av gros19

HI
fre, 2020-01-10 - 07:13

Jag förstår din rädsla! Vapen skapar bara en falsk trygghet och gör att det kan bli fruktansvärda konsekvenser utan att det egentligen var tanken.
Förstår att du vill plocka upp din son i famnen och vagga honom till sömns och rädda honom som du kunde när han var liten.
Jag förstår att du behöver prata med någon professionell för att fortsätta sortera och hantera känslorna.
På vår närmaste VC finns drop in tider hos psykolog. Hoppas att du hittar någon som du kan prata med.
Tänker på dig! ❤️

Förlorad själ
fre, 2020-01-10 - 22:55

Känner igen mig i din ilska, frustration, rädsla och besvikelse. Lider med dig att du ska behöva genomgå detta. Fruktansvärt. Finns här om du behöver prata. Känner även igen mig i känslan av att behöva skriva av sig allt. Vissa saker som man inte alltid kan prata med någon nära om. Nästan lättare att skriva ut det bland okända. Vi alla här bär ju på våra problempersoners svek,besvikelse och smärta. Tänker på dig och önskar dig allt gott. ?

Azalea
fre, 2020-01-10 - 23:48

Det är svårt att stå vid sidan av sitt barn och inte ha lösningar eller kunna hjälpa. Min son har mycket ångest och jag känner mig så hjälplös de perioderna.
Vore säkert bra om du fick gå och prata med någon dom kan hjälpa dig att sortera tankarna så du kan må bättre. På så sätt kan di vara ett bättre stöd för din son kanske.
Tänker på dig?Kram Azalea

gros19
sön, 2020-01-12 - 17:14

Tack för att ni skriver. Är just nu i ett vakuum känns det som inte mycket känslor alls, men jag inser vilken katastrof ett missbruk/beroende innebär, man t.o.m. dör av det. Ofattbart att det ska vara så svårt att ta sig ur ett beroende. När man läser här så inser man vilken kamp alla utkämpar både den som missbrukar och nära och kära. Då förstår man också hur viktigt det är att man bemöter varandra med kärlek. Vi sitter alla i samma båt, men utkämpar ofta en kamp mot varandra. Viktigt det inte är så för en dag finns kanske inte längre den man älskar. Detta innebär ju inte att man kan leva tillsammans, med ändå att man kan behandla varandra kärleksfullt.❤

Blade Runner
sön, 2020-01-12 - 21:24

Jag har inget tröstande att skriva annat än att visa att jag läser, begrundar och känner djupt med dig. Har du sökt hjälp nu så att du får komma till någon som kan hjälpa dig att hantera denna fruktansvärt jobbiga situation? Jag förstår att du befinner dig i ett vakuum, maktlös när man inte har verktygen varken för sig själv eller för honom. Tänker på dig och skickar styrkekramar. Blade Runner

gros19
sön, 2020-01-12 - 22:01

Jättetacksam Blade Runner räcker med att läsa, begrunda och känna djupt med mig. Mer kan jag inte begära. Det finns ingen lösning - iallafall kan inte jag se den. Vad det gäller psykiatrin har jag tappat hoppet. Vi har haft så mycket kontakt. Just nu känns det som en outhärdlig värld att leva. Vill min son ska vara hos mig hela tiden så jag vet att han lever. Det känns så onödigt att livet ska se ut så här. Hur eländigt livet än är brukar det ändå finnas något positivt. Finns det även under dessa omständigheter. Jag vill inte använda en sekund till negativt tänkande när jag är med min son, det är inte längre en självklarhet att han finns.

Blade Runner
sön, 2020-01-12 - 22:06

...livet kan vara. Ovissheten håller dig i ett järngrepp. Jag tänker att det finns individer där ute med exakt samma erfarenhet som du, kanske det kan lätta bördan att få tala med dem? Kram kram Blade Runner

gros19
mån, 2020-01-13 - 20:48

Hur kan man vara arg på någon som nästan tagit sitt liv. En sådan person är det ju "synd om". Får man vara arg på en person som det är "synd om"? Men jag är fortfarande arg. Tänk om man kunde säga vad man tycker, känner, upplever. Då skulle jag säga - hur kan det komma sig att det alltid är så synd om dig? Varför bryr du dig aldrig om hur någon annan har det? Det är många människor som ibland, till och med ofta känner att man inte vill leva, att livet är för svårt, men man tänker på vilka konsekvenser det skulle få för anhöriga om man valde att ta sitt liv. Så tänker inte du. Hur kan det komma sig? Allt detta är elakt ? eller ...........

