Jag har ju lovat att vara ärlig. Mot mig själv, och mot er. Därför är det dags för det här inlägget nu. Jag måste sätta ord på det, förhoppningsvis slutar det skava inombords då. Åtminstone litegrann. Fram med trolla i ljuset – så spricker de.

Jag är en uppmärksamhetsjunkie. Älskar att få likes och kommentarer på FB och Instagram <3 Och hänga på dejtingsajter. Där kan man verkligen få uppmärksamhet så att man storknar. Om man är kvinna vill säga.

Det är sex år sedan som jag och barnens pappa separerade. Sen dess har jag sökt kärleken med stor K. Det går inget vidare alls. En kille höll jag ihop med 1,5 år inklusive ett halvårs samboskap. Det tog slut med buller och bång. Annars har det mest varit hit och dit, och mest ensamhet.

I juni 2018 blev jag medlem på en dejtingsajt och gick all in. Det är ett tydligt drag i min personlighet. Allt eller inget. Sen dess har jag nog dejtat 10-12 killar, och haft sex med hälften. Jag har också bara haft sex utan egentlig dejt. (Vet ni att det finns massor med killar som kastar sig i bilen och kör 10-20 mil om man skriver "kom hit så ska vi kn......") Antalet killar som jag har sexchattat med kan jag inte ens räkna, inte heller hur många bilder som jag har skickat och fått.

Jag försöker rannsaka mitt minne. Hur många? Vad hette de ens? Det mesta är höljt i en dimma av rödvinsrus om jag ska vara ärlig. Jag skäms så jag rodnar när jag skriver det här, men jag måste sätta ord på det. Det är så galet destruktivt från början till slut, och jag vill inte leva mitt liv så här.

Det senaste halvåret har jag träffat samma kille. Honom har jag varit "trogen" och jag slutade logga in på dejtingsajten. Men han fortsatte logga in, och då kände jag mig tvungen att hålla lite koll. Jag blev svartsjuk och kontrollerande, misstänksam. Alla som bryr sig om mig sa "dumpa honom, han letar efter något bättre". Vi har bråkat massor om detta. Är man i en relation så ska man inte hänga på dejtingsajter. Punkt.

Men för att ge igen med samma medicin så gjorde jag förstås vissa utspel för att få honom svartsjuk. Jag berättade för honom hur många och vilka som tog kontakt med mig osv. Helt puckat. Och han blev inte ens svartsjuk, det var i alla fall vad han sa. Till slut kände jag, och sa också till honom "Jag tycker inte om mig själv så som jag blir ihop med dig."

För två veckor sedan träffades vi senast. Det var bättre än någonsin. Det kändes som vi valde om varandra, jag var så lycklig <3 Tre dagar senare släpper han bomben. Han har dejtat en annan kvinna just den dagen, och nu är han kär i henne. Det kände som himlen ramlade ner över skallen på mig. Givetvis blev det mycket rödvin veckan efter – MYCKET gråt och hårda ord. Det kändes som jag hade ramlat ner i ett bråddjupt dike.

Jag har sannolikt träffat på ytterligare en uppmärksamhetsjunkie. Han går igång på uppmärksamheten man ger varandra i början, men han vill egentligen inte ha en relation som bygger på att man kompromissar. Han vill leva sitt liv med barn, jobb och hobbies – och leka med kvinnors känslor framför tvn på kvällarna. Typ. Och jag tror faktiskt att han av någon anledning behöll mig ”på övertid”.

Det här med dejtingsajter är en stor del av mitt missbruk. För hur kul är det att hänga där nykter? Men jag orkar inte vakna ännu en morgon och tänka "Vad fan gjorde jag igår kväll, hur många hade jag kontakt med, vilka bilder skickade jag, vilka bilder fick jag?"

Så när jag började läsa boken "För mycket, för ofta" förra söndagen så slutade jag samtidigt att logga in på dejtingsajten. Istället har jag loggat in här – och det här forumet är precis vad jag behöver just nu. Min självkänsla behöver egenkärlek, och jag behöver hitta tillbaka till den person som jag vill vara – och som jag är utan alkohol.

