Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Å vilka underbara inlägg du har gjort på sista tiden. Klart att du gråter. Det är snart över och då kommer ytterligare en period av sorg. Hoppas att den också kan ge dig din välbehövliga vila. Du skriver så fantastiskt bra Lim, se till att du på nåt sätt har kvar det här. Det är också ett mycket bra exempel på vad alkohol ställer till med. ExMannen din är ju två olika personer känns det som. Eller kanske tre, en fixerad på tanken att dricka och skiter i allt annat, en full och då både elak och obehaglig och så den där sista som faktiskt verkar vara både snäll och bra. Jäkla skitdrog. Du har gjort helt rätt val och jag hoppas att du faktiskt även fortsättningsvis kan lita på människor. Och att du får det lugn du förtjänar. Stora kramar!

att du äntligen kommit till ett avslut och kan se fram mot ditt egna liv <3
Ta hand om dig nu på alla sätt du kan komma på !!

Lim

Tack Javelin, Pi, Knaskatten, Sisyfos och Adde ♥️ Så fint att läsa era hejarop.

Mitt hem känns så hemtrevligt. Det luktar inte alkohol eller cigaretter. Det doftar gott från mina doftstickor och doftljus. Det är precis så härligt som jag önskat. Det är luftigt och rent och det känns som ett helt nytt hus!

Mannen hade kompisar hos sig igår så vi var inte där nånting jag eller barnen. Nu på morgonen kan jag föreställa mig att det ligger en eller två bakfulla män och sover på soffan hos honom. Det är en SÅDAN LÄTTNAD att allt det där sker utanför mitt hem. Det är så otroligt skönt.

Jag kände mig lite låg igårkväll. Eller tankarna snurrade och jag kände en oro över hur allt ska gå. Antar att jag väntar mig ett bakslag snart eftersom det har gått så bra hittills. Men jag ska försöka att inte ta ut det i förskott. Jag är van vid att hela tiden tänka på hur mannen ska må och hur han ska bete sig osv. Väntar ilska från honom men jag kanske gör det i onödan. Han har ju redan upplevt fördelarna med att bo ensam med tanke på hans kväll med kompisarna igår. Det var nog jätteskönt att inte jag tassade runt där.

Häromdagen när jag var hos honom så drack han faktiskt en öl i köket. Det var en ovan känsla att inte bli så besviken och irriterad. Nu tänkte jag bara att det är hans hem och hans val. Och både jag och barnen skulle snart hem till oss. Samtidigt blev jag ju lite häpen... Men så länge det inte är fylla med barnen eller öl hemma hos mig så ska jag verkligen släppa det.

Det känns så rätt allting i alla fall. Jag mår superbra av att inte dela hem med honom längre.

Det finns en lättnad i det du skriver..Minns mina egna känslor när jag separerat..Klart att lite oro finns med..Men om du tänker efter, så är det ingen som varken super upp eller röker upp era pengar som ska gå till familjen..Jag hade lite knackigt i början..En massa saker som skulle betalas som hade med huset att göra..Sakta men säkert blev min ekonomi bättre..Nu känns det oftast stabilt..Varm kram och ett stort ❤️✨?..För din intelligens och styrka i allt detta du ENSAM, åstadkommit..Du är en stark kvinna!!????

Lim

Ja miss lyckad, från och med nu får han dricka och röka på sin egen bekostnad. Jag slipper dessutom titta på.

Han bjöd över oss att äta igår. Det var inte diskat eller städat och han var bakis. Det kändes faktiskt inte så kul att vara där ens. Men för barnens skull stannade jag för hade jag gått hem hade de viljat följa med mig. Här i ligger en svårighet... Barnen vill vara där jag är. Men detta hoppas jag kan ändras successivt men det kräver arbete av mannen. Vi får se om han är villig att lägga ner det arbetet.

Det blev oerhört tydligt att min fina ordning hemma nu verkligen har mycket att göra med att han har flyttat ut. Röran som brukar ligga på mitt vardagsrumsbord och disken som hopat sig i köket står nu hos honom! Hos mig skiner diskbänken. (Jag kommer inte alltid ha en skinande diskbänk, just nu är jag nog bara så lycklig över att kunna ha det så rent att jag beter mig lite pedant).

