Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Du är så himla gullig knaskatten ♥️

Ja det där med anonymiteten är lite speciellt. Ibland blir jag fullkomligt paranoid. Får idéer om att folk snokar. Hur de nu alls skulle ana att jag skriver om mina bekymmer här av alla ställen. Tycker det är ännu läskigare nu när jag skriver om mannen också. Då känner jag att jag hänger ut honom liksom. Och allt jag skriver är ju så otroligt privat.

Men som du säger... Läser någon här så är de förmodligen här av liknande orsaker som oss. Och skulle de snoka är det ju bara för sorgligt.

Ska fortsätta skriva. EGENTLIGEN spelar det ju ingen roll om folk skulle veta att det är jag. Vad kan hända liksom?

Om det jag skriver dessutom hjälper nån nångång så får det vara värt det.

Idag har jag en bra dag. Känner mig rätt lugn inombords. Just nu då. Det svänger ju snabbt det där ?

I förrgår.. Alltså i onsdags, köpte mannen hem öl. Jag såg hur han smugglade in det och efteråt gjorde han iordning en snackstallrik. Skar gurka, lade upp oliver och ost mm. Det betyder att han ska dricka så även om jag inte sett honom smyga iväg med ryggsäcken (som jag fattade innehöll öl) så hade det där pysslandet i köket fått mig att fatta direkt. Jag hatar att se honom lägga upp småplock på en tallrik. För det är som en uppvisning i egoism. Dels att han dricker fast jag bett honom låta bli men också för att han ordnar sådär med goda saker att äta bara till sig själv. Jag menar inte att man inte får göra saker för sin egen skull. Men eftersom han ska berusa sig i samma hus som jag lever i så blir jag bara så besviken.

Hörde honom prata rätt så högt i telefonen i nån timme men sedan gick jag och barnen och lade oss. Sov ostört förutom när jag plötsligt behövde ta ut hunden runt midnatt. Då mötte jag mannen i dörren (min mardröm i vanliga fall att göra det om han dricker). Han hade varit ute. Men han gick och lade sig och jag fick en fortsatt god sömn.

Igår såg vi på film ihop och det var så fint att umgås så en gång. Men utan att det ledde till förhandling om att prova igen osv. Vi hade en mysig kväll utan att det komplicerade något. Skönt. Antagligen därför jag mår så bra idag. Jag fick lite av den man jag saknar men utan att det ställde till något.

Vi har ännu inte hört något om lägenheten. Försöker ha is i magen och inte stressa upp mig över det. Det som ändock kan stressa mig är just det att allt ligger på paus. Allt rensande jag behöver göra och ommöbleringar som BEHÖVER göras ligger på is och hemmet känns mer kaotiskt än nånsin.

Ibland får jag idéer om att ändå sätta igång med allt men så fort jag tänker börja så inser jag att det inte finns utrymme.

Is i magen var det...

Kram till er alla!

Du är så klok lim, så is i magen kan vara rätt emellanåt..Även att hämta kraft från dom lugna stunderna..Varm kram???✨??

Tror att det är jättebra att du fortsätter skriva. Du behöver säkert en ventil för allt, och här är vi alla på din sida. Och du är - även om det inte alltid känns så - helt anonym.
Skönt att allt går relativt bra ändå. Håller tummarna för att det blir den där lägenheten trots att det gått tid. ?

Lim

Tack miss lyckad och knaskatten ♥️ Ja is i magen verkar vara viktigt för att jag inte ska bli helt totalt stressad.

Men jag började trots det en rensning hemma. Rensade ut kläder och gav bort och möblerade om för mer plats. Det kändes otroligt skönt! Nu har jag en klar bild av vad jag ska göra när han flyttat. Blir inte lika stressad av tanken på att det får vänta ett tag för nu har jag åtminstone börjat.

Att tvingas bo i en röra är väldigt jobbigt. Så att få lite mer ordning känns skönt.

Grejen är den att om vi inte skulle skiljas hade nästa steg varit att skaffa ett större boende. Så jag upplever att vi har det för trångt hemma (men det har nog mkt att göra med mannens vanor som gör att det krävs extra rum). En familj utan de problem vi har behöver kanske inte större än såhär. För i de familjerna kan föräldrarna dela rum.

Jag var ju på jakt efter större hus ett tag och hittade ett. Men precis när vi skulle åka och titta på det så backade jag. Antar jag hade en känsla innerst inne av att jag skulle få bo där själv snart och att det inte skulle fungera ekonomiskt. Tack och lov för magkänslan... Den har ofta rätt.

