Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Pratade med min terapeut om just den rädslan att jobbet kommer att få mig att falla.Pratade,pratade och berättade om hur kaos och att alltid vara glad och dra med sig de andra.
Han tittade på mig och sa bara du sjukskriver dig innan, ring mig så hjälper jag dig.
Jobbar fortfarande och är nykter, men just vetskapen om att jag kan ringa honom räcker för mig.
Många kramar och styrka till dig//Strulan??❤️

Ja, din roll på arbetsplatsen känns igen... Det är samma roll jag vandrar rakt in i igen och igen och igen... alldeles oavsett hur många gånger jag lovat mig själv att styra bort från det. Jag ser mönstret så tydligt, men kan fasen inte lura ut hur jag undviker att hamna där.

Så gott att veta att din dans med a-jäveln är över för den här gången. Det är klart vi ska hoppas och tro på för alltid. Du skriver att du måste ta tag i det verkliga problemet... Famlar du helt i blindo där, eller har du olika uppslag att gräva i? Jag kan inte tro att det är av själviskhet som du inte berättat för M. Du är inte sån. Jag är rätt säker på att du skulle slänga dig framför en buss hellre än att låta någon du bryr dig om komma till skada. Du skyddar honom, hans sinnesro och framtidstro. Frågan är om han vill bli skyddad, eller om han vill få chansen att vara din klippa och trygga hamn... Vad tror du? Största varmaste kramen till dig ❤️

har gått Vinäger. Antingen går allt bra och du fokuserar för fullt på ditt mål och lägger energin på annat. Eller så gick det inte som du hoppats och du kanske inte vill skriva här för att du tycker det är skämmigt att det inte höll längre. Eller så är båda alternativen bara dåliga kill-gissningar.. Oavsett, VI VET. JAG vet precis hur den motivationen känns, när man vaknar, eller går och lägger sig och känner att nu är det nog igen, det här håller inte. Men precis som du säger så finns det någon grund i problemet som kommer fram. Vi vet efter alla vändor att sluta dricka är bara början på en ny kamp och allt blir långt ifrån bra direkt.
Oavsett så kom ihåg att här accepteras du alltid för vilket som! Kram

Såg din ”uppmaning” från september om att höra av sig, men det var några veckor och en hel del inlägg efter så det blev inte av. Har återigen läst stora delar av din tråd. Den fascinerar mig för att vi har så lika dryckesmönster. Och min fråga är: vad händer dig i oktober/november? Och runt april? Är du frisk i övrigt? Hormoner etc? Försöker hitta mönstren hos dig eftersom det kanske kan ge mig mina nycklar.

Läste i nån tråd när du karaktäriserade dig själv och vi är bra lika. Högkänsliga, också nära Mensa etc, etc. Själv la jag av att skriva här när jag tappade motivationen. Har inte återgått till dagligt drickande, men flyttat en del gränser. Det där med att alkoholism är en progressiv sjukdom som går snabbt utför är så sant. Fullkomlig obegripligt och jag antar att du våndas med samma frågor. Nykterheten och övertygelsen om ”aldrig mer” är så galet stark övertygad om att det aldrig ska hända igen, å sen vänder det - och då är det ruta minus fem på nolltid. Och så står man där och undrar vad som hände. Jag som inte ens egentligen gillar ruset är så förvånad. Varför fungerar inte stoppknappen?
Jaja, hoppas du återkommer snart Vinöger och att allt är bra. Att dricka ger mig numera mycket fysiska besvär förövrigt. Hjärtklappning, svettningar etc etc. Väldigt väldigt nära panikångest (som jag förövrigt aldrig har haft så jag vet ju inte). Vill bara skriva det eftersom du jobbar på din panikångest och jag tror att mitt sporadiska drickande (och då i stora mängder) ger mig just ångestpåslag som jag inte alls har haft tidigare. A är en lömsk drog.
Hur som helst, hoppas du återvänder snart. Det är ingen bra lösning att sluta skriva här... jag har nog mörkat hur stora problemen är genom den taktiken.
Cyberkramar

Fibblan

Ville bara säga att jag tänker på dig och undrar hur du mår ??
Var längesedan vi hördes.
Jag har också haft fullt upp med mitt..?. Vi har ju tyvärr den där j-la ångesten gemensamt. Som vi ju också vet i förlängningen blir än värre av a..
Nu är iaf jag lite ur den, för denna gång och har tagit tag i att samla nyktra dagar med bestämdhet nu igen! Alltid svårt att bryta ett återfall..men är nu på dag 3. Och nu när jag mår lite bättre så vill jag gärna göra vad jag kan för att peppa dig också till att göra det?!
Styrkekramar ?!
/Fibblan ?

