Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Han håller på att rasa helt mentalt. Om han går ut och du misstänker att han
kommer att dricka ta dig från huset. Dels för att sätta dig i skydd dels för att barnen
inte ska behöva bli så skrämda.

Du måste gå därifrån. Eller låsa honom ute. Tror dock att åka därifrån är det bästa.
Även om det är jobbigt så är mammas soffa bättre än att ni tar sådan skada.

Det där är ett farligt beteende. Han är på ruinens brant och har börjat fatta vad som händer.
Tillsammans med en drogad hjärna så kan det bli riktigt allvarligt.

Var inte rädd för att ta hjälp av din mamma, hon är din mamma och
hon är förmodligen mer oroad över din situation än du tror. Mammor
ser igenom. Hon förstår men vågar kanske inte fråga.

Åh Lim. Lova att du inte stannar kvar när han dricker?
Kan du försöka ha en plan hur du ska agera när det händer igen?

Som kloka Mulletant skriver. Du får inte förminska och negligera mannens
hot och agerande. Du måste ta hoten på allvar Lim. Det händer att det fullständigt
rasar i en människa hjärna. Han är extremt labil nu när han börjar förstå
att han har förlorat sin familj. En orosanmälan vore på sin plats - eller att
att polisen kommer och tar honom därifrån med anledning av hot och våld.

Det är fruktansvärt jobbigt när det händer för alla men på ett sätt bra att allt kommer
upp till ytan. Tänker mest på ert skydd i det läget. I andra hand hans vårdbehov som
kan leda till en nykter pappa. Tyvärr tappar han SÅ mycket tillit till barnen på vägen
dit. Denna tillit tar lång tid att bygga upp igen.

Men det hjälpte inte.
Han klippte telefonledningar och dyrkade upp låset.
Och skulle till varje pris in för att vi skulle tala ut.
Då flydde jag genom fönstret och han stod kvar i hallen och gapade.

Och aldrig under hela vår relation så lyfte han sin hand.
Men där och sen därefter förstod jag att han var kapabel att skada.

Han plockades in av förståndig polis som näckade och kroppsvisiterade honom och sen fick han sitta en natt i arresten.

Likafullt stod jag där med skuld efteråt.
Att jag gjorde honom så illa så att han "behövde" flippa ut.

Det tog länge innan jag vågade tro att jag var fri från relationen.

Jag skriver ur eget perspektiv.
Inte för att på något vis förminska ditt här och nu.
Men för att jag stått där du står med en förtvivlad människa som tappat kontrollen och inbillat mig att mitt lugn skulle kunna minska lindra eller avhjälpa situationen.
Det gjorde den inte.

instämmer helt med de andras inlägg !!!

Ta dig därifrån med barnen innan det snurra till helt hos mannen !! Du hade sannolikt tur denna gången att han inte fullbordade tanken !

Och ring polisen UTAN att lägga på !! Du har inget alls att skämmas för, det är ditt och barnens liv i bokstavlig mening här !!!!

Styrkekram !!!

Javelin

Jag har en klump i magen efter att jag läste dina inlägg. Det här kan sluta riktigt illa, en trängd desperat människa som dessutom är påverkad av alkohol och redan tidigare uttalat hot... ALLA varningsklockor ringer! Han balanserar på en tunn tunn linje nu och de flesta som gått över gränsen och fysiskt skadat en familjemedlem har aldrig för sitt liv kunnat tro det om sig själv innan. "Det bara slog slint" är en standardfras...

Oavsett vad så är den psykiska och verbala misshandeln nog. Ta dina barn och fly om du inte kan låsa om dig. Kämpa för ensam vårdnad tills han fått behandling, han kan ju inte ens ta hand om sig själv i nuläget, era barn är värda trygghet.❤

Lim

Hej alla. Tack för er omtanke och oro.

Jag och barnen har varit med min mamma idag. Jag berättade lite om natten (inte allt) och vi kom överens om att jag kan komma och sova där med barnen om det behövs. Så hon är standby.

Vi ska vara med henne imorgon också.

Min man går runt här som ett spöke.

Jag ska leta fram en nyckel att ha i sovrumsdörren. Och ska han ut och dricka så ska jag åka med barnen till mamma. Vill inte ta en enda fyllenatt här.

Jag håller med er alla som skriver. Samtidigt vill jag kräkas. Är det såhär vi har det?!? Jag kan inte fatta det.

Vill förtydliga en sak jag skrev om att jag inte ska vara rädd för hans idéer och humör. Jag menade att jag inte ska vara rädd så att det hindrar mig från att skiljas. Jag ska våga ändå. Rädsla ska inte stoppa mig.

