av Talien

Talien
sön, 2019-11-03 - 17:53

Från rosa moln till nattsvart.
Jag visste att det skulle komma. Förmodligen kommer det flera gånger om jag bestämmer mig att fortsätta leva för mig själv. Alltså ett nykter liv.

Just nu känner jag mig inte värd mer än ett liv som som råalkis. Jag förstår faktiskt ingenting. Har bara gråtit och varit arg idag.

Har bokat tåg fram och tillbaka till en närliggande större stad i veckan för AA-möte. Jag vet inte varför jag ens försöker eller hoppas.

Soffi
sön, 2019-11-03 - 18:06

Vad jobbigt för dig att allt blev nattsvart, känner verkligen med dig. Men det är ok att gråta och vara arg, mycket bättre än att ta till flaskan.

Varför du ens försöker eller hoppas? Jag stal ett citat från ditt eget inlägg ovan:
"Vad som än händer ska jag fortsätta vara nykter så länge det går. För på fyllan kommer saker bara förvärras. Som nykter ser jag iaf att det finns en liten liten chans att jag kommer kunna bli av med mina demoner och få leva ett fint liv. Kanske inte just nu, men nån gång."

Jag har själv inte vågat gå till AA. Men jag tror att med AA's hjälp så kan vägen till det fina livet bli lite mindre gropig.

Starkt av dig att vilja gå dit och få hjälp.

Sänder allt stöd jag kan!

Talien
sön, 2019-11-03 - 18:42

Tack Soffi! Verkligen!
❤
Och jag själv har faktiskt rätt...

Jag har tänkt att jag ska gå på möte nån gång när tillfälle ges. Men nä. Jag måste nog forcera det. Får se om det går.

Talien
tis, 2019-11-05 - 21:22

Jag har tre saker i mitt liv som jag har en helt och hållet kontrollförlust inför. Som jag inte kan göra ett skit inför. Som jag dessutom inte kan låta vara. Det handlar om hela mitt liv, lycka och framtid.
Haft sån sjuk ångest de senaste dagarna. Inte duschat och inte städat. Sjukskrivit mig.
Glad över att jag trots ångest kan gå utanför dörren utan smink. Jag är inte rödflammig och ser ut som skit. Vet inte om det spelar så stor roll när jag knappt kan gå metrar utan hjärtpåslag utan dess like.
Den röra jag ställt till med hemma är lätt fixad bara jag får en bättre dag, för röran är ingenting mot hur den var när jag drack. Men mina inre demoner kommer inte försvinna bara för att jag städar efter mig.
Och jag har redan sökt hjälp för ångest och depression och hittills inte fått hjälp nån gång. Det har slutat med att jag har fått försöka själv. Och visst har jag hittat bra strategier. Sist jag hade det så här jobbigt var ändå 1,5 år sen! Men då har jag ändå supit rätt hårt sen senaste dess..
Jag har ingen aning om vad jag ska göra nu. Jag har berättat för för ett par stycken på jobbet varför jag sjukskrivit mig iaf.

Soffi
ons, 2019-11-06 - 06:13

Känner igen mig så väl i det du skriver.
Svår ångest som gör att man inte klarar någonting.
Söker hjälp men får ingen. Försöker reda ut det själv. Dricker. Inser att dricka inte är bra. Slutar dricka.
Och har ingen aning om vad man ska göra.

Att det ska vara så svårt att få hjälp!

Tänker att du gör rätt som har berättat varför du är sjuk i alla fall. Kanske, kanske leder det till att någon känner någon som vet någon som kan hjälpa?
För det är ju också sjukt att det ska vara en sådan skam att ha ont i själen och inte reda ut sitt liv.

Ändå övertygad om att det finns en väg uppåt. Och vi ska hitta den!

Varma kramar!

Talien
ons, 2019-11-06 - 11:31

Soffi ❤
Du är min ängel just nu! Det ska finnas en väg för oss också. Vi måste fortsätta tro och försöka.

