Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Underbart att din son är så klok! Och en stor guldstjärna till dig för att du tänker som du gör, att du vill låta honom ha sin pappa kvar och inte vill prata alltför vuxet om era problem. Du gör så rätt i det. Man pratar ofta om att "hålla ihop för barnens skull", men i ditt (och många andras) fall tror jag mer på att skiljas för (din och) barnens skull. Vilken gåva till dem att se sin mamma göra det rätta och stå upp för sig själv. Det låter också som att de skulle få en skev bild av äktenskap och kvinno-/mansroller om det normala är att mamman tar hand om allt praktiskt och städar, plockar och ordnar efter sin man som är ute och hänger med kompisar som en annan tonåring. En dag är dina pojkar vuxna och i egna relationer, och då behöver de förstå hur man är emot varandra i en relation. Att det är kärlek, respekt och hjälpsamhet som gäller.
Det kan du lära dem.
Du är så bra, Lim. Tänker på dig så ofta om dagarna och undrar hur du har det. Knäppt egentligen, hur man kan bry sig så mycket om någon som man bara läser om helt anonymt såhär. KRAM på dig, var du än är!

Lim

Men å tack knaskatten! Och vad otroligt att anonyma människor på ett forum kan vara en sån stor del i att man klarar sig och mår bättre. Fantastiskt är det med all omtanke. Tack för att du är en av dem som stöttar mig ?? hade bjudit hem er alla på en fest om jag visste vilka ni var ? alkoholfritt och bra ?

Jag hinner inte skriva så mycket för jag ska snart till jobbet men ville ändå in här en sväng.

En sak som jag känner starkt nu är hur jag längtar till att få ha ett städat hem. Igår kom jag hem sent från jobbet. Ska inte enbart klaga för det fanns mat till mig men det var disk i var och varannat rum. Jag för trött för att fixa igår så imorse fick jag röja det värsta.

Menar inte att min man borde städa hela tiden och jag är inte pedant. Men det är så tröttsamt att städa på söndagen och lämna ett städat hem på måndagsmorgonen och sedan komma hem till kaos. Och veta att det är jag som måste städa det senare i eftermiddag.

Kanske stör det mig ännu mer nu när jag vet att jag snart ska få slippa det här slavandet hemma.

Jag känner mig gladare igen nu i alla fall. Skönt att jobba igen och träffa kollegor. Har börjat berätta om skilsmässan också och gör det officiell så att de vet vad jag går igenom de dagar jag kanske mest bara har nära till gråten.

Jag och min man har en bra period nu och är väldigt snälla och glada mot varandra samtidigt som vi börjar planera för att bo isär. Haha en period i det här kan vara ett par dagar dock så kanske period låter överdrivet. Men det är ju en berg och dalbana och kan svänga fort. Idag är jag glad men i morgon vet man inte.

Kram på er alla ?

Lim

Kom hem för en halvtimme sedan ungefär. Mannen hade hämtat barnen redan på skolan. Kom in till ganska hög musik och jag tyckte direkt det var en varningssignal. Gick till vardagsrummet med kontrollerande blick. Mannen ute och rökte. Ingen öl eller liknande i sikte men en skum lukt.

Gick ut med hunden. Kom in igen och gick för att fråga honom en sak. En ölburk på bordet. En ölburk på hyllan under bordet. Jag kan inte fatta att han har mage att dricka här igen NU????

Ha hahahaha jag som nyligen tänkte att han har ju åtminstone varit sjysst som slutat dricka hemma de senaste månaderna förutom enstaka gånger. Man ska aldrig tänka en enda god tanke om en aktiv alkoholist för man får bara en smäll i ansiktet förr eller senare.

Ärligt talat känner jag det som att han dricker i MITT hem nu. Han har ingen rätt till det. Detta är mitt hus nu. Längtar så innerligt tills han är ute härifrån.

Lim

Å tack och lov. Han skulle till en kompis. Så nu är musiken avstängd och ölen borta. Han lovade att inte väcka oss och jag sa "tack, men kom också ihåg att det gäller att inte prata högt i telefonen också" . Han sa okej. Gick iväg glad och nöjd. Jag lämnas som alltid med en klump i magen. Så är det bara. Och det är därför det är helt rätt att skiljas. Oavsett eventuella problem det kan leda till så finns ingen annan väg. Jag kan inte leva mitt liv med en klump i magen.

