Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Slösa inte med den på partnern..Hörde ett ordspråk som passar oss alla..”Du kan lyfta upp kossans svans och hålla den uppe ett tag, men om den ska stanna upprätt, så måste kossan hålla upp svansen själv” Ungefär som med alla beroenden..Vi måste vilja själva för att göra förändringar..Du har varit mannens krycka länge nog..Du har kraft och klokhet som räcker..Varm kram????

Lim

Adde, mt och miss lyckad. Tack för att ni hjälper mig till klarhet.

Jag var ute och gick med hunden när jag läste vad Adde skrev och jag började gråta. Läste lite om medberoende och kände förstås igen alltihop. Fy. Kändes inte roligt alls.

Jag har pratat med mannen idag. Han sa som vanligt att vi inte har några problem och att det han gjort inte är så stort. Men jag höll inte med. Och sa igen att det jag vill ha är ett hem utan alkohol och utan berusade människor. Han sa att han bara vill sluta när han själv väljer det. Och jag svarade "Absolut! Du kan bara sluta om du vill det. Men jag vill inte bo med dig när du dricker". Han påstår att jag är i nån slags ålderskris och har förändrats ?‍♀️

Han ser verkligen inte problemet trots att han många gånger bett om förlåtelse för allt han gör. Efter vårt samtal kände jag mig otroligt nedslagen. Det känns så jobbigt att han bara viftar bort allt. Samtidigt som jag upplever att mitt liv ibland är meningslöst att leva pga våra problem hemma. För honom är det okej så länge man inte dricker varje dag. Och jag överdriver tydligen.

Egentligen spelar det ju ingen roll om han förstår eller inte men jag kan inte låta bli att bli ledsen av att mina känslor inte erkänns. Det gör mig osäker.

Det är så sjukt att jag ens sitter här och dividerar med mig själv om vad han kanske tycker och känner när det i själva verket är så uppenbart. Han ligger bakis nu och sover. Och han väckte mig full inatt. Och han har sagt idag att han bara vill sluta dricka när han själv vill (aldrig?). Där har jag ju svaret. Att han säger att han älskar mig och inte vill skiljas betyder egentligen ingenting på riktigt. Det är bara ett sätt för honom att få mig att tvivla.

Kram till er alla snälla ♥️

Du äger rätten till dina känslor och tankar. Du äger rätten till hur du vill ha det i ditt hem och ditt liv. Du äger rätten att bedöma om du har det bra i relationen. Såklart han väljer sitt liv om han tycker det är bra och du äger precis samma rättighet för din del. Att välja hur du vill ha det i ditt liv.
Fortsätt skriva, rakt ut bara... det hjälper en att klargöra sina egna tankar. Kram, kram / mt

Hur har du det nu, Lim? Så jobbigt för dig att behöva slitas mellan alla känslor och försöka vara stark och vuxen i allt. Jag längtar för din skull så tills mannen flyttar ut! Tror att det kommer att vara som att dra ett djupt andetag med frisk luft, och att du kommer inse (ännu mer) hur du har anpassat dig och ansträngt dig. Tänk all energi som kommer att frigöras då.
Tror också att det är precis vad han behöver för att ens ha en chans att revidera sitt drickande. Om du finns där och servar och ordnar blir det mer legitimt och enklare för honom att bara fortsätta, men när han sitter där i sin smutsiga lägenhet, ensam med alla ölburkar, så kanske han får se hur sorgligt det faktiskt är? Jag hoppas det för hans (och barnens) skull. Kram!

Lim

Tack mulletant och knaskatten.

Jag har haft en väldigt lugn period här hemma. Men en förvirrande. Mannen verkar liksom tycka att allt är som förr. Han är kärleksfull och snäll men samtidigt lite tillbakadragen då och då. Men allt är utan diskussion. Alltså vi pratar inte om varken det som varit eller det som ska komma. Är det ett sätt att bara smälta allt? Låtsas att allt är som förr... Och jag finner mig i det för det är så skönt att inte ha en otrevlig stämning. Men jag kände idag att det ändå tär på mig att låtsas. Men på ett diffust sätt. På nåt sätt skrämmer det mig att det är så lugnt och vänskapligt. Som att detta är lugnet före stormen antar jag.

