Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Ler

Lim .. Vet inte riktigt vad jag ska skriva .. Hela din situation, du är inte mer än människa.. det är mänskligt att bli ledsen arg frustrerad.. men du ska bara finna dig och ta och ta .. Det är Inte Ok längre och har aldrig varit det ... Så sorgligt vad alkoholen gör mot oss .. Vill skicka dig en Stor Varm kram och håller tummarna att din mardröm snart är över .. ????

Lim

Tack fina snälla Ler ♥️♥️

Det blev inget med lägenheten. Han fick den "egentligen" men det blev inte ändå. Känns lite jobbigt att allt går så långsamt men samtidigt får jag lov att acceptera läget. Det hade kunnat vara värre. Och egentligen hade jag väl inte förväntat mig en snabb flytt heller.

Det kommer ta lite tid och jag kan inte göra nåt åt det. Måste försöka fokusera på fördelarna med att det tar tid. Och fördelarna med att det inte blev just denna lägenhet...

Men ja. Suck ändå. Jag vill ju så gärna leva utan problemen hans drickande ger. Orkar ju inte ha det i mitt liv så det är tungt att inte kunna slippa det än på många månader antagligen...

Jag är precis likadan. PMS drabbar mig SÅ hårt. Till och med nu, när jag går på antidepressiva. Men de dagarna i månaden hjälper inte tabletterna.
Att då vara i den situation du är i kan inte vara kul.
Men hata absolut inte dig själv! Det du behöver är lite slack. Du gör ju för tusan ALLT för dina barn. Samtidigt som du servar din man, bidar din tid, tassar på tå och försöker vara den vuxna i situationen. Klart som tusan att du inte orkar varje minut, varje dygn. Någon gång behöver man få vara liten, få hjälp och bli tröstad.
Jag tänker att du kanske ska be om hjälp? Nästa gång du vet att du kommer ha PMS, boka in någonting för barnen? De kanske kan sova över hos en kompis eller hos mormor? Eller så kan ni göra något där du kan få ta det lite lugnt. Gå på bio, köp take away, var lite lat? Låt dem kolla på film och äta framför tv:n. Släpp lite på att vara duktig, och se bara till att klara dig igenom det på ett okej sätt. Ibland är det okej att parkera barnen framför en film eller en skärm och faktiskt få en stund för sig själv. Få låsa in sig i badrummet eller ta en promenad. Unna dig något eller ta en fika med en kompis?
Vet inte. Tänker bara att du behöver vara snäll emot dig själv. Vad hade du gett för råd till en vän som var i din situation? Hade du tyckt att hon hade skött saker och ting dåligt, eller hade du gett henne en kram?
Jag tycker att du är fantastisk. Och snart är PMSen borta för den här gången och livet blir åter lite ljusare. ♥️

Lim

Ja men visst är det hemskt med pms knaskatten?! Sååå jobbigt. Nej det är klart jag hade gett en kompis en kram och tröst och inte varit så hård. Tack ❤️

Tack för dina ord. Jag skulle verkligen behöva en paus när jag mår sådär för det ÄR orättvist och fel mot barnen när de får ta mitt dåliga humör. Men jag lekte massa roliga saker men min ena son innan jag förlorade gnistan och blev en sur och ledsen trasa.

Tiden går men den tycks stå stilla. Igår tänkte jag en stund att det är puckat att skiljas. Det kommer bli dyrare och svårare tänkte jag. Men så åkte mannen och jobbade över natten och jag fick ett helt annat lugn inombords. Inte för att hans nyktra kvällar och nätter hemma är svåra men jag fick en flashback till i fredagsnatt när jag knappt sov två timmar pga klumpen i magen när jag förstod hur mycket han drack den kvällen.

Funderar på vad man kan göra medan tiden segar sig fram. Nåt projekt eller ett mål som kan nås om några månader. Så att det blir nåt roligt i den här konstiga situationen.

Hoppas ni andra mår bra ❤️

Lim

Jag skulle gå till mannen för att berätta om en sak som har hänt. När jag pratat med honom vände jag mig om och såg av en slump att han placerat massa öl under vardagsrumsbordet.

Så nu ska han väl dricka och prata i telefonen igen? Det verkar ha blivit hans grej nu.

Och min grej har blivit att hata hans röst.

