Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Tack igen Adde, knaskatten och miss lyckad.

Skrev ett långt inlägg men blev plötsligt paranoid och tänkte att nån ska förstå vem jag är. Eller med nån menar jag typ mannen eller nån av hans kompisar. Inte för att de läser här. Men ändå. Så jag raderade allt.

Känner mig irriterad på mannen hela tiden nästan. Till och med när han är vänlig. Skriver av mig här lite fort nu bara för att jag ska klara av att vara trevlig hemma. Ska absolut inte starta nåt gräl idag. Han ska resa bort ganska snart och då får jag lite andrum. För allas skull ska jag försöka hålla huvudet kallt tills dess. Men det ÄR svårt att vara go och glad när man egentligen bär på en hel del ilska. Och då är inte ens min ilska just nu kring gamla saker utan helt färska. Det uppstår saker exakt hela tiden. Varje vecka skulle jag säga så är det nåt nytt. Med en vuxen man. Okej om det är mycket kring barn och hem osv men om den enda vuxne man bor med bidrar till krångel blir man tokig tillslut. Man ska ju underlätta för varandra! Men här är jag den som STÄNDIGT får underlätta för den andra vuxne. Hela tiden. Det gör mig vansinnig inombords.

Det var inte detta jag förväntade mig när vi bildade familj. Jag är chockad ibland över hur det blev. Över bördan jag fått i livet som gift. Hjälp alltså.

Lim

Tack knaskatten ❤️❤️

Igår gav jag mannen en inflyttningspresent i förskott. En sak han ska få ha i sin egen lägenhet sedan. Han blev glad! Och under kvällen pratade han om saker kring sitt kommande egna boende. Jag vill ju det men samtidigt blir det en svår känsla när jag ska bemöta det neutralt. Vill inte verka för glad åt hans flytt men heller inte det motsatta. Så att köpa en sak han verkligen vill ha kändes bra. Och som en liten knuff. Men på ett positivt sätt.

Igår sa han att han tycker det är konstigt att han ska flytta för han kommer ändå vara här mycket. Vad blir skillnaden undrar han? Åter igen sa jag att hos mig är det helt alkoholfritt. Då sa han typ "Just det!". Som att han glömde den detaljen. Och direkt jag sa det så var han inne på rätt spår igen.

Senare under kvällen pratade han med folk i telefonen. Han ska åka till dem snart och frågade om de vill ha nåt särskilt av honom. En person bad om en flaska vodka. Då pratade de om ölsorter och sånt ett tag.

De gånger mannen tvivlar på vår separation ska jag lägga upp det på följande sätt: om du flyttar får du ett ställe där du kan göra vad du vill. Du kan bjuda dit vem du vill vilken tid som helst. Ni kan dricka öl och kolla på fotboll utan att jag är sur i rummet bredvid. Du kan ha helt egna regler där som jag aldrig kan lägga mig i. När du känner dig ensam (och är helt nykter förstås) kan du komma hem till mig. Det kommer att bli bättre än vad det är nu. Båda kan vara nöjda med hur det är hemma hos en själv.

Jag måste starta på det sättet. Få honom att inse fördelarna. Och jag själv tycker sådär också. Vi får en varsin egen plats att vara oss själva på.

Mitt hem ska inte bli hans reservhem dock. Jag ska också fritt kunna bjuda hem folk. Precis som han kan i sitt nya hem utan att jag ska dyka upp oanmäld i dörren.

Jag förutspår att jag kommer att sjukskriva mig en vecka när han väl flyttar. Det kommer nog vara påfrestande för hela familjen och dessutom ska barnen klara av skolan. Så en vecka utan jobb behövs nog då. Jag är så rädd för att krascha emotionellt om jag bara rusar på. För det är lite lika på mitt jobb där många kraschar av bördan där. Jag ska se till att vårda min psykiska hälsa så gott jag kan.

Ha en fin dag!

