av Anonym15366

Anonym15366
lör, 2020-02-08 - 10:17

Väldigt hög ångest. Gråter lätt. Oro.

Varför? Är det nån annan som mår/mått såhär, en månad in i nykterhet?

Jag är i grunden en glad, positiv och energisk människa. Vill inte kännas vid denna ångest.

LillaVideung74
lör, 2020-02-08 - 11:02

Läst lite i dina trådar, hög igenkänning på mycket...

Känner också igen mig i de känslor du har idag med oro, ångest och lätt till gråt. Kämpat med detta under höst/vinter och med att försöka stå ut med/vara kvar i dessa känslor utan att dricka. Tufft. Tycker inte om mig själv när jag är sådan. Har väl också en bild av mig själv som en glad o positiv människa.

Har inga svar el lösningar men ville skriva några rader ändå. Kanske är detta känslor som funnits obearbetade inom oss hela tiden men dämpats med alkohol o nu slår tillbaka med full kraft o prövar oss?

Många kramar till dig från mig❤️

Andrahalvlek
lör, 2020-02-08 - 13:02

Det är verkligen tydligt att resan går upp och ner ? Men huvudsaken är ändå att den går framåt! Att acceptera att man har problem med alkoholen är nummer ett. Att verkligen bestämma sig för att sluta dricka är nummer två. Men sen börjar nog det allra jobbigaste, att ta ett steg i taget, ramla i diket, kravla sig upp igen osv.

Se klart
lör, 2020-02-08 - 13:33

Från mig. Tror att utmärkande för i grunden positiva och glada människor- är att lite sorg, eftertänksamhet, och några tårar hör till. Life as we know it.
Sen har vi, många av oss, gjort vårt bästa för att radera ut den halvan.
Jag tänker att livet försöker visa upp sig i sin helhet, av upp och ner.
Att det är ett led i att bli frisk.
Heja dig nu.

Anonym15366
lör, 2020-02-08 - 14:08

Tänk så värdefullt att få prata med ”likasinnade” såhär! Tacksamt!

Jag fick en tanke idag. Mitt i ångesten. ”Jag lär känna mig själv. Utan den dämpade delen. Hela jag. Jaha, är det såhär jag verkligen är? Oj, jag har så mycket att jobba med!”
Tur att jag har terapeuten! Och er! Ska även kontakta en gubbe som tydligen jobbar med traumabearbetning. Ska höra hur han tror han kan hjälpa mig.

??

Anonym15366
sön, 2020-02-09 - 19:56

Huuu...jag har verkligen dippat i helgen. Vaknar med hård ångest som knyter ihop varenda muskel i rygg, nacke, axlar, käke.. får tårarna att forsa och tankarna bli svarta. Rädsla och oro. För framtida flygresa i sommar. Sjuklig fobi. Som gör mig deppig. Vad händer? Jag är en glad människa!!! Varför varför måste denna jävla fobi förstöra mitt liv? Jag är så himla rädd att jag vill fly. Jag vill avboka familjens resa. För många flygolyckor på nyheterna. Senast ett plan som brutits av i flera delar. Skräck! Min mardröm. Jag har fastnat i denna skräck. Jag förstår varför jag har druckit som jag gjort. Jag är ju helt koko! Är det såhär jag är? Livrädd och begränsad?
Idag är en sån dag. Jag vill bo själv. Ensam. Orkar inte vara en som sätter käppar i hjulen för familjens planer. Börjar känna mig som en börda. Och blir rädd för dessa tankar.

svagis
sön, 2020-02-09 - 20:17

Jag gillar inte heller att flyga. Flyger sällan och då alltid med en 15 mg Sobril i mig. Har för mig att du skrev att du också använt dig av den metoden - varför oroa dig nu när du har en lösning? Visst plan går sönder i tre delar men det är fortfarande den säkraste metoden att transportera sig.

För mig har oro och ångest varit en ständig följeslagare genom livet. Har kunnat oroa mig för saker som är så osannolika att när jag berättat om det har andra fått ett skrattanfall för att sen be om ursäkt när de förstår att det är min verklighet. Allergier, sätta i halsen (både jag och barnen), flygkrascher, plötslig hjärtsjukdom (jag), terrorattentat osv osv osv. Den där oron har ätit upp mig tidigare. Men sen jag började med 20 mg Paroxetin (SSRI) varje morgon går den att hantera. Den där ovanligt höga grundångesten som jag tydligen föddes med har blivit hanterlig för mig och det är en sån lättnad.