Mannen är borta på jobb och trots att vi är helt sams och vänner så känner jag hur jag slappnar av. Jag väntar inte på att han ska komma och dra fram massa saker i köket som jag får städa. Eller att han ska klaga på barnen som tjoar högt när de spelar. Eller att han ska be mig om en tjänst kring det ena eller det andra.

Inser också att jag tror jag fått min beskärda del av att leva med problematiska män. Jag är så trött på att anpassa mig. Mina barn kan jag anpassa mig för nu och för alltid (även den dagen även de blir män) men att göra det för själviska män orkar jag inte mer.

Jag är så less på att gå omkring med en känsla av att mannen är missnöjd med något. För så känns det ofta. Ibland kanske det inte ens är så men jag har ändå hela tiden den oron i mig och jag tror det är den som är så skön att slippa när han är borta. Förr om åren kunde jag till och med oroa mig för vad han skulle tycka om vädret?! Skulle det påverka hans humör?

Ibland ställer han frågor om saker jag inte har en aning om och då kan han också bli irriterad. Som om jag BORDE ha ett svar. Så ett tag hittade jag nästan på svar. Bara för att slippa säga att jag inte vet. Det här beteendet jag har kommer definitivt från min barndom och min relation till min egen pappa. En pappa som alltid gjort mig nervös (än idag!). En pappa jag hela tiden har fått tassa på tå för.

Min pappa håller jag därför på avstånd. Och snart slipper jag leva som en nervös liten hare.

Imorgon är mannen ledig. Och direkt sätter ju tankarna igång... Ska han dricka ikväll? Jag tror att hans bästa vän (som också dricker) har saknat sin kompis när han jobbat helg så de ska antagligen träffas ikväll. Den kompisen har också fru och barn och allt vad det innebär. Men han är exakt som min man. Ser till sina egna behov och sin egen lust. Tänker på hans fru ibland. Deras barn är mycket yngre. Undrar hur hon mår?

Ha en bra dag allesammans ❤️

Att reflektera över sitt eget beteende är lösningen på mycket..Sen att koppla till sin barndom kan bli många aha-upplevelser..Vi människor vill ju oftast ha det vi är vana vid, om vi inte medvetet väljer annorlunda..Klart att det inte är normalt att foga sig i saker som vi mår dåligt av..Men har man gjort det sedan barnsben, så vet vi inget annat..Kraft och styrka har du lim?Jag skickar dig lugn och ännu mer tilltro till ett gott liv???✨?

Ler

En fin dag till dig med Lim ❤️ Vilken tur att du litade på magkänslan ang det större huset .. ibland liksom känner man på sig hur man ska göra. Jag riktigt längtar med dig .. hur skönt det ska bli när du får rå om ditt eget .. inte behöva tassa på tå ... utan kunna greja och fixa och göra fint ? och veta att det kommer att vara så ... att inte ngn egoistisk man ställer till och förstör .. ? Ser verkligen fram emot den dagen .. Stor kram till dig Lim ❤️

Det är något av det värsta jag vet. När man känner att man inte får lov att vara sig själv fullt ut. Att man behöver anpassa sig, vara mindre som man är och bete sig annorlunda för någon annans skull. Det är inte ok! Det är sånt som långsamt bryter ner en, så att det nästan känns normalt att ha det så. Usch.
Hoppas att du snart kan koppla av på heltid, på riktigt. Och ha ditt eget. Där du uppfostrar dina killar att bli män som visar hänsyn, som låter andra människor vara som de är och som drar sitt lass och sitt strå till stacken. Mjuka, fina män. För sådana finns, och de är guld värda.

Lim

Tack miss lyckad, Ler och knaskatten för era ord ❤️ jag läser hos er med men är dålig på att skriva. Men jag vet att du har 100 dagar knaskatten och stort grattis till det! Och du miss lyckad är min målbild.

Jag och mannen är otroligt sams... Om man kan säga så. Det är väldigt skönt. Det gör att jag inte ältar och tänker så mycket längre. Och det är skönt för själen. Det var dock bra när jag ältade allt för det är därför jag kan stå fast vid mitt beslut trots att vi är vänner och på samma sida. Hade det varit för ett par månader sedan hade det gjort att jag drog tillbaka skilsmässan.

Han har tittat på fler lägenheter. Väntar på svar. Det blir det när det blir.