La mig ner en stund alldeles nyss och pratade med mig själv. Hittade ett meditativt lugn. Skönt!
Då drar det igång i lägenheten ovanför. Renovering ?
När jag äntligen fick några minuters ro!!
=
Jag blir så sjukt arg!! Varför nu?!

Men. Ilska är skönare än ångest. Fick en sån där litet "alltäråthelvete-skrattanfall". Känns lite bättre...

För nåt år sedan när jag hade en ångestperiod fick jag nån form av ingivelse av att åka till kyrkogården. Gick runt och kollade gravar och tänkte på att den dagen jag ligger nedgrävd kommer det att vara utan att ha åstadkommit någonting i mitt liv. Ruggiga tankar helt enkelt. Åkte hem, tände en cigg, tog en öl och tänkte på döden. Fick ett meddelande från en kompis med en bild på en kille och texten "Han säger att han känner dig". Jag stirrar på bilden på den främmande killen och obehaget kryper i mig... vem är han och vad handlar det här om??? Men självklart.... suck... bilden på killen hoppar skrikandes fram och förvandlas till en demon... sånt där skrämselskämt...
Kul att få det när man sitter med dödsångest?!
Ja. ?
Jag garvade faktiskt. Blev skrämd ur ångesten. Det lättade och nån dag senare gick jag på fest och söp till, glad som bara den.

Jag önskar önskar önskar att det skulle ske något som faktiskt underlättar i mitt liv. Det börjar bli rätt tröttsamt att bli skrämd ur ångest, eller som idag... låta ilskan överrösta ångesten. Tänk om det skulle kunna ske något BRA som överröstar ångesten en gång. För hittills har jag bara kunnat förtränga de dåliga känslorna ett tag till, och fortsätta som vanligt, tills nästa episod.

Vad vill jag säga med detta? Ingen aning. Om jag fortsätter nykter kanske en lösning hittas?

Soffi
tors, 2019-11-07 - 07:19

Ja, det går ju att överrösta ångesten med andra känslor, framför allt negativa känslor. Hmm, nej jag har nog heller inte varit med om positiva upplevelser som är starka nog att trycka undan den. Jo, förstås, alkoholdimma. Men det är ju en konstlat skön känsla och ångesten finns ju där under ytan i vinfloden.

Det jag tror att vi båda söker är ju en lösning som TAR BORT ångesten, inte döljer den. Och då är jag också övertygad om att lösningen finns på den nyktra sidan.

Vi letar där!
Kram!

Talien
fre, 2019-11-08 - 18:42

Soffi. Du hjälper mig ?

Lykke. Den som först kommenterade min tråd och fick mig till att känna hopp här ? Tänker på dig ibland även fast jag inte vet vem du är. Hoppas du är kvar och läser

Fortfarande i ångestens klor. Bättre både igår och idag, men inte bra. Dyker upp fler och fler tankar och känslor om livet. När jag ändå är nere kan jag passa på och gräva djupare. Läste mina två första sidor och hittade ett inlägg som fick mig att minnas en sak jag inte tagit upp.
Mina föräldrar.
Nära till alkohol, båda två. Ingen av dom har någonsin gjort mig illa under berusning. Snarare tvärtom så har jag bara positiva minnen av fester i barndomen. Ingen extrem fylla, bara minnen av att somna tryggt medan de vuxna festade. Ofta vin om kvällarna även om det inte varit fest, men aldrig hårda ord eller beteenden som varit obehagliga. Min syster säger samma när vi pratat om det.
Jag har aldrig haft meningsfulla samtal med nån av mina föräldrar. De har heller aldrig varit elaka. Pappa var helt osocial, mamma är social men det har känts som ett evigt kallprat. Mamma är snäll men definitivt inte nära. Och det "snälla" känns mer som daltande och i många fall som "bakom-ryggen".
Pappa är död sen många år, mamma lever.
Ganska kort beskrivet men det viktigaste.
Jag tog upp ett av mina problem med mina föräldrar med en psykolog för 9 år sen men fick nåt svar om att det förmodligen inte stämde.
Men jag kanske skulle ta och söka hjälp igen? Och bli förminskad ännu en gång? Bitter, men iaf nykter, fredagskväll blir det..