Han förgiftar luften. Med sin alkohol och med sin rökning. Egentligen är det helt sjukt att vi bor under samma tak. Jag köper doftljus och doftpinnar och försöker alltid skapa en fin stämning. Men hans alkoholångor sprider sig i hela huset. Jag hatar att bo så.

Nu ska jag tillåta mig att drömma om framtiden igen.

Jag ska rensa ut så mycket saker. Jag kommer ha så lätt att hålla rent och ha ordning. Och framförallt kommer det lukta gott och rent.

Nu kan inte hunden finna ro för att mannen pratar högt därute. Och jag kommer behöva ta ut honom en gång till innan jag får sova... Hade mannen inte varit här så hade allt varit klart för idag. Sista promenaden gjord och en lugn natt framför oss.

Jag är helt uppstressad nu pga ilskan jag känner. Han står nedanför sovrumsfönstret och pratar nu. Hörs direkt in både till mig och till grannarna.

Får nästan samma panik nu som jag kunde få förr när jag tänkte försöka stanna med honom i 4-5 år till. Måste påminna mig om att det bara är månader kvar. Vet inte hur många men det är inte mycket jämfört med 4 år. Helt galet att jag får lika stark panik nu som då. Men jag har ju fått nog alltså.

Känner igen ilskan, frustrationen och nästan hatet, som blir mot mannen och alkoholen..Jag tror att för mig ramlade poletten ner när jag såg mig själv som möjliggöraren.Hon som faktiskt låter allt fortgå..........När jag började förändra mitt liv och ta kliv i rätt riktning, Så hade exet inte så stor påverkan på mig..När han förstod allvaret, så söp han som värst..Tyvärr drabbade det mest barnen, för deras skull städade jag upp en del..Hoppas inte din expartner försöker förhala flytten..Den risken finns ju eftersom det är han som flyttar..Styrkekramar i massor??✨???

Lim

Ja miss lyckad så känner nog jag också nu. Att jag är ju möjliggöraren. Jag möjliggör framförallt att han kan försämra hela min tillvaro.

Något som irriterar mig så oerhört är att han ALLTID tycker synd om sig själv. ALLT kan vändas och vridas på tills det är honom det är synd om. Att han hotar mig när han är full är i slutändan inte riktigt hans eget fel. För det är ju faktiskt synd om honom som dricker. Synd om honom som det ena och det andra. Och han har manipulerat mig till att hålla med. Stackars honom.

Jag funderade på kärlek och attraktion. Han säger ofta att jag är fin och vacker etc. Och klär jag upp mig om jag ska bort så ger han mig komplimanger. Men han följer ju aldrig nånsin med. Jag går uppklädd på restaurang men han följer inte med. Och gud vad jag saknar att vara fin med och inför någon jag tycker om. De andra jag träffar är där med sina respektive. Men jag är alltid själv i min fina klänning. Mannen är med nån kompis och dricker i regel.

Blir närmast bitter över vad han får mig att leva utan. Och vad han får mig att leva med.

Jag är så trött på livet med honom för det är så ensamt.

Är så trött.

Jag är också så trött på att jag är så lätt att manipulera och lätt att få nöjd och tacksam. Han skrev ett sms som var gulligt formulerat och då tänker jag direkt på hur snäll han är och hur elakt jag tänker. Det är som att jag är hjärntvättad och att jag själv är med och hjärntvättar mig själv till att vara nöjd och glad för varje liten smula av omtanke jag får.

Det är sorgligt att inse och jobbigt att det tar sån tid att omprogramera sig.

Insikter som du håller på att ta till dig är så tuffa att ta in.
Jag läste någonstans att när man levde i kaos så är man nästan tvungen att slå in fantasifoster i sig själv.
För annars blir man galen.
Men i takt med att man tillfrisknar så vågar man se hela sanningen och kan börja jobba med sig själv och vad man faktiskt kan förändra.
Sorgligt men strålande,eller hur jag nu ska uttrycka det.

Lim

Ja så är det VERKLIGEN ullabulla. Jag har nog egentligen hela tiden haft ett parallellt fantasiuniversum med ett parallellt fantasiäktenskap, för att orka. Har ofta levt genom kärleksfulla sms. I sms:en mellan oss när han sover borta på jobb har jag lyckats frambringa någon slags bild av att vi saknar varandra. En gemenskap. Men jag vet ju att det nog är för att det är så jag känner mig trygg. Han är långt borta och jag vet att han jobbar och inte dricker. Då lyckas jag se honom som den ansvarsfulla mannen som älskar oss.