Idag har jag tagit en lång promenad vid havet, och den känslan lever jag på länge <3 Naturen är ett stort intresse som jag har. Där tankar jag energi, och njuter av skönheten <3

Brokenamy

Hej vad modig du är som delar det här .
Bekräftelse är vi många som söker och ibland på ett destruktivt sätt. Det känns som att du kan börja vara rädd om dig nu när du kommit till punkten att du inte vill leva så här längre eller vakna med ångest. Steg i rätt riktning kram❤

Det känns viktigt för mig att vara hundra procent ärlig - som ett sätt att analysera och planera och fundera över hur jag faktiskt vill leva mitt liv ❤️

I mitt "nyfrälsta" nyktra tillstånd aktar jag mig lite för att gå in och läsa i andras trådar - speciellt de som handlar om en massa längtan efter alkohol. Men nu har jag läst ikapp i din efter att du skrev hos mig.
Så BRA att du vågar vara så ärlig härinne. Det tror jag är själva nyckeln till allt. Att erkänna för sig själv (och alla oss andra anonyma här) hur det ser ut på riktigt.
Jag har själv försökt att begränsa och få kontroll över drickandet med en massa regler hit och dit. Det funkade alltid i början, men sen började jag långsamt tumma på dem. Det är en slippery slope. Alkohol ÄR beroendeframkallande för oss människor, så enkelt är det. Så det är svårt. Och det tyder inte på svaghet att man inte klarar av att "dricka normalt". (Inom citationstecken eftersom det normala borde vara att inte hälla i sig gift som man kan dö av ? )

Två böcker som förändrade allt för mig: This naked mind och The unexpected joy of being sober.
Rekommenderar dem verkligen!
Och tänker att du kanske skulle ta en PAUS från alkoholen till att börja med, innan du börjar med regler och begränsningar? Hålla upp en månad eller så och känna hur det känns? Bara en tanke.
Fortsätt skriv här istället för till en massa stolpskott i dejtingappen tycker jag. ❤️

Stolpskotten får klara sig utan mig ?

Jag har inte tidigare försökt kontrollera mitt drickande. Mest bara konstaterat ”nu spårade det ur rejält igen”. Sen har jag möjligen legat lite lågt igen. Möjligen. Oftast har jag stoppat huvudet i sanden, inte låtsats om mina övertramp.

Jo, en sak har jag kontrollerat. Sen många år tillbaka dricker jag inte starksprit. Med mitt dricktempo blir jag annars asplakat på nolltid ? Och det klarar jag av att avstå helt utan problem. Dricker inte ens en nubbe på jul. Av ren princip faktiskt.

Men senaste tiden har antalet dagar per vecka och mängden vin ökat så markant att jag inte kunde lura mig själv längre. Jag var tvungen att fejsa sanningen.

Om jag inte klarar att dricka kontrollerat över tid så slutar jag helt. Även på den punkten ska jag vara sanningsenlig mot mig själv!

Piazza Duomo

Kan du berätta lite mer om böckerna som förändrade allt för dig, om du ids? Är nyfiken och behöver lite hjälp på vägen. Lever nu ensam sedan min man gick bort och mina känslor pendlar mkt och jag märker att jag har svårt att hantera dem. Tack för att du och alla ni andra delar med er så ärligt av era personliga erfarenheter. Lena

Hej Piazza Duomo! Och välkommen hit till forumet.

För mig var det en aha-upplevelse när min vuxna dotter berättade att inom beroendevården blir det allt vanligare att man jobbar med kontrollerat intag, och inte bara nolltolerans. Då kan man hjälpa folk på ett tidigare stadium, när det snarare är riskbruk än missbruk det handlar om. I min värld var det tidigare omöjligt att dricka överhuvudtaget om man är alkis. Och eftersom jag inte vill erkänna att jag är alkis, och faktiskt inte vill vänta tills den insikten drabbar mig med full kraft, så tänker jag ge kontrollerat drickande en seriös chans.

Om jag inte klarar av det här så måste jag sluta helt. Och då gör jag det. Men tills dess räknar jag veckor med kontrollerat drickande, och jag har klarat en vecka hittills. Men man måste börja någonstans.

Den boken jag läst heter "För mycket för ofta" och den ger en massa konkreta exempel på personer som har tagit kontroll över sitt drickande. Vad har varit framgångsfaktorer? Vilka svårigheter har de haft? Boken gav mig också hjälp att "kartlägga" mitt drickande, mina riskfaktorer, och slutligen formulera en målsättning.

Jag kan förstå att folk verkligen undrar varför jag envisas med att dricka överhuvudtaget, varför inte sluta helt? Hur kul kan det ens vara att dricka om man gör det under kontrollerande former? Det motverkar ju liksom hela grejen. Och jag tänker att jag givetvis inte kommer att dricka så kontrollerat för alltid som jag gör nu, men jag hoppas att jag ändå in i benmärgen lär mig att hellre avstå än att dricka i vissa sammanhang. Jag hoppas lära mig att avstå för att det inte är värt det liksom.