Jättebra att prata om fördelar med separationen..Det är ju så man gör med barnen..Vi vuxna brukar få tänka efter själv, men ibland behövs hjälp på traven.Det är en balansgång tiden innan flytt..Hoppas ni hittar något boende åt honom snart??Kram?

Så klokt av dig att lägga upp det på ett bra sätt. Och att köpa en inflyttningspresent! Hoppas nu bara att han får ändan ur.... Och att det dyker upp en passande lägenhet mycket, mycket snart. ❤️

Lim

♥️ Miss lyckad och knaskatten ♥️

Jag känner mig lite ältande måste jag erkänna men det hjälper så mycket att skriva ibland.

Vill skriva ner även framsteg och positiva saker.

Igår grejade mannen men några inredningsprylar och tänkte sätta upp en tavla. Han visste inte vart han skulle hänga den. Men innan han hängde upp den så sa han plötsligt "nej, jag spar den till min lägenhet sedan". Och på kvällen sa han till mig att han vill ha en särskild sak till sin lägenhet och visade vilken han menade. Och på sin resa ska han köpa saker till sin flytt. Det känns så bra att han självmant tänker på såna saker och verkar göra det med ett ganska gott humör liksom.

Samtidigt!! I min hjärna blir det som en krock av allt. Vet inte hur jag ska förklara men jag kan då och då tycka det känns helt sjukt att vi ska flytta isär. Overkligt. För min egen skull måste jag också påminna mig om fördelarna att flytta isär. Och nackdelarna med att bo ihop.

Men oftast behöver jag inte påminna mig själv utan jag behöver snarare andas och stå ut med väntan på det nya kapitlet. För detta mellanland är så knäppt att befinna sig i...

Det hade jag också..Tror nog att det hör till separationen..Det är ju ändå en slags kris och förändring man hamnar i..Ett steg i taget..Ibland bara vara och ta det lugnt..Du är så klok och förnuftig lim så jag är övertygad om att det går fint med allt..Stor varm kram..????

Lim

Ja miss lyckad, det är verkligen en kris man går igenom. Och det är så skumt för jag går ju samtidigt igenom något jag väntat på så länge. Jag har ju viljat bryta loss länge egentligen. Och trots det så tycker jag ibland att hela idén om att gå isär är helt vansinnig. Men det är ju inte konstigt när man levt så länge ihop.

Pga sjukdom här hemma har mannen varit hemma mer än vanligt och det har stundtals gått mig på nerverna. Men han har inte druckit så det har ändå varit skönt.

Men igår var det dags igen att köra igång. Han var ute från förmiddag till runt 21. Jag var rätt så irriterad ett tag för jag hade så mycket städning att göra. Och hälften av städningen måste ju göras pga honom. Han bara reser sig på morgonen (flera timmar efter oss andra) och struntar i om det står disk bredvid eller om alla kuddar ligger på golvet. Han gör frukost och lämnar all disk i köket. Osv osv.

Han kom hem runt 21... Berusad. Direkt knöt sig magen på mig och jag blev på ett spänt humör. Filmen jag och barnen hade satt på i vardagsrummet stängde vi tillslut av för mannen började prata superhögt i telefonen bredvid oss. Han hade dessutom med sig öl hem!!!

Jag och barnen gick och lade oss istället. Mannens telefonsamtal pågick till efter 1 på natten. Jag bad honom sänka rösten en gång men vågade inte mer.

Klockan 3 vaknade jag och ena sonen av att mannen kräks HÖGGLJUTT.

För en stund sedan knackade en granne på och sa att vår hund var utomhus. Mannen sov med öppen dörr pga bakfyllan. Öppen dörr ut mot baksidan! Men en hund i huset. En ung hund dessutom. Nära en plats där massa andra hundar går sina promenader.

