av Humle

Humle
tors, 2019-11-28 - 11:33

Hej, har ingen aning om hur den här sidan fungerar. Men jag tänker det hjälper att skriva av sig. Jag mår skit - både fysiskt och psykiskt. Har ett drickande som är allt annat än måttligt och det har nu gått från att varit relativt kontrollerat till steget efter. Jag är så orolig för min hälsa - levern mm. Jag är så orolig för min ork, mitt mående - allt känns som om det håller på att rasa.
Jag är den klassiska högpresterande baginbox kvinnan - medelålders, bra jobb, allt ser bra ut på ytan. Ensamma kvällar dricker jag ca två flaskor vin. Städar bort innan jag går isäng och vaknar morgonen därpå utan baksmälla. Bestämmer mig för att inte dricka idag. Går på jobbet, presterar, åker förbi bolaget och dricker vin: dricka, sova, ångra, jobba, dricka repeat.
Kan avhålla mig - vara nykter både en och två veckor - upp till ett par månader.
Men sen: på det igen bara.
Jag har dessutom även jobbat med missbruksbehandling, så jag vet exakt var jag befinner mig i den här sörjan: En liiiten bit ovanför den berömda botten.
Jag orkar inte ha det så här mer.

Vet inte vad jag vill säga om det här. Annat än att jag är less. Orkar inte.

Nurture
tors, 2019-11-28 - 12:03

Vad jobbigt det låter. Tror jag förstår- jag har varit där med. Du vet ju själv att du är en rattfylla eller blackout ifrån att de riktiga problemen kommer. När du är ensam dricker du, säger du - har du barn hemma på halvtid eller partner som reser ?

Sköt om dej. Ta ett steg tillbaka..

Styrkekramar ?

Humle
tors, 2019-11-28 - 12:32

Jag vet, det är som om jag bara väntar på den där smällen... allt är bättre än det här känns det som :-(

Har barn varannan vecka, och då är det bättre.

Milliemus
tors, 2019-11-28 - 13:12

Hej! Jag är ny här och ville dela med mig och kanske få ner ångestnivån lite. Jag har druckit mycket i 5 år nu. När jag först dricker måste jag ha minst 3-4 dagar ledigt så att jag kan dricka i minst 2 dagar på raken. Min favorit är första ölen jag får öppna på morgonen efter en heldag dyngrak. Tyvärr så kommer jag i regel bara ihåg kanske 30 % av "mina" dagar. Och nu har jag dom två sista gångerna varit på den lokala puben och har gjort bort mig såpass att jag blev portad förra lördagen. Åkte in med ambulans... Vaknade i en fyllecell... Har fått höra i eftertid vad jag har sagt och hur jag har betett mig. Jag kommer inte ihåg någonting. Skäms så otroligt mycket och är på tok för gammal för detta livet. Orkar inte detta mer... Har 2 vackra flickor att tänka på. Dom ska inte behöva höra om detta på Konsum. Är det nån som har några tips och råd? Nån som känner igen sig?
Milliemus

Humle
tors, 2019-11-28 - 14:49

Åh vad jobbigt. Lider med dig.
Jag känner igen mig i maktlösheten, den är vidrig.
Skönt att prata så här, kan stötta varandra.
Vad tänker du om ditt drickande? Vad vill du göra?

Skampåtorraland
tors, 2019-11-28 - 21:26

Du skulle kunna vara jag! Jag arbetar dessutom som KBT-terapeut. Snacka om att inte leva som man lär...skam. men även ökad förståelse och respekt för missbrukets starka kraft. Är lite för trött för att skriva nåt längre just nu. Vill bara att du ska veta att du inte är ensam. Sköt om dig!

Humle
fre, 2019-11-29 - 07:13

Det blir en dubbel skambörda; vi som borde veta bättre... Dessutom hamnar jag j låsningar när jag försöker söka hjälp; behandlaren är mindre erfaren än mig = min beroendepersonlighet tar totalt över och inget ärligt kommer fram ? Jag AVSKYR när ”hon” kommer fram.

Jag kommer vara nykter ett tag nu, känner mina mönster. De första veckorna brukar gå bra; jag fylls av tillförsikt, känner mig målinriktad - har en plan.
Sen: så sitter jag där igen.

Jag känner inget hopp. Det är det som känns värst ?

Milliemus
lör, 2019-11-30 - 13:30

Jag har försökt nästan allt... Terapi i omgånger och har då fått byta terapeuter kanske 4 gånger på 6 månader. En person kanske är någon man känner lite kemi med, nästa är värdelös, nästa igen kom precis från skolbänken och fattar ingenting om hur JAG har det och nästa IGEN berättar på första träffen att hon kommer sluta om 1 månad... Sen började jag gå hos en alkohol och drog terapeut men eftersom jag tog för lång tid på mig att bli nykterist så fick jag inte träffa honom mer beslutade någon person på kommunen. Träffade en doktor som skulle vara bra på att behandla trauma och han förstod jag inte vad sa eftersom han kom från något annat land... Gick på Antabus en stund, men det är ju inget som tar bort det jag VILL ha! Det enda det gör är att jag är rädd jag ska få i mig en pralin med likör i! Så jag har verkligen försökt men suget är för stärkt. Har till 100% ingen aning om hur jag ska göra eller om något kan få mig att ändra mig. Jag som många av "oss" klarar mig en stund, sen är det på ölen igen för jag kommer ju ALDRIG att bete mig som förra gången. Är väl inte dum heller?

Milliemus
lör, 2019-11-30 - 13:34

Precis!! Vi vet EXAKT hur vi skulle gjort, skulle sagt eller borde bete oss. Men det hjälper inte. Jag är expert på att ljuga och hitta på ursäkter för allt IDIOTI jag hittar på i fyllan. Och ja, långt där inne vet jag att allt bara är ljug och skitprat men slutar ändå inte... Sjukt....