Liten, svag, misslyckad, värdelös, eländig, skamfylld, blä blä blä... Så har jag känt mig ett tag. Går in ibland och läser om allas fantastiska framsteg - gläds av hela mitt hjärta med er och känner mig ofta stolt å era vägnar. Ni är så bra och så himla värda den framgång ni skapat.

Själv har jag haft fullt upp med råge och då fokuserar jag på att "överleva". Hur trevliga saker det än handlar om tar det på krafterna och då behöver jag hushålla med dessa. Klarar inget annat än absoluta måsten just då. Förlåt!

Panikångesten kommer och går. Den senaste veckan har den varit lite snällare mot mig. Det gör att jag tror att det blir lugnare vad gäller alkoholen. Som vanligt dricker jag inte så att någon annan märker, dock alldeles för ofta - och med tanke på toleransen, på tok för mycket.

När jag nu beskrev mina inledande känslor tänkte jag faktiskt: Varför ska jag skämmas och känna mig värdelös för att jag inte på egen hand lyckas bota en svår sjukdom? Ja, alkoholism är faktiskt ett sjukdomstillstånd. Har börjat förstå det på allvar. Äntligen. Bättre sent än aldrig...

Har också blivit rädd för de fysiska men mitt drickande kan få/har fått. Det vore ju så j-a onödigt att dra på sig obotliga skador på grund av alkohol. Det finns så många runt mig som faktiskt älskar och behöver mig. Då kan jag väl åtminstone låta bli att påskynda min bortgång.

Så många tankar just nu. Ostrukturerat svammel, vilket jag som vanligt bjuder på.

Försöker intala mig att jag är bra, trots allt. Har fortfarande många fler nyktra dagar än motsatsen sedan jag började skriva här för två år sedan. Är insiktsfull och analyserande vad gäller mitt A-missbruk. Och framför allt...

Jag ger inte upp. Aldrig. Någonsin.

Tack som f-n för att ni finns, stöttar och inte ger upp hoppet om en sådan som jag. Skulle vilja svara er en och en, men just nu förmår jag inte. Hoppas ni har överseende med detta. Växeldragningen, ni vet...

Har sagt det förr, så mycket klokskap som finns här på forumet är svårt att hitta någon annanstans.

Massor med kramar till er alla, oavsett var i kampen, läkningen och helandet ni befinner er.

Fibblan

Tack för svar och ditt svammel, som ju inte är svammel ?, men fattar känslan när man skriver av sig från hjärtat ☺️!
Jag är så glad att du hör av dig! Full förståelse för att det inte finns kraft till att kika in hos var och en! Vi växeldrar - det har vi kommit överens om?!
Vad bra att du efterhand som du skrev landade i precis det jag tänker;
Du är bra!
Du är insiktsfullt!
Analyserande!
Har många, många vita dagar bakom dig totalt!
För du ger aldrig upp!
Du är en fighter!
Och du har så många att kämpa för, som älskar dig!
Jag ger heller aldrig upp min tro på dig❤️!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Skönt att få en lägesrapport då och då? vill ju så gärna att du ska må bra.
Men du får kämpa förstår jag och det är ju en process som vi så många gånger konstaterat.
Du hade ju en lång period av nykterhet så det är självklart att du kan fixa det igen.
Fina, gulliga, kloka, starka, roliga Vinäger, du som är så stöttande och inspirerande för andra, måste ju också ta en paus ibland.
Ta hand om dig❣️?

Kramar
???