Vet inte när han drack sist men det måste ha varit i fredags. Jo så var det. Han kom hem kl 6 på lördagmorgonen. Nu är det onsdag och han har gått ut. Hmmm. Det är väldigt märkligt det här hur jag faktiskt tänkte skriva att det var längesedan han drack nu. Men varje gång jag tänker så inför ett inlägg här så räknar jag efter och inser att det inte var länge sedan. Dessutom har han jobbat massor av extratimmar så givetvis är det därför det varit så lugnt. Han har knappt varit här.

Jag känner ju direkt att natten kommer vara orolig oavsett hans tillstånd när han kommer hem. Jag sover så himla dåligt när han är ute.

Men hjälp. Hur bra det är att skriva här. Jag har verkligen gått runt med en gnagande känsla idag av att jag inte vet vad som är rätt eller fel. Men så fort jag sätter det på pränt så vaknar jag till igen.

Att han leker gift par nu har ju inte förändrat nånting. Och jag fortsätter som vanligt att normalisera och bagatellisera det jag tycker och känner.

Det är svårt att ha en balans mellan att vara positiv (och därmed leva ett trevligare och gladare liv) och att fastna i det jag levt i så länge: förnekelse och medberoende. Jag är väldigt bra på att släta över allt ont för att orka. Försöker hela tiden vara positiv genom att egentligen förneka sanningen. Så nu har jag svårt att hitta en balans mellan att vara positiv och realistisk. Har de sista veckorna försökt vara positiv men inser att det också har lett till att mannen fortsätter som alltid medan jag är glad och trevlig som alltid. Så nu känner jag mig som om jag fastnat i en flugfälla på väggen ?

Men faktum är: han dricker fortfarande. Han dricker i detta nu. Och det räcker egentligen. Även om han skulle komma hem och gråta över vår skilsmässa så är det som det är.

Jag är otroligt trött på att lägga mig med denna känsla i magen. Såååå trött. Kan inte ens beskriva med ord hur jag känner.

Kram till er alla ♥️

Kanske är det läge att vara krass och realistisk just nu. Och när ni äntligen rent fysiskt är ifrån varandra och han har flyttat, då: släpp lös det positiva! Det är ju en underbar egenskap att ha som människa, och det gör livet både lättare och roligare. Men just i den situation du är i nu är det kanske inte så bra. Kanske blir det lite blandade signaler till mannen?
Det är INTE dig det är fel på, i alla fall. Det är ett som är säkert.
Hoppas att natten blir lugn och att du bara somnar ifrån oron och får sova ostörd till morgonen.
Kram!

Lim

Ja du har rätt knaskatten i att det antagligen sänder honom blandade signaler. Och det vill jag inte. Samtidigt är det lättare och mindre risk för bråk de här sista veckorna eller månaderna vi bor ihop. Husfrid såhär till jul känns ändå rätt viktigt.

Igår när jag skulle lägga mig hittade jag inte mina öronproppar. Fick nästan panik. Letade överallt men de fanns ingenstans. Fick lägga mig utan och det kändes jättesvårt. Snacka om att mitt liv är anpassat efter mannens uteliv. Usch.

Han kom hem 7.30 imorse. Begriper inte hur det ens är möjligt att vara hemifrån en hel natt och en morgon sådär? Jag är sjuk idag. Annars hade jag inte ens vetat nu om han kommit hem eller inte.

Sådana nätter när han inte kommer hem hade det varit skönt att få veta det i förväg för då skulle jag kunna sova lugnt med vetskapen om att han är borta. Det är ju hans hemkomst som alltid är så jobbig.

Jag har börjat vakna till på nätterna regelbundet med en overklighetskänsla. Tänker på mannen det första jag gör och mitt i mitt halvsovande tillstånd brukar jag konstatera att min man inte är min man. Och att det är rätt. Jag har ju i många år vaknat såhär och varit förvirrad kring om han ens lever eller om han är död eller har flyttat etc. För han har ju alltid levt ett parallellt liv vid sidan av. Och det har stressat mig ända in i djupsömnen. Men nu vaknar jag för att konstatera att jag snart slipper det här oroliga livet.