Men i verkligheten... Lönen han får för det där jobbet spenderas mest på alkohol. Men i sms:en låtsas jag som att det inte är så. Låtsas att han jobbar för min och barnens skull.

Mannen saknar mina sms säger han och då blir det väldigt tydligt att det verkligen har varit så att det är där vi "möts". Det är där jag visar saknad och kärlek. I mitt låtsasäktenskap. För i sms:en kan jag låtsas att han är annorlunda än i verkligheten.

Han jobbar borta nu med och det är så skönt. Jag behöver inte oroa mig. Men det räcker med att jag tänker på honom nu så hör jag nästan ölen öppnas, fast han inte är här ens.

Jag skriver sms till honom igen för att hålla honom nöjd. Men inte ens i dem så saknar jag honom längre. Får jag känslan av att sakna så vet jag att det är mitt påhittade äktenskap jag saknar. Drömmen jag haft om att han plötsligt ska börja intressera sig för mig som person och sätta förhållandet med mig främst, efter barnen.

Jag längtar efter en ny version av mig själv. En version som tar för sig av livet och lever i verkligheten. Som inte måste låtsas för att orka.

Jag går en kurs där man pratar mycket med andra. Alla öppnar sig så mycket. Jag kan fortfarande inte. Öppnar mig knappt om något alls. Att leva i lögn och skydda en partner som dricker har gjort att jag döljer saker som inte ens har med det att göra. Jag har blivit en person som skäms och smyger med saker nästan hela tiden. Saker jag EGENTLIGEN står för och tror på. Det har blivit en livsstil. Ett försvar.

Vårt samhälle ÄR dömande. Och korrekt med mycket normer och regler och när ens livssituation är så "tabu" blir livet verkligen ensamt. Så dels är man ensam i sitt förhållande pga alkoholens effekter men sedan blir man också ensam bland andra eftersom man inte törs öppna sig. Inte konstigt man skapar fantasivärldar.

Jag känner mig fortfarande oerhört ensam. Både hemma och bland folk. Så därför längtar jag till jag bor själv med barnen. Då kan jag sluta ljuga om hur jag har det hemma. Sluta dölja och mörka.

När jag berättar för andra att jag ska skiljas vill jag skrika att det är för att han dricker men då hänger jag ut honom. Önskar jag kunde vara ärlig utan att folk ska döma.

Mina närmsta vänner och så vet förstås sanningen. Så helt ensam är jag inte. Men nästan.

Lim

Har inte träffat mannen sedan i tisdags. Han kommer imorgon igen. Och jag vill inte. Distans till honom är precis vad jag behöver. Lugn och ro.

Det är inte klokt egentligen hur man lever år efter år på ett sätt man absolut inte trivs med eller mår bra av ALLS!

Jag älskar till och med tanken på att ha färre saker hemma när han flyttar. Det låter så jävla småaktigt av mig och jag skäms när jag skriver om det. Men om man har ett fint förhållande, med jämställdhet och kärlek och respekt så gör det inte så mycket om badkaret är smutsigt efter makens dusch. Det gör inget att hans kläder tar upp hela hatthyllan. Någon man älskar och mår bra av ska ju ta plats. Men när man mest får magont av sin partner så blir till och med en jacka för mycket i hallen nåt att bli vansinnig på. Han tar plats i mitt psyke på ett sätt som inte känns bra och alla hans grejer och stök påminner om all plats han tar av mig.

Till saken hör ju även att han nästan aldrig städar. Han bara stökar ner och smutsar ner så han ger mig också väldigt mycket jobb. Dessa tre dagar utan honom har hemmet varit exakt så rent och fint som jag vill ha det. Jag har bara diskat en gång per dag och dammsugit en gång och plockat lite smått. När han är hemma diskar jag kanske tre gånger (och då har vi ändå diskmaskin) och sista tiden har jag inte ens orkat plocka allt som ligger överallt. Det är alltid för mycket. Och han säger alltid "det blir så när man har barn". Men det blir det inte alls. Det blir så när en av de vuxna i hemmet skiter i allt.

