Helt ny, behöver bara skriva av mig och hitta någon form av stöttning. Min far är alkoholist, jag har suttit i timmar av terapi med honom och på olika hem. Vi har forfarande en otroligt skev relation och jag har lovat mig själv och min familj att inte bli så.
Man blir fartblind fort. Konstaterade efter x antal av minnesluckor, smygdrickande av slattar i barskåp, trolig rattfylla då jag kört barn till skolan, kräkts i tystnad för att ingen ska märka osv att nu får det nog vara bra. Det är en så stor sorg, jag älskar alkohol, jag älskar kreativiteten och känslan efter min flaska vin. Men ångesten och tankarna kommer ikapp till slut. I förrgår tog jag äntligen tag i någon form av stopp här. Jag ringde en självhjälpsgrupp. Jag har mailat dem flertalet ggr under de senaste fem åren men alltid fått svaret jag skulle ringa dem, vilket jag aldrig vågat. I förrgår tog jag steget ut. På fredag denna vecka ska jag träffa dem för en första information. Jag är fortfarande livrädd jag kommer att ta mig ur det på något vis, inte fixa det.
Jag är en klassiskt högpresterare, allt eller inget av allt i livet. Alkoholen slår oavsett samhällsklass och jag skäms så fruktansvärt. Just i denna stund är det otroligt svårt att inte bara halsa i mig glögg eller bara vad som helst för att återigen döva känslor. Sömnen de senaste två dagarna är vidirigt dålig. På dagarna skakar jag, svettas och har en huvudvärk utan dess like. Smärtan då man inser det är över. Min älskade relation med speciellt vinet.