Jag har en klump i magen. Hur kan han ens tycka han har rätt att fortsätta bo här. Han borde krypa ut med svansen mellan benen.

Jag gör mitt bästa för att få bort mina barn från detta. Jag lovar.

Vilken hemsk upplevelse för både dig och barnen. ???
Bra att du har gjort upp en plan och pratat med din mamma!
Kanske kan du prata med mannen när han (förhoppningsvis) är lite ångerfull och komma överens med honom om att det är bäst att han bor hos en kompis tills han har hittat något? Han borde ju förstå att ni inte kan ha det såhär. Ut med honom, byt lås och skaffa larm. Och ha inte dåligt samvete för att du ringde polisen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva Lim... Blir helt skräckslagen när jag läser om din och barnens natt. För jag har sett på nära håll tillräckligt många förhållanden där mannen slutligen tar till våld när kontrollen över frun sakta glider honom ur händerna. Det finns inget behov att använda våld mot en redan kuvad och hukande partner. Men en partner som hittar sin integritet och börjar en frigörelseprocess.... det är en helt annan femma. Bra att du ringde polisen. Bra att din mamma finns där. Jag ber för dig och dina barn. Stor kram!

Lim

Mullentant, knaskatten, mirabelle och miss lyckad ❤️ Tack igen till er. Och kram ❤️

Igår grät jag för första gången på länge över mitt kraschade äktenskap. Har hållt in allt så hårt denna månad som gått sedan beslutet.

Min man var hos en kompis hela natten. Flydde iväg när jag kom hem från jobbet. Men det är okej för det är egentligen det jag vill på ett sätt. Vara ifrån honom och samtidigt veta att han är med någon som bryr sig om honom. Han kom hem imorse en halvtimme innan jag skulle vakna för morgonen.

Han hade pratat med barnen igår om att inte bråka med oss igen. Hoppas han kan hålla det.

Snart ska vi åka iväg till jobb och skola.

Jag har hittat en lägenhet som skulle kunna passa min man. Smsade honom den men vågar inte prata om det öppet än. Han verkar så låg.

Jag öppnar mig för fler och fler om min hemsituation. Känns som en klok sak att göra för då stänger jag alla dörrar till att stanna i det här. Det är väl som med drickande. Säger man till alla att man ska sluta dricka så stänger man dörren till att behöva dricka igen. Samma med att vara i ett skadligt äktenskap. Man stannar kvar i åratal och längre blir det när man håller det dåliga hemligt. Men börjar man öppna upp så blir det svårare att stanna.

Men mitt hjärta värker. Så är det bara. Även om jag gör rätt och detta faktiskt helt och hållet är min mans fel (faktiskt).

Livet är tungt just nu men å andra sidan.. Det hade jag ju förstått redan. En skilsmässa är en livskris.

Hunden hade kissat inne imorse. Det blev väl så för att mannen väckte honom men tog inte ut honom. Så han fick vänta på mig. Detta är också en detalj som är jobbig när ens partner kommer hem konstiga tider. Det drabbar till och med hunden.

Jag vill köpa en till hund egentligen men ska vänta tills jag bor själv med barnen.

Ha en fin dag allihopa ?

För mig har det varit skillnaden med nykterheten - att berätta för folk och göra det svårare att gå tillbaka. Stänga dörren till eländet. Så jättebra att du gör detsamma och faktiskt öppnar dig om din situation! Det är så enormt mycket tyngre att bära saker när man gör det ensam, och du har ju verkligen STÅTT UT - så otroligt länge dessutom. Och utan att öppna upp eller berätta för någon. Jag tror att det måste ut, även om det är fruktansvärt jobbigt och sorgligt förstås. Så det är en bra process du har startat.
När du kommer ut på andra sidan kommer du att vara fri.

Har följt dig under lång tid, men kanske inte på de senaste månaderna ser jag nu. Brukar gå in och läsa i din tråd för att det känns skönt med en sån övertygelse om att alkohol inte är aktuellt och ni gör så trevliga och vardagliga saker, du och barnen.
Och nu när jag går in och läser så är det en helt annan historia. Jag har ju fattat att det har varit problem, men inte vidden av dem. Du gör så rätt Lim som har bestämt dig för att lämna. Ni kan inte ha det som ni har det. Allt du skriver tyder på att han ännu inte har fattat nåt. Han förtränger hur illa det faktiskt ät och saknar insikt. Han bryr sig inte om att han skrämmer barnen och får dem att må dåligt. Hoppas att det ordnar sig snabbt nu för ni får ett bättre liv utan honom. Och det är ju inte bara alkoholen som är galet... du skriver att han gillar att reta dig tills du får nog och blir sur. Det är respektlöst och det skulle inte förvåna mig om han snart behandlar barnen likadant. Han verkar redan ha börjat genom att irritera sig på dem så fort han kommer hem. Nej, ett bättre liv får ni nog om du lämnar.
Du har imponerat förr Lim när du slutade dricka, jag är helt övertygad om att du med din insikt nu gör precis det rätta.