Jag har ofta tänkt att det känns som att jag är född till att städa. Jag har ägnat säkert 4 timmar per dag åt det i flera år. Det har jag slutat med nu och det är ofta väldigt rörigt. Men jag vet att så fort han flyttar så kommer det räcka att städa lite smått varje dag för att ha det så pass städat att jag trivs igen. Det är sjukt att inse att det faktiskt är han som gjort att jag inte hunnit med roliga saker efter jobbet många gånger. Direkt efter jag diskat upp ett kaoskök så brukar han dra fram allt igen och lämna disken till mig. Har jag klagat har det blivit bråk, hur jag än formulerat mig.

Sedan kan han ha mage att klaga på hur det ser ut hemma hos oss. Det har sårat mig för jag vet ju hur jag slitit. Men utan hjälp.

Skulle jag struntat i städningen alla dessa år hade vi levt i missär. Så att inte göra det är ju inget alternativ.

Det känns som att jag kommer att få tillbaka ett liv när jag slipper röja efter en annan vuxen människa varje dag.

Och jag är inte ens pedant!

Ditt tålamod är ju helt overkligt och vilken egoist till man du har ?
Hoppas verkligen han får flytta asap!!
Kramar till dig ???

Lim

Tack finalisa ♥️ jag hoppas också det för jag är bra less.

Ibland när jag skriver här tycker jag att jag verkar lättirriterad och missnöjd för små saker. Men i verkligheten döljer jag allt jag skriver. När han till exempel går inomhus med leriga skor så hämtar jag tyst en sop efteråt. Jag gör ingen grej av det för varje gång jag bett honom ta av sig skorna så bemöter han mig på ett sätt som får mig att känna mig som en tjattant och det är inte kul. Men att alltid hålla tyst leder ju till att beteendet fortsätter.

Så hur jag än gör så har jag ändan bak.

Vi har också kommit fram till en ekonomisk lösning fram till hans flytt som jag egentligen inte tycker är rättvis. Men jag har bestämt mig för att bara acceptera det mesta. Jag vill eliminera varje källa till eventuell konflikt. Jag tänker spara krutet till det som är viktigt på allvar. Och ju mer jag samarbetar kring det som han tycker är viktigt desto lättare tänker jag att jag kan ställa krav i framtiden. Då kan jag återkoppla till den här perioden och till hur jag underlättade för honom.

Det är egentligen rätt så absurt hur han kan tycka att det är jag som bestämt att vi ska skiljas. Att han inte ser sin roll i det.

Om han ville skiljas men inte jag och han sa "jag vill fortsätta leva med dig om du bara kan sluta dricka och bråka och om du börjar spendera tid med familjen istället"... Om jag då valde att fortsätta dricka osv så är ju beslutet mitt egentligen. Så därför tycker ju jag att det är han som väljer skilsmässa.

Jag har ju varit villig att prova. Men han tycker att vi ska vara gifta men att han ska fortsätta sitt beteende.

Undrar vad han skulle säga om jag sa att jag ångrat mig. Att han får dricka och jag vill att han bor kvar. Jag tror ärligt talat att han hade sett till att bete sig ännu värre för att jag skulle vilja skiljas igen. Nu kan han låtsas att han egentligen inte vill det här för då slipper han känna ansvaret. Men om jag skulle säga att vi försöker igen så skulle han nog inte gilla det egentligen.

Jag skrev ju sist att jag inte vill hänga ut hans drickande men skulle folk börja prata som om jag är en elak person som vill kasta ut honom så tänker jag vara ärlig med orsaken. Om de visste hur jag hade det så hade de förmodligen hjälpt honom leta lägenhet för länge sedan.

Tänker på kvällen som kommer. Nu har han jobbat intensivt några dagar och nätter så scenario ett är att han vill vara hemma och vila. Scenario två är att han kommer att dricka mycket. Ännu mer än vanligt för lura sig själv att han är pigg.

Men just nu är jag mest störd av det faktum att han ska komma hem och börja stöka ner. Att hemmet återigen blir en soptipp. Och såklart sömnen. Jag har sovit så bra dessa nätter.

