Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Tack igen mina fina vänner ♥️♥️

Jag håller med monday om att jag inte missar nåt. Tvärtom egentligen. Det är bara det att när jag står ensam i syskonbråk som förvandlas till slagsmål och slås av att min man är ute och dricker så känns det så fel (och kanske slåss han med för den delen där ute i kroglivet).

Han kom hem runt midnatt inatt... Skapligt tyst men jag vaknade. Vid 1 började han prata i telefon SUPERHÖGT i kanske en timme. Min ena son vaknade. Jag frågade om jag skulle gå ner och be honom dämpa sig. Men både jag och mitt barn kände att det var bäst att låta bli. Och tillsist kunde vi somna om.

Idag har vi fått en bra nyhet i hela denna cirkus. Angående ekonomi. En nyhet som gör att det inte känns så avlägset att han flyttar. Och han berättade nyheten och sa själv att snart kan han börja leta lägenhet. Att han sa det med glad röst kändes bra.

Nu gick han ut för att fika med en kompis (fika kan betyda vad som helst men jag tror det är just fika idag men vem vet). Detta är inget nytt på grund av vår separation utan såhär gör han. Han är ledig idag. Har varit hemma hela dagen och när jag och barnen kommer hem sticker han rätt snabbt ut. Det är lite sjukt egentligen... Men visar väl på att han kanske egentligen kommer klara sig utan mig superbra. Han dyrkar inte precis marken jag går på (förutom då han drabbas av vemod eller ett behov av närhet eller en mamma... Då är jag bäst).

I alla fall. Ska inte börja gräva i det negativa igen för just nu känns det lite mer hoppfullt för en stund. Och på nåt galet sätt var det bra att han störde mig inatt en stund igen. Det gör att jag håller mig på banan och inte tror att jag gör ett misstag.

Jag frågade min ena son lite försiktigt igår hur han skulle vilja göra hemma sedan med rummen och möblering osv och han hade några önskemål som jag är så glad åt att jag kommer att kunna uppfylla åt honom. Inga stordåd men för mig känns det nästan så. För nu äntligen kommer vi få ta den plats i huset som vi förtjänar. Jag ska göra ett helt nytt sovrum till exempel. Billigt gjort alltså. Jag ska vara ekonomisk.

Jag fylls hela tiden av skuld när jag skriver glada saker om detta. Men jag måste nog öva på att se det som att jag bara ser till mina egna bortglömda behov. Det behöver inte vara elakt menat mot min man utan bara helt enkelt BRA menat mot mig själv.

I flera år har jag i princip delat rum med mina barn. Det har varit mysigt och fint på massa sätt men när barnen har fullt med kompisar hemma har jag liksom ingen plats längre. Det ska bli skönt att faktiskt ha egen plats. Där mina saker kan vara och där jag alltid kan ha det fint. Nu finns det rum här som ser ut som skit och som jag städar trots att jag aldrig är där. Och några dagar senare ser det hemskt ut igen. Inte pga barnen utan pga en vuxen man!

Jag hopppas att min man kommer att uppskatta ett eget boende. Han kan ha färre saker (han tycker vi har för mkt saker och jag håller med men jag hinner inte rensa eftersom den vanliga städningen ligger på mig och alltid tar den tiden jag har). Han kan gå in med skorna utan att jag suckar. Han kan dricka öl där (när barnen ej är där), han kan spela musik och bjuda dit vänner. Han kan leva så som han gjorde hemma hos oss för några år sedan innan jag började säga ifrån. Och om och när tiden är mogen kan nån annan kvinna vara där och ge honom den kärlek han tycker att jag inte längre ger. Han säger att han kommer att älska mig för evigt och det tror jag på. Men den kärleken kan ju förändras till en annan kärlek än romantisk.

Och han har kvar mig som vän och som mamma till hans barn.

Hoppas det kan bli bra det här för alla. Just nu känns det så och det är lite skönt att leka för en stund att livet kan bli bra.

Ska njuta av känslan jag har nu och försöka att inte låta oro överskugga den.

