av uddda

Rolf
fre, 2020-01-24 - 18:04

Det går framåt. En månad nykter, fortfarande sugen på A men på ett annat sätt. Alla triggerpunkter finns kvar stress, jobbiga situationer, bråk, press, fredagskännslan o.s.v. Men det blir lättare och lättare att slå bort känslan. Vill inte på något sätt komma tillbaka till alla den skit som jag har gått igenom för att komma hit.
Är nöjd nykter. Nu ska jag köpa ostbågar o moffa. Det får bli mitt fredagsmys

Kram på dig.

uddda
lör, 2020-01-25 - 00:25

Är jag ensam i mitt tankesätt eller är det tankar andra haft? Idag har jag druckit två glas vin, men skillnaden idag än för några veckor sen så har jag mkt mindre ångest nu, hur ska jag ta detta? Jag hade inget typ mål bara en vilja, men kanske för att jag lämnade lever prover idag o är rädd för svar jag kan få nästa vecka? Skulle jag få veta att jag återigen har dåliga värden skulle jag absolut göra något åt det, kanske lite därför jag känner att jag borde "passa" på för att jag är orolig över att jag har rätt i lite vad jag faktiskt känner??

uddda
lör, 2020-01-25 - 23:28

Vi kommer väl alltid att hitta anledningar till varför det skulle vara okej att dricka. Även om vi så väl vet att det kanske inte är så okej för just oss. Men i denna ensamhet så har jag bara A, andra skulle se det som en fara o en enormt stor risk att hantera ensamhet o mörkret så här. Jag ser det som min enda räddning o mitt enda ljus o min enda vän. Hur sorligt o skevt det än låter så håller A mig vid liv just nu. Jag kan inte ens försöka hålla mig borta längre för jag vet ej om jag är redo eller stark nog för en nykter verklighet.

Rolf
sön, 2020-01-26 - 00:30

Läste igenom hela din tråd och jag förstår att du känner en smärta av många runt om dig har gått bort och inte finns i din närhet längre. Det är en del av livet som jag förstått och för en del kommer det tidigt, plötsligt och oväntat. I synnerhet idag då människan lever länge. Undrar vad det är i dig som får dig att tro att din saknad och sorg över de förluster du har haft är det som definierar dig? Varför känner du dig så ensam? Med all den livserfarenhet som du har med alla minen och historia som du besitter så undrar jag om det inte är en god grund till att ta dig ur din ensamhet, att hitta vänner att dela dina tankar och liv med? Vad är det som hindrar dig från att ta dig ur din ensamhet?

Med eller utan vin så blir vi inte mindre ensamma utan att vi faktiskt tar tag i det, eller?

Kram på dig.

uddda
sön, 2020-01-26 - 01:12

Jag förlorade mig själv totalt i en deppression som va svårare att ta mig ur än jag någonsin trott. Jag fick klarhet o en helt annan syn på livet o fick känna av mitt riktiga mående o en verklighet jag försökt fly hela mitt liv, efter diagnoser, rätt medicin o utan droger.

En realitycheck o påminnelse
om allt jag hela livet tryckt undan när det kommer allt från uppväxt på instutioner, en mor med psykiska problem, utnyttjande fysiskt o psykisk, en förlorad barndom, med ett upprepande svek av vuxna o olika insatser i samhället. Ett missförstått barn, som aldrig blev hörd, har satt sina spår.

Jag träffar inte nytt folk för vill inte presentera någon jag inte ens själv känner eller förstår.

Livets gång absolut, en mormor som va gammal är förståligt. En far som missbrukat hela livet va bara en tidsfråga. Men att förlora sin faster via aktivdödshjälp o en lillebror som valde att hänga sig är det svårt att förstå, ta in o hantera. Att försöka förstå meningen med livet o valen vi gör även om jag ändå typ förstår. Det är frustrerande.

Jag bor i samma stad som min mor men vi har ej haft kontakt på över 5år. Jag vill inte heller. Idag står det klart, tydligt, permanent i mitt livs arkiv att jag ej vill min mor o syster ska få ta del av min död på något sätt o det krävs en del att va så säker som jag är i mitt beslut.

Att bli lämnad av en kärlek man gjort alla dessa förändringar jag aldrig trodde va möjligt ens gjorde allt till ett helvete då han lämnade mig pga han ej såg någon framtid pga mitt mående o att jag ej gjorde "tillräckligt" (detta tog slut för snart 5mån)

När jag säger jag är ensam, menar jag ensam, jag har inte ens en någon riktig 112 kontakt o tänker ofta hur lång tid det kan gå innan katten börjar tugga på mig eller någon ens reagerar. Det är min ensamhet, min vardag, min verklighet. Att varje kväll hälla upp extra mkt kattmat, fyllt i färdigt o klart ett vitt arkiv o börjat rensa ägodelar för där ej finns någon som tar hand om det om jag skulle bli påkörd av en buss eller skjuten på stan.