Hoppas ni får en fin lördag allesammans ♥️

Det kan hjälpa..När jag separerade, så blev allt bättre och bättre med tiden..Jag accepterade vissa saker av exet, men satte ner foten rejält när han var nykter, för att själv få ut ilska och frustration..Livet blir bättre, så fort kärlek och lugn råder i ett hem..???

Hänger ju mest i Förändra ditt drickande, men varje gång jag går in i din tråd slås jag av din styrka. Önskar av hela mitt hjärta att din man får en lägenhet i morgon (även om jag förstår att det är en utopi) och att du äntligen kan få känna lite lugn.

Du är bra, kom ihåg det. Att inte orka vara en perfekt mamma är inte fel, tvärtom. Barn mår bra av att se att även deras förebild inte är felfri. På sikt visar det att även den bästa har olika känsloregister - och att det är helt ok. Det viktigaste är tilliten. De vet att de kan lita på dig, hur du än mår, så sviker du aldrig. Det är grunden under uppväxten.

När de blir äldre spelar det ingen roll vad pappa eller andra säger. Barnen vet vem som gjort vad och reagerar efter det. Tro mig, jag vet.

Många kramar till dig, du är fantastisk!

Lim

Så tänker jag också miss lyckad. Eller ja när han flyttat ska jag sätta ner foten och prata när han är nykter. Egentligen kräver jag inte mycket. Det jag kräver är att han låter bli alkohol om barnen ska sova eller vara hos honom. I övrigt tänker jag så långt jag kan sköta mig själv och fortsätta göra allt för barnen. Hoppas han lyckas bidra och bry sig men gör han det inte så är det som det är. Det är svårt att lära gamla hundar sitta men för mina barns skull hoppas jag såklart på att han ska börja agera mer som en förälder.

Känner mig så otroligt påverkad av mörkret. Det är ju mörkt dygnet runt och det gör mig hopplöst seg.

Men jag och barnen åkte iväg och gjorde en rolig sak idag tack och lov. Så får jag lite mindre dåligt samvete över att jag inte orkar så mycket mer idag.

Barnen och mannen hann se varandra i tjugo minuter idag ungefär. Sedan åkte vi. När vi kom hem var han borta. Jag sms:ade att vi var hemma och att barnen haft det kul. "vad bra" svarade han. Jahapp. Ingenting om vart han befinner sig. Det tycker jag är respektlöst. Är det så svårt att skriva "jag åkte iväg till xxx". Så enkelt.

Så. Han är ledig men inte här. Det enda som sker för min del är att han gör natten osäker. Det är som att det bor en liten snyltare här. Han suuuuuuger energi och kräver husrum men ger ingenting tillbaka. En riktig pappa skulle väl bidra på något sätt med sin närvaro.

Det har alltid varit såhär men det är nu när vi ska skiljas som det går mig på nerverna ännu mer. För det stör mig att jag lever med det här fortfarande. Förr var han åtminstone min man. Nu är han snart min exman men har tar fortfarande upp halva hemmet och halva min energi. Förr kunde jag tänka att det var värt det för jag fick ha barnen heltid om jag bara stod ut med äktenskapet. Men nu känner jag att jag kommer nog få barnen närmast heltid ändå. Han har absolut inte förmågan att ha dem halvtid. Han vet inte hur man gör när man sätter andras behov
före sina egna. Och han har ett alldeles för stort behov av att kunna dra ut på stan.

En gång var han hemma med barnen själv i en natt och nästan två dagar. Han var SÅ sur på mig som inte kom hem snabbare. Och då var jag på en jätteviktig sak och hade absolut inget annat val än att lämna dem. Tror det var 2 år sedan så barnen var inte pyttesmå ens.

Om jag föreställer mig honom ensam med barnen en vanlig vecka med skola, läxor och kläder som måste tvättas osv så känns det som en omöjlighet. Och det pga att han helt enkelt inte har intresset. Hade han haft det så hade han klarat det men jag tror han skulle ha alldeles för tråkigt. Det är det som är grundproblemet nästan. Hans familj (jag och barnen) är alldeles för tråkig. Det är därför vi inte är värda hans nykterhet.