Hans sätt att gå vidare och leva på som förr men nu på ett gladare sätt visar ju på att även han börjar acceptera läget. För några veckor sedan drack han och gick ut men med en ledsen och sur uppsyn. Och sedan bråkade han med oss. Jag hoppas att hans gladare uppsyn betyder att han mår bättre och kanske också inte kommer att bråka. Men som alla här vet kan alkohol ändra på det ganska snabbt. Dricker han för mycket kan han lika väl komma hem med blixtar och dunder.

Vi tittar efter lägenheter hela tiden nu i alla fall. Inser att han inte kommer ha så stort och därför kanske barnen inte kommer vara så mycket där. Även om han förut i ilska sagt att han ska ha barnen osv så visar all hans praktiska planering att det inte kan vara varannan vecka det handlar om. Jag tar inte upp ämnet än utan låter tiden utvisa hur det blir.

Hans sätt att vara i alla år kanske blir en fördel i det hela. Han är redan van vid att inte träffa barnen på flera dagar. Så både barnen och han är vana vid det. Så att sova hos sin pappa då och då kommer inte bli så ovanligt för barnen egentligen. Och han är, så länge han är sjysst mot mig och inte dricker, välkommen hem till mig i princip så ofta han vill.

Jag har dock andra ord i baktanken. Saker som han sagt ska hända om vi skiljs. Men jag hoppas han bara sa dem i affekt. Just nu ser jag till att vara glad med honom och ge honom en kram när jag träffar honom osv. Då verkar allt gå mycket bättre.

Nu ska jag ta en kopp kaffe.

Kram på er!

Ler

Stor Kram tillbaka till dig Lim .. Nej att leva med en klump i magen är inte så som livet ska vara .. Läser allt du skriver o följer din resa mot ditt egna liv .. ❤️

Följer dig lim, och är också med på resan..Många gånger vänjer man sig vid allt möjligt konstigt i ett förhållande..Det gjorde jag med..En person med aktivt missbruk blir nästan alltid självisk..Ju mer partnern går med på, desto större friheter tar sig hen som missbrukar..Jag har plockat hundratals ölburkar och pantat, som jag inte drack upp..Varför? För att städa undan, så ungarna slapp att se..Massor med gånger har jag bett exet sänka tv eller musik..Ibland för tomma öron, framförallt dagtid..Nästan lika störande det att tvingas höra dålig hårdrock på hög volym..Så kunde det vara tills....Jag bestämde mig..Jag ska lämna honom!! Tog kraft från människor som vill mig väl, Pratade med barnen..Kollade tog reda på planerade..Idag har fortfarande inte en ölburk kommit in i mitt hem! Ingen svinar ner eller har musik på som jag avskyr..Är det någon som spelar hög musik och dansar så är det jag, till mina favoriter..Du är på väg fina lim..Kram??✨✨✨

Ler

Stor kram även till dig miss lyckad ❤️ Även jag valde att lämna min man , otroligt jobbigt tid i mitt liv .. det var inte pga a .. utan andra orsaker .. Men inser att vad du och Lim går/ har gått igenom är så mycket värre .. Sorgligt vad a gör mot oss .. Som miss lyckad säger .. Du är på rätt väg Lim ❤️

Lim

Tack Ler och miss lyckad för att ni finns med mig ♥️

Förr om åren var just det där med hög musik det värsta av allt nästan. Han kunde spela så högt när jag försökte sova och jag bad honom sänka. Han sänkte lite men höjde snart igen. Och han fick mig att knappt våga be honom sänka för han visade så tydligt hur jävligt han tyckte han hade det med mig som hela tiden förstörde för honom. Han uttryckte det OFTA som att det var som att vara i ett fängelse med mig. Vet inte hur många nätter jag sovit med två kuddar över huvudet och bara längtat tills jag ska sluta höra basgången från musiken. Vi hade barn då också men de sov gott ändå. Men för mig var det ett elände att ta hand om två små barn samtidigt som jag knappt sov på nätterna i perioder.

Igår kom han hem strax efter 21. Det är inte sent men jag hörde hur han gick direkt till vardagsrummet. Så jag förmodar att han drack här hemma faktiskt. Och imorse låg han i soffan med öppen dörr till friska luften. Så sover han enbart när han druckit. Han mådde väl illa antar jag.