För mig är det så sjukt att han inte själv inser vilket onormalt liv vi har "ihop". Han kan klaga på att vi inte sover tillsammans men har aldrig nånsin gjort nåt för att fixa det. Aldrig.

Jag antar att han ska sova hela dagen idag. Det störiga med det är att han sover i vardagsrummet. Mitt vardagsrum egentligen.

Han fick två lägenheter förresten. Men några saker satte käppar i hjulet. Men det borde vara så att nästa lägenhet han erbjuds blir hans. Kan inte vara allt för lång tid kvar. Dessvärre kan själva flytten vara långt fram i tiden. Och jag velar kring hur jag ska göra så länge. Ska barnen behöva vänta hur länge som helst på egna rum?

Samtidigt känns det bättre att göra om efter hans flytt istället för nu. För det blir ett sätt för mig att börja om. Fixar jag allt nu så kanske det känns som hans hem också sedan. Det vill jag inte. Det ska vara mitt.

Men det stör mig att en hel våning i hemmet jag betalar för står och väntar på att användas på ett bra sätt. Rörig och dann.

Suck och stön.

Kram kram

Lim

Han kom upp. Yrade massa. Sa konstiga saker som om han pratade i sömnen. Ville att jag skulle räkna hur många vi var och rabblade massa namn och siffror och namn som rimmade på mitt namn. Lade sig sedan i det rum som jag typ delar med barnen eftersom han tagit alla andra rum. Så nu kom jag på varför jag väntat med egna rum till dem. Förut hade de egna rum med det resulterade i att han ockuperade ett av dem varje gång han bakissov. Nu ligger han i det rummet plus att vardagsrummet är rörigt eftersom att han sovit där. Rum efter rum tar han över. Inte undra på att jag upplever att vi bor trångt.

Han är obehaglig.

Hur kan en förälder tillåta sig själv att supa en hel natt mitt i veckan såhär? Tänk om vi skulle behöva honom idag? Hade inte jag varit sjuk idag skulle han dessutom hämta barnen om 4 timmar. Skulle han allvarligt talat gått till skolan i det här tillståndet?

Fy säger jag bara.

När jag bor ensam med barnen kommer jag känna det som att jag bor i ett palats.

Lim

God kväll allihop.

Ångest hänger över mig igen. Mannen är ute. "Fikar" som han säger till barnen när de frågar vad han ska göra.

Han har varit borta i typ 4 timmar.

Hade vi varit skilda och bott isär hade jag inte varit ledsen nu. Men nu är jag det. Jag känner att det är svårt att leva med allt det negativa mannen ger och samtidigt verkligen inte kunna förvänta mig eller kräva nåt. Vi är ju inte ihop så jag får bara finna mig i att han drar ut (han gjorde så förut också men då kunde jag med rätta känna mig ledsen liksom). Det finns vissa fördelar med att vi bor ihop som jag försöker fokusera på för att orka med. Och för att orka med tanken på att han kanske kommer bo här till i vår om jag har otur.

Det är absurt hur jag lever. Och hur jag alltid levt. Men en man som plötsligt står i hallen med skor och ska ut. Utan att en enda gång kolla om det är okej. Men ska jag göra nåt utan barnen måste jag planera noga först. Tänk om jag bara skulle dra iväg? Skulle aldrig göra det ens för att testa för det vore elakt mot barnen.

Gör mitt bästa för att inte bli tokig på hemmet. Städar och försöker hålla det fint. Ett tag orkade jag knappt det men jag insåg efter nån månad att det skadar mitt psyke att inte fortsätta ta hand om hemmet. Men jag längtar VERKLIGEN till jag kan ordna här ordentligt.

Imorgon ska jag ut en sväng på kvällen. Då sa mannen direkt att han kan bjuda hit sin kompis. Men då sa jag faktiskt att han kan mysa med barnen istället. Kolla film och äta nåt gott. Jag ska vara borta så få timmar. Och den där kompisen är han ju med hela tiden ändå!!

Vi har trevliga stunder också, det kan jag medge. Och tur är väl det.

