av Javelin

Soffi
sön, 2019-11-03 - 16:00

.. av all sorg och oro så förstår jag helt och fullt att du funderar på att ta några glas för att få slappna av. Men jag tror samtidigt att du vill ge dig själv omtanken att faktiskt fortsätta vara nykter.
Jag känner ju igen mig i att psykisk belastning oro och sorg tar sig uttryck i fysisk smärta och för mig hjälper det ju att ta hand om kroppen. Jag har ju tex min fantastiska naprapat. Men nu när jag läste ditt inlägg så kom jag på ytterligare något som jag hade glömt. För ganska många år sedan när jag gick igenom en stor och svår sorg så tyckte jag att det var skönt att gå till simhallen där de hade en varmbassäng, där kunde jag ligga och flyta och låta kroppen värmas och mjukna - och ingen kunde ju se att tårarna rann i floder eftersom hela jag var blöt. Det var jätteskönt!
För det funkar faktiskt på något märkligt sätt att minska de psykiska spänningarna genom att ta hand om de fysiska. Sorgen däremot, ja, den måste läka i sin takt, den tillhör ju livet.
Så, har du något som du tycker är skönt att göra och som får kroppen att slappna av? Då tror jag att du kan hitta lindring iaf.

KRAM!

Javelin
mån, 2019-11-04 - 22:54

Det är nu det händer.. "Förbered dig på att det är nära.." Wtf........... W T F ??? HUR ska jag förbereda mig på att förlora min bäste vän? Jag vet, jag har vetat men förbereda??

Han dör nu och jag har gjort ALLT jag kan! Nu blir resten som det blir. Några fler som känner för att dö just nu?? Kan ju iaf använda samma begravningskläder.. Ingenting förvånar mig länge. Har fått ett glas med nån jävla alkohol i och kommer dricka den. Får se när/om jag flyter upp till ytan igen. Tack för ert stöd, hoppas vi hörs igen. ?

FinaLisa
tis, 2019-11-05 - 06:32

Du kan inget annat göra än genomlida sorgen. Det är fruktansvärt tungt att mista någon och man kan bara vänta ut tiden och smärtan.
Det kommer bli bättre så måste du tänka även om det känns omöjligt.
Sänder styrkekramar till dig.
?????

Javelin
fre, 2019-11-08 - 04:09

Svårt att sova. Tänker på hur långt bort det liv jag vill leva känns. Kommer jag någonsin lyckas, just nu känns det troligare att jag hinner dö innan jag får uppleva det.

Skåpen är återigen fulla av alkohol. Jag själv har faktiskt inte köpt något av det, min man och vänner har väl bara antagit att det är så jag hanterar sorg på. Rätt otäckt egentligen att ge någon alkohol för att lindra själslig smärta, men genom sig själv känner man väl andra.. en snabb smärtlindring för en liten stund, följd av mer ångest.. ja de flesta här inne vet väl hur det funkar.. Skulle kunna hälla i mig tills jag däckar för jag är så trött, behöver verkligen sova, men inte idag. Inte just nu.

FinaLisa
fre, 2019-11-08 - 06:22

Det låter inte alls bra att må så dåligt och dessutom ha massa alkohol att hälla i sig helt obegränsat.
Har du ingen möjlighet att åka bort någonstans, till någon vän eller släkting där du kan hämta andan ett tag?
Att dricka alkohol när du mår så tungt är ju det sämsta du kan göra...
Håller tummarna för att du får hjälp på något vis.
Kramar
???

Javelin
fre, 2019-11-08 - 12:19

Tack för all omtanke, det värmer att okända personer lägger ner sin tid på att läsa och kommentera. Det är onekligen ett fint forum, så mycket medmänsklighet. Det är väl också så att vi som kämpar på det här viset får en större empati för andra. Framförallt värdet av att förlåta och få förlåtelse.Världens största kram till er alla härinne!❤

Lyckades somna ett par timmar och vaknade med lite feber. Känns skönt på nåt konstigt vis att fokusera på frossan och hur öm kroppen är. Skulle inte dricka a om jag så fick betalt för det. Som om någon högre makt vill få mig att vila och ta mig igenom det här utan alkohol.