Jag önskar nästan att jag inte gick dit igår för nu tycker jag synd om honom som ska bo sådär. Men jag måste få in det i mitt huvud att han väljer att ha det så. Och uppenbarligen inte bryr sig. Det är bara JAG som mår dåligt av att det är så stökigt. Han kommer säkert göra jättefint i helgen och det är bra för honom att inse vad mycket som krävs för att ta hand om ett hem.

Började titta på saker att köpa till honom för att han ska få det lite mer praktiskt. Direkt tar jag på mig ett ansvar att fixa det. Han bad mig ta dit min dammsugare och då blir jag irriterad. Han har bott gratis här i 4 månader men inte sparat undan en tusenlapp till en dammsugare ens. Den jag har är det jag själv som har köpt. Ska jag börja släpa den hem till honom? Nej! Men istället börjar jag googla på att köpa en åt honom. Fast han har sparat typ 15000 kr sista månaderna på att bo gratis. Jag antar jag känner någon slags skuld nu och vill åtgärda det. Men jag måste försöka låta bli.

Det var förresten massor av ölburkar i en öppen påse i hans kök. Han hade ju gäster kvällen innan. Usch det var så deppigt.

Nästa gång jag går hem till honom tänker jag inte stanna om det känns som en av hans bakisdagar. Han beter sig inte normalt då. Och dessutom somnar han! Då har vi det bättre hemma hos mig.

Nu har jag lärt mig att jag måste öva på att sätta gränser nu för vårt umgänge. Jag vill inte behöva möta det jag flytt från. Bakfylla, en sovande man och stök. Kan inte fatta att det var i mitt eget hem som jag mötte det för bara en vecka sedan ? uschhhhh

Ler

Lim .. Härligt att få positiva rapporter från dig och ditt ” nya” hem .. ❤️ .. Hmm , ang din ex man så måste du försöka släppa greppet om honom .. han är inte ditt ansvar längre , utan han måste själv klara sig på egen hand. Han måste ta konsistenserna för sitt eget liv .. och förstå att barnen kanske inte kommer att trivas hos honom om han är bakis och hemmet i en enda röra ? .. Nu är det dags för honom att växa upp ..!! Njut nu av ditt rena fina hem .. där du och pojkarna kan leva precis som Ni vill ❤️Stor kram ❤️

Lim

Ja Ler du har ju rätt. Och tack ♥️ och tack vinäger, det var snällt skrivet ❤️

Mina känslor svänger hit och dit och jag tycker inte om det!!

Jag har varit sjukskriven hela veckan faktiskt för jag har behövt tiden. Tiden att landa, att finnas för barnen och tiden till att ta tag i det enorma jobbet som varit hemma med allt. Men främst pga att jag är så rädd att krascha.

Denna vecka var verkligen verkligen välbehövlig och jag känner att jag gjort helt rätt. Helt helt rätt.

Nu är det fredag. Förra fredagen flyttade han möbler. Men det var inte förrän på söndagen han sov där. Så detta blir första helgen "ensam". Egentligen borde jag inte känna mig så ensam och ledsen... Barnen är här med sina kompisar och vi har varit hos mannen och haft en härlig eftermiddag i solen. Och även om vi bodde ihop nu är sannolikheten stor att han ändå inte skulle vara med mig. Under de fem dagarna han bott där har han jobbat mycket men också hunnit ha två kvällar av öldrickande med sina vänner. På fem dagar. Och han har en ledig helg nu vilket absolut innebär mer öl. Så istället för att jag sörjer något vi hade för kanske 8 år sedan så ska jag fokusera på vad vi hade för 8 veckor sedan eller för bara 8 dagar sedan. Det är inget att sörja. Men jag gör det i alla fall.

Jag är tacksam över hur bra det går men jag tror också att jag inte kommer vidare. Jag tänker på honom och oss hela tiden nästan. Men jag antar det kommer att avta med tiden. Det har ju som sagt inte ens gått en vecka.

Jag tror vädret som varit idag (soligt och härligt) bidrar till ett vemod i mig. Men jag märker att jag alltid tänker på minnen väldigt långt tillbaka när jag blir såhär. Och det visar ju på att det inte finns så väldigt många fina minnen från en mer nära tid. En del kanske.