Jag har börjat tala om för folk att vi ska skiljas. Säger det till de som behöver veta (barnens lärare, mina kollegor osv). Det känns ganska overkligt att det faktiskt sker.

På ett sätt känns det som att jag ska flytta hemifrån. Bli fri från en person som bestämmer här hemma. Bestämmer saker som jag inte håller med om dessutom. Att jag ska få sluta tvingas anpassa mig till saker jag ogillar. Det känns som att jag ska bli fri. Jag kan nästan gissa att min man känner rätt lika och att det är därför han faktiskt går med på skilsmässa. För vi är så olika och hela tiden anpassar vi oss efter saker vi inte finner naturliga.

Jag vet att jag ältar mycket dåligt nu. Känner mig elak som fokuserar på hans brister såhär. Men i vardagen utanför forumet är jag snäll mot honom och vi försöker samarbeta. Häromkvällen hade vi ett jättebra samtal och det var så trevligt. Sedan åkte han till jobbet och jag tog ut hunden och tänkte hur knäppt det är att vi satt och letade lägenheter ihop till honom och pratade om gardiner och doftljus som ett trevligt gemensam projekt. Så har vi inte pratat på länge. Med ett gemensamt mål i sikte och med planering och med sånt visat intresse för vad den andra tycker.

Det är sånt jag önskat i mitt äktenskap. Men kan hända är det som vänner som vi kan få den bästa relationen. Vem vet...

Kram kram ♥️

Lim

Men herregud. Jag är lika spänd som om han vore ute och drack. Men han jobbar. Jag glömmer bort det hela tiden och tänker att det ska bli en nervös natt. Måste påminna mig om att det inte är så. Är helt stressad och irriterad. I onödan.

Lim

God morgon ❤️

Det är så mycket som händer i mitt liv. Det stormar på alla plan egentligen. Min relation tar slut, mitt ena barn har det mkt tufft i skolan och det är mycket som är på gång där och har varit flera år plus att det har blivit rörigt på mitt arbete. Igår kväll blev jag på ett otroligt dåligt humör av stressen. Men jag och barnen satte på Youtube i vardagsrummet och hade det mysigt. Då kunde jag sluta bete mig irriterat. Ska komma ihåg det till framtiden... Att sätta mig MED barnen istället för att yra runt och irritera mig på allt.

Måste försöka se livet positivt trots att det känns som en tragisk film just nu.

Att jag skiljs är EGENTLIGEN något bra. En jobbig process men jag kanske måste se det som en pånyttfödelse.

Min son kommer att få hjälp och han mår ändå ganska bra samt att framtiden med en förhoppningsvis gladare mamma är bra för honom.

Ett arbete är ett arbete. Jag har fortfarande många bra kollegor kvar och skulle alla plötsligt sluta är det kanske en signal om att jag ska byta jobb också. Och det behöver ju inte vara så farligt.

När jag fokuserar på eländet så växer det bara. Måste försöka se det positiva.

Och som jag ofta tänkt förut. Man lär sig av allt och alla erfarenheter kan man växa av. Ibland bryts man ner och det är det jag är rädd ska hända om jag tänker negativt. Jag är liksom på randen mellan att bryta samman och att stå stark. Vill vara stark och må bra. Vill inte gå omkring i en offerkofta.

Måste tänka positivt. ❤️

Lim

Tidigare idag ringde jag mannen för att en sak kring barnen behövde orndnas. Han svarade "mm" med uttråkad ton istället för ett hej eller hallå. Han pratade med högtalaren på så ljudet var jättedåligt. Kändes liksom olustigt.

Men sedan när jag kom hem från jobbet så gav jag honom en kram (han tänkte inte ge mig nån). Jag är i ett läge nu där det gäller att vara nära på taktisk i mitt beteende. Vill inte ha en obekväm stämning varken nu medan vi bor ihop eller senare.

Snart är han ledig en längre period och det är jag nervös inför. Hatar anspänningen jag känner. Han kommer ju självklart dricka och festa. Och samtidigt ska jag jobba varje dag och allt sånt. På ett jobb där allt är upp och ned.

Men jag hoppas att han kanske kommer lägga lite tid på att planera sin flytt när han är ledig. Kanske rensa lite här hemma och välja ut lite saker han vill ta. Bara han börjar med sånt kan jag våga sätta igång med rensandet sedan utan att vara rädd att förolämpa honom eller få honom att känna att jag kastar ut honom. Som sagt.. Taktisk måste jag vara.

