det och även över sin pappa så det har slitit på dem.
Jag tröttnade helt i somras som han söp bort helt och hållet med en massa kaos som följd och då skaffade jag en lägenhet som jag fick tillträde den 1 oktober. Då blir han nykter så bör jag kvar och lever med en konstant skuldkänsla över lägenheten som han inte vet om. Vet inte om jag har mod elker klara att ta steget fullt ut nu.
Usch att allt ska vara då svårt.
Kram till dig Triste och vi får hålla varandra i handen?Azalea

Anhörig3
ons, 2019-10-09 - 06:41

Känner igen mig också... min man har vart nykter sen juni men fick återfall i lördags, när jag var på en tjejresa som var bokat sen ett år tillbaka.... han hade dessutom ansvar för båda våra barn den helgen.... allt fantastiskt och all energi man tankat efter tjejhelgen rann ur kroppen efter första minuten hemma igen....

MondayMorning
ons, 2019-10-09 - 08:00

Din man kommer förmodligen inte ihåg vad som hänt p.g.a det höga intaget av alkohol. Och det vi inte minns - det har väl aldrig hänt? Hjärnan är smart och försöker lura en. Därav är vi svårbotade - vi läker ihop. Det är bara de första dagarna efter en period som det finns i vårt minne.

Problemet är också att dipsomaner tar vid där det slutade sista gången. Intaget ökar ofta för varje period. Detta gör att vi får i oss otroliga mängder alkohol under en kort tid. Kommer man inte till insikt att man är periodare så är man svårbotad.

När jag sökte hjälp så trodde jag inte ens att jag skulle få hjälp - att jag inte var alkoholist. Trodde de skulle skicka hem mig utan stöd.
Så var det icke. Läkaren pratade om hjärtstillestånd och epilepsi och där någonstans förstod jag att det var mitt liv och min kropp jag höll på att supa bort. Ingen annans. Utan den insikten hade jag inte klarat av att vara nykter.

Jag är trygg i mitt nyktra liv så det kommer att fortsätta så. Jag vet att jag tar död på mig själv nästa gång så... ja jag undviker det.
Jag vill leva lite till.

MM

MondayMorning
ons, 2019-10-09 - 08:13

Ska tillägga att en dipsomaner oftast inte är fysiskt beroende utan
det ett maniskt beteende. Vi/jag är manisk(a) och det kan man se tydligt
i andra situationer. Ex. jobb, träning, fixa i trädgården, byggprojekt mm

Vi går "all in" i nästan allt vi gör. Mani tar över.
Allt eller inget. 0 eller 100. Svart eller vitt. På eller av.

Kan du se mani hos din man i andra situationer än alkohol?

Azalea
ons, 2019-10-09 - 19:04

Det kan jag göra nu när du säger det.
Det kan vara en idé att göra nåt vid huset eller trädgården t.ex. Det är full fart och Inger annat går stora när han planerat in att göra sin grej.
Likadant så fullföljer han alltid det han startat. Börjar han måla ett rum så är han igång varje ledig minut sent in på natten.
Det har hänt att vi sagt att det rummet som vi ska fixa gör inget om det tar lång tid, vi gör lite då och då.......slutade med att jag gick på hörntänderna....så trött var jag för det blev dom vanligt fullt på.

Tack MM, har aldrig fattat att det kan vara mani det handlar om.
Hoppas du har en fin kväll i höstrusket?

Azalea
ons, 2019-10-09 - 21:46

Det är just så. All go känsla och glädje bara tinnar av när man kommer hem och känner lukten eller ibland bara vibbarna i luften när man öppnar dörren.
Så istället för att berätta om allt roligt som hänt behöva starta upp oron och besvikelsen igen är tungt.
Hoppas ändå att du hade det härligt på din tjej helg

Katia
tors, 2019-10-10 - 19:37

Samma här! Han har sårat mig så oerhört många gånger under dessa fyra år. När jag tänker på det är det faktiskt svårt att förstå att ta in. Tyvärr blir han lätt hårdhänt och våldsam när han dricker. Ingen vet såklart något om det här. Jag har ingen jag kan prata med om detta. Träffade en terapeut ett tag i våras. Kändes bra men känslan att höra mig själv säga och berätta det jag gjorde till henne blev för surrealistisk så jag avbröt vår kontakt efter några gånger. Jag orkade inte mer. Stor kram till dej!

Azalea
tors, 2019-10-10 - 20:19

Det är inte lätt att ta in allt som hänt och jag tror att vi skjuter bort det som hänt så vi glömmer. Det är nog ett sätt för oss att överleva och inte bli galna . Typ ett skydd som hjärnan använder för att vi ska klara av det.
Di skrev att han kunde vara våldsam, min man har har också gjort en del saker och varit fruktansvärt elak.
Sånt är svårt att glömma under de nyktra perioderna.
Jag satte mig och skrev ner de stora sakerna som hänt och det blev ingen rolig läsning precis.
Jag har som tur är vänner som jag kan prata med fast de värsta sakerna säger man ju inte, de känns så jobbigt att göra det både för mig och för dem.
Använd oss här på forumet när du behöver lätta ditt hjärta om hur du mår. Vi finns här och vi är inte ensamma.
Stor kram till dig?Azalea

Katia
tors, 2019-10-10 - 21:34

Samlad och kontrollerad. Så beskrev terapeuten mig, som jag träffade. Det stämmer väldigt väl. Vissa stunder känns det som att jag ska gå sönder inuti av besvikelse, ilska och sorg. Och lika ofta mår jag så dåligt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Så sover jag en natt (försöker), gråter när ingen ser och hör. Det blir en ny dag och så tar man nya tag. Men det gör så otroligt ont.
Kram, kram

Sofia
fre, 2019-10-11 - 11:03

Hej Azalea och Katia! Vad fint att ni har hittat varandra här och insett att ni båda har med er erfarenheter av våldsamheter på fyllan. Skriv gärna mer här, om ni vill. Det är något som drabbar alldeles för många, tyvärr. Du, Katia, har haft svårt att våga prata med någon om det du har varit med om, att berätta det för terapeuten du träffade kändes surrealistiskt och för jobbigt för dig, så du avbröt kontakten. En tanke som jag får är ifall det skulle kännas lättare att prata med någon över telefon, där möjligheten också finns att vara anonym? Jag funderar på om det kan vara till hjälp att testa ett samtal till Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50? De har lång erfarenhet och kan även hjälpa till med att hänvisa vidare. Det är gratis att ringa och syns inte på telefonräkningen. Det är bara en idé.
Med hopp om en lugn och behaglig helg till er!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Katia
fre, 2019-10-11 - 18:41

Hej Sofia,
Tack för ditt råd. Jag har numret till Kvinnofridslinjen. Har varit på väg att ringa flera gånger. Men, nej inte gjort det. Så blir det lugnt en period, jag förtränger och tänker inte på det. Lever på det ett tag. Det går det runt på det sättet liksom. Dysfunktionellt, absolut. Jag har dessutom självskadebeteende och göra våld på och skada sig själv kan man göra på många olika sätt. Tyvärr.
Kram Katia

Azalea
fre, 2019-10-11 - 22:42

På att försöka gömma undan känslorna. Ren överlevnad för sig själv och sen vill man inte blanda in alla människor runt omkring heller.
Jag har förmånen att många vet men jag försöker ändå vara den gamla glada versionen av mig själv när jag är med folk. Känns ibland som man lever ett dubbelliv.
Hoppas du kan få en fin helg?Kram