Tänkte på relationer i allmänhet. Insåg det absurda i att leva i tvåsamhet med fel person. Hur jag anpassar mitt liv efter någon jag verkligen inte tycker samma saker som ens. Jag lever efter nån annans nycker och regler och åsikter. Det är fan helt sjukt faktiskt. Att anpassa sig efter en person som bara bidrar med skit i mitt liv. Jag gör det fortfarande!! Hela tiden. Och jag vill inte mer!

Jag har också börjat gömma saker. Om vi har läsk hemma till exempel. Eller nåt annat som jag tänkt att barnen ska få ha en fredagskväll till exempel. Ser mannen det så dricker och äter han upp det. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag och barnen ska ta fram nåt och besviket får konstatera att han tagit allt. Ofta för att bota bakfylla. Och jag tycker det är så elakt. Ibland har jag tänkt att jag ska köpa en minikyl med lås på. Men snart är kylen i köket bara min och barnens.

Inatt när han kräktes tänkte jag att han kanske beslutar sig för att sluta dricka pga det. Att han säger till mig idag att han ska sluta. Jag försökte tänka ut ett svar... Jag har ju sagt att vi kan leva ihop om han inte dricker. Men jag måste ha ett svar om han skulle säga att han slutar nu och vill fortsätta ihop. För jag litar ju inte på det och dessutom har det gått tre månader drygt sedan vi beslutade att skiljas. Och han har druckit och tjafsat den här tiden regelbundet. Jag vill inte leva med honom även om han skulle sluta dricka nu. Vad säger man då? Att han måste flytta och vara nykter minst ett år först. Fast vet ni... Inte ens ett år räcker. Han har gjort det förut men börjat igen med åsikten om att man inte har problem om man kan sluta ett år (det året var för 10 år sedan och det lever han fortfarande på). Hans ord betyder ingenting för mig. Alls. Det är det jag får säga. Att jag helt enkelt inte litar på honom förrän han kan visa det. Och nu när jag skriver det så "hör" jag själv att jag inte tror att han klarar ett år ens nånsin igen.

Han är en alkoholist med noll sjukdomsinsikt och jag är så jävla less på att drabbas av det. Det är helt sjukt att jag som är nykterist dessutom lever med konsekvenserna av alkohol hela tiden. Det är orättvist.

Men jag kan i alla fall glädjas åt min egen nykterhet och att jag valt att skiljas från honom. Jag är ofta rädd att barnen ska komma i kläm och mår ganska (mycket) dåligt av det. Är rädd för konflikter med deras pappa. Är så rädd att deras kommande tonår ska vara besvärlig pga vår skilsmässa och deras rent ut sagt konstiga pappa. Är rädd att inte kunna vara bromskloss i deras konflikter med honom osv. Men å andra sidan så finns mitt hem alltid här helt fritt från konflikt och alkohol och felaktigt föräldraskap. Här kan de alltid pusta ut om det skulle vara svårt med deras pappa. Plus att jag sätter ribban för vad en relation får vara. En man får inte behandla sin partner såsom deras pappa behandlar mig.

Jag minns när mina egna föräldrar skildes. Jag var äldre än mina barn nu. Jag kom ganska mkt i kläm pga min pappa. Men fristaden jag hade hos min mamma var så värd det. Och jag valde tillslut att bara bo med henne. Hade mina föräldrar bott ihop än idag vet jag knappt om jag hade haft en relation till min mamma nu. Jag hade inte orkat befinna mig i deras gemensamma hem och min tonår hade varit jättesvår om jag levde med min pappa.

Nu är mina barn för små för allt för ärligt prat men om de upplever att deras relation till sin pappa är svårt i framtiden ska jag alltid berätta ärligt om saker och ting så att de vågar lita på sina känslor. Deras pappa är väldigt självisk och han är en sån typ som säger "har ni saknat mig?" när han kommer hem istället för att säga "jag har saknat er!". Han vill hela tiden ha bekräftelse. Till och med av barn. Han utövar ofta "silent treatment" och gjorde det mot vår äldsta son redan när han var 2 år. Det var helt vidrigt och jag borde kastat ut honom redan då.