Kram till er alla

Nu hör jag en framtidsvision hos dig..Superbra..Planera i huvudet och med barnen, så är dom helt med i förändringen som sker..Det är inte lätt att hålla iordning, när man inte ens har ett eget sovrum..Jag hade det ungefär likadant för 2 år sedan..Jag läste att du hade dåligt samvete för att du drack tidigare..Det behöver du inte ha fina lim?Du har gjort något jättestarkt och jättebra, som dina barn för alltid kommer att beundra dig för..Du slutade dricka och bodde ett tag med deras pappa som började dricka igen..Så hos dig finns mycket kraft och inre styrka..Bra att flytt för pappan börjar diskuteras..Varm kram?✨✨

Du FÅR vara glad. Tillåt dig att känna dig fri och glad. Du smittar av dig glädjen på barnen och det hjälper dem otroligt mycket att se att du är glad i situationen (naturligtvis så får man vara ledsen över förändringen med - det är mödosamt) Men när du känner lycka - var inte rädd att visa det. Det signalerar trygghet för barnen att se att "mamma är okej" - trots allt.

Planera och visualisera ditt fina liv som ska komma tillsammans med barnen. Det gör dig gott. Det gör barnen gott.

Och renovera bort alkohol-energin i hemmet....
Ut med den

Kram

MM

Lim

Tack miss lyckad och monday. ? Jag önskar bara att jag hade lite mer kraft. Att orka rensa ut saker osv. Men det är nog så att jag inte vågar än för jag vill inte förolämpa min man genom att börja flyttstäda ungefär.

Han frågade nyligen om några mattor vi har och lampor och pratade om möbler så han själv tänker ju också på sånt men att börja rensa framför hans ögon känns lite magstarkt. Så nu får det pågå renovering och rensande mest i mina tankar.

Det jag har svårt att vänta på är mina barns önskemål. Längtar till jag kan ta tag i det. Men det behövs mer plats då och den platsen finns inte förrän han flyttat.

Igår hade jag sån huvudvärk. Kände mig helt trasig på kvällen. Min man undrade hur det var och verkade bekymrad för min skull. Det var ju fint men sedan kände jag bara... Disk i hela köket som han dragit fram...kläder överallt. Middagen jag lagade passade inte så han lagade ny mat som han inte plockade undan efteråt. Han fikade och hade det lugnt hela dagen och kom väl hem från fikan runt 19 tror jag. Jag roddade barn och deras kompisar. Kanske hade jag inte haft huvudvärk om han hjälpte till?? Det är ju detta också utöver alkoholen. Jag sliter ut mig dagligen och han hjälper mig inte att få chans till vila.

Nu har jag varit sjukskriven men knappt orkat nåt då heller för jag lider brist på just vila och återhämtning. Och disken från igår stod FORTFARANDE i köket tills jag nyss orkade diska undan. Alltså disk jag inte ens dragit fram ska jag ta reda på när jag är sjukskriven.

Min man kan lätt säga "men vila dig. Sätt dig i soffan" men det är inte så att han då tar tag i disk och städning utan det är ju kvar till mig efter att jag suttit i soffan då... Vilan jag får blir ändå inte bra för jag vet ju hur mkt jag har att fixa efteråt.

Även utan alkohol är alltså vår relation inte så bra för mig. Absolut bättre men inte så bra att jag trivs ändå.

Nu är han på jobbet tills imorgon. Det känns bra.

Han var glad och snäll innan han åkte. Men med en slags respektfull distans som ändå får mig att känna att han vet att det är slut. Mina rädslor är att han ska bli elak men också att han ska bli för kärleksfull och tro att vi ska fortsätta vara ihop. Två helt skilda saker men lika svåra att hantera. Så som det kändes imorse är bra.

Kram kram

Så himla härligt att höra att du känner någon sorts framtidstro. Jag tänker precis som MM att du ska låta dig själv drömma och vara glad och känna hopp när du gör det. Det är inte fel! Planera upp saker i huvudet och bestäm vad du ska göra och hur, och när din man sedan (äntligen) kan flytta så vet du exakt vad du ska ta tag i och i vilken ordning. Underbart med ett eget rum som bara är ditt! Där du kan ha föremål du tycker om, som du blir glad av. Där du kan få vila. Där du får vara dig själv. Snart är du där.
Tror absolut på att göra om lite - det går ju att göra så enkelt! Rensa ut lite, möblera om, byta rum och kanske måla i någon ny färg. Vips blir det en nystart och ett nytt hem med en massa positiv och trygg energi.