Så om du inte redan tar SSRI (då kanske du behöver justera dosen) så är det mitt bästa tips till dig. Skit i alla om och men, prova och utvärdera efter en månad. Man måste inte leva med daglig ångest och oro som förpestar ens liv och får en att vilja supa ner sig för att få vila.
Kram
svagis

Anonym15366
mån, 2020-02-10 - 10:23

Tack för ditt svar. Så är det. Jag mår inte bra. Jag tror att SSRI säkert skulle göra livet lättare för mig.

Men jag har aldrig kommit såhär långt förut. Jag har aldrig kommit såhär nära mig själv, mina känslor, utan att fly.

Därför vill jag ge mig en chans att läka. Att lyssna på ångesten. Och faktiskt inte göra saker som ger mig ångest medan jag jobbar med det här. Jag menar inte att jag ska ge vika för ångesten. Men jobba med den på djupet. Nu när jag har proffsig hjälp av terapeut. Jag ger det en tid. Sen funderar jag på nästa alternativ. Just nu vill jag inte ta medicin. Jo, tillfälliga sobril kan jag tänka mig.

Kram?

Se klart
mån, 2020-02-10 - 18:38

Jag har också varit väldigt flygrädd men det har ”vuxit bort”, och hör lite ihop med att mina barn blivit stora. Eller jag tror att det hör ihop. Jag tycker att det låter kämpigt med så mycket ångest men har verkligen all respekt för din grundlighet att ta itu med allt du gör, på så stort allvar.
Och en proffsig terapeut är ju så bra, grattis! Ville bara heja lite på dig, och är det något vi vet så är det att ångesten aldrig blir bättre av att dricka. Verkligheten vinner, trots att det är dimmig sikt vissa dagar! Kram till dig.

Anonym15366
ons, 2020-02-12 - 13:25

43 dagar utan alkohol. Jag stöter verkligen på hinder och triggers. Jag möter dem nykter. Det är såhär det är. Livet utan dämpning. Mycket bättre. Men jag förstår varför jag druckit. Jag har inte orkat stå upp för min inre röst. Nu vill jag vara jag fullt ut!
??????

Andrahalvlek
ons, 2020-02-12 - 18:33

Så fint och sorgligt beskrivet samtidigt. Och sant. Livet blir förstås inte en räkmacka för att man slutar dricka.

Och 43 dagar är svinbra! Go girl!

Kram ❤️

Se klart
tors, 2020-02-13 - 07:30

Ja, heja dig, stora kliv, stora insikter! 44 dagar, då vill en inte börja om igen! En dag i taget!

Anonym15366
tors, 2020-02-13 - 20:52

Vahh? Vad hände? 44 dagar?

Jag? Som snubblat omkring på botten av ångest. Trodde väl inte att jag skulle må såhär bra?

Ni som är i början! Det finns hopp! Håll ut!

Visst kommer tankar på alkohol. Suget kommer. Men det går över. Och kommer alltmer sällan.
Jag är livrädd för alkohol! Jag vill gärna fortsätta vara nykter. Jag vill inte ner till botten av ångesten igen.

Tack snälla ni som svarat mig, som peppat och stöttat!
Ni är ovärderliga!

Nu ser vi fram emot en nykter helg! Visst?

????

Anonym15366
lör, 2020-02-15 - 10:01

46 dagar i friheten! ?

Idag svarade jag en ny människa här på forumet. Mitt svar blev en lång sammanfattning av min lilla kamp.