Kanske var behovet av bedövning som störst under paniken och hjälplösheten innan han dog. Efteråt har jag mest känt mig trött, bottenlöst trött, som om luften även gick ur mig. Borde nog försöka få sömntabletter som fungerar för mig. Då slipper jag dricka för att kunna sova. "Slipper".... ja jag vill ju inte ens dricka. Så skevt alltihop... hur kunde det bli så här.

Sofia
fre, 2019-11-08 - 12:49

Hej Javelin! Jag beklagar verkligen din förlust av en vän. Skönt att höra att du har kunnat sova lite och att du ser något positivt i att du nu har feberfrossa och värk i kroppen att fokusera på, som gör det än mindre lockande att dricka. Det låter som att du resonerar väldigt klokt när du funderar kring vad alkoholen hade kunnat hjälpa dig med i den här situationen - t.ex. att hjälpa dig till en lugn sömn - och att göra en plan för att hitta alternativ till det. Sömntabletter som passar dig låter som ett klart bättre alternativ. Häftigt att du kan vara såhär lösningsfokuserad och rationell mitt i en stor sorg.
Önskar dig en så bra helg som möjligt, med den sömn och vila som du behöver!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Javelin
lör, 2019-11-16 - 23:22

Tack Sofia, Soffi och Odette för er omtanke!

Har försökt jobba och fixa lite hemma i veckan, är skönt när tankarna fokuserar på annat än sorg. En sämre dag idag. Satt ute på trappen i duggregnet och overklighetskänslorna var bara så förlamande. Det gick inte att urskilja tårarna från regnet och jag tänkte på tipset att sitta i en pool och låta tårarna rinna... Vill inte gråta framför familjen och det kändes skönt att kamouflera det en stund. Som jag gjort med alkohol.. gömt och spelat teater... Vad är man för en människa egentligen som håller på så här. Försöker jag skydda dem eller mig själv? Är det här i själva verket en konsekvens av drickandet, har det blivit ett naturligt läge att gömma och fejka mitt tillstånd även när jag är nykter. Undrar hur jag hade hanterat det om jag aldrig druckit från början.

Märker ändå en skillnad i ångestnivån motför innan han dog. Det känns lugnare nu, det har ju redan hänt, han kan inte dö igen. Nu handlar paniken om saknaden och det obegripliga i att det är för alltid. Det går inte att ta in.

Funderar över mitt val att vara nykter hans sista tid i livet och känner mig stolt över att jag var det. Efteråt spelade det ingen roll längre, jag vet ju att jag egentligen inte vill dricka men den här situationen jag befinner mig i är helt absurd. Så mycket negativa aspekter att det är ett under att jag ens tar mig igenom dagarna. Tackade nej till alkohol idag utan att ens överväga det. Det är nu när jag sitter i soffan och pulsen är obehagligt hög av känslomässig stress som längtan efter bedövning blir påtaglig. Hur gör de som aldrig druckit när de mår så här?

Har inte haft någon som helst ork att planera för framtiden. Inte ens för eftermiddagarna. Ikväll är första gången som jag reflekterar över december -advent som jag verkligen har uppskattat förr. Ska den bli nykter och mysig som jag vill innerst inne, klarar jag av att hantera sorgen, ångesten och oron utan bedövning? Vill ju så gärna gå på träffen i februari men det gör jag bara om jag klarat att hålla mig nykter som mitt mål med det här forumet är. Jag vet att jag kan men skulle verkligen behöva en stor dos tur och medvind ett tag, för det här konstanta vattentrampandet är fullkomligt utmattande.

Varafrisk
sön, 2019-11-17 - 11:18

Har läst de flesta inlägg i din tråd. Har själv skrivit några trådar efter rekommendation av min rådgivare här på Alkoholhjälpen. Jag har druckit under många år och vet nu att jag behöver en längre vit period...kanske för alltid..
Men, som du kämpar...helt otroligt...att du fixar att stå emot alkoholen när det är så tufft runt omkring dig! Du kanske inte känner dig stark ...å du mår skit...men du kämpar...å jag tänker ..har du det så tufft och lyckas ändå avstå från alkoholen så borde väl iaf jag kunna fixa två dagar i rad...söndag är inga problem för då är Systembolaget stängt ..men sedan kommer måndagen...tror att det ska funka imorgon iaf.

Tack för att du delar med dig av din berättelse!