Sedan kommer tankarna, men han har det nog värre än alla andra. Det stämmer han har haft det väldigt svårt pga olika omständigheter. Han har idag inte jobb, flickvän allt det som som tillhör ett vanligt liv, men jag upplever att det idag finns förutsättningar för det när han är frisk, men är han det? Han har ju visat symptom som visar på att han stundtals är psykotisk. Vet inte om det beror på missbruket.

Upplever att jag klarar inte att svälja allt jag egentligen vill uttrycka. Dubbla känslor men det är som dom positiva endast kan komma fram när man uttryckt allt det nagativa jag bär på. Jämför när jag jobbat inom missbruksvården. Att tala om dom negativa konsekvenserna av drogerna fungerade inte särskilt bra. Om man däremot bad personen beskriva vilka positiva effekter drogen har och bara lyssnade, så när det positiva var uttömt kom automatiskt det negativa med drogen. Att man själv fick uttrycka det hade självfallet en helt annan effekt. Okej om jag är elak får jag acceptera det. Det är bara uttryck för ett ohanterligt lidande och att skriva det här skadar ingen hoppas jag. Tack för att jag får skriva och för att någon läser det.

Ullabulla
mån, 2020-01-13 - 21:35

Du skulle vända fokus till dig?
Som vi råder andra till.
Just nu är det dig det är synd om,du lider enormt av att ha en sjuk son.
Och inget kan du göra.

Dvs vänd på perspektiven om du klarar det.
Han har nog av sitt eget lidande,han behöver inte ditt också.
Behåll det för dig själv,rasa ut och slå på en boxboll eller vad som helst.

Beroende förgiftar så många mer än den som missbrukar.
Men använd dig av det giftet,gör om det till den ilska och sorg det är och sörj.

Han kan inte ta emot den.
Man vill rikta det till den som äger den.
Tvinga den tillbaka till sin källa på något sätt.
Men det låter sig inte göras.

Lider så med dig och förstår dig så innerligt.
Hur kunna leva med vetskapen att ens barn inte vill leva, det är en omänsklig och orättvis börda.

Jag minns när mitt ex(som nu är död) drack som mest.
Min enorma vanmakt och insikten i att inget jag gjorde eller sa kunde påverka hans nedåtgående spiral.
Han var en spillra och jag gick redan då igenom det sorgearbete som jag nu upprepar.
Att släppa taget om en levande människa låter sig inte göras.
Men man kan försöka skapa såpass mycket distans att man i alla fall överlever.

gros19
tis, 2020-01-14 - 01:25

Tack för att du läser och allt du skriver. Du skriver om omänskligt och orättvist lidande och det har jag upplevt framför allt omänskligt lidande. Tänker på det du skrivit och jag ska dra lärdom av det. Det är dock en sak jag inte kan acceptera och det är att enbart överleva. Jag vill leva och känna att jag har ett bra liv. Känns som jag inte har rätt till det.

Ullabulla
tis, 2020-01-14 - 07:34

Valt eller hamnat i missbruk.
Så är du den som bär skulden då du är hans mamma?
Så länge han lider så måste du lida?
Eftersom han är din son så måste du ha gjort något allvarligt fel?
Därför måste du straffas med att vara olycklig och i lidande?

Skam och skuld är starka känslor.
Men om du kan lyfta dig lite över det och se hur du bäst gör nytta.
För honom och dig själv.
Som lycklig eller olycklig.
Som livsglad eller arg.
Osv osv.

Separera dig från hans liv.
Sörj hans livsval och elände.
Se på vad du kan göra för att lyfta ditt eget liv något.

Jag hade navelsträngen ikopplad till exet.
Jag hade samma sjukdomssymtom när han var sjuk nu på slutet.
Jag visste när han tog återfall trots att han satt flera mil från mig och vi inte hade talats vid på flera dagar.

Så att lida med den som lider är mänskligt,men förstås helt meningslöst.

