av Se klart

Se klart
tis, 2020-02-18 - 08:02

För mina pauser är väl någon sorts mindfulness om än lite slarvigt...
Tack för att du hänger med här, betyder mkt att vara ett litet team.
I morse vaknade jag med en ny tanke i hjärnan som tog form efter en stund.
Nu börjar del Ii i det nyktra livet.
Nu måste/kan, hoppas jag, släppa mitt starka fokus på detta, och förhoppningsvis kan dagarna rulla på lite i en mer avslappnad vardag. Men vaksam- fortsätter jag att vara.
Och nykter! Ha en fin dag.

Se klart
tis, 2020-02-18 - 19:43

Jag tänker såklart rätt ofta (kanske varje morgon när jag vaknar) på att jag är nykter, jag gjorde säkert det även i morse, men i övrigt har dagen liksom bara rullat på, utan så mkt tankar kring nykterhet elller alkohol. Som att min hjärna fick lov att vila från detta jobb som jag upplever att de här första veckorna har varit. Idag kändes som en vanlig men ovanlig vardag, önskar mig fler av samma. Extremt mkt på jobbet som kräver hundra av mig och är så glad att jag klarar det med pigg hjärna.
Nu är hälften av min bestämda nyktra period avklarad. Vill inte tänka på vidare beslut, utan just nu njuter jag av att vara just här, i mitten. Kram alla tisdagskämpar. Och tack,

Rolf
tis, 2020-02-18 - 21:05

"Extremt mkt på jobbet som kräver hundra av mig och är så glad att jag klarar det med pigg hjärna." Just detta är något som jag har längtat till och just det här kände jag idag, fast jag tänkte tyvärr på längtan till A när jag kom hem. Som sagt glad för din skull. Good work!

Kram!

Se klart
ons, 2020-02-19 - 05:35

Jag följer dig (enda stället en inte betraktas som stalker...) och tänker att utifrån hur du beskrev din dag så är det mer framgång än bakslag,
Lite så, övar jag mig att tänka.
Något som överraskat mig denna vecka är just att suget och rastlösheten varit mindre, tycks gå lite i vågor och jag har lokaliserat några helg-plågor (tidigare njutning) som jag försöker parera genom att hitta nya grejer att göra.
Det känns trist- pga att njuta av mat och prat verkligen är förknippat med min självbild och lite tråkigt att inse att jag kanske aldrig mer blir en sån människa. Å andra sidan är det ännu tråkigare att vakna bakis och den ekvationen kan t om jag räkna på,
Allt detta är logiskt och ”enkelt”, vilket ett beroende inte är. Passar därför på att samla och lagra insikter, som att fylla förråden inför vintern. Något jag lärt mig här är att en aldrig riktigt vet när stormar kan slå till. Det skrämmer mig, men gör mig också mer försiktig.
Inte heller världens roligaste egenskap men vet som sagt annat som är tråkigare.
Kram Rolf och alka ni andra,