Lim

Hej alla.

Ja precis knaskatten. Det är lättare att hålla kursen när andra vet vart man är på väg. Mycket lättare även om det fortfarande är en svår process. Både det du går igenom och det jag går igenom.

Sisyfos ? hoppas du mår bra. Ja historien har liksom vänt från ett försiktigt hopp om en bättre framtid med min man till detta oundvikliga. Tack och lov står jag OTROLIGT stark i min egen övertygelse om att ett vitt liv är det enda rätta.

Hur som helst.

Mina känslor går som i en berg och dalbana från dag till dag. Igår kände jag ingen livsglädje alls. Tänkte att om jag inte hade barnen kunde jag lika gärna dö. Idag kom jag hem från jobbet med lite pirr i magen av tanken på att jag snart är fri (?). Kände mig glad. Men jag kan lika gärna lägga mig ikväll med en enorm ledsamhet eller uppgivenhet. Det kan snarare svänga från timme till timme. Påfrestande.

Häromdagen anmälde vi intresse på några lägenheter. Tittade på möbler. Jag fick hålla mig från att inte gråta. Helvetes jävla skitfan att alkoholen har tagit min man. Jag är så jävla ledsen. Men jag kan inte gråta bredvid honom. Känns som att det skickar fel signaler om jag gör det (som om jag inte vill skiljas) men samtidigt vill jag att han ska veta att jag är ledsen. Men inte för mycket.

Jag kämpar varje dag mot att se honom som om han vore min son. För då vill jag ta hand om honom. Gråta med honom. Försöker inte tänka på oss förr i tiden. Hur det var de första spännande åren. Då skär det i mitt hjärta och jag vill stanna med honom.

Jag kan inte vara min mans oroliga mamma längre men jag kan lova att det är ovant.

Och det är en sorg att ge upp vissa drömmar om framtiden. En stor stor stor sorg. Men det är bortom min kontroll... Kan inte rå för att han väljer detta..

Men som du säger..Valet att bli nykter har funnits länge..Är man inte som man och pappa intresserad av det, så är det bäst att lämna..För mig har det varit en process..För varje steg närmre ett eget stabilt liv, har jag fått styrka och kraft..Idag är mina barn jättestolta över mig och det jag åstadkommit..Även jag själv naturligtvis..Vi gör vårt eget liv bättre, då måste vi lämna dom som drar ner oss..Stor varm kram?✨✨

Lim

Ja miss lyckad. Han har haft så lång tid på sig. Och dessutom har det inte ens gått åt rätt håll med ens ett successivt minskande av hans drickande. Förr om åren kom han ofta hem och kräktes. Det har han slutat med. Det måste ju vara för att hans tolerans ökat också? För han har absolut inte minskat mängderna.

Jag hittade ett kvitto från systembolaget för nån vecka sedan. Det låg på köksgolvet. 12 starköl hade han köpt. Det kan förstås ha varit till hans kompis också för de dricker ju alltid ihop. Men ändå. Det kan också ha varit bara till honom själv. Oavsett så är problemet att det över huvud taget kan ligga ett kvitto från systemet på mitt golv ☹️

En annan sak som jag kämpar med är att inte ha kontroll över allt. Nu när han ska välja lägenhet och bostadsområde och allt... Jag är så van att styra i sånt där. Vill hans bästa på alla sätt men det kan också göra att det drar ut på hela flytten om jag ska lägga mig i för mycket. Jag vill att han ska ha stort nog och fint nog osv. Men hans behov kan ju vara att ha nära jobbet främst av allt medan min tanke är nåt annat. Måste lära mig att han ska ta egna beslut. Och om jag "dissar" hans val av lägenhet gör jag egentligen mig själv en otjänst för det bästa vore om han flyttar så snart som möjligt. Men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa honom välja. Och han vill ha min hjälp och mina råd och frågar efter dem. Men ändå. Samtidigt måste jag också inse att han kanske inte kan få den perfekta lägenheten utan att behöva vänta alldeles för länge. Och det är faktiskt inte rätt mot mig att fortsätta leva allt för länge såhär. För hur det än är så fortsätter han dricka och jag får fortfarande en klump i magen.