Sorgligast är nog att jag fyller "bara" 31år om cirka 2 veckor o ändå känner jag mig "nöjd" o klar med livet jag levt, utan ångest eller skuld.

Day by day!

Rolf
mån, 2020-01-27 - 16:14

Tänker att vi själva har ett val med tanke på hur vi ser på det som har hänt. Är vi vi ett offer för omständigheterna eller kan se att vi har erfarenheter, jobbiga och bra, som gör att vi är starkare än innan?

- Du har kunskap som har lett till att du idag äter rätt medicin istället för att ta droger (antar att du inte menar A här utan andra droger)
- Du har en brokig uppväxt med en omgivning som inte har gett dig de bästa förutsättningarna, ändå har du rest, upplevt massor av bra saker i ditt liv, vilket du med skinn på näsan kan se fram emot att fortsätta att göra.
- Du vet vad sorg är och saknad av närstående som inte längre finns i ditt liv, de kommer alltid finnas med dig och de erfarenheter som de har givit dig. Även om de inte finns så finns de hos dig i allt det som du har lärt dig av dem.
- Du har integritet att säga nej till familjeband som längre inte ger något. Vilka har styrkan att kunna göra det? Det finns inte någon som helst skyldighet eller kontrakt som säger att bara för att det är din mamma eller syster så ska du fortsätta att umgås. Det är ditt val och all respekt för detta!
- Att bli lämnad av sin kärlek för att han ansåg att du inte gjorde tillräckligt . När blev det hans ansvar om vad du ska göra och inte göra? Det är ditt ansvar allena och det är du som bestämmer över ditt eget mående. Hans förlust om han inte vill vara med dig.
- Att inte har några kontakter över huvudlaget utöver en falska vin. Jag tror inte ett dugg på att du på allvar tror att det är den bästa vägen som du ser framför dig. Att vara 31 år och ha den erfarenheten du har är världens tillgång även fast den har varit smärtsam, du skulle kunna föreläsa, jobba med anhörigstöd, skriva en bok, hjälpa andra. Nu säger jag inte att det är just det du ska göra, men jag menar på att du har massor av kunskap och livserfarenheter som är något som du kan stå på och gå vidare ifrån, undra hur många situationer som du har stått inför som de flesta människor skulle vare helt handfallna inför.

Tycker inte att det är sorgligt någonstans att du är nöjd, det finns så mycket mer och ser fram emot dagar där du kan bli än mer nöjd.

Day by day.

uddda
mån, 2020-01-27 - 20:48

Verkligen TACK, jag vet inte hur jag ens ska försöka förklara vad fint o uppskattat varenda ord du skrivit är. Men vet jag kommer läsa om det väldigt många gånger, jag vet att du har så rätt så även om det är svårare vissa dagar, jag vet jag kommer ta till mig o göra vad jag kan med vad jag har, när jag orkar o finner energi. Tusen TACK! ??? Kram..

Rolf
ons, 2020-01-29 - 09:27

Härligt att höra. Hur får du energi? Vilka är dina energitjuvar och vad är det som ger dig energi? Vad behöver du göra för att skapa dessa förutsättningar? Vad kan hjälpa dig, vad är det som hindrar dig?

Kram

uddda
tors, 2020-01-30 - 22:32

Oroa er ej! Skriver mer imorgon bara varit mkt just nu. Hur går det för er? Dagar, känslor, tankar?

Kram ?

uddda
lör, 2020-02-08 - 19:30

Men jag vet inte riktigt hur jag mår, inte heller hur mina tankar går. Jag hinner inte riktigt med o blir så otroligt stressad psykiskt. Jag har haft så mkt inbokat dem senaste två veckorna. Har varit möten, besök med lss, sköterska, sjukgymnast, tandläkare, läkare, godman, kontaktpersoner, fixat med papper, pengar, räkningar, apotek, planering. Är klar med två veckor antibiotika, men alla mina provsvar kom tillbaka normala från vc, det va skönt! Men ja det har varit fullt upp o jag är helt slut o tyvärr så stressar jag ner med A.. Jag vet det inte är det bästa, men vad jag har när jag känner mig som mest ensam. Jag försöker bara ta dag för dag just nu. Har bokade möten nästa vecka sen fyller jag år vilket jag alltid tycker är otroligt ångestfyllt. Men antar det bara är att kämpa på!

Tusen tack för tanke Rolf!

Hur går det för dig? Er?