Lim

Tack knaskatten för pepp ?? Ja, jag känner att en liten makeover hemma kommer göra att jag känner att det är mitt och barnens hem. Annars kommer jag känna gamla minnen i väggarna. Och det kan bli ganska sorgligt kan jag tänka mig.

Det är så knäppt allting hur jag på nåt sätt fortfarande inte kan föreställa mig livet isär. Kommer det verkligen att ske? För bara mindre än 2 månader sedan var jag fortfarande i läget där jag hade ett årtal besämt för mig när jag skulle lämna honom. Jag hade bestämt mig för att härda ut i 4 år till. Det kändes som otroligt långa år men som ett måste att vänta för barnens skull. Men saker kan hända och accelerera fort...

Lim

Fy satan. Vilken ångest jag plötsligt fick. Kvävs nästan.

Har haft en så mysig eftermiddag med barnen. Vi beställde hem pizza och cola och åt och tittade på olika Youtubekanaler som de och jag gillar. Så mysigt.

Men så gick vi ut i mörkret med hunden. En enorm ångest slog mig. Jävla helvete. Ursäkta alla svordomar men jag vet inte vad annat jag kan säga.

Mörkret äter mig! Känslor äter mig.

Men en viktig sak jag måste förstå är att jag känner inte såhär pga min separation. Såhär har jag känt i många år nu. En ensamhet. Jag skulle haft denna ensamhetskänsla även om vi inte skulle skiljas. Jag har tusentals gånger gjort saker med barnen och känt en klump i magen av önskan om att vara två vuxna.

Jag har sett in i grannars vardagsrumsfönster och sett hela familjen där. Medan min man och far till mina barn har varit i en gemenskap med sina kompisar. Så ofta lämnat mig ensam. Och de gånger vi varit tillsammans en helgkväll har hela mitt väsen känt att det är på låtsas på nåt sätt. Att jag har tur att han är hemma. Att det är tillfälligt. Förr om åren kunde han till och med dumpa mig mitt i en filmkväll. Nån kompis ringde och han drog ut. Det har satt sina spår och gjort att jag ofta väntar på att bli dumpad.

I somras fick jag efter flera års tjat från både mig och barnen med honom till en nöjespark. Efter några timmar sa han att han skulle åka till en kompis men att vi kunde stanna kvar. Så det gjorde han. Åkte därifrån. Och jag blev ensam med barnen. Dumpad. Men så ser inte han det. Han ser bara att han var med oss först. Men både jag och barnen var så snopna. Jaha. Åk då.

Stressar plötsligt upp mig lite över pengar också nu. Börjar tänka på julklappar som om det alls är relevant nu. Men så gör ångest med mig. Sätter igång en stress över allt och ingenting. Det är sånt här folk dricker bort antar jag. För stunden. Och det gör ju inte att man plötsligt har mer pengar till julklappar. Tvärtom ju.

Kanske min ensamhet kommer kännas mindre sedan. För den kommer i praktiken inte bli så mycket större egentligen. Men däremot kanske jag får nån slags makt över min tillvaro som stärker mig. Jag hoppas det.

Jag känner nu när ångesten klingar av (jag började skriva detta för en timme sedan men har gjort saker samtidigt) att det är skönt när min man är borta på jobb. Då behöver jag inte känna mig dumpad, eller att vi låtsas leka familj eller vara orolig för att han dricker. OM jag skulle känna mig ensam i framtiden så är det ju inte hela tiden och dessutom väger andra saker upp det.

Ja bla bla bla. Det tar aldrig slut på tankar här. Men ångesten höll i sig en timme cirka. Ångest och oro över en man som är ute och dricker kan hålla på i 12 timmar oavbrutet så vad är en liten timme? Eller ja det har ju hänt att han druckit ute 24 h också. Det är värre än en liten timme.

Ångest över någon annans drickande..Skrev du till mig en gång..Och du hade rätt..Det klingade av..T.o.m fast jag bodde i förra huset med exet..Att känna sig fri i dubbel bemärkelse är skönt..Fri från eget och någon annans supande...Skönt att du vet hur du bemästrar din ångest..Varm kram?