En sådan konkret sak är just tempot jag dricker i. Efter utekvällen i lördags kom jag hem och hällde upp mitt tredje glas vin enligt planen. Efter tio minuter hade jag av bara farten druckit upp hälften. Ooops. Tempot. Jag hade ett kort tag fokus någon annanstans, och drack i det tempo som jag är van vid. Första glaset på en kvart, resterande två-tre glas på en timme. Och sen är omdömet far away, och jag skiter i det mesta liksom.

Men jag hejdade mig. Hämtade vatten, och lät resten av vinet vara ett bra tag. Och i slutändan så drack jag det tredje glaset vin på en timme. Ett glas vin per timme låter som jättelång tid – och det är det. Allra helst om man inte är van. Men allt man övar på blir man bättre på.

Nu har jag börjat lyssna på Alkispodden också. Oerhört intressant att höra andra berätta om sin erfarenheter. Just nu kan jag inte få nog av att ta del av andras erfarenheter av alkoholmissbruk/riskbruk.

Lycka till! Skapa dig gärna en egen tråd så ska jag hälsa på och stötta dig i dina val.

Min sömn är ett sorgebarn. Det krävs inte mycket stress för att den ska kajka ur helt. De senaste åren har jag tänkt "lite vin så somnar jag gott". Och det gör jag förstås, somnar alltså. Men speciellt gott sover jag INTE.

Men den senaste veckan, då jag grovt räknat minskat mitt vinintag med 75 procent, så har jag faktiskt sovit gott. I lördags sov jag till kl 11. Minns inte när det hände senast. Brukar vakna ångestriden senast kl 8 på helgen.

Jag är separerad från mina barns pappa sen sex år tillbaka. Vår yngsta dotter, 20 år, bor hos oss växelvis och hon kommer nog att göra så ytterligare några år. Hon är handikappad och kommer på väldigt många olika sätt att behöva oss föräldrar under hela sitt liv. Hon är ett ansvar som jag bär med mig 24/7, även om jag delegerar ansvaret till personal delar av dagen. Endast den veckan som hon är hos sin pappa så kan jag nästan släppa ansvaret. Bara nästan. Jag är när som helst beredd att släppa allt och rycka ut om hon behöver mig.

Jag har dessutom en åldrande skröplig mamma som behöver hjälp med en hel del vårdbesök (senast idag fick jag köra henne till vårdcentralen), sköta kontakten med hemtjänsten, hjälpa henne att handla, ringa henne två gånger per dag, och hjälpa henne med allt annat som inte hemtjänsten gör. Plus att hon är en mental påfrestning på många sätt, vår relation är verkligen inte den bästa tyvärr. Och den har inte blivit bättre med åren.

Jag har dessutom ett krävande arbete på heltid, som jag senast våren 2018 var sjukskriven ifrån med diagnos utmattningsdepression. Jag har varit sjukskriven för samma sak ett tiotal år tidigare, så jag behöver verkligen dagligen jobba på att sätta gränser för mig själv och andra, nöja mig med att prestera good enough, och skapa tid för viktig återhämtning varje dag. Helst äta nyttigt och träna regelbundet också, men det går sådär. Dygnet har ju bara 24 timmar liksom! En del föreningsuppdrag har jag tagit på mig också, förstås.

Samtidigt har jag lagt MYCKET tid och tankemöda det senaste 1,5 året på att först dejta – och sen få en distansrelation att fungera, tills jag blev dumpad för två veckor sedan. Just nu känns det faktiskt som det var det bästa som kunde hända mig. Att bli dumpad. Rätt ner i bråddjupet som en sten föll jag. Men sen finns det ju bara en väg att ta. Uppåt. I så maklig takt som krävs helt enkelt.

Hur jag tänkte när jag adderade flera liter vin per vecka till detta kaos är obegripligt. Jag tänkte nog inte alls. Jag ska nog bara vara glad att det inte slutade värre. Även om jag inte på något sätt ropar hej ännu. I slutändan måste jag kanske sluta med alkohol helt. Och då gör jag det. Jag tänker inte sluta som min pappa med söndertrasad lever vid 61 års ålder. Jag tänker vara generationen som bryter förbannelsen.

Piazza Duomo

Jag skulle aldrig klara att göra som du gör. Fixar det helt enkelt inte. Förr drack jag kontrollerat, men inte på senaste åren. Måste första ta mig ur mina dåliga vanor helt enkelt, men jag ska läsa boken. Kan ju inte vara helt fel. Jag tycker du gör det bra. Jag mår inte så bra just nu och då ser jag mkt i grått. Ska gå in och läsa lite på forumet. Det brukar je både tips och energi. Jag önskar dig fortsatt styrka. Jag fortsätter kämpa en dag i taget. Sköt om dig!