Kaveldun
ons, 2020-02-19 - 05:47

Första gången jag skriver här och detta är intressant läsning - tack för fin tråd.
Stark igenkänning. Själv har jag åtta nyktra dagar bakom mig och en ambition att hålla upp i tre månader (och en vetskap om att jag har alkoholproblem och behöver sluta dricka helt. Tre månader är mest för att slippa "köpslå" för mkt så här i starten).
Har ett krävande jobb med mkt ansvar..två vuxna barn och många vänner. Började dricka problematiskt relativt sent...när tippade det? Svårt att säga men jag minns när jag för första gången drack en hel flaska vin ensam...det var i London och jag lånade min brors hus. Då var jag 50 år och i dag är jag 58 och de vardagskvällar (!) då jag druckit en hel flaska har blivit många. Så småningom var det nästan en vardag att dricka en flaska (ensam) och sedan gå upp och gå till jobbet och "leverera"...hålla i möten, skriva (så länge jag klarar det kan det väl inte vara så farligt?..typ). Jag har inte druckit varje dag och jag har jobbat på, bytt jobb, flyttat, rest och levt ett aktivt liv.....men med en insida som blivit allt mer upplöst och perforerad...av alkohol och ett sätt att dricka som liksom blivit mitt hemliga skamliga liv.
Om jag försöker tänka på vad alkoholen ger/gett min så har den - förutom eufori och glädje...för visst har den gett även det och jag är en människa som verkligen kan njuta av samtal och skratt med andra människor....så är det nog en stunds absolution. Att få en stund då min inre kritiker tystnar...då ngn sorts kravlöshet i kombination med en inre värme och i alla fall i stunden - en glädje - sprider sig i kroppen. Att få "kliva ur" , kliva av.... En stund av värme ...efter en dag med arbete, beslut ...ofta svåra sådana som involverar många människor och motstridiga viljor.
Och efter den där stunden av värme och glädje och vin .......dålig sömn, svettningar, vakna med känslan av aska i munnen, darrig kropp, huvudvärk, stress......Och så upp, kaffe och Ipren och mera arbete..
Det är egentligen ofattbart vad kroppen tål och samtidigt är det så tydligt att den inte tål det!
Men förfallet är långsamt ...och det går (tror man i alla fall) att dölja. Jag tror helt uppriktigt att ingen på mitt arbete anar det minsta. Har precis som ni lyssnat på Alkispodden och de beskriver ju samma skeende...och även hur lite omgivningen (förutom de riktigt nära) ser...
Nu vill jag inte mer! Jag inser att detta är en strid på liv i död ( nåja ...i korta klara stunder inser jag det). Jag brukar också ibland föreställa min ett kommande barnbarn (som jag ändå hoppas på:-) och då känner jag så oerhört starkt vilken enorm sorg och förlust det vore att inte kunna vara med och ta hand och hen... Och jag känner - precis som flera av er skriver - en panik inför vad alkoholen gör med kropp och hälsa. Har hållit mig i ganska god form (tvingat mig att gå minst 10.000 steg varje dag oavsett hur mkt jag druckit) men sista året har det inte lyckats...och jag har gått upp tio kilo i vikt. Det är urtrist...och fåfängt att beklagar sig just över det kanske....men tänker att även fåfängan kan vara en frände i denna kamp....kanske.
Tack för fin tråd i alla fall. Kanske borde jag starta en egen men jag har haft så god hjälp av att läsa era att det räcker långt. Funderar även på att gå till AA (inte minst efter att ha lyssnat på Alkispodden). På ett plan har jag kommit så pass långt (ner?) att jag inte är rädd för det längre... jag längtar efter att krackelera den där ytan som ska visa(bevisa) att allt är bra. Att lyfta/yppa detta på jobbet känns dock som en omöjlighet och jag tänker att jag ska ta mig ur detta utan att det märks...just där. För att jag fortfarande kan det... än så länge har jag ju inte ett kemiskt beroende som ger svår fysisk abstinens.
Jag sover dåligt.....har ju bara åtta dagars nykterhet och tänker att det tar ett tag innan sömnen kickar in. Jag tror också att jag kommer att gå in i en stor trötthet...när jag ger kroppen en chans att vila.
Kommer att hänga här och läsa era inlägg. Ni skriver så fint och klokt och tänk vad det är starkt att få känna igen sig i en annan människa. Särskilt när man levt så pass länge med många hemliga rum....

Se klart
ons, 2020-02-19 - 08:02

Vilket fint namn!
Välkommen att skriva här, gör precis som du vill. Här finns väldigt lite måsten,
Jag kikar in innan rask promenad (10 000 steg) till jobbet, jag känner igen mig så mycket i ALLT du skriver att vi kanske ses o korridoren på mitt kontor.
Skriver mer och ska ”svara” på några av dina tankar. Tills dess, pröva nykterheten, bara en dag i taget. Kram!

Se klart
ons, 2020-02-19 - 20:33

Ni vet, när man hör något och börjar lyssna efter vad det kan vara?
Jag undrar om jag börjar höra lite knäpp av att något har vänt.
Just idag (vet ju inget om imorgon)
Och just därför, blir just idag så sjukt stort.
Det knäpper som av vila utan stress
Tillit utan oro
Lugn utan underliggande trumpinnar i bröstkorgen.
Det knäpper som av; tänk om det kan få vara så här. En dag till.
Allt är ok, och det är stort.