Men också. En av lägenheterna är så liten. Det finns ingen plats för barnen. Å ena sidan är det ju bra just nu för det betyder att de kommer att bo med mig. Och det är nog det bästa. Å andra sidan känns det tungt att veta att de inte har en plats. Och hur kommer det kännas för min man i längden? Men det är exakt här jag måste stoppa mig själv. Jag KAN inte ta ansvar för honom i det här valet. Hade det varit illa för barnen hade jag behövt lägga mig i men faktum är att de vill bo med mig. Och jag vill att han flyttar inom några månader åtminstone.

Det är i och för sig bra om han kan bo billigt. För är det nåt han verkar må bra av så är det att ha pengar.

Sedan om han nångång ordnar större lägenhet kanske barnen är stora nog att bestämma själva vart de vill bo. Och så länge de är för små så blir det automatiskt med mig. Det är egentligen jättebra för barnen. I alla fall så länge han dricker. Dagen han slutar (hoppas den kommer) skulle jag inte ha nåt emot att de bor med honom alls.

Det som skrämmer lite är om han plötsligt blir bitter av att inte bo med sina barn. Men då är det upp till honom att hitta större boende samt ändra sin livsstil en hel del. Och man kan umgås även i små hem. Barnen kan sova där ibland ändå.

Han har inte prioriterat barnen nånsin framför sig själv ärligt talat så jag undrar varför jag tänker mig att han skulle göra det nu vid en flytt? Jag vet att han egentligen vill ha plats för dem.. Men inte på samma sätt som jag vill. Jag skulle också behöva bo lite billigare egentligen men för barnens skull vill jag inte bo mindre. Medan han tänker lite tvärtom nästan. Det är lite märkligt hur han som förälder till två barn faktiskt tycker att han kan bo helt utan plats för dem. Men jag vill inte säga det till honom. För jag tycker att det under omständigheterna egentligen är det bästa.

Förändringen kommer inte bli så stor för barnen då. De är vana att deras pappa sällan är hemma med dem. Och nu kan det bli så att de åker till honom ibland men de behöver inte bo där varannan vecka eller liknande. Så egentligen är detta kanske det absolut bästa sättet. Och kanske är det även så min man tänker. Han vet själv att barnen skulle sakna mig jättemycket och att han själv inte har förmågan/orken/lusten att sköta barnen själv en vecka åt gången. Så egentligen kanske jag borde ge honom cred för att han faktiskt ser på situationen på rätt sätt. Jag vet inte.

Många tankar kring det mesta är det. Och det känns som att jag är i ett väntrum till nåt jag inte vet ett dugg om. Rysligt är det.

Lim

Ah. Undrade varför jag plötsligt tänker så mkt igen. Men insåg nu att det är ju för att min man är ute nånstans. Vi har haft kontakt under dagen men när jag kom hem var han inte här. Men han har inte sagt att han skulle nånstans. Men ja. Nu är han nånstans. Och jag vet inte vart. Eller hur länge. Så det är därför mina tankar går i 120. Det är en oro helt enkelt.

Jag var ute med hunden nu. Mörka tankar och ensamhetskänslor.

Tycker också det är så sjukt av min man att inte säga vart han är. Undrar barnen kan jag inte svara. Inte för att de så ofta undrar.

Och detta är inget nytt efter vi valt att skiljas. Han har alltid bara gått när och vart han vill. Utan att säga nåt innan eller så. Utan att fråga om det är okej för mig eller om jag har planer. Ska jag fika med nån måste jag planera in det noga.

Nu känner jag att jag vill att han tar den lilla lägenheten om han får den. För då flyttar han så snart att det är dags att packa nu direkt egentligen. Å käre gode gud gör så att han får den. Så att jag slipper sova fler nätter med oro i magen.

Jag vet att jag skrev här att jag skulle sticka med barnen om han drack igen. Men nu blev jag tagen på sängen. Vet inte om han dricker men anar ju det såklart. Men ska jobba tidigt imorgon. Måste lägga mig helt snart. Och jag kan inte kräva kanske att han ska vara hemma hela hela tiden heller... Det har han aldrig varit förr så det vore ju en skum tid att starta.

Jag har i alla fall städat köket jättenoga. Kan se framför mig hur fint det ska vara här sedan. Och hur harmoniskt det kommer kännas.

Ibland känner jag mig närmast ytlig som så ofta tänker på hur städat jag ska ha det. Men när man lever i ett känslomässigt kaos och ett kaos i hemmet om man inte städar varje vaken minut så är drömmen om ordning och reda så stor. Att få lämna ett städat hem på morgonen och slippa komma hem till disk och grus... Det kommer ta bort en stor stress i mitt liv. Jag kommer inte ens behöva vara pedant för att ha god ordning. Utan det är helt enkelt för tungt att vara städerska till andra samtidigt som man jobbar heltid.