När han väl hittar en lägenhet kan det ju vara flera månader till själva flytten. Men den dag han skriver kontrakt på en lägenhet kan man ju på allvar börja ordna. Å jag ska göra det så mysigt hemma.

Längtar så mycket.

Jag förtränger just nu hela aspekten av att barnen ska kunna bo hos honom osv. Det är det som fått mig att stanna flera år för mycket med honom. Det att jag inte vill vara utan barnen (eller snarare att jag inte vill att de ska vara utan mig). Men som det verkar så kommer det inte vara halvtid och dessutom (om han inte dricker när de är där) kanske det rentav kan bli bra. Jag måste våga tro på detta. Jag känner i hela mig att detta år så RÄTT. Tvekar ingenting alls. Det trodde jag aldrig. Att jag skulle komma till den här punkten då jag på allvar känner att jag gör rätt i det här.

Det kommer kännas tomt ibland förstås och tystare hemma. Men när jag mår bättre hemma kan jag släppa loss mer och därmed blir hemmet livligare och gladare ändå. Alltså jag vet jag skrivit det flera gånger men tanken på att sova med öppen sovrumsdörr är helt underbar. Vill ha det så! Vill aldrig ha öronproppar igen i mina öron.

Det är åter igen fullt med disk i köket. Det är obäddat och det står disk överallt. Jag spyr på detta. Hade min man inte bott här hade jag garanterat haft en rutin för hur barnen enkelt hade hjälpt till att städa upp det här. När jag bor själv med mina söner ska vi tre vara jämställda. Inte att de ska städa allt men de ska hjälpa till för att vi är ett team. Ordningen jag ska ha kommer göra det lätt. Nu är det hela tiden övermäktigt. Ensamstående kan jag uppfostra dem till killar som tar ansvar. I min relation går det inte!! För den är så ojämställd.

Nu ska jag städa. Jippi. Kan tillägga att jag inte dragit fram något av det jag ska städa. Inte en enda grej. Och mannen har varit ledig idag och jag jobbat 9 timmar. ?

Det låter så himla rätt - kanske för er båda dessutom - att ni inte ska leva under samma tak. Bra att du har börjat berätta om det, och bra att du ändå anstränger dig för att ni ska ha en bra relation fortsatt. Det kommer förmodligen att underlätta allt. Och vara betydligt bättre för barnen, så klart. Så även om han inte verkar anstränga sig supermycket tycker jag att du gör helt rätt i att försöka se lite mellan fingrarna och planera vidare för ditt FRIA liv. Det som kommer snart.
Hoppas, hoppas, hoppas att han snart hittar en lägenhet och kommer ut därifrån så att du kan sätta igång.
Det här är onekligen en tung period för dig. Men snart kommer allt att vara så mycket bättre. 2020 är ditt år, Lim.

Lim

Å tack fina knaskatten ♥️ du peppar mig så bra. Hoppas allt är bra med dig! Och att du får en skön helg.

Jag är hemma med mitt ena sjuka barn. Mannen kom hem under förmiddagen från jobbet. Surmulen och trött. Jag sa glatt god morgon och det första han sa var att han önskade han kunde komma hem utan att sonen spelade tv-spel nångång. Kände bara luften gå ur mig. Han är sjuk ju och har inget annat att göra. Och vad vet mannen om vad vi gjort innan? Vi har faktiskt pratat, ätit och tittat på tv ihop.

Nu sover han och jag märker hur jag hyschar min son då och då. Beter mig som om det ligger en björn och sover här hemma. Som om björnen nånsin bryr sig om att vara tyst när vi sover på NATTEN.

Den här känslan av att trippa på tå för en annan människa av rädsla för att den ska bli arg.. Det påminner om min barndom med en oroligt lättirriterad pappa. Det är vidrigt och jag anser dels inte att barn ska leva så men heller inte jag. Herregud jag är vuxen och betalar hyra här.

Inser mer och mer hur absurt mitt liv här är. En annan vuxen människa påverkar mitt liv på så otroligt negativa sätt. Hela tiden! Och jag har inte vågat göra nåt åt det! Som om han äger mig.

Nu börjar hans ledighet också. Jag gissar att han kommer sticka ut ikväll. Och eftersom som han sover nu så blir det nog en sen natt ute.