Tis-tor ska jag på konferens med jobbet. Sova på hotell två nätter.

Och jag ska INTE 1) dricka upp vinet som brukar finnas i kylen på rummet, 2) dricka typ ohejdat på onsdagskvällens mingel, även om baren är fri.

Jag ska inte dricka alkohol alls. Alkoholfri öl blir min festdryck. Bil-öl måste ju finnas liksom? Nolltolerans för alkohol gäller för mig, det är ju mitt i veckan och jag får bara dricka vin fre-lör.

Att det är mitt i veckan har aldrig hindrat mig tidigare, om jag inte kör bil vill säga, men nu ska jag chocka mig själv genom att avstå från att dricka alkohol, för att jag har lovat mig själv att låta bli helt enkelt.

Jag lär chocka de andra deltagarna också ? De är vana vid att jag tar ”stort ansvar” för feststämningen. Men det kan jag nog göra utan alkohol också. Om jag har lust. Det är rätt tröttsamt att få/ta den rollen.

Allra helst som jag vet att jag alltid dröjer mig kvar till sist - för att hinna dricka så mycket som möjligt, och sen tar jag en vända via hotellbaren, och slutligen häller jag i mig vinet på rummet. Och vin att dricka innan minglet - för att komma i stämning - har jag givetvis haft med mig.

Jag behöver verkligen rota i all gammal byk - konfrontera mig själv med den nakna sanningen. För att kunna ta ett helt annat, och medvetet beslut. Och hålla mig till det.

Just nu samlar jag på nyktra erfarenheter i situationer som tidigare alltid varit förknippade med alkohol.

Om jag tänker så, så känns det kanske mer spännande än jobbigt ?

Li-Lo

"Just nu samlar jag på nyktra erfarenheter i situationer som tidigare alltid varit förknippade med alkohol."

Vilken härligt inspirerande mening! Ser en person i "förrasekelskifteskläderidjungeln" framför mig. Ler.

Tack!

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Piazza Duomo

Reagerade också direkt mkt positivt på den meningen, spratt som till i kroppen. Det ska jag också gör. Den meningen ska jag skriva upp. Ska börja samla och "att samla på nyktra erfarenheter i situationer som tidigare alltid varit förknippade med alkohol" ska bli mitt mantra. TACK!

Piazza Duomo

Att "samla på nyktra erfarenheter i situationer som tidigare alltid varit förknippade med alkohol" ska bli mitt mantra. Jag ska bli samlare...Tusen tack!

Efter sju timmars tågresande är jag äntligen framme. Imorgon blir det heldag med spännande föreläsningar.

I hotellbaren sammanstrålade jag ikväll med en kollega. Och jag tyckte att jag var värd en öl att skölja ner resdammet med. Alkoholfri förstås! Och den var riktigt god ? Nu ska jag sova som en stock och vakna pigg och utvilad imorgon.

På hotellfrukosten brukar jag alltid hinka typ 5-6 glas äppeljuice. För att återställa vätskebalansen efter gårdagkvällens alkoholintag.

Men inte idag ? En kopp kaffe räckte gott. Sovit som en stock i natt. Redo för dagens klokheter ?

Sex glas vin (små glas) blev det ikväll. Pga ”fri bar”. Jaja, aptrist. Analys får vänta till imorgon. Varför kunde jag inte låta bli? När jag hade lovat mig själv?

Men det spårade ändå inte ur. Kl 22 var jag tillbaka på mitt rum. Lulligt trött, men inte speciellt onykter. Har inget att skämmas för, pga av vad jag sagt eller gjort. Och det är ju ett enormt plus!

Jag är inte riktigt redo för analysen än. Har bara nosat på den lite. Arbetsveckan har fortsatt i 190 knyck. Och nu är jag helt slut, på typ alla sätt.

Jag har två perioder av utmattningsdepression (2007, 2018) i bagaget. Jag har dessutom en handikappad numer vuxen dotter (20 år) som har krävt enormt mycket under hela sin livstid, och kommer att fortsätta att göra. Jag älskar henne över allt annat, men situationen är mentalt utmattande. Att ens påstå det får mig att våndas av dåligt samvete, samtidigt som det är sanningen.

Återkommer.

Vill verkligen ge alla pepp, och välkomna alla nya tappra hjältar. Vill bemöta alla som jag vill bli bemött själv. Men jag orkar inte ? Har varit på jobbresa fyra av fem arbetsdagar, och med mitt bagage av utmattning är det på gränsen för vad jag klarar av. Sorry. Förlåt. Återkommer.