Jag har inga vettiga råd att ge egentligen.
Men ta hand om dina känslor i det här.
De är dina att äga.
Bejaka dom och plåga ut dom ur kroppen om du kan.

HI
tis, 2020-01-14 - 07:55

Och känner med dig även fast jag inte kan föreställa mig hur du har det.

Jag hoppas att du klarar av att hitta mening med DITT liv i det här fruktansvärda och sorgliga du går igenom. Sortera tankarna och tar dig upp till vattenytan igen. Jag har god erfarenhet av psykologer men inte på psykiatrin utan på V C och privata aktörer. Sortera för att kunna släppa några av de stenar som håller en kvar nere på havsbotten.

Du finns i våra tankar, gros19. Vi är många som läser och känner med dig. ❤️

Nordäng67
tis, 2020-01-14 - 08:20

kan man ju läsa i böcker och artiklar som handlar om människor och relationer. Lätt att förhålla sig till, ta till sig och känna om det handlar om situationer som håller sig inom ramen för sånt som är "vanligt förekommande". Alla vet någon eller några som har råkat ut för otrohet. Råkar man själv ut för det kan relatera sina känslor till andras känslor. Hen kände sig också sviken precis som jag gör typ. Inget förbjudet eller onaturligt i dom känslorna. Men känslorna man känner när en person man står nära försöker eller lyckas ta livet av sig är svårare och mer skamfyllda. För man känner inte bara sorg. Min mamma försökte ta livet av sig i början på sommaren 2018. Hon låg sedan inlagd i dryga två månader och var med andra ord "i tryggt förvar". Då kom känslorna kan jag lova. Allt från att jag kände mig topp tunnor rosenrasande på henne, verkligen hatade henne till medlidande så jag trodde hjärtat bokstavligt talat skulle brista och skuld. Medlidande kändes politiskt korrekt men att känna hat kändes inte okej/korrekt. Hat känns typ aldrig okej. Hade tankar som gick ut på "är jag psykopat"? För att i nästa stund tänka att min mamma är psykopat som utsätter anhöriga för detta. Så jag förstår dina känslor inför dina känslor. Att distansera sig är lättare sagt än gjort men det går och är väldigt befriande. Kram

Adde
tis, 2020-01-14 - 11:38

fylls av sån respekt och värme när ni alla skriver här om det svåra i livet och om det som anses "förbjudet" ! Ni har sån kunskap, sån mänsklighet, så jag blir helt blank i ögonen <3 Ni gör ett fantastiskt jobb med er själva och för oss andra som läser !

Tack av hela mitt hjärta !

Självomhändertagande
tis, 2020-01-14 - 17:07

Jag läser och jag kan sätta mig in i många känslor.

Jag har väldigt många års erfarenhet som patient inom psykiatrin. Jag har varit suicidal förr och då visste jag inte om min sjukdomsbild med bipolaritet. Nu har jag inte behövt vård på väldigt många år, men jag är uppdaterad via mitt nätverk hur det ser ut. Det ser inte alltid bra ut, men om det är som du beskriver det i #41 så är det kanske bättre med inläggning och "förvaring" än att han ska vara ute och vara paranoid. Det låter som han behöver utredas och få läkemedelsbehandling efter symtomen. En LPT, lagen om tvångsomhändertagande?

Jag hade en vän som ofta blev hämtad av polis och inlagd via LPT. Han finns tyvärr inte idag. Jag har gått igenom hela registret av skuld, arghet och sorg. Varför tog han livet av sig? Det tog några år innan jag förstod honom. Han kämpade så mycket mer än alla andra jag känner. Han hade en god ekonomi och han hade bra förutsättningar, men som många vet så är inte pengar allt. Utanförskap kan vara värre. En längtan om att tillfriskna är stor. En psykiatri som bara pumpar in mediciner.... Jag har sett för mycket och jag förstår varför en del människor väljer att avsluta sina liv. Det borde inte alls vara så.

Det behövs mer länkar mellan anhöriga och vård.

Vi lever i ett land där människor gör skillnad på psykisk sjukdom och somatiska sjukdomar och även beroendesjukdomar. Så länge människor fortsätter att göra skillnad så kan det vara väldigt svårt att vara den som har en psykisk diagnos. Det är inte en ursäkt, men jag har sett så många öden där samhället sviker och vården gör skillnad på sjukdomar.