Igår kände jag mig taskig som skriver här så mycket men nu tänker jag att detta är ju min pysventil. Måste få ur mig allt nånstans så att jag kan fungera i vardagen.

Sitter med telefonen i handen och sonen spelar. Och jag är rädd att mannen ska komma hit och titta på oss och kommentera det. Han stör sig ofta på min telefon. Min i princip enda avkoppling hemma är att spela candy crush eller läsa nåt på telefonen och inte ens det kan han liksom acceptera.

Och det är tydligen okej att spela Fifa en halv dag (som han gör) men andra spel är inte okej. Han säger att sonen borde läsa en bok. Ehhh jag har aldrig sett min man läsa en bok.

Är så trött på varje aspekt av livet med honom just nu. Stora saker som hans alkoholberoende men också dessa detaljer i livet som gör mig rentav olycklig. Hade han inte legat där nere och sovit och varit så sur när han kom hem hade jag satt på lite musik nu och livat upp stället lite.

Jag förutspår en sur period där han är otrevlig mot mig. Men jag hoppas att jag har fel. Och jag ska göra mitt bästa för att inte dras med i det. Tänker inte bidra till bråk. Ska verkligen försöka låta allt rinna av mig. Jag har oerhört svårt för sura människor nära mig. Smittas av det och vill gärna rätta till allt. Men nu kan jag inte göra så mycket.

Usch. Måste försöka sudda bort skuldkänslorna jag känner av allt det här negativa jag tänker och skriver. Det verkar vara en del i processen.

Javelin

Alltså fy fasen vad jag känner med dig Lim. Och dina barn.❤ Hade själv en alkoholberoende pappa som vi trippade på tå för hela uppväxten. Det slutade med att jag flyttade hemifrån när jag var 16, jag stod bara inte ut. Jag hatar fortfarande söndagar då han låg bakfull och det skulle vara tyst i huset. Man undrade vilket humör han skulle vara på när han vaknade.. Den gnagande oroskänslan är ren tortyr och har inget med ett tryggt hem att göra. Du är så sjukt stark och jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade haft en sån mamma när jag växte upp, min egen gjorde ingenting för att förbättra tillvaron och vi har knappt nån relation idag. Efter att ha läst en bråkdel av dina inlägg så finns det inte en cell i min kropp som tycker att du ska stanna kvar i den relationen. Ta hand om er och gör det bästa av stunden, framtiden kommer tids nog. Du ska vara så oerhört stolt över dig själv som kommit så långt!!!

Ha inte dåligt samvete. Det här är din plats att uttrycka dig. Ingen här vet vem du eller din man är, så det är egentligen ingen skillnad om du tänker tankar om honom eller skriver ner dem, eller hur? Anonyma tankar på ett forum skadar ingen. Däremot skadar det din man gör - han förpestar för er, sprider negativitet och beter sig egoistiskt.
Jag har också tidigare erfarenheter av att leva med någon jag behövde tassa på tå runt, och det är fruktansvärt! Att inte få vara sig själv. Fy.
Nej, ha inte dåligt samvete. Du gör rätt, rätt, rätt! Du skyddar dig själv och du skyddar dina barn - och din man har fått SÅ många chanser att ändra sitt beteende och ta hänsyn, och han har inte tagit dem.
Att du skriver här är inget du behöver fundera över. Det gör dig gott och det gör ingen ont. Hoppas att ni får sova ostört i natt! (Släng ut honom och byt lås annars...!)

Lim

Tack javelin för ditt inlägg. Så ledsamt att din pappa var sån och att din mamma inte försökte göra något åt situationen. Min mardröm vore att inte få en bra relation med mina barn. Jag gör garanterat massa fel varje dag men jag försöker i alla fall. Min man spenderar knappt tid med sina barn. De gånger han är här så är han för det mesta missnöjd över att barnen inte söker sig till honom. Men det har ju sina orsaker. Och det tråkiga är att skulle han börja engagera sig så skulle barnen komma. Men han verkar inte orka anstränga sig?

Tack för att du berättar ur ett barns vinkel ❤️ det hjälper mycket att få den sidan beskriven. Kram till dig ♥️

Tack knaskatten ♥️ du har rätt förstås. Det är anonymt ju. Jag gissar att min man pratar en del om mig med sina vänner när han dricker med dem. Och det är inte anonymt. Tror jag hade blivit galen utan det här forumet. Det är så skönt att kunna ventilera när som helst. Å ja jag hoppas verkligen att det inte blir bråk inatt. Vågar aldrig lita på att slippa.