Kan också hända att jag mår dåligt nu för att det blir helg. Jag har ju varit ensam mer eller mindre varje helg i flera år. För varannan helg jobbar han och varannan dricker han. Så min ledsamhet är kanske en kombination av sorg över skilsmässan och över hur jag spenderat mina helger så många år. Ledsen.

Jag älskar att våren kommer men får alltid lite årstidsbunden deppighet. Konstigt nog för jag älskar solen och ljuset. Men ett vemod gror inom mig.

Efter så många år ihop är han ändå nån slags hamn för mig tror jag. Även om jag inte vill känna så.

Jag vet inte vad jag ska göra för att vara glad ikväll.

Men jag ska säga att varje kväll under veckan som varit så har jag mått bra. Jag sover ganska gott igen och vi är hela kvällen i vardagsrummet där jag gjort så otroligt fint och mysigt.

Jag tror jag ska pyssla i sovrummet nu och lyssna på någon bra pod. Och tända doftljus. Kanske måla lite på ena väggen som fått sig några skador. Det kan vara klokt att arbeta med de här sakerna som var min målbild när jag bestämde mig för att skiljas. Att ha ett fint harmoniskt sovrum var verkligen en dröm då.

Kram till er alla.

Lim

God morgon!

Jag vaknade inatt av att jag trodde att mannen låste upp dörren och kom hem från krogen. Drömde förstås bara men mitt hjärta rusade. Så som det gjort hundratals gånger förr. Det är så skönt att veta att det där är över nu. Och snart kommer min hjärna och mitt hjärta ikapp.

Jag fixade sovrummet igår. Målade lite och rensade lite. Det kändes som ett bra sätt att skingra tankarna och det fungerade.

Känner mig på lite dåligt humör idag ändå men jag tror att det är för att jag inte räcker till riktigt. Barnen vill hitta på saker men jag har inte råd just nu då mycket pengar gått till hemmet eftersom jag viljat fixa fint direkt. Och jag har inte ork heller riktigt. Jag måste öva på att säga nej till dem ibland. Jag har nog skämt bort dem eftersom jag försökt kompensera för hur deras pappa är och vi har ofta gjort mycket roliga saker också för att få lämna hemmet lite. Men en helg utan aktiviteter måste de ju klara. Hade vädret varit bättre hade vi kunnat gå på en picknick men det kanske blir finare imorgon.

En promenad till Ica kanske får bort deras största rastlöshet idag.

Det är verkligen grått ute. Lite mysigt på ett sätt om man kan tänka så. Kanske ska göra ordning tacos till lunch och spela lite kort. Små saker kan också göra en dag fin.

Jag läste lite på anhörigsidorna här. Tror det var ett misstag för jag blir så arg på folk som dricker på ett sätt som skadar deras anhöriga. Det är så elakt. Och förlåt mig, men det finns inga ursäkter för att inte ta sig ur sitt alkoholberoende när man har anhöriga som skadas. Vill man fortsätta dricka får man se till att släppa de anhöriga fria först.

Lim

God morgon.

Jag vill bara spara ner lite av processen här antar jag.

Jag läste igenom en stor del av min tråd i helgen. För att påminna mig om hur det varit. För jag hamnar ibland i en osäkerhet kring allt. Tycker det är rätt så tungt på vissa plan.

Men när jag läste mindes jag allt igen. Hur hemskt det var och vilken panik jag kände nästan varje dag alltså. Tror inte ens jag skrev ner alla gånger det hände nåt. Men jag slås av hur jag dividerade och bearbetade allt hela tiden om och om igen. Inte konstigt jag var känslomässigt utmattad. Jag hade ju inte en lugn stund nånsin inombords. Allt var en kamp och en oro för både nuet och framtiden.

I helgen samlade jag motvilligt ihop alla ölburkar. Trodde naivt nog att han inte druckit så ofta hemma men jag fick ihop två fullproppade svarta sopsäckar. Då är det alltså enbart från det han druckit hemma (en del burkar är hans kompisar skyldiga till kanske). Utöver det har han ju druckit ute på krogen och hos vänner MASSOR av gånger och alltså sällan (?) hemma. Plus att detta är bara det han inte hunnit panta. Och detta jag samlade ihop måste vara bara under mindre än ett år. För i somras var det tomt tror jag.