Soffi
mån, 2019-11-11 - 16:17

för att höra hur du mår?

Jag vet ju att förra veckan var tuff, så jag hoppas verkligen att du har det lite bättre nu.

Varma kramar!

Talien
mån, 2019-11-11 - 20:31

Tack Soffi!! Det är bättre. En bra dag idag, både hunnit göra nytta och vilat! Ångesten har varit närvarande men i slutändan den som pushade mig framåt idag.

Det är så svårt med dåligt mående... ångest... Ska jag backa eller pusha mig framåt? Sjukskrivning eller jobba? Stänga in mig och vila eller ringa en vän och gå ut och promenera? Minsta lilla fel kan bli förödande och minsta lilla rätt kan vara räddning.
Frågor. Borde jag ha förstått att det var på gång? Skulle jag kunnat förhindra att det blev så illa? Vad beror ångesten på?
Jag har ett par problem som jag inte kommer till rätta med, och dessa problem dyker upp och skapar enorm ångest emellanåt. Ofta vår och höst...

Det jag kommit fram till denna episod av ångest är en kontrollförlust jag känner... som skapar ett obehagligt kontrollbehov som inte hjälper ett dugg. Den strimma av hopp och ljus jag känt de sista dagarna är att min enda chans är att släppa taget... åtminstone lite... Att inte klamra mig fast vid saker som uppenbarligen inte funkar. Försöka lita på att det kan bli bra, utan att veta hur. Lita på att andra människor finns och hjälper utan att jag behöver kräva det. Kanske till och med en högre kraft? Känns ibland som att det finns en sån. Och att lita på att jag finner lösningar, kanske inte idag, kanske först när tiden är rätt...
Flummigt?

På senare eftermiddagen kände jag en lätt ångest över en tom kväll framför mig. Några sekunder senare känner jag att jag längtar efter yoga-känslan. Slänger mig på telefon, bokar ett pass och sitter på en matta i yogastudion en halvtimme senare. Och nu mår jag bra. Under den senaste veckan, drygt, har jag inte orkat träna och yogan har jag inte varit på på två veckor. Mitt i ångest är det svårt att avgöra om träning kommer att dränera eller ge mer energi. Att bara nås av impulsen "nu är det dags igen", agera på den och få njuta är så skönt! Och det ger mig lite hopp om att jag kanske är på rätt spår... Att släppa taget lite och låta saker ske när det är dags. Det kanske kommer bli bra?
Förmodligen kommer denna ångest sitta ett par dagar till, det brukar göra det. Men det har lättat och kommer bli lättare.
En ganska bra måndag. Nykter ?

Talien
ons, 2019-11-20 - 11:04

Jag gillar att åka buss, eller tåg. Bara jag inte behöver prata med nån och det är hyfsat tyst. Det är sååå rogivande. Känslan av att sitta still och åka med, och veta att jag kommer dit jag ska utan att behöva anstränga mig.
Lite löjligt... men skulle vilja ha det så livet.. ett bekvämare liv... ?

Har varit riktigt tufft på jobbet. Jag har sagt ifrån mig en arbetsuppgift... en uppgift som jag inser har gett mig ångest. Blir lite orolig över om jag gjort rätt, men jag tror det är rätt. I fyllelivet skulle jag sagt ifrån mig skiten i ilska. Kanske lite demonstrativt. Eller inte gjort någonting åt saken och istället druckit och ältat skiten för mig själv. Jag försöker göra saker snyggt och schysst och hoppas att jag får det lite lättare. Snart.

Hela jag känns som November. Grå och trist. Drar på mig ett leende när jag möter andra, vill inte att andra ska påverkas av mitt humör... och för att jag hoppas på ett leende tillbaka.

Grå och trist... men nykter iaf ?