Jag har kommit fram till att jag är ytterst ansvarig för mig och jag har haft tur som har haft förstånd och en möjlighet att investera i min hälsa, för det är inte samhället som investerar i den.

Nu för tiden får jag höra från flera som insjuknar i olika psykiska tillstånd att de förstår vilket heltidsjobb jag har haft genom åren. Det är ett heltidsjobb att kämpa, både för den som är sjuk och för den som är anhörig.

En får vara hur arg som helst, men jag skulle inte säga det till den som är sjuk. Den har det tillräckligt svårt ändå. Det är bra att du skriver här. Jag vet inte om jag bidrar till något. Jag vet bara att jag inte skulle ha levt utan min mamma och jag vet att det är bara henne jag vill hjälpa, om jag kan, när jag har överskott av energi.

För det var ingen annan i mitt nätverk som gjorde något.

När det är absolut kris, då ska en ringa 112. Mind har en självmordslinje och det finns även mobila team inom psykiatrin i vissa delar av landet, de åker hem till den som mår dåligt. Det skiljer sig en del vart en bor någonstans. Alla kommuner har inte mobila team, vilket borde finnas.

Ullakarin Nyberg är suicidexpert. Googla henne på youtube och se föreläsningar där en kan få tips hur en kan agera för att förebygga suicid och hur en kan ställa frågor till någon en är orolig för.

Vi är alla ansvariga att ta hand om oss själva. Om vi inte orkar ta tand om de sjuka anhöriga så måste vården ta över och för att vården ska ta över så måste vi orka se till att vården faktiskt tar över. Vi kan behöva "tjata".

Jag har vid ett tillfälle varit med om ett skarpt läge som anhörig. Utan min egna erfarenhet så hade förmodligen inte min vän blivit inskriven och det finns en risk att den vännen inte skulle finnas idag.

Med det vill jag säga att det är jättetufft att vara anhörig och är det skarpt läge så är det skarpt läge.

Alla känslorna som uppstår i situation och efter får komma sekundärt, om det är skarpt läge. Det var väl det jag ville säga.

Jag önskar dig all återhämtning, eget samtalsstöd och så önskar jag att din son får stöd och hjälp. Jag tänker att han är så inne i sitt missbruk så han kan inte se hur du mår. Det är du som sätter dina gränser för vad du orkar och hur mycket du vill göra för honom.

Kämpa på! Kräv hjälp av vården och först måste du söka den själv, för den kommer inte att söka upp dig.

gros19
tis, 2020-01-14 - 20:37

Har gett upp vad det gäller psykiatrin efter många, många år. Samtal med psykologer, terapeuter, skötare osv, men inget har förändrats. Vet inte om det finns någon medicin min son inte prövat. Melantonin är det som hjälpt honom bäst, den har åtminstone hjälpt honom att somna. Missbruket är sekundärt vill jag säga ett sätt att döva ohanterliga känslor. Alkoholen för att våga ställa sig på spåret.

Jag ringde psykiatrin i samband med att han skrevs ut eftersom jag ansåg att LPT var tillämpligt, men jag var inte påstridig för jag vet hur det går till. Han har varit intagen på LPT tidigare och fått frågan om han mår bättre av att vara inlagd. På denna fråga svarade min son nej och därmed hävde man LPT. DOM KAN INTE HJÄLPA HONOM, men som du säger kanske förvara. Just nu har jag inget hopp. Ska också säga att min son har en egen lägenhet och det är ett sk skyddat boende för personer med missbruk och psykisk störning. I angränsande fastighet finns personal som har viss koll utifrån deras förutsättningar. Har inget att klaga på vad det gäller dom, är engagerade i att hjälpa honom i det dagliga livet. Problemet är att han ibland är paranoid och rädd för att vara i sin lägenhet.