Det bästa du kan ge dina barn är det du redan ger: trygghet och kärlek.
Och kanske kan en del av julklapparna vara saker de ändå behöver och vill ha till sina nya rum i ert nya liv. Det där de och du drömmer om.
Det kommer att ordna sig. ❤️

Lim

Ja miss lyckad. Att sedan få slippa ångest över hans drickande kommer att bli helt otroligt. Så overkligt. Kan man ens få leva så? Att slippa vara rädd på natten för vad som ska komma. Våga kliva upp kl 2 på natten och dricka vatten utan att göra det så snabbt som möjligt pga risken att han kommer in full genom ytterdörren. Att ens våga dricka vatten... Ibland låter jag bli för att jag inte ska behöva gå upp på toaletten och möta honom. För möter jag honom full är risken stor att han vill hålla mig uppe. Och säger jag nej kan han följa efter mig till sovrummet och väcka barnen. Så varje liten grej måste planeras för att risken för bråk ska minimeras. Sedan kan planeringen spela noll roll. Han kan slita upp dörren ändå oavsett tid på dygnet.

Slippa vara stressad över att hunden ska vakna av honom så att jag behöver smyga ut när mannen somnat för att låta hunden kissa.

Usch alltså vad är det jag lever i... För det gör jag fortfarande. Jag har svårt att tro att det inte blir fler fyllebråk innan han flyttar härifrån. Men jag hoppas. Det är misshandel det han gör. Att ens behöva leva i oron att det kan hända är misshandel.

Du har rätt knaskatten. Saker är inte det viktiga. Och dessutom kan det vara bra att jag är ärlig med hur det kommer att se ut framöver. Jag ska ensam sköta ett hushåll och då måste vi tillsammans tänka smart och vara sparsamma för att kunna ha råd med roliga saker ibland.

Om min man flyttat ut till jul kan deras rums makeovers absolut vara en varsin julklapp. Bra idé ??

Det här inlägget satte verkligen fingret på det värsta jag vet med att leva med en man som dricker såhär. Och det är detta jag försökt förklara så ofta för honom. Men han förstår det inte. Har aldrig förstått och kommer aldrig förstå vilken terror det varit för mig i alla år.

Ibland har jag tittat på lägenheter på nätet och kollat planlösningarna. Då har jag alltid tänkt hur det skulle kunna funka i vår familj med planlösningen. Hur nära skulle min fulla man vara sovrummet? Kan barnen ha egna rum eller måste ett rum bli mannens rum. För det värsta jag vet från förr är när han bakissov i nåt av barnens rum. Så pass respektlöst tycker jag det var att jag ordnade ett eget rum till honom. Pga det delar jag alltså rum med mina barn nu. För att han inte ska lägga beslag på deras rum. För jag sover ju bara där på natten medan min man kunde blockera rummet en hel dag. Och barnen vågade inte störa för att hämta nån leksak eller så. Hemskt.

Alltså när han flyttar kommer jag ha så mkt plats trots att det bara är en av fyra som flyttar ut. Men han tar verkligen upp så mkt plats. Även när han är borta för jag vet att han snart kommer och låter och stökar och bråkar. Och hans rum är kaos. Hade det varit mitt rum nu hade det varit fint därinne så att det blir brukligt om dagarna. Nu är det bara pinsamt om nån ens tittar in där.

Hoppas ni får en fin helg därute allihop. Kram!!

PS. Tack för tips om antidepressiva knaskatten. Jag har det i bakhuvudet om jag skulle fortsätta må dåligt även när allt lagt sig här hemma ♥️

Lim

Läste tillbaka i min tråd litegrann för 2,5 år sedan cirka. Herregud vad jag mörkade mitt liv. Jag fokuserade på mitt eget nyktra liv och försökte att inte skriva så mycket om min man.

Men nu räknar jag efter. I 2 och 5 månader har han varit i sitt återfall. När han började dricka igen fick han det att låta som att det var tillfälligt. Men snälla nån. Nästan 2,5 år har passerat. Och han ber mig fortfarande om mer tid. Att finnas här och förstå att det finns anledningar till att han dricker. Han undrar hur jag kan lämna min egen man såhär. Vi gifte ju oss "i nöd och lust". Men vad händer när den ena partern aktivt gör att det hela tiden är nöd? Med flit.