Kram:)

Soffi
mån, 2019-11-18 - 16:48

Så många frågor och funderingar du har och som jag önskar att jag kunde ge vettiga svar på. Men, jag sitter ju så ofta med samma funderingar, hur andra gör och hur jag skulle gjort i en viss situation om jag aldrig druckit...
Sorg och saknad därtill. Sänder en kram!
Men gällande det där med tur och medvind så tycker jag att Stenmark (det var väl han?) hade en så bra replik där "-Ju mer jag tränar ju mer tur får jag …"
Så vi fortsätter väl att träna på att hantera saker nyktra!?

Kram igen!

Javelin
lör, 2019-11-23 - 12:15

Älskar mörkret just nu. Hade fått panik om det varit strålande sol och 25 grader varmt. Det beror ju så klart på att jag inte mår så bra. Nu kan jag gömma mig, i stora kläder och mössor, i regnet och mörkret. Dessutom är det inte lika mycket folk ute och det har gjort att jag börjat promenera igen. Är inte folkskygg egentligen men det finns ingen ork att vara social, att fixa till mig, le... vill inte svara på frågor eller visa hur nedgången jag är. Tycker hela ansiktet är förvrängt av alla tårar. Kanske inbillar jag mig att det är värre än det är.

Tack för era inlägg! De känns som en livlina till det liv jag vill leva. Att skriva här är som en språngbro mellan avgrunden och det värdiga livet. Det äkta livet. Tänk om omständigheterna i mitt liv varit annorlunda, att jag "bara" behövde kämpa mot alkoholen.. Allt det svarta runtomkring med död och helt vidriga andra problem är så förlamande och var och ett av dessa kan fälla mig hundra gånger om.

Det är i alla fall lördag. En grå, regnig lördag med några få timmar med dagsljus eller vad man ska kalla det, kvar. Skymning och gryning är bästa tiden för skogspromenader. Ljuset blir så mäktigt, trollskt och det känns som om magi och mystik är möjligt och verkligt. Sen när mörkret eller dagsljuset tagit över är man tillbaka i vardagen igen.

Det slår mig nu att det här är ett friskhetstecken. Att jag reflekterar över skogen som jag saknat så mycket, längtan efter naturen.. Allt det har legat under ett tjockt, tungt, genomblött täcke av alkohol och sorg. Att jag dessutom har börjat gå igen är på sätt och vis mirakulöst med tanke på att jag för en tid sedan inte ens orkade tänka på varken skogen eller promenader. Åh vilken mikroglädje ju nu. ? Första lilla glädjen på evigheter trots att ångesten och sorgen känns som en konstant elefantfot i bröstet.

Soffi
mån, 2019-11-25 - 08:24

Helt fantastiskt att kunna tycka att november är underbart! Jag kan känna igen mig i att det är skönt att kunna gömma sig i mycket kläder, och mössa är ju fantastiskt när man inte orkat tvätta håret och fixa sig! Men jag har långt kvar till att finna nöje i gråvädret och mörkret ändå.
Och det är absolut ett friskhetstecken att vilja gå ut och promenera i skogen, att söka sig till något bra för att hitta ro, styrka och tröst istället för att gömma sig i alkoholdimman.
Så starkt att kunna hitta den "mikroglädjen" nu i att ditt elände.
Du klarar dig igenom det här på ett bra sätt, jag tror på dig!

KRAM!

Javelin
mån, 2019-11-25 - 11:00

Vad hände? Sitter här med helt sjuk ångest och försöker pussla ihop helgen. Jag var på väg och skulle gå ut på en långpromenad i lördags... och den promenaden ledde till slut in på krogen uppenbarligen. Har inte ens kommit till besvikelsestadiet, är nog mest i chock över hur jag kan släppa taget om allt pga några glas.. Jag var ju inte ens sugen på alkohol. Lite uttråkad och min vän var helt inställd på att dricka vin. Jag har ju inte haft problem att tacka nej tidigare. Vet inte varför jag inte gjorde det den här gången.

Mådde inte så bra innan men det här är ju löjligt hur illa det känns. Nu då? Ska det bli en flera månader lång dimma innan jag orkar ta mig ur det igen? Den här typen av ångest har varit den största anledningen till att jag druckit. Jag ska vara ärlig, jag vet inte hur det kommer att gå.

Tittar på det jag skrev här i lördags och ser ju att jag släppte garden lite och mådde lite bättre för en stund. Kanske lurade jag mig själv till detta för att jag andades ut en aning. Det är verkligen galet med tanke på att jag inte drack nåt när jag mådde som absolut sämst. Kände ingenting när jag tog de första glasen, jag funderade inte ens på om det var rätt beslut. Som om jag bara var ihålig och ingenting spelade någon roll.