Du beskriver så bra, hur det kan kännas ibland, med känslor av misslyckande, skam och elände. Visst är alkoholism en sjukdom. Men om man t ex hade drabbats av diabetes, så hade det inte alls varit lika förknippat med känslor av skam och värdelöshet. Det är iallafall fall min erfarenhet (fast jag har inte själv diabetes och är tacksam för det) ?
Jag har också börjat tänka allt mer på min fysiska hälsa och att försöka vara rädd om den. Men det är lätt att tänka, när man har en ”bra period”, som jag är inne i just nu.
Tänk på alla dina vita dagar, ge inte upp! Vi kan mer än vi tror ?
Stor stryrkekram ❤️

Du beskriver dina känslor så himla bra att jag gärna skulle kunna skriva exakt samma sak. Jag vet att det inte är någon tröst för dig att jag känner mig lika värdelös, eländig och skamfylld. Vi kämpar alla tillsammans! Kram Vinäger ?

Härligt att få höra från dig ❤️ Men ohärligt att du känt dig så tyngd... Det känns hoppfullt att du är på god väg att erövra sjukdomsinsikten, och därmed empatin inför dig själv. Få skulle väl skuldbelägga sig själva om de inte lyckades bota sig när de drabbas av hjärtsjukdom, cancer, allergier eller för all del ett brutet ben.

Perioder där bara absoluta måsten får ta plats på agendan känner jag väl igen. I vissa perioder gallrar jag även bland sagda absoluta måsten. Det är förunderligt hur mycket man faktiskt kan skita högaktningsfullt i bara viljan finns ? Kram på dig goa vän ❤️

Fibblan

..undrar hur du mår ??
Vill sända dig styrkekramar, om du behöver dem???!
Och kram oavsett ?!
/Fibblan ?.

Först av allt, tack alla fina för att ni fortfarande orkar bry er. Det betyder så mycket, speciellt med tanke på att mitt A-liv inte är en framgångssaga just nu. Heller.

Är på väg att normalisera mitt drickande. Det är farligt. Mycket farligt till och med. Inbillar mig att det inte är så sjukt som det faktiskt är.

Dricker fortfarande helt och hållet i smyg. Alldeles för mycket. Alldeles, alldeles på tok för mycket.

Men så farligt är det väl inte...

Eller hur? Varje dag jag snittar mindre än en liter vin tycker jag att det är helt ok. En helnykter dag - vilket inte inträffar så ofta numera - inbillar jag mig att jag är precis som alla andra. Ja, ni hör ju själva hur illa det låter. Många av er känner säkert igen resonemanget.

Ingen annan vet. Inte ens min älskade M. Vi dricker lite tillsammans en av helgdagarna, då jag propsar på det och intygar att det är ok (usch, min tunga borde vara svart). Jag fyller på från min gömma, men spårar aldrig ur. Det är nog det jag tycker är allra värst. Det som ligger till grund för normaliserandet. Kan ta några klunkar ur tetran redan på helgmorgonen (tack gode gud för att jag måste ta bilen till jobbet, annars kanske det hade blivit en vardagsmorgonrutin också). Är tämligen säker på att det hade blivit så.

Ekonomin är inget bekymmer. Skulle vilja skriva tyvärr, men det vore förstås ett hån mot dem som inte har det riktigt lika gott ställt. Det enda som får mig att tänka till är, förutom risken för fysiska men, min övervikt. Har alltid varit smal, trots många graviditeter, men har nu närmare tjugo extrakilon att kånka omkring på. Och fort har det gått att lägga på sig dessa.

Alkoholist - Javisst!

Men hur i h-lvete ska jag ta mig ur situationen? Tycker ju att mitt liv funkar riktigt bra just nu. Så illa är det alltså...

Finaste forumvänner, tack för att ni finns. Skäms som f-n, men vad hjälper det. Inte ett dugg.

Kram på er och ha en fin fortsättning på helgen oavsett var i A-kampen ni befinner er.

Och snälla bästa ni, ha fortsatt överseende med att jag inte orkar skriva hos er alla. Fibblan, FinaLisa och flera andra, följer er och är mycket imponerad av hur bra det går för er.

Förresten, läste i någons tråd att ni saknar PimPim. Hon och jag har kontakt IRL, men hur hon vill beskriva sitt liv just nu, överlåter jag till henne. En himla go' tjej är det i alla fall.

-----

Marie58, antar att du inte var riktigt nykter när du skrev dina inlägg ovan. Skulle aldrig falla mig in att döma dig för det - tvärtom. Även om vi helst för vår egen skull inte bör skriva på fyllan. Snälla du, skriv igen och berätta mera.

En extra kram till dig.