Jag kopierar in en del av mitt svar här, för att sammanfatta och påminna mig själv:

Jag är 40 år, med hög prestationsångest på alla sätt, tre barn, man, hus, bra jobb, hela fasaden.
Under min fina fasad döljer sig fruktansvärd ångest och trauman.
Jag har druckit mycket och destruktivt. Galet, destruktivt, men ingen har fattat, bara trott att jag ”inte tål alkohol så bra”. Försökt sluta många gånger med viljestyrka ”nu jävlar ska jag inte dricka”.
Och fallit tillbaka lika många gånger. Huvudsaken är att viljan finns där. Man får resa sig och söka nya strategier. Jag har läst massa böcker, hjälvhjälp, neuropsykologi. Mindfulness, träning, mm. För ett år sen fick jag kontakt med en terapeut som jobbar med alkoholmissbruk. Vi började nysta. Och nysta. Det gick upp och det gick ned med måendet och drickandet. Nu, efter ett år hos terapeuten har jag kommit en bra bit på vägen inifrån, och lyckats vara nykter i 46 dagar nu. Med liite viljestyrka men mest lust att ta hand om mig själv, att inte vara destruktiv, inte gå ”all in” i allt. Vi har verkligen grävt på djupet och gått igenom mitt liv. Jag har förändrats. Blivit mera jag. Och mindre ”vara perfekta fasaden och till lags”.

Jag inser äntligen att det inte finns snabba fix i livet. Jag har varit snabbast med allt, väldigt effektiv, så pass att jag försökt analysera fram en diagnos.?
Vi ska tillåta oss att vara långsamma, ha långsiktiga mål, inte få panik och fixa oss själva här och nu. Tillåta oss att känna alla känslor, våga vara i obehaget, lyssna inåt. Varför reagerar kroppen? På vad?

Vi måste ta våra egna steg mot nykterheten. Ge dig tid! Se tillbaka, den långa tiden av missbruk, behöver lång tids läkning och återhämtning i lugn och ro.

Igår hade jag sug efter alkohol. Jag stannade i känslan. Lät den vara där. Den gick över. Som en våg av lust att slappna av, dämpa obehag i kroppen, bli lite fnissig. Jag vet att fnissigheten knappt infinner sig mer av alkohol. Kanske i 10 minuter. Sen skulle sjukdomen ta över. Meeeer, meeer, begäret skulle ta över. Galenskapen skulle svälja mig. Mitt jag skulle sjunka djupt ner i svart helvete av ångest.

Dit vill jag aldrig mer. Det är inte värt 10 minuter av fniss eller dämpning.

Det finns så mycket annat som ger långvarig skön känsla i kropp och själ.

För mig är det träning, konst, promenad.
Vad får dig att njuta i själen?
???‍♀️?

Andrahalvlek
lör, 2020-02-15 - 13:12

Det där med endast tio min av avkoppling och fnissighet känner jag verkligen igen. Sen sätter begäret igång ”meeer, meeer, meeer”. Och allra kraftigast kommer begäret om jag har gjort några dagars uppehåll från drickandet. Det är som om hjärnan vill ”supa ikapp”.

Det är verkligen INTE värt det. Vi måste istället hitta andra sätt för att hitta avkoppling och fnissighet. Andra sätt som inte ger livsfarliga biverkningar.

Läsa och lyssna på böcker berikar mitt liv, liksom motion och naturupplevelser i alla former. Just nu är vädret trist som fan, men våren kommer snart och det ser jag fram emot så oerhört mycket ?

Det är nyttigt som sjutton att både se bakåt och framåt. Det är viktigt att dra lärdom av vår historia, och vara ärlig med hur den faktiskt såg ut. Sluta se mellan fingrarna, sluta skylla på än det ena eller andra.

Anonym15366
lör, 2020-02-15 - 20:44

Det är sant. Sluta skylla på allt möjligt för att dricka. Det är väl en del av sjukdomen, att hitta ursäkter. Men i tillfrisknandet hör ärligheten.
Jag längtar också efter vår. Sol. Blommor. Livet utomhus.
???

Se klart
sön, 2020-02-16 - 11:37

Hej JoYo
Tack för ditt inlägg, läser och följer och känner mig ungefär ”jämsides” m dig i tiden. Men inte minst är det så fint att läsa om dina tankars utveckling. Och din! En sak som du hjälper mig med här är att få vara en som tar emot hjälp och råd från andra. I min vardag är det oftast tvärtom. Jag som ger råd, lyssnar, stöttar (obs inte ngt dolt skryt utan tvärtom en svaghet hos mig att ha svårt att be om hjälp)
Så du och forumets kloka personer hjälper mig att utvecklas, det är något att vara tacksam över och hjälper mig på min nyktra resa.
Ha en fin söndag!