Milliemus
lör, 2019-11-30 - 13:37

Tack för att ni finns allihopa! På något sätt som jag inte kan förklara, känns det gott att någon förstår och känner igen sig?

MondayMorning
lör, 2019-11-30 - 13:58

Hej,

Läste ditt inlägg och funderade på om
dina flickor små barn eller vuxna barn?

Är det små barn så är det ju av yttersta vikt
att ta hjälp så de inte skadas i hemmet av ditt
drickande.

Man får helt enkelt tatuera in i hjärnan att
man inte kan dricka. Komma till insikt.

Hoppas det går bra med att få och ta emot hjälp.

Vänligen

MM

Milliemus
lör, 2019-11-30 - 14:33

Dom är 11 och 18 år. Den äldsta har egen lägenhet och utflyttad. Hon vet om mitt problem och om jag vet att jag kommer dricka så säger jag det till henne och då håller hon sig undan. Och den yngsta är hos mig varannan vecka och då är det självklart inget drama här hemma. Växte själv upp med alkolister och våld så det är inte något jag vill att något barn ska uppleva. Jobbar även 85% som uska. Allt har eskalerat dom sista månaderna och mitt självskadebeteende har blivit värre. Så nu har jag suttit med gips i 4 veckor och kommer vara sjukskriven året ut. Började gråta när läkaren gav mig det datumet. Alkoholism och sjukskrivning går INTE ihop! Och hade det varit så lätt att sluta, bara säga till sig själv, hade ingen haft något problem med någonting. Tro mig, jag har försökt!

MondayMorning
lör, 2019-11-30 - 16:48

Nej jag vet att det inte är lätt. Tror dock att det inte handlar om "att säga till sig själv"
Det nog ännu djupare. En insikt. Kanske man behöver hjälp med att hitta den förståelsen
till sig själv.... Hjärnan är kidnappad vid alkoholism så det är svårt. Jag kan skriva under
på det.

Kan du ta hjälp av kommunen där du bor?

Milliemus
lör, 2019-11-30 - 17:22

Har försökt det, men jag tog för lång tid på mig så dom beslutade att jag inte skulle få fortsätta. Och ja, jag gick väl där i kanske ett år till och från. Men var inte riktigt "där" och behövde kanske lite mer "spark i baken", men då måste väl en alkohol och drog terapeut vara det bästa att gå till? Jag vet inte... Har väntat på att träffa "rock bottom" och verkligen sätta ner foten för att få hjärnan på rätt bana. Som dom man hör om... Som ALDRIG skulle tänka sig att en röra en öl igen och mår illa bara av tanken. Det är dit jag vill och helst i går?

Humle
sön, 2019-12-01 - 09:42

Vad jag lider med dig! Förstår din oro nu när du är sjukskriven, jag var hemma förra veckan och då gick det tre BiB ? känns skönt att börja jobba igen.

Jag tänker så här: missbruket är ett slags självskadebeteende som vi inte kontrollerar. Men det blir enklare att styra om vi kan få syn på tecknen som visar att en ”självskadeattack” är på väg.
För att få syn på dessa tecken måste vi välja att öppna ögonen och se dem; även när det gör ont.
När vi sen ser dem kan vi med hjälp lära oss att undvika dem eller avbryta dem.

För dig låter det som om du aldrig fått tillräcklig trygghet med din behandlare för att våga öppna upp för att få syn på dina tecken. Kanske skulle en grupp; typ AA eller varför inte NA vara bättre stöd för dig (grupp som grupp, huvudsaken man trivs med folket)

Har du funderat på det? ❤️

Milliemus
sön, 2019-12-01 - 11:19

Tack för din respons? Innan allt blev så här kunde jag inte fatta för allt i världen varför eller hur folk kunde låta allt gå så långt!? Skämma ut sig, ligga dyngrak och nerkissad bredvid en bänk i stan där 100-tals människor bara kunde stå och stirra! NU förstår jag.... Jag tycker inte synd om mig själv, det är mina älskade ungar jag tycker synd om. Jag kan nästan se puben som jag blev portad ifrån förra helgen från mitt fönster. Ena killen som har varit här dom 2 sista gångerna från räddningstjänsten jobbar jag med, och vi hade ett jättebra kompis förhållande på jobbet. Nu har han sett mitt värsta, nerblodad och äcklig, ful i munnen, förbannad, även frågat honom om sex. Jag tycker så synd om honom, men skäms för att be om förlåtelse. Jag fick erbjudande om att vara med i AA-grupp men jag tackade nej. Jobbade många år på våran lilla vårdcentral som receptionist och 90% av vår lilla befolkning här vet vem jag är. Jag är den hjälpsamma glada tjejen som hjälper allt och alla. Därför skulle det vara så otroligt skämmigt att komma in i ett rum där alla vet vem jag är... Kanske dumt att tänka så, men jag gör det...

Humle
sön, 2019-12-01 - 11:46

Jag fattar känslan, när man känner många blir det inte kul att visa sitt inre. Men kanske det att bli igenkänd på AA inte är värre än att bli igenkänd på det sätt du beskriver?
Jag önskar verkligen du kunde få finna din tillhörighet ❤️ Jag tänker det här forumet är en slags gemenskap oxå.

Milliemus
sön, 2019-12-01 - 12:00

Är du med i någon grupp? Känner du att du kan kontrollera det så långt? Allt känns hopplöst när det är flera dagar med motgång än positiva... Det känns skönt att dela med sig eller hur? Letat efter något som det här en god stund?