av gros19

Xax
mån, 2020-02-03 - 16:53

Tycker det låter helt otroligt att han inte är under psykiatrisk tvångsvård. Vad i helvete? Finns väll inget man kan säga dagen efter ett självmordsförsök som gör att man skrivs ut igen? Jo tack sovigt gott. Nu är livet härligt igen?

Svårt att kapa bandet med någon för den klarar sig inte själv låter som en anledning att kapa bandet. Men borde inte änns vara ditt problem om han mår dåligt. Eftersom han borde vårdas under lpt. Hur fan skulle dem förklara om han gick fri och lyckades ta livet av sig sen? Nej sånt där anmäler man. Större tjänstefel kan jag inte bara föreställa mig.

Nu då? Är han alltså ute? Kan gå och ställa sig på såret när som helst han vill? Vilken han uppenbarligen är kapabel till. Vad i helvete? Skyddat boende eller inte spelar väll ingen roll? Borde vara frihets berövad.

gros19
mån, 2020-02-03 - 18:01

Nej skyddat boende spelar ingen roll. Jag har hört av mig till psykiatrin och avdelningen, men dom verkar lika uppgivna som jag. Psykiatrin kan inte hjälpa honom, men LPT hade varit berättigat självklart, men inte enligt läkaren. Dör någon inom en viss tid efter att man besökt psykistrin skrivs en avvikelserapport, men det är min son inte hjälpt av.

Xax
mån, 2020-02-03 - 18:50

Ok. Så. Tolkar jag rätt nu? Din son känner. Mitt liv är inget värt? Alltså bemöts han med. Nej precis. Ditt liv är ingenting värt? Vad i helvete vad elakt. Men det är budskapet till honom? Vi håller med? Vi lägger då inga resurser på att rädda ditt liv? Den läkaren. Ibland förtjänar människor en smäll på käften i livet.

Ullabulla
mån, 2020-02-03 - 22:13

Mitt barn är ju inte kapabelt att ta livet av sig.
Men oförmögen att ta hand om sig själv.
Så jag kan förstå en del av problematiken,men inte det som inte går att greppa,att ett barn inte längre vill leva.

Det är omöjligt att kapa bandet till ett barn som inte klarar sig själv.
Men nödvändiga restriktioner för en själv när man håller på att snubbla på sin egen trötthet och oförmåga att må bra.
Att hitta förståndet när känslorna tar överhanden och förstå att man själv inte alltid är den som ska kliva fram.
Att låta huvudet klarna när det kokar.
Det tror jag kan hjälpa er båda.

Förlåt om jag lät hård,det blir så ibland när jag kokar ned det till essenser.
Jag känner bara så mycket med dig och vill bidra med det som hjälpt mig.

gros19
mån, 2020-02-03 - 23:40

Nej, jag förstår inte heller det som inte går att greppa, att mitt barn inte vill leva. Det har varit så under många år och när jag ser tillbaka på hans liv så kan jag förstå det, men inte längre. Med en tung suck sa han till mig en kväll att jag önskar att jag någon gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om. Du lät på inget sätt hård. Delar bara med dig av vad som hjälpt dig och det är jag tacksam för. Om jag förstått rätt så har du ett barn med ett eller flera allvarliga handikapp. Jag har en dotter, tvilling, som fick syrebrist under förlossningen. Hon har en cp skada och bor i en egen lägenhet med pojkvän, men man tillhör ett gruppboende. Hon klarar sig bra, men självklart inte utan stöd. Försöker släppa taget mer och mer vad det gäller henne. Hon har en oehört stor tillgång och det är att hon är väldigt social och har en stor vänkrets, vilket jag ser som en trygghet. Min son är raka motsatsen och själv är jag normal ? skojar bara. Mycket lättare kapa banden till dottern än till sonen trots hennes handikapp.