Tack vinäger för det du skrev! Det hjälpte mig! Samtidigt som det ändå pushar mig till att faktiskt anstränga mig för deras skull. Alltså även humörmässigt. Jag får visa att jag är ledsen osv ibland men det här att de får råka ut för min irritation känns inte okej. Men då kanske jag måste bli bättre på att säga i förväg att jag har en dålig dag och det kan hända att jag behöver vara ensam en stund för att inte bli en surmamma.

Ska försöka göra nåt trevligt imorgon också. Känns som att jag måste göra det för att orka med mörkret.

Hade mannen flyttat nu hade jag verkligen grejat med huset och den ommöbleringen jag vill göra. Vi hade haft mycket att greja och dona med. Nu väntar jag på det samtidigt som han ändå inte ens är här liksom. Han bara gör allt så segt och trögt.

Usch. Kanske inte är så konstigt att mitt humör är surigt så fort han inte jobbar. Jag kan inte ens slappna av i mitt eget hus och göra det jag vill.

Jag kanske är otålig men jag kan inte rå för det. Hade det varit sommar hade jag kunnat göra saker om dagarna för att få tiden att gå men nu är det så svårt. Tiden går bara så långsamt. Och man är inne mycket mer så jag hinner ju känna hela tiden hur trångt det är och hur rörigt det är. Ahhhh. Hur ska jag stå ut undrar jag!

Hoppppppas det kommer bra besked nästa vecka angående lägenhetssökandet. Annars blir jag tokig.

Lim

God morgon.

Mannen kom hem runt midnatt. Smög verkligen och inte ens hunden vaknade. Jag kände en lättnad. Men sedan gick han tydligen ut igen utan att jag hörde det (sover med öronproppar när han är hemma). Kl 3 på natten öppnades sovrumsdörren och han lade sig på mig. Jag sa bara "men är du seriös?". Sedan ägnade han över en timme åt att säga förlåt och att han älskar mig och inte vill leva utan mig och han ska sluta dricka. Han grät och han kramade mig. Han försökte även få mig att kliva ur sängen för att gå och prata men jag blåvägrade.

Idag känner jag mig så uppgiven. Har lust att väcka honom och få honom att förklara sig. Men jag är ju inte som han och skulle aldrig väcka någon för att diskutera.

Han sa att han kan sluta dricka. Jag sa att vi kan prata på dagen.

Alltså. Han super sig full och väcker mig för att säga att han ska sluta dricka. Han gör ju EXAKT det jag vill att han ska sluta med. Om och om igen.

Idag kanske han inte ens känner samma sak. Det kanske var alkoholen som gjorde honom ledsen.

Skulle han leva med mig så behöver han ändra på nästan allt. Hur ska han ens klara det?

Det är känslomässigt tungt också. När någon man egentligen ville leva sitt liv med först sviker en hela tiden och sedan lovar bättring och gråter samtidigt som jag kämpar med att våga gå vidare utan honom. Jag är inte känslokall. När han gråter så känns det fruktansvärt. Och innerst inne i mitt hjärta önskar jag ju att allt han sa inatt vore sant. Men jag har ju så mycket erfarenhet av det här. Han lovar och ibland lyckas han ett tag men det håller aldrig länge och när han börjar dricka igen gör han det ofta med buller och bång och bråkar och har sig.

Jag är också väldigt rädd att få förhoppningar. Det sliter så enormt mycket att börja föreställa sig ett bra liv ihop och försöka tro på det samtidigt som det skaver i en. För jag vet ju att det alltid är min fantasi som får mig att stanna. Min fantasi kring ett fint familjeliv. Verkligheten kommer aldrig bli så som jag vill ha den.

Dessutom så är jag inte glad. Skulle han ens försöka ändra sig nu så kommer han ju inte möta en lättad, lycklig och kär fru. Han kommer möta en skeptisk fru i kris. Hur lätt blir det?

Nu känns det åter igen som att jag behöver spela mina kort väl och hjärnan går på högvarv. Men det känns verkligen som att det var sanning i att han älskar mig men däremot tror jag inte på att han vill sluta dricka. Jag tror att han kunde säga det inatt för att han hade passerat det roliga stadiet i fyllan. I det stadiet kan ju vem som helst känna att den aldrig ska dricka igen. Men det är 365 dagar på ett år där hans sug kommer att sätta in. För att aldrig falla måste han ha en vilja av stål och det tror jag ärligt talat inte han har. Och jag skulle kräva 100 procent nykterhet från och med denna sekund till för alltid. För mig duger inte "en dag i taget". Inte från en person som redan fått hundra chanser.