Skulle lägga in en sak i mannens förråd i söndags och där var det redan massa burkar från honom och hans kompisar. Och han har bott där en vecka lite drygt.

Mannen ville vänta med att ta all pant från mitt hus men jag stod på mig. Han får förvara det i sitt förråd tills han kan panta det för jag vägrar ha det hemma hos mig. Jag är glad att jag orkade säga ifrån.

Han var hemma hos mig i helgen en stund för att bland annat hämta saker och jag förvånades lite över hur obekvämt det var. Inser vad stressat det varit sista halvåret. Jag tänkte direkt att han skulle börja stöka till. Kunde inte bara slappna av. Det är bättre när vi träffas hos honom för där är marken neutral.

Han lade sig i min soffa en stund och jag fick direkt flashbacks till när han låg där bakis hela dagar. Trots att han inte alls var bakis här nu.

Igår var barnen hos honom. När de skulle hem till mig såg han lite ledsen ut. Och i såna stunder känns allt så fel och elakt. Ska han bo där ensam? Men då måste jag påminna mig om orsaken. Han har valt mellan ett liv med mig och ett liv med alkohol och kompisar. Jag har inte lämnat honom utan orsak. Ändå gör det ont i mig och jag får skuldkänslor. Även nu när jag skriver det här så känner jag skuld.

Men trots det så är det en lättnad. Jag har verkligen fått en oas av lugn hemma. Längtar redan hem efter jobbet fastän jag inte ens gått till jobbet än. Men jag längtar till sorgen och skulden försvinner ur mitt bröst.

Det var jobbigt när jag läste om när han grät för en månad sedan och ville dö utan mig. Men det jag måste ta fasta på är att han gjorde det kl 4 på morgonen jättefull. Han var inte nykter kl 14 på dagen och grät över mig och ville lösa något. Måste komma ihåg det. För just nu klandrar jag mig själv en del.

Försöker vara stolt över mina val och tro på att jag ändå gjort rätt. För min egen skull och barnens märker jag redan att det är bättre. Jag orkar mer hemma tack vare att det är ordning här. Jag tycker det är skönt att vi kan vara i alla rum hela tiden och låta och leka oavsett tid. Jag tycker till och med att det är lättare med hunden nu när han inte väcks på nätterna. Allt hemma hos mig är lättare och lugnare.

Jag förstår om mannen tycker det är jobbigare även om han inte sagt något. Samtidigt verkar han trivas i sitt nya hem. Han har ju sin frihet ändå. Och den har ju alltid varit viktig för honom uppenbarligen.

Ha en fin dag allihop ❤️❤️

Jag önskar dig också en fin dag?
Så skönt att ditt kämpande med mannen är över! Nu kan du rå dig själv och få ett lugnare och skönare liv.
Kram ?

du har gjort ett jättejobb som du ska vara otroligt stolt över ! Jag tror att du efter ett litet tag när allt hamnat på plats kan inse och njuta fullt ut av din nya situation som du själva har att leva i. Kunna släppa all tankar på mannen som gjort sitt val och som föredrar alkoholen framför dig.
Du har ett nytt och fint liv framför dig nu !
Kram !!

Hej Lim!

Jag är ganska ny här på forumet, och har precis läst din tråd.
Och jag måste få säga att du är en otroligt stark kvinna. Du har tagit tuffa beslut, som smärtar dig och ändå ståt på dig.
Jag är otroligt imponerande.
Mvh Bo

Vilken gåva att du kan läsa dina inlägg och påminnas om varför du har tagit det här beslutet. Du vägrar vara medberoende - svinbra!

Det enda sättet är att göra som du har gjort - ställa ultimatum. Glöm aldrig det! Han måste få göra sin egen resa mot nykterhet, det är inte ditt ansvar.