Vinäger
fre, 2020-02-21 - 05:39

Åh, vad jag gillar ditt sätt att skriva. Och vilka erfarenheter och insikter du redan hunnit skaffa dig. Imponerande.

Ha en fin helg. /Kram

Se klart
fre, 2020-02-21 - 06:44

Tack vinäger och Tänk så bra att vi kan inspirera varandra, blir stolt och glad av dina uppskattande ord! ? Och härligt att mötas av ett sådant inlägg på morgonen.
Jag känner i nackhåret att helgen närmar sig. Har nu en ganska noggrann planering ety ännu är jag inte redo för så mkt planlös ledighet. En erfarenhet att anpassa sig efter. Men ser fram emot bland annat gos med litet barn, och träning.
Var på jobbfest igår och det går bra, och inte bra.
Bra-inget vin eller sug och flyger på något vis just nu, ovanför dessa känslor och cravings.
Inte bra/roligt; klarsyn och rastlöshet. Noll ork att hålla liv i samtal. Vill hem innan jag kommit.
Pigg denna tidiga morgon.
Tråkigare människa, kanske det. Note to self: Ännu tråkigare människa är hon som vaknar illamående och darrig med vaga minnesbilder av hur kvällen slutade.
Ha en fin dag, alla söta människor här! ? Ps. Jag är nykter idag.

Se klart
fre, 2020-02-21 - 18:28

En stund i soffan efter lång dag, och vecka (även om den varit bra)
Dricker a-fritt bubbel, helt ok och jag gillar att ändå få hälla upp något som inte är läsk.., vet inte om det är ok för alla men för mig funkar det bra, och dricker aldrig a-fritt på vardagar.
Idag har jag funderat i lite vidare perspektiv. Ang nykterheten alltså.
Jag tycker de senaste två veckorna varit enkla. (Utmaning imorgon m middag ute.) Överlag mår jag väldigt bra, men funderar inte ofta på framtiden. Men när jag gör det, växlar tankarna mellan att det nog är helt ok/skönt att vara utan a. Den andra tanken är att det inte verkar klokt. Nästan knäppt. Orimlig tanke.
Ja, jag kommer därför inte ta några mer vidsträckta beslut idag än att vara nykter ikväll.
Tacksam att sug och överlevnad dessa veckor varit rimliga.
Ingen fjärrstyrning, ingen oro att det ”bara ska hända”. Men såklart väldigt mkt jobb med tankarna, beteenden, psyket. Mycket hjärn-träning, mycket vilja.
Fortsättning följer.
Kram alla kämpar på AH den 21 februari 2020.

Andrahalvlek
fre, 2020-02-21 - 18:57

Det finns inga garantier för någonting här i livet. Men just idag är jag trygg i mitt beslut att sluta dricka alkohol ?

Heja oss!

Kaveldun
fre, 2020-02-21 - 20:04

Det enda man vet om framtiden är att man inte vet något om den....brukade en kollega till mig säga ibland.
Det låter fint med a-fritt bubbel och soffa. Själv har jag ätit god mat och druckit vatten och berättat för min man att jag inte kommer att dricka på tre månader. Det kändes ganska odramatiskt. Jag har inget sug alls ikväll ( men ska ha semester nästa vecka och gå på jazzklubb..och det blir en utmaning)
Det jag vet om min framtid är ju ändå att jag har...:eller har skaffat mig ..ett rejält problematiskt förhållande till alkohol. Och det kommer jag ju att behöva förhålla mig till hela livet. Ett tag tänkte jag att jag var/är så gammal att jag kunde acceptera ngn sorts alkoholism de sista 25-30åren,
Vilken sorglig tanke! Och några 25 år hade det knappast blivit heller. Nu hoppas jag på något helt annat....kanske att genom detta steg också komma vidare med annat.
Men nu ska jag inte gå igång i din tråd:-)....hjärnan är ständigt på språng..men hjärtat och kroppen säger stopp.
Ha en finfin fortsättning på fredagskvällen ...och vad framtiden har att ge får vi - förhoppningsvis - se.