När vi valde att skiljas men han bad om en till chans för 2 månader sedan så skulle han sluta dricka. Jag accepterade att prova igen men det tog någon dag så drack han igen. Och innan dess när hans drickande kom på tal så sa han att han kan dricka 2 gånger i månaden. Han kan inte ge upp alkoholen. Och 2 gånger i månaden leder bara till förhandling om fler gånger. Och dessutom garanterat till smygdrickande. Och misstänksamhet från mig.

Å detta liv alltså. Så komplicerat.

Magnum

Det bästa du kan göra för honom och för dig själv är att lämna honom.
Du kan aldrig få honom nykter och han kan aldrig bli nykter för din skull, han måste bli nykter för sin egen skull om det ska hålla. Spelar ingen roll vad du ställer för krav och han kan lova dyrt och heligt, han kanske till och med tror på det själv men han ör en sjuk människa.
Men även du är sjuk. Du har även blivit medberoende.
Din egen lycka hänger inte på att om han blir nykter eller inte, du måste ta hand om dig själv först.
Det finns många fall där kvinnor som du får mannen att börja dricka igen eller lämnar honom då han blivit nykter för att träffa en annan alkoholist att ”ta hand om”.
Lämna honom och sök hjälp!
Du är en bit påväg, du är ju här.
Lycka till!
Kraft, mod och kärlek ?

Lim

Ja Magnum, jag håller med dig. Och det är det jag känt de senaste månaderna: att jag måste göra min egen lycka och ge upp det här. Men det är väldigt ovant att försöka strunta i den man levt med så länge.

Skulle vi fortsätta ihop är risken att vi båda blir bittra ändå.

Men en sak jag kan garantera är att jag aldrig kommer vara med en man som dricker igen. Jag känner ofta att jag inte får leva ut min fulla potential när livet så mycket handlar om damagecontrol.

Men sedan vet jag ju inte... Jag kanske omedvetet kommer att söka mig till någon som har det svårt. För att jag blivit van vid att vara den som har koll. Alltså av vana. Så av den anledningen vill jag nog helst vara själv. Tror jag är skadad nästan just nu. Inte för att jag trivs med det för det gör jag INTE. Jag känner mig ofta helt utmattad. Jag är så sjukt trött på att jag alltid måste vara på topp för att inte allt ska falla ihop. Spelar ingen roll om jag har 40 graders feber... Det är ändå jag som måste se till att allt funkar hemma.

Jag vet inte så mycket om medberoende egentligen. Det jag vet är att jag i många år försökt hålla husfriden i schack för att livet ska kunna rulla på.

Men kanske är det som du säger även bra för mannen om jag lämnar honom. För jag tror att det gått för långt för att lagas så kanske jag kommer önska att han ska dricka igen så att jag får anledning att lämna igen. För jag vill faktiskt inte vara gift med honom längre. Och jag vill inte blir "tvungen" att vara med honom bara för att han blir nykter. Nu har det hänt för mycket för att det ska kunna lagas, varken nyktert eller inte. Möjligtvis om det fanns en TOTAL garanti för nykterhet men det finns ju bara inte. Jag kommer aldrig lita på honom helt och utan tillit har man ingenting egentligen.

håller helt med Magnum !

Läs runt här https://www.al-anon.se/ och googla runt på behandlingshem där du kan få hjälp med ditt medberoende.

Du kan inte göra nånting alls åt hans drickande !! Han måste själv ta ansvar.

Magnum och Adde! Ta hand om ditt eget liv, lämna honom så att han får göra sitt eget val.
Min man valde faktiskt nykterhet när jag lämnade honom och jag gick tillbaka. Vi lever ett bra liv nu. Det är inget vanligt händelseförlopp men det händer. Utan att jag gått hade det aldrig hänt, så många år hotade, bönade och bad jag utan annat är gråt och tomma löften till svar.
Forumet, bland annat Adde, var mig till ovärderlig hjälp att hålla mig på ’den rätta vägen’. Tufft ibland men nödvändigt.
Slutar med det som blivit mitt valspråk: ’Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv.’ Det är det! Och det är du som väljer!
Kram och allt det bästa / mt