Jag har visst också skrivit att barnen påverkades av hans drickande redan för så många år sedan men sedan har jag tydligen normaliserat även det. Läskigt. Jag trodde att jag inte hade sett det så. Inte förrän nu. Men jag har väl blivit expert på att normalisera och förtränga. Usch. Obehagligt.

Du får bara fler bevis på att skilsmässa är rätt. Du HAR försökt. Du har gett alla chanser som finns, gång på gång. Måste ändå vara skönt att veta, att du verkligen gjort allt. ?

Lim

Ja knaskatten det är ett tydligt kvitto! Det känns bra. Vilken tur jag skrivit här.

Kom på en till sak. Eller kom på och kom på. Erkänner en till sak snarare som jag låtsats inte hänt.

För kanske 2 år sedan åkte vi på en kryssning. Jag betalade och ordnade så att vi för en gångs skull gjorde nåt som familj. Min man tyckte det var toppen. Och buffén var ju kanon med öl och mat.

När vi gick till hytten för att sova så stannade min man i en bar. Han drack. Jag var i hytten med barnen och mådde så dåligt. Kändes helt fruktansvärt att sitta fast där och så var min man ute och drack på båten. Vi hade ju redan ätit, gått i butiker och dansat och haft kul. Han kom sent till oss igen full. Inte bråkig utan väldigt glad. Jag spelade med men kände ändå ett mörker inombords av sorg.

Dagen efter mina damer och herrar sov han HELA dagen förutom en snabb frukost. Jag var med barnen. Vi åt lunch och fikade och sånt. Intalade mig att det var rätt smart att min man sov för han skulle ju jobba dagen efter. Det var därför han sov. Inte för att han var galet bakis.

Sedan har vi pratat om att åka på en kryssning fler gånger. Men jag får panik av tanken på en till natt lämnad i hytten igen. Klarar det inte. Att BO en natt på en flytande krog med en alkoholist. Ingen bra idé.

Tack och lov minns barnen den där kryssningen som något av det roligaste de gjort. Men det är ju för att vi var där som familj och för att jag ansträngde mig varje minut för att få allt att vara bra. Vi har ett foto på oss alla därifrån. Som en fotograf tog. Min mans ögon är suddiga och han ler på sitt speciella sätt som han ler på när han är lite berusad. Jag har lagt undan fotot för jag blir mest sorgsen av det.

Lim

En annan grej. Den sista familjegrejen jag orkade ordna för oss. Förra sommaren hyrde jag en stuga till oss. Det blev nyktert och jättefint. Vi stannade i två nätter. När de var slut frågade jag om vi skulle hyra en till natt för det var så mysigt. Men det ville han inte.

När vi kom hem åkte han DIREKT till sin kompis. Jag blev hemma med tvätt osv efter vår weekend.

Jag var glad åt vår lilla semester absolut och glad åt att han inte drack på två dygn där.

Men mina ansträngningar för ett familjeliv räcker inte. I år har vi inte gjort nåt alls ihop (förutom några timmar på nöjesparken) och när jag föreslagit saker har det ändå inte blivit av. Det hänger på mig att planera och betala och ordna i nån slags motvind.

Och han kan säga till mig att jag måste motivera honom att inte dricka. Hitta på saker åt oss osv. Men det är sååå svårt men nån som inte vill göra saker. Jag kan tyvärr inte köpa en resa till utlandet hela tiden för att han ska vara intresserad. Små saker måste räcka i en familj. Särskilt när jag ska betala allt.

I somras sa jag att jag kunde betala alla räkningar själv så att han skulle ha en semesterkassa så det nappade han på förstås. Men han drack hela semestern för pengarna han hade extra. Barnen satt hemma tills jag slutade jobbet och tog med dem ut och badade. Jag skyndade hem på rasten och gav dem lunch. En hel semester gjorde han så. För det var ju så synd om honom som inte kunde resa bort.