Igår när jag lade mig för att sova hörde jag att han öppnade ölburkar i vardagsrummet. De hade han faktiskt smugglat in helt utan min vetskap. Jag var faktiskt förvånad över att han inte skulle dricka för han är ledig idag och han dricker alltid kvällen innan ledighet. Han var fullkomligt lugn och störde inte så varken jag eller barnen påverkades denna gång. Och jag måste sluta bli besviken. Han fortsätter dricka och det kanske är lika bra att jag hörde ölen öppnas igårkväll. För trots att vi är sams så fortsätter han med det som har kraschat äktenskapet. Och han gör det i mitt hem. Ljudet av burkar som öppnas är ju ett jävla äckligt ljud. Ursäkta svordomen.

Jag är lite ledsen denna morgon. Skulle vilja ligga och krama mina barn hela dagen och titta på film. Bara få andas in lugnet de ger mig och kärleken.

Men dags att åka till jobbet.

Ha en fin dag allihopa ❤️

Förresten har jag inte druckit på 1006 dagar. Tänk vad de dagarna har öppnat mina ögon och lett mig åt rätt håll. Till självrespekt och självkänsla och till att vara en bättre medmänniska. Hur hade jag klarat alla motgångar om jag samtidigt berusat mig?

Du är fantastisk så du kämpar med dig och dina barn. Du är så värdefull och jag önskar av hela mitt hjärta att du ska få lugn och ro snart.
Kramar och lycka till dig???
???

Lim

Å tack snälla finalisa ❤️❤️

Idag när jag kom hem från jobbet var mannen typ som förut mot mig. Alltså förut som innan skilsmässan och allt elände efter det.

Han kramade mig och höll om mig i soffan. Inget ont i det. Vi tittade även på lägenheter samtidigt. Men så sa han plötsligt att han vill att jag ska komma ihåg att det är jag som vill skiljas. Och att vi inte har så stora problem egentligen. Jag gick inte in i diskussion utan sa bara att problemen är visst stora. Jag menar (men sa det inte för jag orkade inte) han drack senaste IGÅR. Men han vet inte att jag vet det.

Senare frågade han mig när jag tog av mig vigselringen. Jag sa att det gjorde jag för länge sedan och jag berättade även att han vid den tidpunkten ville att jag skulle ge den till honom så att han kunde förstöra den. Men det mindes han inte. Han var ju full.

Är han på väg in i ett förhandlande med mig? Hoppas inte. Inte för att jag kommer att ge med mig utan för att om han misslyckas så tär det på egot och det i sin tur kan leda till ilska.

Det behöver inte vara så. Men jag ska nog vara lite försiktig nu och inte få honom att tro att allt är glömt och förlåtet. Det är denna balansgång som är så sjukt komplicerad när man fortfarande bor ihop. Man vill vara vänner men inte så bra vänner att den andra känner att det är ett dumt beslut att gå isär. För vi har det trevligt ihop.

Han sa häromdagen att det kommer bli så tråkigt att bo ensam. Jag skrattade till för mig själv. Han är ju orsaken till att han ska bo själv. För det är värre än tråkigt för mig att bo med en aktiv alkoholist.

De lägenheter han tittat på hittills har alla varit fina och bra och det känns i alla fall jättebra. Då vet jag att flytten i alla fall blir det en bra bostad.

Börjar han förhandla med mig ska jag påminna honom om hur tråkigt han skulle få det med mig. Just nu har han kakan och kan äta den. Han bor här och är sams med mig och kan samtidigt fortsätta vara ute och dricka osv. Undrar om han just nu glömmer bort det.... Att jag inte säger stopp är ju för att jag tänker att vi inte är tillsammans. Skulle vi vara det hade jag krävt nykterhet och bråkat med honom nu. Just exakt nu har han det bra. För jag ställer inga krav. Men så skulle det INTE vara om vi skulle fortsätta tillsammans. Jag måste nog påminna om detta. Han inbillar sig nog att livet skulle vara såhär med mig. Att han skulle få dricka så länge han inte bråkar med mig. Men så är det inte.

Varje gång jag tänkter aktivt på hans kommande flytt blir jag nästan tokig. Då känns allt så fruktansvärt overkligt. Kommer det ske? När? Hur? Var?

Just nu är det behagligt hemma och det är också läskigt nästan. För det är då man börjar undra vad man gör...

Men!! Det räcker att tänka på den kommande helgen och känna klumpen i magen jag kommer ha då när han med stor sannolikhet är ute och dricker med sina kompisar. Den klumpen ska ut ur mitt liv. Så är det bara.