Kram ?

uddda
mån, 2020-02-10 - 20:30

Jag vill inte känna att A är det enda jag har som stöd eller som vän, jag vill inte känna att jag "måste" för att klara mig, jag vill inte må dåligt för jag kämpar emot. Jag vill inte må sämre för att jag faktiskt lyckas stå emot. Men ändå är du A min bästa vän o min trygghet i den verklighet jag lever i o det är så så sorligt o otroligt jäkla frustrerande..

Dee
mån, 2020-02-10 - 21:21

Jag sticker in huvudet hos dig med anledning av att jag såg ditt senaste inlägg här ovan och kände igen mig lite granna.
Jag vill bara skriva till dig att med tiden blir det bättre.
Det låter osannolikt, jag vet, om någon sagt det till mig då hade jag kanske blivit arg rent utav.
Du skriver att alkoholen är din vän, ditt stöd och din trygghet i den verkligheten du lever i. Det kan kännas så, jag vet, min bästis hette vitt vin och levde i symbios med mig under många år innan jag till sist insåg att det är ju pga min "bästa vän" jag mår såhär dåligt.
Alkoholen må finnas där som en tröst och en avslappnande belöning i början, men det den gör är att den sakta men säkert distanserar dig från omvärlden, skapar fler tomrum i din själ som behöver fyllas med ytterligare alkohol, ser till att komma emellan dig och dina vänner/familj för att få dig i ett ännu starkare grepp.
Och när allt skiter sig, då står den där flaskan där.
Men, om man kan lyckas se förbi det, och blicka tillbaka till tiden innan man blev bästis med sin flaska så ser man oftast ganska tydligt vilken personlighetsförändring man genomgår när man börjar dricka.
Det är samma personlighetsförändring man raderar ut när man slutar dricka.
Det tar tid att vänja sig av med alkoholen, och hitta andra alternativa vägar att gå och hantera känslor på, men det går. Tro mig. Det går om man bara är villig att stå emot den där överjävliga perioden av både sorg, saknad och vanemönster som ska brytas.

Mod och styrka, A är inte vår bästa vän utan vår mörkaste demon till fiende.
Dee

uddda
mån, 2020-02-10 - 21:58

När ni hittar hit o sticker in, när ni säger ert eller delar era tankar o funderingar så gör det självklart skillnad hos mig ska ni veta. För när man skriver här utan tanken på att någon ska läsa eller lägga någon större energi på det o man mer ser detta som ett ställe att få ventilera ett samtals ämne som för andra kan vara "tabu" eller svårt att förstå så känns det lite extra fint att komma in o faktiskt se att någon läst, gillat eller tagit sig tid att skriva en rad eller två. För jag är ensam o ja jag tröstar mig tyvärr just nu med A extra mkt, men jag går också in här dagligen, läser o skriver o det är la kanske alltid en start.. Tusen tack alla!! Jag vill även ni skriver här vart ni är, hur ni mår o går igenom.

Kram ?

Andrahalvlek
mån, 2020-02-10 - 22:24

Så här tror jag att det funkar för de flesta av oss som har problem med alkohol:

1) Inse problemet fullt ut - utan att förneka/förminska/dölja.
2) Verkligen bestämma sig för att sluta dricka, och verkligen vilja det. (Även om risken förstås finns för återfall.)
3) Göra det, och ta en dag i taget.

Det tog MÅNGA år för mig att ens ta steg 1. Jag ville ju verkligen inte att det skulle vara så illa. Jag ville inte vara ”allergisk” mot alkohol. Men till slut kände jag mig tvungen att inse fakta.

Jag försöker att inte tänka ”aldrig mer”, utan jag försöker istället påminna mig om att ingenting blir bättre med alkohol i kroppen - för det slutar aldrig med 2-3 glas. Aldrig. Det spårar nästan alltid ur på något sätt. Skäms som en hund över vissa ”urspårningar”. Tonårssynder är okej för mig, men inte ”medelålderssynder”.

Jag försökte verkligen begränsa mitt drickande, från och till i många år. Funkade några veckor, slutade förr eller senare i katastrof. Det tog evigheter för mig att ta första steget - att inse fakta fullt ut.

Det får ta tid, ta den tid du behöver. Läs och skriv här på forumet. Låt dig inspireras och avskräckas.

Och slå inte så hårt på dig själv, du är bara mänsklig. Kram ❤️

Rolf
fre, 2020-02-14 - 00:16

Jag är nyfiken på din känsla av ensamhet som du löser med hjälp av vin, hur går dina tankar kring det? Beskriv din cykel av känslan som du har och hur vinet får dig att känna före, under och dagen efter. Hur börjar cykeln om? Blir det som du har tänkt dig? Finns det andra sätt, vägar, val? Vad behöver du för att välja nya spår? Tror att du kan hitta många svar på vad du själv vill och hur du tänker dig att komma vidare med din ensamhet. Eller?