Nu andas jag i fyrkant medan han är ute och roar sig. Det stör mig att jag tänker på honom medan han just nu tänker på allt annat än mig. Och skulle han tänka på mig så är det av fel anledningar och leder bara till tjaffs. Så jag föredrar nog att han fortsätter att inte tänka på mig. Det är bättre så.

Ska bli så skönt den dag jag kan sluta lägga min energi på att vara irriterad.

Kram alla

Lim

God morgon.

Vill logga ibland vad som sker även fast det egentligen kanske inte spelar sån stor roll. Men det känns vettigt att ha saker nedskrivna för att jag ska hålla fokus... Fokuset mot skilsmässan.

Mannen kom hem 3.30. Tack och lov lyckades jag sova rätt bra fram till dess. Han röjde runt en del i köket och hunden vaknade. Men efter ett tag gick han och lade sig. Runt 4.40 klev jag upp för jag lyckades inte somna om. Gick en runda med hunden för det hade han ju inte gjort förstås. Lyckades sova igen sedan efter nån timme. Väcktes runt 8 (verkar ju som en ordentlig sovmorgon men jag var ju vaken ett par timmar helt för tidigt för en lördag). Då var mannen i köket och skulle ta vatten. Han slog iskubslådan i diskbänken och levde om på ett väldigt respektlöst sätt. Så då var det bara att kliva upp och ta ut hunden.

Han fyller alltid en kanna med 1,5 liter vatten och massa is när han vaknar bakis. Jag tycker det är så sorgligt. Hur länge orkar en kropp den misshandel han utsätter sin för?

Jag väntar alltid med att kliva upp tills mannen gått iväg. Så han vet inte ens om att jag varit vaken. Jag undviker honom så mycket det går när han har druckit. Det är också det som är påfrestande. Som när hunden vaknar.... Jag skulle egentligen behöva kliva upp då och antingen be mannen ta ut honom (gjorde det misstaget en gång och det var då beslutet om skilsmässan togs, hans ilska för att jag bad honom ta ut hunden var helt sjuk) eller ta ut honom själv, men det skulle skicka honom signalen om att jag är vaken och typ redo att umgås eller nåt. Så jag kan behöva ligga vaken i sängen en timme och vänta tills han somnar för att ens våga gå ut ur sovrummet. Det här har ju också lett till att jag är livrädd att behöva gå på toaletten när han kommit hem så jag kan gå på toaletten 3-5 ggr första timmen jag lagt mig i sängen. Kroppen reagerar så skumt och nervöst.

Vissa som skriver under anhörigsidorna uttrycker irritation över att deras män somnar extremt tidigt pga alkoholen. Jag har ofta önskat att min man gjorde samma sak men han är helt tvärtom. Han skulle kunna vara vaken 24 h. Och kommer han hem stupfull kan han ändå vara vaken 2 timmar till. Och det har ju lett till alla gånger han väckt mig för att ha sällskap. Gud vad jag önskat då att han bara kunde tuppa av.

De gånger han mått så illa att han kräkts har han ändå lyckats hålla sig tillräckligt vaken för att tvinga mig att sitta uppe med honom. Och han har till och med orkat bli arg och fått mig att stanna uppe pga rädsla för bråk. Aldrig att han bara somnat.

Men sedan dagen efter så tar han igen sömnen med råge.

Ibland undrar jag vad folk i vår stad ser på nätterna när han är ute. Han måste ju vara välkänd på uteställena här. Det tycker jag är pinsamt. Tur att jag själv aldrig nånsin är ute så. Och tur att vi aldrig gör nåt ute ihop egentligen. Jag skäms över att ha en man som lever rövare ute på nätterna.

Vad jobbigt du verkar ha det..Din snart ex-man verkar väldigt hänsynslös i många avseenden..När jag bodde ihop med barnens pappa, var det lite likadant..Men våra barn var större, så han fick skärpa till sig emellanåt, dom sa till honom..Det gjorde jag med såklart, men väl när folk har alkohol i kroppen är det ingen ide med samtal..Ibland tror man att man kanske ångrar separationen, det har jag aldrig gjort, men jag träffade ju exet ett kort tag och trodde det fanns en chans..Nu är han barnens pappa för mig..Ibland en tragisk sådan..Alla har chans att välja annorlunda och göra fina val för sig och sina barn..Dom som inte gör det, får skylla sig själva..Relationerna blir dåliga, och barnen tar avstånd..Hoppas du får kraft emellanåt lim, så du orkar..Varm kram????????