Vet ni en sjuk sak. Trots att jag skriver allt detta och TYCKER allt detta så tänker jag i bakhuvudet "men han är snäll också. Han gör ju såhär och såhär och bla bla bla". I mitt bakhuvud sitter jag på allvar och försvarar honom från det jag själv skriver.

Men jag ska skriva ändå. För att försöka tysta rösten i bakhuvudet som ljuger för mig om att jag borde stanna med honom och sluta vara så negativ.

Nångång ska jag investera i mig själv och gå i terapi. Jag har så mycket att bearbeta. Och jag är rädd att mina egna underbara barn kommer att ha massa i bagaget också in i vuxenlivet. Men jag ska göra mitt bästa för att de ska känna att de alltid har en helt trygg plats hos mig där man får säga allt man vill och känna allt man känner.

Jag kan trösta mig med att de åtminstone inte har uppfattat allt som skett under åren. När de var yngre sov de genom bråken mannen startade. Nu när de är stora nog att förstå så lämnar jag. Och hoppas att jag lämnar i tid. Och hoppas att det inte blir värre i framtiden när vi ska samsas som skilda...

Det är nästan skickligt av honom att lyckas vara så självisk som han är! Att komma hem och förstöra filmkvällen för er, väcka barn genom att kräkas(!) och sedan öppna dörren på natten utan tanke på säkerheten. Nej fy fan. Det är dags för honom att flytta ut.
På riktigt, Lim, kan han inte bo någon annanstans i väntan på lägenheten? Det är ju inte hållbart som det är nu. Och han fortsätter att visa att han inte ens försöker förändra sitt beteende, trots att du nu är snäll nog att låta honom bo kvar och han vet exakt vad det är du har svårt för.
Tre månader är lång tid. Hur lång tid ska du ge honom?
Kram! Skickar en massa styrka till dig! ❤️❤️❤️

Både som pappa och sambo..Känner igen lite av beteendet när jag separerade från exet..Framför allt i fyllan..Dock störde han inte nattetid..Förstår lim att det inte är lätt att slänga ut någon, men ett samtal om hans agerande när han är nykter vore nog bra..Framförallt barnen som måste finna sig i detta..Vi vuxna kan ju välja om vi vill vara kvar i något dåligt..Största styrkekramen❤️

Usch stanna inte en minut längre än vad du behöver med denna man. Levde i 10 år med en sådan man, som trodde att han var gud och vi andra fanns för att behaga hans ego.
Skickar så många styrkekramar till dig// Strulan ❤️❤️❤️??

Lim

Knaskatten, miss lyckad och strulan, ni har rätt.

Det svåra är ju att när han väl dricker så har han glömt det vi pratat om när han är nykter. Det är väl det som är det största problemet just vid drickandet; att allt det som är viktigt plötsligt inte är det längre. Att det inte går att lita på att det man bestämt gäller längre.

Igår var jag ute och åt med några kompisar. Jag behövde det verkligen efter lång tid hemma med sjuka barn. Mannen var hemma med barnen, deras kompisar och så sin egen kompis. De drack öl. Jag kom hem strax efter 21.30. Jag var på gott humör för att jag fått lite egen tid med vänner så jag sa inget om ölen hemma.

Mannen och hans kompis begav sig ut så jag och barnen gick och lade oss. Jag hade svårt att somna så jag tittade på film till efter 1. Så som det blir när han är ute och dricker.

Runt 3.30 hör jag ytterdörren öppnas och så börjar mannen ropa på mig? Alltså från en annan våning. Sedan kom han i trappen till sovrummet. Han började säga att han älskar mig, att han ska begå självmord utan mig, att han vill dö. Jag vägrade kliva ur sängen för att gå och prata med honom men han låg i sängen och pratade och grät om vartannat. Tack och lov somnade han efter kanske 20-30 minuter och han började inte bråka.