Soffi
lör, 2019-11-23 - 12:11

Grå och trist som november även jag.
Läser om hur du också har det tufft och lämpar.
Så kom jag till din slutkläm om att du drar på dig ett leende, och märkte att det fick mig att le också!

Ville bara säga det :-).

Talien
sön, 2019-11-24 - 18:04

Soffi ❤
Första ärliga leendet från mig idag!
Varenda leende är så sjukt mycket värt nu. Alla val är mellan pest eller kolera just nu. Livet är skit. Det blir bara värre och värre och jag vet inte hur jag ska göra för att vända på det. Jag orkar inte göra det som jag vill, och jag orkar inte göra det som jag mår bra av. Jag gör bara det jag absolut måste. Och det jag absolut måste är bara tråkigt och jobbigt.
Fortfarande nykter, men det gör ingen skillnad. Snart blir det dricka, för att stå ut. För att det kommer inte att bli bättre som det ser ut nu.

Soffi
mån, 2019-11-25 - 08:14

Jag kan inte annat tycka att du resonerar fullt logiskt när du skriver att det snart blir dricka för att stå ut.
Jag känner så väl igen mig i att livet är skit, att inte orka göra mer än absoluta måsten och att allt är novembergrått i kvadrat. Så mycket bättre att må bra med hjälp av alkohol och orka mer!
Men. Ja, det finns ju alltid ett men.
Jag tänker att det är inte hela värden om jag tar ett återfall för att jag inte kan stå emot suget att dricka för det är ju så gott!
Eller, om jag är på fest och låter mig ryckas med och dricka med andra för att det är så trevligt.
Kanske kan jag tom tänka mig att dricka om det dyker upp något stort att fira.
Men, jag är livrädd att börja dricka igen för att jag känner att jag måste för att ens fungera som människa, för att orka och för att må bättre. Vad ger jag då mig själv för signaler? Hur kan jag då någonsin igen hitta motivation att försöka sluta eller minska drickandet igen?
Jag har fått rådet här, av andra som ligger långt före i nykterheten, att låta det ta tid. Bättre mående kommer enligt dem och det enda man kan göra är att försöka ta hand om sig och låta tiden jobba. Något som inte alls ligger för mig, att bara vänta. Men jag har ändå valt att tro på att de har rätt. Det måste bli bättre.

Så håll ut!
Och, så länge du tycker att "det gör ingen skillnad" om du är nykter eller dricker så välj att vara nykter!

Soffi
ons, 2019-12-04 - 18:34

Blir lite orolig när du inte varit här på ett tag.
Undrar hur du mår? Hoppas att du inte försvann för att det är alltför j--ligt.

Kram!

Tillbaka
tors, 2019-12-05 - 10:32

Jag är tillbaka här på forumet, (turen73). För sju år sedan insåg jag att jag behövde lägga ner drickandet då det spårade rejält. Efter några återfall höll jag mig nykter i tre år. I början var det jättejobbigt, sug vid diverse aktiviteter och jag var ofta ledsen över att inte kunna/våga dricka. Men sen mådde jag så bra, pigg, började meditera, läsa andlig litteratur och verkligen kände hur härligt livet är. Men så började jag lite smått att ta ett glas vi några tillfällen. Detta har jag gjort de senaste fyra åren, men det har hela tiden eskalerat. Helt sjukt att jag mår så bra utan alkohol och verkligen känner "livet i mig" på ett klart och härligt sätt som alkoholen aldrig kan göra. Har insett att nu måste jag ta nya tag och sluta igen. Det har börjat balla ur helt, tex i söndags skulle jag dricka lite glögg. Det slutade med 4 dagars intag. Sjukskrev mig, med sladdrig röst, åkte med maken in till närmaste tätort där vi jobbar, sa att jag skulle på ett möte, gick på Ica och köpte 2 st 3,5 som jag promenerade bort till sjukhuset med i väntan på att Systembolaget skulle öppna och sedan buss hem. Stängde in på på toa och drack/ vilade. På väg hem mötte jag min dotter på väg till bussen, hon tittade mycket konstigt på mig och sedan min son i bilen när jag var nästan hemma. Ja och så fortsatte det med den nyinköpta spriten tills igår när jag tog bilen till Ica och köpte 3,5 or samt drack upp min dotters alkohol.
Ja, det känns inte som att jag kan få ett tydligare tecken från universum att NU har jag inget val om det inte ska sluta väldigt illa. Min man vet om och han har väl äntligen fattat och att han måste dra ner på sitt eget drickande. Grejen är ockå att vi har gått hos familjerådgivning under hösten då jag kände starkt att jag ville skiljas. Det har blivit mycket bättre och jag tänker art vi nu får möjlighet att göra alkoholfria aktiviteter tillsammans, bra både för mig och äktenskapet. Idag är dag 1. Tänker att det är den tuffaste dagen, man har ju gjort den här resan några gånger.
Har varit inne och läst lite och känner att jag vill göra en markering för mig själv och mitt nya nyktra liv.
Kram på er alla som kämpar!?