Lim

Tack för peppen miss lyckad ❤️

Igår var jag ute på restaurang och även i en bar. Det var födelsedagsfirande så jag bestämde mig för att klara av en sån miljö även om jag ogillar den.

Jag undvek fylleblickarna så gott det gick. Alltså herre min skapare. Folk såg ut som levande döda i ögonen. Det var mycket länge sedan jag såg ett stort kollektiv med den blicken. Jag ser min man ibland och har väl inbillat mig att bara han ser ut så. Men det är ju halva stan. Grå, stirrande och bortkopplade ur själen. Mycket läskigt.

Jag hade tack och lov två nykterister (wow!!!) i mitt egna sällskap. Vi delade en flaska alkoholfritt bubbel. Det var så underbart med likasinnade. Resten av vårt sällskap drack alkohol men det gjorde inget.

Jag kom hem ganska sent och mannen var låg. Han tyckte nog det var jobbigt att jag gjorde nåt utanför hemmet som dessutom innehöll ett uteliv bland mycket folk. Men jag ska inte fokusera på det. Idag var han glad igen och han har gått ut. Hans frihet är tillbaka ?

Det var en jättefin kväll igår i alla fall och jag är så stärkt i mitt beslut om evig nykterhet. Så lycklig!!! Jag lider med de som lever i masspykos och tror att alkohol är livets tröst och lycka.

Idag känns det bra i hjärtat.

Kram ❤️

Om utekvällen..Precis så uppfattar jag också fulla folk som nykter..Det värsta är att jag varit likadan..Sicken tur och skicklighet lim, att vi vänt från fyllelivet till ett liv fyllt av det friska..????

Lim

Visst är tanken sjuk miss lyckad, att man själv faktiskt varit en del av masspykosen? Tack och lov vi kom ut ur det!!

Jag har ju inte varit i krogmiljö på många år (bara på finare restauranger och aldrig senare än kl 21) men nu när jag fick se lite av det igen så svindlar det nästan för mig. Min man (snart ex) lever i den miljön regelbundet. Och då inte bara i bar och restaurang utan han är ju ute på krogen på uteställen där folk går för att dricka och dansa. Ungdomar och omogna vuxna. I den miljön som är sååååå obehaglig för mig lever min man. Bara den tanken får mig att känna att vi INTE passar ihop. Och vad i hela helvete får han ut av det???? Vara dyngfull men några kompisar och 250 främlingar? Istället för att vara hemma med sin familj? Jag kände nu att hade jag sett honom ute skulle jag antagligen fått se en hel del saker jag inte borde se. SJÄLVKLART stöter han på tjejer i den miljön. Allt annat är fullkomligt otänkbart känner jag nu. Varför skulle han annars söka sig till en sån miljö? Han är väl inte så galen i dansgolvet att det därför han inte kan hålla sig därifrån?

Nej. Det är lurt. Och med tanke på hur han ser sanningen på ett annat sätt än jag så kan han säkert helt uppriktigt och ärligt säga att han aldrig stött på någon tjej. Men om jag skulle se honom skulle jag säkert tycka annorlunda. Och dessutom gör han massa skit när han dricker. Han har sagt vidriga saker till mig som han aldrig skulle säga nykter. Han har betett sig fruktansvärt mot mig och barnen pga alkohol. SJÄLVKLART har han varit olojal mot mig ute på krogen. Det är så självklart. Men eftersom att inget man gör när man är full räknas så har han inte gjort nåt.

En man som lever i den miljön är inte en man för mig. Inte ens om han hade varit en bra man i övrigt. Jag klarar inte av den stora kontrasten mellan mig och det.

Jag vill leva helt annorlunda.

Visst ser man allt helt annorlunda när man är nykter. Hur oattraktivt det är med simmiga blickar och klumpighet. Fy. Får ångest när jag tänker på att jag själv har varit en av de fulla ute på krogen.
Aldrig mer.

Lim

Å Knaskatten, vi är fria från det där. Det är så skönt.