Jag föreslog "hyr stugan från förra året med din kompis och hans barn en natt eller två". Nope. Inte ens det som hade kunnat vara så kul.

Det är kanske inte så konstigt om till och med barnen tycker det är helt okej om vi skiljs.

Lim

Han var alltså hemma och sov när barnen var hemma. Men på en halvtimmes rast skyndade jag hem och gjorde lunch och rastade hunden. Så sjukt ju.

För det kommer du troligen att göra.
Vid ensamma stunder.
Vid sorg och klagan
Vid försök till att ge dig dåligt samvete.
Behåll ovanstående rader,där du så väl beskriver hur det ser ut hos er nu.

Du har kämpat så hårt och gett tusen chanser.

Men till slut måste man inse fakta.
Det finns ingen vilja från den andra parten.

Och det behöver inte bero på att han inte älskar dig eller vill leva familjeliv.
Utan mer troligt beror det på alkoholens grepp om honom.

Jag satt också och radade upp oförrätter och harmades som det heter.
Dvs man låter sig själv skada sig själv om och om igen för att man farit illa eller blivit illa behandlad.

Men i denna harm kan man stanna upp och fråga sig.
Räcker det nu?
Har jag fått tillräckligt med bevis?
Är det min tur att få må bra nu,osv.

Och sen bygga upp såpass mycket styrka att man kan hålla fast vid det.

Jag hoppas du står fast och klarar detta Lim.

Jag önskar dig och dina barn ett bättre liv.

Fy fasen Lim. Det du skriver om är på så många sätt så himla INTE OKEJ. Det är egoistiskt och hemskt. Och det låter som att du kommer att klara även det ekonomiska bättre utan din man som mest är en börda. Usch.

Det jäkliga är att vi tillåter andra att behandla oss illa..Hade vi rytit ifrån, så hade det sett annorlunda ut..Men det går att vända..När vi inser att vi är värdefulla och att när man älskar någon så ska man behandlas med respekt..Då kanske vi inser att det vi hållt på med inte är kärlek utan något helt annat..Kram???

nu på morgonen Lim! Du är på väg! Din väg. Allt det där hit-och-dit verkar höra till för oss här. Oss medberoende. Kanske något vi behöver för att ’nå botten’. Du har ändå mycket av det som är viktigt klart för dig; att du klarar att bo kvar själv, att det är bättre så med tanke på barn och hund, att du ska måla och fixa osv. Det är otroligt mycket värt att ha koll på tankar om allt praktiskt.
Ambivalensen gentemot mannen känner vi igen. Jag kan idag se den som en mer eller mindre lång bit på vägen till att göra sig fri i tanke och handling. Öva sig tanken (visualisera som MM skrev) och göra i handling. Göra dina egna val, säga dina egna behov och stå för det. Du är långt på väg i det där redan. Mannen verkar inte alls ha fattat och hänga med än, antagligen (som nån också skrev) pga hans kidnappade hjärna. Den måste han ta hand om själv i den stund hans uppvaknande kommer.
För min man kom det den morgonen jag ringde hem och meddelade att jag gått. Lämnat honom. Att jag hade sagt att jag står med foten på tröskeln hundra, eller tusen, eller hundratusen gånger tidigare hade runnit av honom... men när jag faktiskt var borta ramlade polletten ner.
Så klart har du goda erfarenheter som finns i minnen och önskningar... Om han verkligen blir nykter och hittar sitt sanna jag så finns ju framtiden kvar. Så länge en drog har makten över en människa är den det första, det som styr livet. Det måste mannen göra sig fri ifrån och i det är du maktlös.
MEN du kan ta makten i ditt eget liv, skapa ett bra liv för dig och barnen.
Du har kloka följeslagare här. Så bra! Släpp inte taget!
Fritt ur hjärtat i tidiga morgontimmen! Kram och allt det bästa till dig och er alla här! / mt

Lim

Ullabulla, knaskatten, miss lyckad och mulletant. Tack för era svar.

Ullabulla jag tänkte på det där också. Och på när gränsen är nådd då det bara blir destruktivt att älta dåliga saker såhär. Men det känns som att just nu är det som en slags terapi eller ett sätt för mig att vakna upp ur fantasivärlden jag byggt för mig själv. Erkänna sanningen. För jag har verkligen låtsats för mig själv och andra i så många år. När mannen sovit bakis har jag intalat mig själv att det är för att han jobbar natt ibland. Men det kan ha varit en vecka sedan han faktiskt hade ett nattpass!