Lim

Jag har blivit ett kontrollfreak. Skyndar hem varje rast och tar ut hunden. Även om mannen är hemma. För jag vet inte hur länge hunden får vänta på att gå ut annars.

Är barnen hemma sjuka med honom åker jag hem ändå för att se till att de fått nåt att äta.

Vet inte om jag överdriver men såhär har livet med någon som dricker blivit. Jag släpper ingenting nånsin.

Imorse vaknade jag tidigt efter en rätt orolig sömn. Mannens skor var i hallen och han hade lagt sig. Hörde inte när han kom hem. Det var positivt.

Nu blir det helg. Ska han ut kanske jag borde ordna en natt hos mamma. På helgen verkar han tycka det är mer legitimt att väcka mig. Vet dock ej hans skick idag. Han kanske blir hemma.

Kram kram

Nordsaga

Kära Lim!
Du skriver så bra. Du gestaltar på ett sätt som ger liv åt personer, känslor rum och händelser. Jag tycker du ska skriva en bok när du fått perspektiv. När du äntligen äger ditt liv igen.

Du är så stark och klok. ❤️ Jag är övertygad om att dina ord, ditt sätt att sätta ord på det svåra i att leva med en alkoholist, kan hjälpa många människor.

Hoppas du mår någorlunda bra just idag. Att den här dagen får vara en fin dag för dig och barnen.

Lim

Å men tack snälla nordsaga. Vad glad jag blir av ditt fina beröm. Känner ofta att jag skriver rörigt och tråkigt men det är så skönt att få ur sig allt. Från stora hemska problem till fjuttiga saker som disk. Tack igen ❤️

Min man har pratat i telefonen rätt länge. Lågmäld röst på en annan våning. Jag var ut med hunden men han tog ut honom igen (sker mkt sällan att han går ut med hunden) för några minuter sedan. Tittade ut och såg att han fortfarande pratar med nån. Alltså det är inte ovanligt att han pratar i telefonen men det är ovanligt att han pratar med så låg röst. Min fantasi skenar iväg. Ren och skär fantasi bara men tänk om han träffat nåt. För han har helt slutat närma sig mig fysiskt... Det gjorde han till relativt nyligen. Och jag har bara så svårt att se honom utan en fysisk relation. Kan bara inte föreställa mig det faktiskt.

En del av mig känner ett sting av svartsjuka av tanken på att han skulle göra så redan. När han ännu bor här och fortfarande låter mig utstå det negativa av vårt äktenskap. Medan en annan del av mig skulle bli lättad. Då kan han läka såren snabbt och jag kan slippa oroa mig för att han blir arg för att jag inte vill vara kvar i detta längre.

Kan ju säga också att sedan jag kom hem har vi inte sett varandra. Skulle gå för att hjälpa honom med en lägenhetsansökan men han var ute och rökte ena stunden, upptagen i telefon de andra och plötsligt hade han gått ut med hunden.

Jag vet att allt jag skriver nu är hittepå bara. Han pratar säkert med nån killkompis. Men ja... Att han tog med sig hunden på en promenad självmant utan att säga till mig. Med nån i örat. Det känns bara... Udda.

Han skickade foton till mig häromkvällen. Foton från vår första date. Foton på barnen när de var små. Foton på honom och barnen. Han skrev att han sparade ner allt och sedan ska han starta sitt nya liv. Det var den kvällen jag grät. Det kändes så sorgligt. Men samtidigt lite orättvist? Det lät som att det var han som blivit drabbad av en tragedi och nu ska han sopa av sig och starta om. Men i själva verket är det jag som genomlidit ett helvete under så lång tid och äntligen vågade säga ifrån. Han väljer alkoholen framför mig och det är därför han ens behöver "börja sitt nya liv". Ah menar inte att låta arg. Men jag blir lite ledsen av att han fick mig att sörja allt. Och känna att jag gör detta mot honom. Att jag gråter för hans skull. Det gör mig ledsen att det på nåt sätt alltid handlar om honom och hur svårt han har det. Men detta svåra vi går igenom hade han kunnat stoppa. Men valde annorlunda. Och nu har han det svårt?

Men det gör inget. Han får sörja och han får tycka synd om sig själv. Han får träffa andra. Han får göra vad han vill. Det enda jag inte kan hantera är om vi är ovänner. För det är då det kan drabba barnen. Det är då han säger saker som att han skulle kunna ta barnen och sticka. Så det är ilska jag är rädd för. Så det kortet spelar jag så bra jag kan.