Mannen kom hem 4.40 imorse. Runt 7.40 ungefär kom han upp och drack vatten. Fortfarande full! Han vinglade alltså. Han smällde till mig på rumpan. Äckligt!!!!!!

Han pratade häromdagen om hur svårt det ska bli att bo ensam. Jag sa att han alltid är välkommen hit men att det är alkoholfritt här då. Plus att om han druckit ska han inte komma hit. Nolltolerans sa jag.

Jag bestämde mig igår för att börja ordna här hemma ändå. Fixa så barnen får sina efterlängtade rum. Jag kom ganska långt igår men har mycket kvar. Kände plötsligt att det var dumt att börja. Det är mycket jobb. Men å andra sidan måste nåt hända. Jag kan inte vänta längre. Sonen som fick sitt rum klart igår kastade sig i sin säng och var så glad. Det är han som önskat eget rum allra mest.

Jag känner också att jag måste få ett eget space. I väntan på att få tillbaka rummen från alkoholen så kan jag inte bara sitta längre. Livet bara rullar på som förr. Huset en röra, jag utan plats, mannen full eller bakis. Snart har det gått 3 månader sedan vi beslutade oss för att skiljas. Trodde nog ärligt talat att han åtminstone skulle ha börjat packa vid det här laget men det känns som att han slagit rot.

En sak som känns hoppfull är att det snart är nytt år. Våren väntar och kanske mannen kan flytta med ett lättare sinne när vi är på rätt sida av året. Det är ett trauma att flytta så jag fattar att han tycker det är svårt. Så det vore ju bra med så gynnsamma förhållanden som möjligt.

Han är väldigt oansvarig ekonomiskt just nu och det plus hans fortsatta drickande gör att jag verkligen vet att skilsmässa är den enda vägen. Vi har det trevligt och allt och hade jag vart lite blindare så hade jag tyckt han var värd en ny chans. Men det är bara för mycket knas. Jag är den enda vuxna här hemma och han dränerar mig. Han parasiterar på mig faktiskt på många plan. Han lever på mig helt nu skulle jag påstå.

Idag ska jag försöka greja klart andra sonens rum och gärna mitt eget sovrum också. Kan gå med på att vänta till kl 12 med att börja flytta möbler men sedan får mannen tåla oväsen i många timmar. Hade han inte varit här hade jag börjat om en timme.

Ha en fin dag allihopa ❤

känner en som helt sonika mantalsskrev mannen på hans systers adress. Gick lite fortare då....

Lim

Jaa du Adde det hade varit bra om det fanns nån att skriva honom hos...

Jag är så blandad av skuld och dåligt samvete. All ilska jag känner gentemot honom. Känslan av att jag inte respekterar honom. Alltså han styr mig till en respekt men en äkta respekt finns inte riktigt inom mig. Det känns smutsigt på nåt sätt att jag hyser så mkt agg utan att han förstår det ens. Känner mig elak och falsk. Jag vill ju vara en kärleksfull människa. Vill inte bära allt det här mörka.

Jag har tappat bort mina hörlurar så jag har inte kunnat lyssna på musik på mina hundpromenader. Saknar det så mycket för jag har verkligen kunnat fly verkligheten och mina dystra tankar. Hittar jag dem inte snart måste jag köpa nya.

Låter som du har energi nu, underbart..Bra att tänka framåt, att sätta gränser för din man..Finns partners som bara låter allt rulla på tills dom blir utkastade..Du kanske måste puffa på mer...Jätteskönt att du börjar greja med hemmet, som ett hem ska vara..Inte för missbrukande föräldrar...Styrka, kraft och mod..Skickar jag dig???????

Vilken julklapp till dina barn! Så härligt ju. Och kanske får mannen ändan ur när han märker att du kör på som om det bara var ditt hem? Vi kan ju hoppas.
Kan du kanske ge honom ett datum? Att han senast sex månader efter skilsmässobeslutet faktiskt ska vara ute, till exempel? Egentligen är det kanske lite väl generöst, men om han förstår att det finns ett slutdatum kanske han äntligen tar tag i saken. Nu kan han ju bara stanna kvar och ha det bekvämt...
Kram!