Självomhändertagande
mån, 2020-02-03 - 23:40

Jag läste ditt inlägg på morgonen och har följt den under dagen. Behöver fundera på om jag kan bidra med något. Jag hör att du gjort på samma sätt i 15 år och ställt upp på allt. Du lindrar och det blir ingen förändring. Någonstans i detta så tror jag att du behöver bryta ett mönster. Skapa nya sunda vanor och fokusera på det som är bra och det som går att förändra. Kan ni göra det? Skapa en gemensam positiv förändring som en rutin, ex en promenad, lyssna på någon musik, se en bio eller film på tv/datorn som är rolig eller feel good. Göra något som ni tycker om, båda två, eller var för sig och berätta om den upplevelsen för varandra.

En LPT görs av en läkare om personen som är sjuk inte inser det själv alternativt om personen har pågående självmordsplaner. Tyvärr är det så hemskt, att det räcker inte med självmordstankar för en LPT.

Däremot så låter det som du behöver avlastning av vården. En vårdplan där du kan vara delaktig om din son godkänner det. Inom psykiatrin så jobbar de ofta i team och jag tycker att du ska be om stöd av dem. Jag minns att du skulle få anhörigsamtal. Finns det även möjlighet att ni båda får prata med en behandlare och skapa en plan där det även ingår uppföljning för att hitta en balans i tillvaron.
Om inte, så tror jag att samtal med en kurator på en vårdcentral kan bidra med stöd. Hoppas det! Det gäller att hitta en hållbar balans för er relation. Kämpa på! ❤

gros19
mån, 2020-02-03 - 23:43

Nej, jag förstår inte heller det som inte går att greppa, att mitt barn inte vill leva. Det har varit så under många år och när jag ser tillbaka på hans liv så kan jag förstå det, men inte längre. Med en tung suck sa han till mig en kväll att jag önskar att jag någon gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om.

Du lät på inget sätt hård. Delar bara med dig av vad som hjälpt dig och det är jag tacksam för. Om jag förstått rätt så har du ett barn med ett eller flera allvarliga handikapp. Jag har en dotter, tvilling, som fick syrebrist under förlossningen. Hon har en cp skada och bor i en egen lägenhet med pojkvän, men man tillhör ett gruppboende. Hon klarar sig bra, men självklart inte utan stöd. Försöker släppa taget mer och mer vad det gäller henne. Hon har en oehört stor tillgång och det är att hon är väldigt social och har en stor vänkrets, vilket jag ser som en trygghet. Min son är raka motsatsen och själv är jag normal ? skojar bara. Mycket lättare kapa banden till dottern än till sonen trots hennes handikapp.

gros19
ons, 2020-02-05 - 18:37

Äntligen förstår jag efter alla dessa år. Min son är stundtals psykotisk. Jag har sett det som social fobi och så har han själv velat framställa det. Kontaktade hans terapeut på psykiatrin angående anhörigsamtal. Min son har brutit sekretessen så det är okej. Berättade för honom att jag upplevde en försämring hos min son. Först nu har jag stundtals upplevt honom som psykotisk med förföljesemani. Terapeuten tyckte han var bättre för förut hade han barrikaderat sig i sin lägenhet och inte gått ut. Detta hade jag tolkat som sociala problem och var går gränsen? En obehaglig sanning jag fått veta, men det ger samtidigt ett lugn. Nu vet jag vad det handlar om och jag ska få hjälp med hur jag ska bemöta honom. Så skönt när bitarna faller på plats. Det är så symboliskt. Brukar köpa pussel till jul och det ger mig ett lugn. Bitarna faller även där på plats. Idag handlar problemet om psykisk sjukdom inte droger i första hand och kanske bör jag byta forum, men detta är jätte jättebra så jag stannar.
Kram på er alla hjältar ❤

Nordäng67
ons, 2020-02-05 - 19:11

Skönt när bitarna faller på plats och insikter kommer till dig. Vad bra att din son har släppt sekretessen. Det underlättar enormt att kunna prata med den anhörigas kontakter inom sjukvården. När jag anslöt mig hit till Forumet var det på grund av mitt förhållande med en alkoholist. Efterhand kom insikten om hur min uppväxt med en mamma som lider av psykisk sjukdom har påverkat mig. Jag stannar också kvar här. Tror att medberoende problematiken är densamma oavsett vad den kommer sig av. Kram till dig, du är också en riktig hjälte ♥️

gros19
ons, 2020-02-05 - 19:40

Stämmer medberoendeproblematiken är densamma oberoende vad det handlar om och psykisk sjukdom och missbruk går ofta hand i hand. Vi kan pröva droger och alkohol, men en del fastnar i det och där fyller det en funktion. Livet blir helt enkelt bättre än vad det var tidigare , men snart blir effekten det motsatta. Så ser jag det. Tycker därför att missbruksvården och psykiatrin ska ha samma huvudman. Inte som nu då det ofta är ett krav på drogfrihet för att få hjälp av psykiatrin, men för att kunna vara drogfri behöver man hjälp av psykiatrin