Det känns ändå viktigt att skriva om detta här, för att kunna gå tillbaka och minnas hur hemskt det var. Hur absolut panikslaget det kändes att vakna av svettningar, hjärtklappning och darrningar när alkoholen gick ur. Alla hemska mardrömmar som kan sammanfattas som ur nån film om LSD-trippar, har tack o lov ingen erfarenhet av sånt. Hur jag dagen efter kände mig tvungen att fortsätta att tippa i mig mer trots att det smakade fruktansvärt, enbart för att försöka mota ångesten och baksmällan. Nu efter en olidlig natt så går ångesten som vågor genom kroppen, elektriska stötar. Det behöver gå tid för att den ska släppa, frågan är hur lång tid och om jag står ut. Nu känns drömmen om en nykter äkta framtid så avlägsen igen. Det riktigt knäppa är att jag inte ens är intresserad av själva drickandet. Skulle lika gärna kunna ha en droppställning med alkohol med mig. Ja, självmedicinering som förr.

Javelin
mån, 2019-11-25 - 12:14

Nu slog det mig var det gick snett. Det hänger ihop med ett negativt besked jag fick i torsdags. Minns att jag tänkte att helgen snart skulle vara över och vardagen som är så tung just nu blev så påtaglig. Utan att reflektera över det så styrde hjärnan in på bedövnings-och flyktläge. Ingen partykänsla, inget sug bara slippa känna det svåra.

Helgen är över och inte känns det bättre nu. Det kändes inte så mycket bättre i lördags heller trots generösa mängder alkohol. Blev aldrig så där mysfull eller vad man ska kalla det. Kändes mest konstigt faktiskt. Några kortare minnesluckor på morgontimmarna, inga större katastrofscenarion men tillräckligt för att skämmas och ångra det. Onödigt är nog ordet som passar bäst.

Idag då... satt uppe tills sista alkoholen var uppdrucken igår så det krävs en shoppingvända om den här tåget ska fortsätta sin destruktiva bana. Handla på systemet på måndagar är ett no no.. Har tidigare åkt till kringliggande städer när det krisat, för att slippa möta någon jag känner. 3,5:or har varit nöddricka.. Fy fasen jag vill inte tillbaka till det helvetet igen men jag förstår inte hur jag ska orka med livet som det är.

Soffi
mån, 2019-11-25 - 15:39

Åh, så tråkigt att du trillade dit i helgen och mår så dåligt! Lider med dig.

Men du vet att du kan ta dig igenom ångesten som bakfyllan ger. Du vet att du inte vill tillbaka till helvetet med att dricka varje dag. Snälla, försök för din egen skull att inte handla något idag. Fortsätt en dag i taget som tidigare trots att du snubblade och föll i helgen.
Du vet inte hur du ska orka livet som det är, och det förstår jag, men addera då inte alkoholen igen.

Du kan!
Styrkekramar!

Javelin
tis, 2019-11-26 - 12:21

Tack för peppning Soffi, du sprider mycket värme och omtanke på forumet. ?

Ja det blev en riktig dunderkrasch. Magnituden av den förvånar mig inte eftersom mitt mål inte har varit att trappa ner. Allt eller inget. Däremot är det extra svårt att hantera de vardagliga känslorna med en så onödig kemisk ångest, som om det inte är tufft ändå.

Skulle jag på något mirakulöst vis lyckas kravla mig upp ur det här träsket nu direkt och inte trilla dit igen, så skulle jag känna mig stolt. Vet ju hur lång tid det brukar ta innan orken/"noget" infinner sig.

Be för mig nu alltså, för att mitt barn ska få en spiknykter glad mamma. Är så less på att må dåligt, på att allt ska kännas som en ändlös kamp utan riktig återhämtning. Nej så klart ger inte a nån återhämtning heller men en liten stund av fejkad sinnesfrid.

Odette
fre, 2019-11-29 - 12:56

Förstår så väl hur du känner och kan relatera till mycket.. men det går att ta nya tag.. du klarar det.. det vet jag <3 . Önskar så att det lättar för dig snart <3. Varm kram från Odette. och tack för dina fina rader i min tråd. VI kämpar!