Du gör det bästa möjliga för dig och dina barn. Det är kärlek ❤️

Kram ❤️

Lim

Hej och tack snälla Bo, miss lyckad, Adde, finalisa och andrahalvlek ❤️❤️❤️ När jag läste min tråd tänkte jag att herregud hur orkar nån läsa den här människans återupprepningar och velande kors och tvärs. Men å andra sidan så ledde allt det till platsen jag är på nu. Tror det hjälpt mig så mycket att skriva här. Att få ner en del av tankarna på pränt. Om inte annat så har det lättat min ångest många gånger. Och allt erat stöd betyder så väldigt mycket ❤️

Jag undrar hur lång tid det tar innan jag landat i allt på riktigt. Jag får fortfarande som anfall av overklighetskänslor. Inte ånger eller nåt men jag tycker att allt känns så sjukt på nåt sätt. Trots att det tagit nästan ett halvår från beslutet att separera till att det skedde så känns det som att allt hänt över en natt.

Är ju rätt ofta hos mannen och han har kommit bra i ordning och håller det fint och städat nu. Han verkar ha en annan ansvarskänsla där. Och det gör mig både glad och ledsen. Att han gör det hemtrevligt osv är ju positivt för alla men samtidigt känns det sorgligt. Att han gör det utan mig där. Det är rörande på ett sätt. Men jag tror detta kommer från mina moderskänslor jag har för honom. Att jag blir rörd över att han diskar och tänder ljus... De känslorna är egentligen de känslor som är skadliga för mig för det är de som hållt mig kvar i en skadlig relation. Att han lägger en matta i köket är inget att bli rörd över men jag blir det. Men jag försöker träna bort det. Min köksmatta går han ju på med leriga skor. Han blir ju inte rörd av vad jag gjort hemma alla år.

Jag tänker mycket på honom. Är rädd för att han ska känna sig ensam. Men vi pratar inte om sånt. Jag tror vi båda försöker komma till rätta där vi är nu.

Barnen sov hos honom igår och var där hela dagen igår. När jag kom dit efter jobbet var han märkbart stingslig. De hade haft en bra dag och barnen var glada men jag tror att han ville ut på stan. Och ganska direkt åkte han och jag och barnen gick hem till oss. Mannen tog sin ryggsäck och i den brukar han lägga öl han köper. Så det var skönt att veta att jag inte kommer att se den ölen.

Jag frågade min ena son igår hur det känns nu när vi bor isär. Direkt svarade han att det känns bra. Han sa att pappa lugnat ner sig. Och det är ju för att nu är han inte här och dricker, väcker oss, tjaffsar med mig eller pratar högt i telefonen. Och när vi umgås alla fyra har det hela tiden varit helt nyktert och väldigt familjefokuserat på ett sätt det aldrig var när han bodde här.

Hittills ÄR allt mycket bättre. Men jag sörjer och jag chockas flera gånger om dagen av verkligheten men jag hoppas det ska bli lättare med tiden.

Det är väldigt positivt att det går mot vår. Det ger lite hopp om en lättare tid.

Kram till er alla ❤️

Overklighetskänslorna som jag hade länge, från och till..Minns att jag fortfarande efter flera månader, höll på att åka till mitt gamla hus..Kände ibland på jobbet som att vi fortfarande bodde ihop..Som skönt var gick det över..Nu ser jag ännu mer klart när veckorna blir till månader och år, att jag var stark och beslutsam..Det är du med duktiga Lim..Varm kram???✨

Lim

Tack miss lyckad för att du delar med dig av hur det var för dig i samma situation. Det hjälper mig i allt. Det är så ovant att vara i något jag aldrig upplevt förut!

Allt annat jag gått igenom var ju värre men det var i alla fall bekant.
Jag var alltid stressad och orolig förstås men jag var van vid det.

Att plötsligt bo i ett hem utan bråk, utan irritation och utan att jag känner mig utmattad av allt jobb och all röra här är så ovant. Det är otroligt skönt givetvis men helt nytt för mig. Hur lever man ens ett liv såhär?

Som vanligt är det dock mitt fokus på mannens känslor osv som gör att jag mår sämre. Är hela tiden rädd för bakslag i vår relation som just nu är så lugn och vänlig. Men även vår relation är ovan. Just nu är det som att vi balanserar mellan att bete oss som att vi är särbos eller som att vi ska avsluta relationen. Vissa gånger vi möts så kramar vi om varandra som vänner och andra beter vi oss som att vi är tillsammans. Allt är så nytt och det finns inget facit eller rätt och fel så det får väl successivt landa i vad det ska vara. Försöker att inte tänka på vad andra skulle tycka eller tänka utan vi får göra som det passar oss. Vilket kanske är det svåra för mig just nu... Vad känns rätt?