Något som är så svårt är ju att jag levt många år med att dölja och låtsas som att allt är bra. Jag gör det fortfarande. Har sagt till flera att vi ska skiljas men i övrigt fortsätter jag ju som vanligt. Han väcker oss och bråkar på natten men jag säger det inte till någon. Men däremot pratar jag med barnen. Och jag HAR sagt till några stycken att han väcker oss och så. Förut hade jag inte ens sagt det. Det går långsamt att börja våga öppna sig när man dolt saker så länge.

Det känns lite jobbigt att jag hållt sån stor del av mitt liv hemligt. Att jag känt mig tvungen till det. Det är sorgligt.

Nu fortsätter jag så för jag vill inte ha mer problem. Är så rädd att folk skulle lägga sig i så att allt blir värre. Jag behöver lugn så länge det går och skilsmässan måste gå så lugnt till som möjligt för att jag ska klara det.

Men fortsätter de nattliga bråken så måste jag göra nåt förstås. Det går inte att ha det så mer. Det är bara helt ohållbart för alla.

Kram igen till er alla ♥️

Lim

God morgon allihopa.

Jag hade en magkänsla igår att det kunde bli bråk inatt. För han var så låg och tyst. Såg inte pigg ut och inte glad när han stack iväg för att grilla med sina kompisar.

Jag hoppades att lågmäldheten berodde på att han liksom höll på att smälta läget eller nåt. Men jag kände innerst inne att det var nåt annat. Jag bävade inför att lägga mig igår och gjorde det inte förrän kl 23 (det är sent för mig).

Strax innan kl 4 kom han hem. Öppnade dörren började puffa på mig. Barnen vaknade direkt. Men han trodde att om jag klev upp skulle jag kunna göra det utan att väcka dem. Men så funkar det inte. Han blev tokig på mig. Han ville skicka ut mig ur sovrummet, han hatar mig, han skrek åt barnen, en av dem grät och då blev han ännu argare. Barnen blev ledsna och då applåderade han åt mig som om allt var mitt fel?? Jag vägrade lämna barnen med honom och mitt ena barn gick på toaletten (för att komma undan) och jag följde med för han ville det. Min man kom efter ett tag och började prata där inne. Min son grät. Min man ville att jag skulle lämna honom ensam hemma med barnen (för att jag är med dem jämt men inte han... Hans val alltså men tydligen är det mitt fel att han aldrig är med sina barn). Min son tittade bedjande på mig och jag gjorde det klart för alla att jag inte ska nånstans. Då säger min man att han ska ordna problem och hämta en kniv. Det har han gjort förut också kan jag tillägga men inte när barnen varit så stora att de märker det. Jag tog telefonen och ringde polisen. Då blev min man helt vit i ansiktet. Han fick panik. Jag sa till polisen att det var lugnt. Lade på.

Min man lugnade sig. Han grät och bad om förlåtelse. Sa att han har alkoholproblem. Undrar om jag gett upp om oss. Han sa att han inte kände igen mig osv. Och grät lite till. Sa att han aldrig skulle skada mig. Kunde inte förstå att jag ringde polisen. Han var chockad sa han. Men då sa jag att jag är chockad också. Över att det ska gå så långt att jag ringer polisen.

Känner mig helt slut idag.

Mannen sover och jag och barnen ska snart ut och iväg. Jag har ingen större lust för det känns som jag går runt med en stor hemlighet. En hemlighet om hur fruktansvärt vi har det här hemma.

Jag står fast vid skilsmässa. Han får rasa ihop i en hög utan mig om det blir så. Han frågade igår om kärleken var slut och jag sa ja. Kärlek tar slut när man lever såhär. Då sa han "om jag vetat att det kunde ta slut av sånt här hade jag ändrat på mig". NU inser han att jag är allvarlig. Han har i alla år bara tänkt att han kan fortsätta göra mig olycklig utan att jag skulle få nog. Nu inser han att HAN blir olycklig. Då blev det plötsligt ledsamt.

Nu känner jag mig redo för att börja packa hans grejer. Ordna flyttkartonger och förbereda. Vill han sluta dricka och ändra sig vore det jättebra. Men då får han göra det utan mig. Det kommer ta många år av oavbruten nykterhet från hans sida för att jag ens ska kunna lita på honom igen.