Jag körde hem honom idag och när vi var nästan hemma hos honom så drog han en lång ångestfylld suck. Det gjorde ont i mig för jag insåg hur plågad han är. Sedan säger han - jag hoppas att jag nån gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om. Bad honom berätta nu, men det ville han absolut inte göra. Till slut sa han att "jag ska fundera på det". Undrade om han berättat för någon och det fanns en psykiater han berättat för. Han bär på något upplever jag, något väldigt plågsamt, verkligt eller inte och han är mer eller mindre självmordsbenägen alltid. Dock har han aldrig gjort något så drastiskt som att ställa sig på spåret. Känner ingen akut fara just nu, men ......... Mind försökte jag få kontakt med igår, men efter att väntat minst en halvtimme på chatten gav jag upp, men kommer att försöka igen,

Jättetacksam för att ni läser och skriver och alla råd jag fått. Ska googla på Ulla-Karin Nyberg. Om det nu brister så mycket inom psykiatrin så är det ju oehört värdefullt att det finns människor som du, Självomhåndertagande. Läser flera gånger vad ni alla skriver och försöker ta till mig det ni uttrycier så klokt och kärleksfullt. ❤

Självomhändertagande
tis, 2020-01-14 - 23:30

Jag läser och förstår din situation mer än du tror. Jag tänker att kommunerna har några funktioner som du kanske inte känner till och som kan vara värt att kolla upp. Boendestödjare och de kan ha olika uppgifter, som att gå ut och fika, gå en promenad eller hjälpa till så att vardagsaktiviteter blir av, som att städa för exempel. Det borde gälla även om han har ett boende med personal. Ett personligt ombud som kan avlasta ibland. Vissa kommuner har anhörigstöd och kanske de kan erbjuda dig något som du inte känner till.

Det behöver talas ännu mer om psykisk ohälsa och jag vet hur jobbigt det kan vara om en har varit med om något jobbigt. Det är bra att han har pratat med en psykiater om det som han tycker är svårt att berätta för dig.

Det finns också något som kallas krisplan inom psykiatrin och det tycker jag att han ska ha! Om en människa har psykisk ohälsa och upplever självmordstankar mer eller mindre så är det bra att ha en plan för dig och för honom och för er tillsammans.

En krisplan som upprättas för att han och du och kanske andra i hans närhet behöver känna till, hur ni bör agera vid kris. Psykiatrin ska upprätta en sådan, om ingen är gjord behöver en "tjata". Alla känner inte till det och det bör ingå i vårdplanen, som också bör finnas.

Att ha en krisplan att följa skulle kunna förhindra att han faktiskt ställde sig på spåret när det blev kris. Att själv veta hur en ska agera när det blir allvarligt och är kris. Med en krisplan som finns tillgänglig och upprättad tillsammans med sin behandlande psykiater kan hjälpa den som är sjuk att faktiskt följa de punkter som står där.

Det kan vara att själv ringa till Minds självmordslinje eller att ringa 112, eller besöka en psykakut. Eller om det finns något annat som kan lugna i stunden. Finns det kanske något sätt en kan förebygga själv?

Att förbereda sig så mycket som möjligt. Då har både du och han gjort allt ni kan. Det kan minska din oro.

Du kan även söka upp patientföreningar och ta del av den erfarenhet som finns där.

Förstås så tänker jag att du också ska ta hand om dig själv! Som vi alla behöver göra här!

Du kämpar bra, men ge aldrig upp vill jag säga till dig och jag hoppas att du kan få några goda råd genom Mind nästa gång du hör av dig till dem.

gros19
ons, 2020-01-15 - 00:35

Tack för alla förslag du anstränger dig verkligen för att hjälpa till. Det finns mycket olika insatser och jag upplever min son fått väldigt mycket hjälp, men det är något som fattas. Han vill inte medverka dvs göra det bästa av situationen.

Ärligt talat förstår jag det inte men det är som om det ständigt är kris. Han får aldrig ro upplever jag. Mediterar väldigt mycket och
det ger väl ett tillfälligt lugn. Det är som att han bär på något oehört plågsamt och så länge det finns inom honom är han inte motiverad till förändring - lite som vad spelar det för roll om jag har jobb, vänner m.m. om jag ändå inte mår bra.

Han tror nog inte att det finns någon möjlighet för honom att må bra och jag förstår ingenting känns det som. Åren går, han är 32 år och jag förstår fortfarande inte vad som är fel och han vill inte berätta. Osammanhångande kanske det jag skriver men vet inte riktigt hur jag ska förklara. Kanske också ska säga att han har diagnoserna störningar i autismspectrat och ADD. Han har fått mycket hjälp även boendestödjare, men för honom var det mest ett störande moment. Det är som att han inte är mottaglig för hjälp.