Ja mulletant. Jag har tack och lov mkt ordnat för mig själv redan. Det finns saker som kan ställa till det med mannens ekonomi men jag hoppas det inte ska stoppa en flytt. Det ska bli skönt att ha makten över mitt liv på riktigt sedan.

Ja knaskatten jag har ofta tänkt att min ekonomi nästan kommer att bli bättre. Egentligen kommer jag ha mindre pengar men jag kommer ha kontroll tror jag. Och jag kommer inte behöva swisha mannen pengar i slutet av månaden eller gå med på att betala alla räkningar vissa månader men ändå behöva köpa mat åt fyra. Men främst kommer jag slippa sjukskriva mig regelbundet pga hans drickande och redan där spar jag massa pengar.

Nej eller hur miss lyckad. Det här är ju inte kärlek. Om det vore kärlek så skulle alla akta sig för det. Finns inget härligt med det här.

Idag har min man varit glad. Men sådär retsam som jag beskrivit förut. Han retades när jag lagade lunch. Kritiserade mig på skoj och gav mig konstiga blickar. Det var så sjukt irriterande. Men han såg ut att njuta av att han lyckades trycka på mina knappar.

Sedan dammsög jag och diskade. Gick ut med hunden tillsammans med min ena son. Kom hem till ett totalt nedsmutsat golv. Då har han gått runt hemma med skor. Sedan kom han klädd för en tur till stan. Fika med sin kompis. Jag kvar här med ny disk att ta hand om och dammsugning att göra igen.

Jag ställde ju tre krav när vi skulle försöka lappa ihop äktenskapet nu under dessa 6 månaders betänketid. Det var 1. Ingen alkohol 2. Hjälp till hemma 3. Spendera tid med oss. Nu har det ju blivit så att vi väljer att separera men det känns faktiskt väldigt fel att det betyder att han inte ens tänker städa. För han bor ju här. Kan inte fatta att jag fortfarande är hans betjänt. Längtar så mycket tills jag slipper det!! Och när han är borta kan jag kanske försöka lära mina barn hur man faktiskt sköter ett hem. Det är svårt att få dem att hjälpa till när deras egen pappa slipper allt. Det känns så fel av mig att be dem plocka disk när deras pappa inte gör det.

Allt kommer bli lättare utan en mansbebis i hemmet.

Min ena son frågade mig idag om det är bestämt nu att vi ska skiljas. Jag sa ja. Han sa "vad bra!". Han sa att han inte känner sig trygg med honom. Det slår mig att situationen kanske är ännu värre än jag förstått? Hur han i sin unga ålder kan uttrycka det han känner så tydligt och så osentimentalt säga att han vill att vi ska försöka skiljas snabbare.

Jag sa att när vi flyttar isär kommer nog deras pappa ta bättre ansvar de gånger barnen är med honom. Jag vill inte förstöra deras relation. Bekräftar mina barns känslor och tankar förstås men jag måste också se till att vara lite neutral emellanåt så att jag inte råkar prata med dem som om de är mina jämnåriga kompisar eller nåt. Det är lätt hänt med min äldsta för han är lätt att prata djupa saker med.

Känns lite som att jag står och stampar just nu. Tappar lusten att hålla ordning hemma till och med för jag vill ju bara rensa ur allt och börja om. Helst nu direkt! Helst igår! Och när dessutom mannen hela tiden stökar ner och smutsar ner tappar jag faktiskt orken totalt.

Idag skiner solen och det hjälper mitt humör mycket. Känner mig så mycket gladare. Imorgon ska jag jobba igen också efter en veckas sjukskrivning. Det känns också bra just nu. Upp på hästen igen. Det kommer säkert hända igen att jag behöver vara hemma en vecka och smälta saker. Men just nu vill jag försöka leva vidare. Mitt jobb är ju en stor trygghet för mitt nya liv som ensamstående sedan.

Kram till er alla och tack för ert ovärderliga stöd ♥️