Se klart
fre, 2020-02-21 - 21:36

Tack för kommentarer och läsning.
Precis som ni båda säger finns inga garantier om någonting. Mer än idag då. På sin höjd.
@kaveldun, vad bra att du har berättat för din man, och jag har nog tänkt som du- så svårt att se en utväg annat än att fortsätta dricka, och försöka hålla det under kontroll.
Det jag tänker nu, och detta är verkligen inget som kom på en gång, utan det har tagit några veckor, och det är snarare; whats the big deal?
Hur har jag kunnat vara så fa-sans-fullt jävla rädd för att ens hålla upp en vecka? Hur har jag orkat? Och om nån sa till mig nu att varsågod du får 1,5 glas vin utan att det ”räknas” men inget mer. Nä då skulle jag nog tacka nej.
Kaveldun, vet inte hur det är för dig, men tex konsert har inte varit så svårt, utan snarare långa sittningar på restaurang. Känner mig nästan fastlåst, ofri. Så intressant att samma situation kan upplevas så olika. Beroende på just berusning.
Vad jag känner så starkt nu, (äntligen) är hopp. Hopp om ett annat sorts bra liv, inte lika, men helt klart bra nog. (Bättre säger de som vet, men jag är inte där än.)
Och det är okej, och jag sneglar inte mot någon halvdrucken vinflaska och jag funderar inte över vad jag ska dricka sen; när den halvdruckna vinflaskan är tom. Eller att jag ska sitta uppe ensam när jag föst trött man i säng, ”kommer snart”. Och sedan vara trött intill medvetslöshet på lördag morgon.
Nej, det har inte alltid varit så.
Det har varit perioder, år, m mkt träning eller tonårsbarn som gjort att jag skärpt mig och det har inte varit svårt.
Men en stark känsla jag haft under senaste kanske två åren, är just att detta kan sluta så illa. Att jag inte är rustad för svårigheter. Att jag inte skulle klara en större kris, utan i någon mening gå under. Att jag inte en enda gång kan säga nej eller välja bort.
Det skrämmer mig så oerhört. Och jag har tänkt, att någon gång kommer jag att behöva sluta dricka, jag kommer att vara tvungen.
Och kanske är det nu. Jag vet inte. När jag tänker på att börja om på ”dag ett” om nåt eller ett par år, blir jag mest lite trött. Och tänker att jag borde hugga denna chans jag faktiskt har skapat, åt mig själv.
Långt blev det denna fredagkväll med en tvååring bredvid mig i sängen, som nu sover gott. Bliss eller blessing, vet inte vilket som är mest rätt. Men idag, nykter.

Kaveldun
lör, 2020-02-22 - 07:22

.....åh, känner igen de där tankarna att ’någon dag måste jag sluta dricka...har jag nått vägs ände’
Vet inte hur jag föreställde mig den dagen? Den låg i alla fall alltid i framtiden ( och jag har druckit problematiskt i mer än 10 år). Sista åren har de nyktra dagarna varit klart färre än de onyktra. Jag bor också ensam - även om jag har en rar man ....men vi är särbos - och möjligheterna att dricka och bli full - i ensamhet - har varit stora.
Sista åren har jag ofta tänkt ’detta blir min död’ ....när jag läst om de nya forskningsrönen som ju slår fast att även 9 standardglas är för stora kvantiteter - att alkohol ligger bakom så många varianter av cancer...ovanpå allt annat.
Jag vill så gärna leva och bli gammal ( ja äldre:-)
Jag har ju - mig veterligen - bara ett liv.
Det kokar liksom ner till det.
Och tanken på att ngn gång få ligga bredvid ett litet barnbarn...nykter.
Som jag förstår att du får - så fint.
Klockan är 7.18 och jag ska till jobbet en sväng. Hade det varit en ’vanlig’ lördag hade jag haft aska i munnen och hård puls.
Jag förstår att jag går på mycket skör is ( och ska akta mig för att låta alltför trosviss).
Men jag känner också hopp...en liten strimma. Och förväntan.
Ha en fin lördag! ( jazzklubben är också en restaurang ...)