Nordäng67
ons, 2020-02-05 - 20:31

Att dom inte går under samma regelverk. Såg ett program på Tv om det. Människor som mådde så himla dåligt vägrades vård inom psykiatrin eftersom dom hade problem med droger. Och drog mottagningen tog inte emot för att dom var psykotiska. Moment 22 där ingen tog ansvar. Hemskt, dom levde sina liv i misär på gatan och fick ingen hjälp någonstans.

gros19
tors, 2020-02-06 - 09:17

Vi lever i en tid med ett enormt överflöd av prylar. Allt ska vi ha och det kommer hela tiden nya prylar, men vi har inte råd med vård för dom mest utsatta människorna i vårt samhälle. Förut hade vi stora mentalsjukhus. Har själv jobbat på flera och där fanns gott om personal, trädgårdsmästeri, minigolfbana, biosalong, affär , cafe osv. En egen liten värld och oftast i väldigt vacker miljö, för det trodde man hade gynsam effekt för den psykiska hälsan. Hur hade vi råd med det?

Sen kom psykiatrinreformen och alla skulle ut i egna boenden. Många klarade inte detta utan man blev ensam, betedde sig störande på olika sätt och blev kanske slutligen vräkt från sin lägenhet och hamnade därefter på gatan.

Det var självklart inte bara positivt med de stora mentalsjukhusen, kom du en gång in där kom du aldrig ut igen. Vi hade en dam där jag jobbade som hade varit intagen 72 år, orsak utvecklingsstörning. Tror inte hon var det, men det behövdes inte mycket för att bli intagen då. Så vill vi självklart inte ha det, men tänk om vi kunde ha både och inte antingen eller. Får du vara inlagd en natt efter ett självmordsförsök, som min son, ska du vara tacksam.

Ullabulla
tors, 2020-02-06 - 09:26

Alla dessa diagnoser och alla dessa mediciner.
För att kanske täcka de mest basala behoven som vi försöker åsidosätta.
Man vill behövas,höra till få gemenskap och göra nytta.
Utifrån sina egna förutsättningar.
Idag ryms inte de som inte är på topp.
De äldre,handikappade eller de som pga ohälsa inte riktigt räcker till.

Vad händer med dom,vad får de för självbild.
Var ska de passa in och känna trygghet?

Och hur kan vård och omsorg ge kvalite trygghet och respekt utifrån varje individ.
Förr så var det ju tyvärr så att förståndshandikappade ända in på 50 talet ibland fick sova på halmmadrasser.
Alla kanske minns de hemska bilderna från barnhemmen i Rumänien osv.

Men idag i Sverige har vi ju kommit längre och har en annan måttstock på vad livskvalitet och respektfullt bemötande innebär.

Visst vore det dags för reformer där alla passar in och behövs?
Men hur,vad får det kosta och hur kan det ordnas.
Min sambo berättade om det vårdhem som fanns förut i en närliggande by.

Där fick de boende egna uppgifter.
En man fick tex varje dag gå och sopa broarna till 50 hus och hade en stolthet i det jobbet och fick mycket uppskattning.
Andra fick odla gårdens grönsaker,eller sköta gårdens djur.
Idag kallas det utnyttjande av de som inte " vet bättre"

Visst måste man kunna se över hur vård och omsorg ska bedrivas så att det blir värdigt och meningsfullt?