Snälla håll tummarna för besked om lägenhet denna vecka eller nästa. Håll tummarna för positivt besked.

Kramar!

Håller både tummar och tassar för dig, Lim! Hoppas så på att mannen snart kan flytta ut och alla klumpar i magen med honom.

Tror precis som du att det är bra med tydlighet. Så att han inte tror att det är ett alternativ att fortsätta tillsammans. Eller att ha det bekväma arrangemang han har nu, när du låter bli att ställa krav eftersom han ändå ska ut. Men det är klart att det är en balansgång. Allt går ju mycket smidigare och bättre om ni kan fortsätta vara vänner.
Tycker att du verkar göra det otroligt bra, i alla fall. Håll ut, bara! Snart är du fri. Stor kram!

Ps. Tack för peppen. Mina 100 dagar känns plötsligt pluttiga mot dina över 1000!!!! WOW. Bara 900 dagar, så är jag där. Haha!

Det blir nog snart flytt ska du se..Om du tänker tillbaka i tiden så har du haft det ganska jobbigt..Nu är planen hyfsat klar, bra jobbat lim?..Det är jobbiga beslut och ordnande med mycket..Men steg för steg så går det åt rätt håll..Tack för att få vara din målbild..Jag har själv haft några kvinnor jag tänkt på när jag gjort förändringarna som krävdes..Det ger en styrka???Varm kram?

Lim

Å knaskatten 100 dagar är inte pluttigt!! Det är SUPERBRA!!

Ja miss lyckad, hoppas flytten blir snart. Längtar nu. Särskilt denna stund.

Nu är han hemma med sin kompis här. De dricker. Jag är så förbannat irriterad. De smög in ölen. Sa att barnen inte skulle se. Jag sa att jag inte heller vill se...

Det märks att han släpper på hämningar. De pratar högt i vardagsrummet och för en timme sedan kom han in till mig och barnen i sovrummet och kramade mig och sa att vi ska vara vänner. Alltså!! Jag vill inte ens vara nära honom när han dricker. Och så kommer han berusad till mig för att leka gullig.

Barnen tycker direkt att han beter sig konstigt. De märker det lika fort som jag att han druckit.

Jag tycker att han är så respektlös. Jag har ett mycket krävande jobb och är helt slut såhär på fredagen. Hade gärna sovit kl 21 redan. Han har ett mycket enklare jobb och behöver inte alls samma lugn hemma som jag. Han pratar så jävla högt just nu. Jag hatar hans röst.

Igår låg jag i sängen och tänkte på hur sorgligt det var att han snart ska bo själv. Nu ligger jag här och önskar att han kunde försvinna från jordens yta.

Vad tror han att han håller på med?? Helt full nu hemma igen. Är det för att vi varit så bekväma med varandra den senaste tiden? Istället för att göra nåt bra av det så blir han EXAKT som under vårt äktenskap. Ju tryggare han är med mig desto respektlösare blir han.

Usch jag har så mycket ilska i bröstet nu.

Det händer i alla fall saker på lägenhetsfronten. Vågar inte skriva för mycket... Rädd att jinxa allt.

Han är verkligen sjuk. Han har mage att säga att vi inte har problem i vårt förhållande och att jag överdriver. Samtidigt dricker han här. Exakt nu. Och tycker att allt är okej. Att han inte gör nåt fel.

Imorgon ska jag prata med honom. Den tid han ska bo kvar här får han inte dricka här hemma. Han måste börja visa respekt. Han är inte mannen i det här huset. Han är här som gäst just nu för att jag inte vågar kasta ut honom.

Jag mår såååå dåligt ens av tanken på alkohol. Tänk att det ska behöva finnas i mitt eget hem???

Usch.

Lim

Jag tror faktiskt att jag har slutat älska honom.

Jag kan inte älska någon som är så självisk.

Jag tror hans kompis åkt hem. Men ölen öppnas på löpande band. Hör det ändå till sovrummet. Han dricker väl upp ölen som kompisen skulle ha.

Och mådde dåligt av..Just dessa knäppande och pysande när någon öppnar en burk, är ljud som äcklade mig..Vet att mina barn avskydde ljudet av både det, men även ljud som har med alkohol och fylla att göra..Att vara Ilsken ger mer energi än att vara ledsen..Varm kram????