Jag är positiv till att han inte kommer hem till mig. En gång har han varit här sedan han flyttade ut. Han uttryckte ju förut att "det är så onödigt att jag flyttar för jag kommer alltid vara här ändå". Men tack och lov så har det inte blivit så. Han verkar känna sig hemma där han bor nu och det är jag som hälsar på där tillsammans med barnen.

Nu på morgonen har jag redan tvättat två maskiner tvätt, hängt och vikt tvätt, bäddat, ätit frukost och tagit ut hunden, tömt diskmaskinen.... Allt sånt som jag ville göra förut på helgmornarna men inte kunde för att det skulle störa eller för att jag inte orkade.

Men viktigast av allt: ingen väckte mig inatt, jag är inte osams med någon och barnen har inte vaknat av gräl OCH jag ligger nu i soffan i vardagsrummet och tittat på tv med en kopp kaffe. Det sistnämnda hände aldrig förut för jag hade knappt tillgång till vardagsrummet. Har altandörren öppen och frisk luft strömmar in. Det gäller att jag fokuserar på det här. Det här som jag längtat efter.

Ha en härligt lördag ❤️

Tillgång till sitt eget vardagsrum, en kopp kaffe och öppen altandörr. Så lite, men så oerhört viktigt! Behåll den känslan ❤️ Och påminn dig om den känslan varje gång du vacklar och tycker synd om dina barns pappa. Han har ansvar för sitt eget liv! Glöm aldrig det.

Kram ❤️

Lim

Jaa, tack andrahalvlek ❤️ jag försöker tänka på de här små positiva viktiga sakerna. Förut var det min dröm att ha det såhär. En dröm som kändes ouppnåelig.

Men... Igår var jag så ledsen. Hade först en jättebra dag med bio och fika på stan och solen sken och barnen var glada. En härlig dag. Men sedan när vi kom hem blev jag så ledsen. Grät massor. Grät ute på hundpromenaden, grät när jag kom in. Grät till och med framför min ena son för jag lyckades inte sluta.

Jag hade ett doftljus tänt på soffbordet med samma doft jag alltid hade när min äldsta son var nyfödd. Då grät jag ännu mer.

Sedan försökte jag visualisera hur det skulle varit om mannen var här. Och då var ju det första jag tänkte att han skulle förmodligen inte vara hemma utan med kompisar ute. Jag hade inte ens varit i vardagsrummet eftersom att rummet var hans när han bodde här. Vore han hemma hade vi nog inte varit i samma rum ens.

Men ja. Jag var så ledsen och jag blir lite ledsen nu också. De saker jag sörjer nu har jag sörjt förut också även när vi bodde ihop. För jag var ju så ensam i vårt äktenskap. Men nu är det ju på riktigt. Jag är ensamstående. Jag har ingen vuxen att dela vardagen med. Och jag har alltid tänkt att det är bättre att vara ensam själv än ensam i ett förhållande. Och det är nog så. Men just nu är jag kanske i ett stadie då allt börjar sjunka in.

De sista två veckorna har ju ändå varit händelserika. Hans flytt var ganska spännande och det blev ett projekt att göra fint i både mitt och i hans hem. Allt var nytt, intensivt och jag antar jag var rätt fylld av adrenalin. Jag var sjukskriven en vecka också och då fixade jag hemma och det var rätt så kul på ett märkligt sätt.

Men nu har vardagen kommit. Jag har gjort klart hemma. Jag jobbar igen. Ekorrhjulet fortsätter att snurra. Och då kommer känslorna över mig. Sorgen över att vi haft som ett projekt ihop och nu är det slut. Nu ska jag finna min roll som ensamstående mamma. Visst finns han där för oss och för barnen men jag bor ensam med mina barn.

Nu gäller det kanske att tillåta mig att sörja men samtidigt vill jag inte hamna i en depression eller så. Måste hitta en balans i mitt liv. Och jag måste lära mig att gilla min vardag utan stora projekt och stormiga känslor. Måste lära mig att leva utan dramat. Det jag längtat efter men inte vet hur man gör.

Kram ❤️