Självomhändertagande
sön, 2020-02-09 - 20:12

Hej, det är klart att du ska stanna här. Jättefint att höra att du fått samtal med din sons behandlare, att sonen brutit sekretessen. Psykiatrin går att prata om mycket. Det är mycket som skulle behöva förändras. Behandlingar som träningsgrupper, mindfulnessgrupper och kbt till alla borde vara självklart. Det går inte bara att pumpa i människor med mediciner. Jag ser en del som verkligen farit illa av för mycket mediciner. Läser processen av Åsa Nilsonne just nu och det är tungt att höra hur jag och andra patienter inom psykiatrin varit och är försökskaniner. Mina misstankar besannades. Mediciner behöver testas och utvärderas hur människan svarar på den och somliga får konsekvenser för resten av livet. Jag vet ingen medicin som inte gav någon biverkan. Jo, lamotrigin gav mig ingen biverkan, men den var ingen medicin för mig att tänkas vilja bli gravid på. När jag skriver detta så borde jag vara lycklig för att jag klarade att bli medicinfri, men samtidigt krävs det att jag underhåller så mycket för att leva utan medicin, så jag vet inte om det är värt det alla dagar. Det är inget som jag förespråkar. Däremot så borde den offentliga vården arbeta mer förebyggande. Vem som helst kan bli allvarligt sjuk av psykofarmaka. Det gäller verkligen att ta hand om sig.

gros19
sön, 2020-02-09 - 21:32

Så skönt att höra från någon insatt i hur psykiatrin fungerar och med erfarenhet av mediciner. Min son vill dom ska ta psykosmedicin och han vill inte, säger att han vill meditera istället och gör det dagligen och under lång tid, kanske ibland upptill två timmar på en dag.

Jag tar en medicin själv och det är lamotrigin, den enda du själomhändertagande upplevt inte haft några biverkningar. Fick en inflammation i huvudet och har medicinerat sedan dess med lamotrigin och jag får behålla den just pga att den inte ger några biverkningar. Min son har melantonin för sömnen och det har fungerat för honom. Så skönt med människor som väljer "rätt väg" dvs att avstå från medicin och att istället lägga energi på att tillfriskna. Betyder väldigt mycket för andra som kanske tvivlar. Tack självomhändertagande.

Något helt annat. Såg idag på TV ett lesbiskt par som skulle ha barn. Två kärleksfulla mammor och ett barn. Plötsligt blev allt så klart för mig. Jag var ensam mamma till två barn (tvillingar) Pappan var missbrukare och gift med sin drog, men det förstod jag inte då. Så olika förutsättningar vi föds under.

gros19
lör, 2020-02-15 - 16:56

Ska fira en stor födelsedagen och eftersom jag lever själv är det jag som ordnar det hela. Inga bekymmer med det. Vi äter på ett trevligt ställe på landet och är sedan hemma tillsammans med några vänner sedan lång tid tillbaka. Känns lugnt och avslappnat och lagom stort. Ser fram emot det. Det är ju så att när jag inte mår bra, vilket jag inte gjort under lång tid, är ju denna välkända berg o dalbana och då är det väldigt svårt att planera, men gjorde det ändå och det är jag nöjd med.

Sedan är det min son som ville följa med och äta och som jag skulle hämta idag. Nu är han inte hemma och går inte att nå på mobilen. Katastroftankar, har han ställt sig på spåret igen, är han intagen på psykiatrin, försvunnen osv. Sa till honom att det är helt okej om han känner att det blir jobbigt med alla människor att han inte följer med. Vi ksn äta tillsammans någon annan gång t.o.m. åka till drive in på Mc Donalds om han fördrar det. Men han går inte att nå och jag känner mig så besviken och ledsen. Han kunde väl i alla fall sagt om han kom eller inte.