Lim

Ellerhur miss lyckad. Ljud.... Vad mycket det kan trigga inombords. Ljud av burkar som öppnas. Ljudet av basgången i musiken när man försöker sova. Ljudet av berusade diskussioner, argumentationer och skratt. Ljudet av en nyckel i dörren. Ljudet av min sovrumsdörr som öppnas. Ljudet av mannens garderobsdörr... När han mitt i natten bestämmer sig för att gå ut på krogen och ska byta om. Ljudet av skor i trappan. Eller när han ännu senare ska ta fram kläder att sova i. Ljudet av spännet i hans skärp när det faller i golvet. Ljudet av mina egna snabba hjärtslag. Suset i mina öron när jag sätter i öronproppar.

Mannen kom hem runt 5 imorse gissar jag. Skulle titta på klockan men precis då kom han in i sovrummet så jag gömde snabbt telefonen så han inte skulle se att jag var vaken.

Han lade sig i sängen. Hörde honom säga min namn några gånger men jag låtsades sova. Hörde honom säga något till ett av barnen. Men rätt snart somnade han. Han stank något helt fruktansvärt av alkohol och cigarrer.

Imorse kom han upp för att gå på toaletten. Han gjorde ljud som avslöjade att han är helt otroligt bakis idag. Suckar av dödsångest nästan.

Jag är inte glad över hur han väljer att leva. Men jag är glad över att jag inte behöver försöka reda ut något idag. Jag behöver inte fundera ut vad jag ska säga och om jag ska vara arg mot honom eller gråta. Jag behöver inte hålla på så längre för han är inte min man mer. Det är så skönt att inte behöva leta efter sätt att nå fram till honom på längre.

Givetvis kommer jag prata om alkohol med honom många gånger till. Eftersom vi har barn ihop och de ska slippa känna sin pappa stinka och höra honom sluddra.

Men jag är inte hans fru längre. Kanske fortfarande på pappret men inte i mitt hjärta. Han har förstört allt.

Han kom in imorse och han somnade på mig. Jag rörde mig inte. Jag kände hur han sökte min närhet och tröst. Men han måste börja fatta att han inte kan få det längre och att det är alkoholens fel. Hans fel som väljer att dricka den.

Fy vad du behöver gå igenom! Håller med att det är väldigt respektlöst av honom att dricka hemma. Hemma hos DIG. När han vet vad du tycker och känner om det.
Har du pratat med honom om det idag?
Positivt om lägenhet?! Fantastiska nyheter om det nu blir så!!! Håller verkligen tummarna. Du är värd det. Stor kram! ?

Lim

Knaskatten, nej jag har inte pratat med honom om det fast jag hade tänkt det. Har sagt det så många gånger förut. Men det går ju in genom ena örat och ut ur det andra. Helt fascinerande egentligen hur en människa kan strunta så blankt i vad personen de lever med tycker är viktigt.

Upplever att jag är fast i det gamla beteendet jag haft det sista året. Jag stoppar huvudet i sanden. Tänkte prata med honom igår men det var som att han kände på sig det och liksom avledde mig hela tiden. Sov mest men när han var vaken var han flamsig och högljudd. Sådär som jag tycker är jobbigt och som får mig att gå undan.

Det tar emot att skriva ibland. Jag stör mig på mycket smågrejer. Saker som jag alltid stört mig på men lärt mig att ignorera för att stå ut. Nu känner jag mig så hård. Inte så han märker men inombords. Jag vet ju vad jag tänker. Jag orkar inte kompromissa längre om saker jag egentligen mår dåligt över.

Som ni alla vet så är ju såklart inte allt dåligt. Det finns saker jag kommer att sakna med att bo med honom. Absolut.

När jag börjar tänka på vad jag gör och tvivlar så tänker jag på vårt liv tillsammans. På hur det egentligen inte kommer bli sån stor skillnad om han flyttar. Inte om man tänker på kvalitetstid ihop och sånt. Den finns knappt nu heller. Den tid vi har ihop är när vi råkar vara hemma samtidigt. Det är det enda. Och den tiden är 70 procent ångest och oro kring alkohol för min del. Kanske mer.

Det vore svårare att skiljas om man faktiskt hade ett liv ihop. Om det fanns mycket att sakna och om det skulle bli förlorade stunder. Men det finns inte egentligen.

Att städa efter en annan person och att finnas där för att lösa problem och att ha minnen ihop räcker inte. Det ger inte lycka. Tvärtom har jag nog varit ledsen oftare än de flesta.