Han är vaken nu och har mött mig helt utan nån form av insikt om att han åter igen väckt mig på natten sådär. Fokuset är på honom och att han vill ha min närhet även om vi flyttar isär. Vilket jag kan gå med på till viss del.

Nu till det positiva (och som antagligen utlöste nattens ångest hos honom)... Han står som etta på en lägenhet. Tänkte inte skriva det här ens för är rädd att jinxa allt. Men jag är så nervös och det är ett par dagar kvar innan vi vet om någon går om honom i kön.

Planerar i huvudet att säga så som jag skrev tidigare. Lägga upp allt det positiva för honom med en egen lägenhet. Alla fördelar med det.

Jag vet att det var alkoholen som gjorde att han bröt ihop inatt. Utan den hade han hållt gråten inom sig och jag hade nog inte vetat.

Det finns givetvis aspekter i allt som jag inte skriver om här pga anonymiteten men om jag kunde skriva det så tror jag många skulle förstå varför jag låter honom ta sån tid på sig. Eller varför jag måste det helt enkelt.

Det tar tid allting. Och jag inser att även när vi flyttat isär så kommer det behövas lång tid av att försöka hålla allt friktionfritt. Jag kommer behöva ta hänsyn hela tiden till hans krisande. Det är väl därför jag önskar att han blir förälskad i nån annan... Men men.

Håll era tummar för att jag har goda nyheter om några dagar.

Kram!

Håller tummar och tår, att han kan packa och sticka. Hoppas du förstår att du är i en riktigt farlig sits nu, man som dricker och inte vill lämna.
Skickar all kraft till dig och var rädd om dig och barnen ??// kram Strulan ❤️

Vi vet ju inte allt om din situation, men jag vet i alla fall att du är en klok och empatisk person. ❤️ Du gör säkert helt rätt i den sits du befinner dig i, så länge du inte äventyrar din eller barnens säkerhet eller får stå ut med alltför mycket på vägen.
Håller alla tummar i världen för att han får lägenheten och sedan flyttar ut! Det vore ju fantastiskt om allt kunde lösa sig snart utan några större konflikter.
Håll oss uppdaterade fina Lim. Kramar!

Har läst tillbaka en del i din tråd.

Vill bara säga att jag tänker på dig och hoppas förstås att allt snart ordnar sig till det bästa.

Du är bra, mycket bra, glöm aldrig det.

Kramar i massor till dig

Lim

Tack strulan, knaskatten, Ler och vinäger ♥️

Det har gått bra. Vi har fått goda nyheter angående lägenhet men jag känner mig inte säker förrän kontraktet är påskrivet.

Känner mig inte särskilt glad överlag just nu ärligt talat. Även om saker och ting går åt rätt håll. Det känns tungt.

Men det blir nog bättre snart. Det är bara att härda ut liksom.

Kram ♥️

Har du förmodligen fortfarande..Det verkar ändå som om att ju närmre eget boende för barnens pappa, desto säkrare börjar du känna dig..Allt blir mycket lättare sen..Framförallt att kunna leva utan alkohol i sitt hem..Och att barnen och du kan känna er trygga..Jag hoppas innerligt att bostaden nu blir hans???..Jag önskar dig allt gott, och att du alldeles snart får det lugnet du förtjänar..Skickar dig energi och styrka..??✨✨Du gör det så bra?..

Ler

Hmm , .. Lim det kan vara så att livet på ngt sätt kommer ifatt dig och det är därför det känns tungt .. Jag har också kunnat känna så , alla minnen och känslor .. Blicka nu framåt mot ljuset .. Snart är våren här ?

... med de glada nyheterna! Hoppas, hoppas att det innebär att du snart får bo ensam med barnen och ta tag i er framtid på riktigt. Försök upparbeta peppen och håll drömmarna om hur ni ska ha det vid liv. (Och påminn dig om varför det här är bra och rätt genom att läsa igenom några av dina gamla inlägg?)
Så glad att det nu verkar ordna sig äntligen!
Stora kramar! ?