Som anhörig till en son med missbruk och psykiska problem känns det som att jag alltid ska var förstående och det känns inte rätt, speciellt inte en sån här dag. Känner egentligen ilska. Vem avgör vem som har psykiska problem. Som några heliga kor som man ska tassa på tår för. Förringar inte psykiska problem, men vi har väl alla en del av den varan. Även om man har psykiska problem kan man väl för faen tala om ifall man ska följa med ut och äta eller inte, eller har jag totalt missuppfattat vad det handlar om. FÅR MAN BLI ARG PÅ NÅGON MED PSYKISKA PROBLEM och hur uttrycker man i så fall detta. Så här känner jag med eller utan psykiska problem. Så tacksam för att ni alla finns som ett stöd. Många kramar till er alla, även ni med psykiska problem. ❤

Självomhändertagande
lör, 2020-02-15 - 19:23

Jag vill börja med att gratulera dig på födelsedagen!
Det låter som du hade en bra plan och det är hemskt att du inte får tag i din son. Hoppas att du fått kontakt eller får det inom kort.
Alla vi människor har en kropp och själ och det betyder att alla har ett psyke. Vem är frisk och vem är sjuk, egentligen? Jag kan tycka att det är bra med diagnoser för att förstå, behandla och förhoppningsvis lindra. Tyvärr är det samhället som är sjukt och de människor som får diagnoser blir på ett sätt placerade i ett fack, som ännu är stigmatiserat till stor del.
Jag tänker två tankar när jag läser detta. Ja, du får såklart bli arg på en människa med psykiska problem, men att bli arg kanske inte leder till något bra, varken för dig eller för honom.
Den andra tanken är att det går också att hantera känslor genom mindfulness, att se på tankarna och notera dem och låta dem vara som de är. Nu ser jag hur tydligt MBKT, mindfulnessbaserad kognitiv terapi skulle kunna vara hjälpsamt i detta läge. Jag arbetar så med mig själv och jag blir nästan aldrig arg längre. Kanske värt att kolla upp?
En stor kram till dig!

gros19
lör, 2020-02-15 - 19:46

Tvivlar inte på att mindfulness är bra, men tycker nog att ilskan är befogad i vissa sammanhang. Jag har alla möjligheter att kolla upp det här med mindfulness. En av mina gäster är sjukgymnast och mindfulnessinstruktör, men även hon är både sur och arg ibland. Förstår vad du menar och min son mediterar mycket. Hans sätt att bearbeta plågsamma känslor. Tack för att du påminner om att det finns ett annat sätt att hantera jobbiga känslor.

Nordäng67
lör, 2020-02-15 - 20:57

Tror det är bra att släppa fram sina känslor. Att skälla på honom kanske inte ger så mycket, gå ut i skogen och skrik ut din ilska. Och sen kan du lugnt säga ifrån till din son. Berätta att det är helt okej att inte komma på ditt kalas men att det banne mig hör till god ton att tala om det. Förstår din oro för ett nytt självmordsförsök. Var JÄMNT orolig för min mamma tidigare. Inte längre, tänker faktiskt inte alls mycket på det längre. Inte för att jag inte bryr mig, för det gör jag utan för att jag inte kan påverka det. Det är riktigt skönt. Försök hitta ett sätt att vara lugn med att du inte vet om han kommer välja att leva eller inte. Jag kanske låter kall men jag känner mig inte alls det. Utan har släppt kontrollen. Du har all rätt till dina känslor. Dom kan man inte kväva. Då blir dom ångest istället och det är riktigt hemskt. Jag har slutat tassa på tå för min mamma. Idag ringde mamma och "var konstig". Jag hade äntligen hittat den arbetsro som jag så väl behöver. Så jag bröt av direkt och sa att jag inte hinner prata och sa att hon får ringa någon annan eller prata med sig själv.
GRATTIS på födelsedagen ?

gros19
lör, 2020-02-15 - 21:34

Så rätt det hör till god ton att tala om att man inte kommer även om man är beroende, har psykiska problem, skoskav eller vad det kan vara.

Som utomstående kan jag bli så arg när jag läser om din mamma och hur hon utnyttjar dig, så ser jag det. Så skönt du har hittat ett bra förhålliningssätt och det har väl inte varit smärtfritt kan jag tänka. Det man bär med sig, det som finns allra längst in är ju ens mamma så tror jag tror för att få ro, för att kunna gå vidare, acceptera sig själv så måste man förlåta och för att förlåta måste man kanske förstå?

Nej det stämmer jag kan inte påverka om min son väljer att inte leva. Det handlar inte om mig, men det är så fruktansvärt smärtsamt attacceptera att det ser ut så, att inte kunna påverka.
Kram och tack ❤