Lim

Pms.

Vilket helvete det är att ha.

Att dessutom ha det samtidigt som man är i kris är ju för fan det värsta jag varit med om. Två månader har gått sedan vi lämnade in skilsmässoansökan och således har jag haft pms två gånger under den tuffaste tiden i mitt liv.

Är irriterad, arg och djupt ledsen i en salig röra. Och mitt i det vill mina barn hitta på saker, prata om saker, ha hjälp med saker. Och mannen ligger i soffan. Slumrar till. Han har varit en sväng på stan (utan barnen som alltid). Jag har tvättat och lekt med ena sonen. Eftersom att jag lekt med honom har jag inte städat. Så nu är det kaos.

Jag var också på stan. Fast igår. Och tog barnen med mig. De är med mig jämt. Älskar att vara med mina barn. Men tänk om även mannen kunde göra det?

Gick in i sovrummet men tittade på röran och var nära att få ett utbrott (igen) så jag tvärvände och lade mig i ett bad istället. Så här ligger jag nu och försöker andas.

Vill inte vara sur mot barnen. Men det är så jävla svårt när jag aldrig får avlastning. De är ju med mig hela tiden och jag är den som gör saker med dem. Vi gick ut på promenad och gick till en lekpark med hunden nyss. Jag behöver egentligen vara ensam men då blir ju barnen också ensamma. Så då får de en dålig dag med mig istället. Önskar så djupt att deras pappa kunde göra nåt kul med dem såna här dagar. Inte lämna allt åt mig som är på fel humör. Nu hatar jag mig själv som varit otrevlig mot barnen. Hatar mig själv så himla mycket.

Hatar mitt liv också. Hatar att leva. Men jag vet att det är pms. Men känslorna är inte mindre för det. Skulle vilja gräva ner mig i en grop och stanna där.

Så inte nog med att jag ansvarar för barnens helg och att de ska ha det trevligt så ska jag dessutom städa och greja trots att även mannen är ledig. Han städar bara vardagsrummet ibland (som är som hans rum numera) men alla ytor som vi alla använder är lämnade åt mig. Jag orkar inte längre.

Jag ska kanske bara skita i allt resten av kvällen och lägga mig sängen i röran och låtsas som ingenting. Jag mår för dåligt.

Blääääää. Vill åka utomlands en vecka och vara en glad mamma. Inte en hemsk suris.

Lim

Måste tillägga nåt kände jag nu.

Jag tänker mig alltså att jag alltid kommer att vara den förälder som ser till mina barns bästa. För alltid. För deras pappa är inte lagd åt det hållet att han sätter andra före sig själv. Och jag kan ta det. Har gjort det 10 år, sedan vi fick barn. Det som är frustrerande nu är att jag har honom här. Han tar plats och han tvingar mig att leva på ett sätt jag är emot (att ha alkohol och berusade människor hemma till exempel). Han TAR alltså massa energi av mig. Skulle jag slippa det så skulle jag fortfarande ha pms och vara på ett känsligt humör idag och jag skulle fortfarande behöva roa mina barn till trots. Men då skulle jag ha mer energi och därmed inte vara så innerligt trött och less och ha så dåligt med tålamod.

Min energidepå är så låg pga min livssituation.

Idag hade jag till exempel en jättestor lust till att göra iordning barnens rum (ge dem ett varsitt rum). Det hade varit så kul för oss alla. Men det går inte. För gör jag det nu så kommer vi ha sovrummet bredvid vardagsrummet. Och det går inte så länge mannen bor här och dricker. Jag anpassar mig alltså fortfarande totalt efter hans drickande. Jag kan inte ens göra sånt jag och barnen skulle bli glada av. För mannen dricker. Och han stör oss när han dricker. Så jag kan inte flytta om rummen trots att rummet i fråga står oanvänt! Såna här saker är det hela tiden och det SUGER energi ur mig. Så när jag får pms är jag redan nära botten.

Jag skulle vilja göra allt sånt som ger mig energi (särskilt nu när det är mörkt och vinter) men måste ständigt hejda mig och vänta tills han flyttar ut sitt drickande. Och det kan ju dröja flera månader ☹️ Det drabbar både mig och barnen för de vill verkligen att vi ska börja fixa rummen.

Jag sätter mitt hopp till att mannen kontaktas imorgon eller så av hyresvärden till lägenheten. Skulle han få den så är det ändå över 2 månader tills han flyttar. Och två till pms-omgångar att klara av ????