Miomi
tors, 2019-12-05 - 12:26

Talien det låter lite som du hamnat i en depression. Inte helt ovanligt när man slutar dricka. Hjärnans belöningssystem skriker efter kickar. Din serotoninhalt är säkert låg och det blir ju inte bättre av vintermörkret.
Quickfixen för oss alkoholister är så klart att dricka, men det är det sämsta du kan göra. Vänd dig till sjukvården i stället. Ibland behöver man helt enkelt en sjukskrivning. Tänk långsiktigt!

Kram

Talien
ons, 2020-01-08 - 12:39

En kollega var full på jobbet. Fick åka på behandling. Jag är ny på jobbet och har bara träffat denna person ett fåtal gånger, inte hunnit misstänka nåt. Min reaktion när jag fick höra detta? Jätteförvånad! Dricker DEN PERSONEN?!
Ehhh...? Jag är ju själv alkis...
Nästa reaktion: obehag. Satans vilket skitsnack om personen! Folk vet till och med hur mycket personen blåste.

Hur har det gått för mig då? Mått skit sen mitten av oktober. Alkostoppet nån månad tidigare kan ju självklart ha med det att göra. Den gråaste hösten på hur länge som helst har definitivt med saken att göra, jag påverkas av årstider. Ett tråkigt jobb-byte... tyvärr nödvändigt på grund av vantrivsel på förra jobbet, och ett (förhoppningsvis) bra val för att kunna byta till ett bättre (jag har några krokar ute). Jag har dessutom fått ett tråkigt besked i början av dec. Och jag började äta medicin i mitten av oktober med biverkningarna: nedstämdhet, depression och persolighetsförändringar... har ej den medicinen längre.
=
Hej alkohol!!
Förut, innan den 19 augusti, var allt en dimma, jag drack jämt. Nu har saker börjat urskilja sig då jag har druckit efter att jag haft en nykter period bakom mig.
Får inga kickar längre, bli bara trött. Det hjälper mot ångest, för stunden. Får blackouter om jag dricker starkare än folköl.

Under första tiden som nykter för mig tyckte jag att en motgång lätt kunde vändas till en utmaning. Utmaningar som erövrades gav styrka. Men när problemen och motgångarna hopade sig kändes det inte längre som utmaningar utan blev till ett "livet är skit". Alkisen fick ta över.

Nu: Det slinker ner ett par folköl då och då (inte på ett par dagar just nu). Jag mår lite bättre. Är i nån form av mellanläge av motivation inför framtiden och ältande av vad som är/varit. Försöker acceptera det jag inte kan förändra, och söker mod att förändra det jag kan. Skulle gärna vilja ha det där förståndet att inse skillnaden, för det är inte så jäkla lätt ?

Tack för era kommentarer ovan. Jag har inte orkat vara så aktiv. Vet inte hur jag kommer göra framöver här. Men skönt att skriva av sig lite iaf.
Kram till er alla som läser dessa rader ❤