Usch. Om jag ser en risk att detta ska ske igen nu under hans ledighet så flyttar jag med barnen hem till mamma ett tag. Det svåra är att jag inte ens törs säga hela sanningen till henne. Men det mesta har jag sagt i alla fall.

Kram till er därute

Lim

Nu vaknade han till. Det första han sa till mig var "ringde du polisen inatt?!". Då sa jag "är det det första du säger. Inte förlåt eller nåt?". Sedan sa jag att det här MÅSTE vara sista gången han gör nåt sånt här. Jag frågade vad han ska göra hela sin ledighet för det funkar inte att han ägnar tiden åt att göra såhär. Han sa att han inte ska göra det igen. Men det betyder ingenting alls för mig att han säger så.

Hans ögon är nästan bruna i ögonvitorna. Han ser fortfarande berusad ut. Började äta kall mat ur kylen som jag lagade igår. Snart lägger han sig igen förstås.

Jag får bara inte börja skuldbelägga mig själv för att jag ringde polisen inatt. Han kommer göra det så det räcker och manipulativ som han är kommer han lyckas få mig att tro att nattens bråk var helt pga mig och att JAG gick över en gräns som ringde polisen.

Så fort han inte är tvärfull så går det inte längre att få ur honom nåt. Jag håller monolog och han vägrar öppna sig. Men kl 4 på natten helt full vill han prata om allt mellan himmel och jord och gärna upprepa samma saker tjugo gånger.

Inatt när min son sa att hans pappa skrämmer honom så sa han "jag är inte din pappa längre". Alltså fattar ni?? Han har bett om förlåtelse massa gånger men vilket barn glömmer en sån natt?

Jag börjar känna att han kanske behöver flytta till nån kompis fram tills han hittar en lägenhet. Han är ju ändå nästan alltid hos kompisar. Jag skulle vilja att han gjorde det och att jag kan packa hans saker och att jag får nyckeln av honom så att han aldrig kan komma hit igen.

Annars kan jag bo hos mamma med barnen men det känns mer negativt för barnen. De ska inte behöva flytta på sig.

Jag måste sluta vara så rädd för hans humör och idéer. Jag vill vara vänner men det finns en gräns ändå. Jag ska försöka vara saklig i allt. Och säga att jag kommer inte kontakta varesig polis eller socialtjänsten om han skärper sig. Det är helt upp till honom.

Börjar han göra mitt liv till ett helvete och försöker förstöra och det påverkar barnen negativt så kommer det en dag då jag kommer att ansöka om att få egen vårdnad om barnen. Han ska inte ha makten över oss i 10 år till.

Jag känner att risken börjar komma då barnen kanske vänder sin aggression mot mig. För att jag misslyckas med att skydda dem helt. Jag måste få bo utan min man för det är så jag kan börja hjälpa barnen att läka.

Tack och lov för detta forum säger jag igen. Jag lovar att utan denna plats hade jag skyllt på mig själv igen och försökt ordna allt.

Jag vet hur svårt det är att vara i stormens öga.
Jag har flytt genom fönster och släppt ned mina barn före.
Jag har sovit med kniv under kudden för att kunna freda mig.
Ändå så led jag med min dåvarande kärlek och försökte jämka och mildra.

Situationen är allvarlig och jag skulle önska att du har kraft att handla för att skydda dig och dina barn.

Sök stöd och hjälp för skydd.
Det eskalerar snabbt när alkohol och dåligt mående sätter förnuftet ur funktion.

Sök stöd och hjälp för skydd! Det är märkligt att det är så svårt att ta in att det verkligen händer våldsdåd. Dödligt våld inför barns ögon. Obegripligt men sant. ”Jag måste sluta vara rädd för hans humör och idéer” skriver du. Helt tvärtom vill jag säga dig, mycket tydligt! Du har alla anledning att vara, ja just rädd, för hans humör.
Känns jobbigt att skriva detta. Inte första gången här på forum och det har hänt att jag fått ’Tack’ efteråt.
Ta hand om dig och ta ansvar för barnen! Faktum är att skulle jag vara på mitt tidigare jobb och hört detta skulle en barnskyddsanmälan vara min skyldighet och dessvärre berättigad.
I djupaste respekt och största välmening! / mt