Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

När jag separerade från barnens pappa hösten 2013 gick allt i ett rasande tempo. Allt praktiskt skulle lösas. Flera månader senare grät jag hejdlöst, med hjälp av musik faktiskt. Jag spelade låtar som betydde mycket när vi träffades 24 år tidigare. Och grät och grät och grät.

Jag ville absolut inte att vi skulle bli ihop igen. Jag sörjde det fina vi hade i början, jag sörjde att vi inte skulle bli gamla ihop, jag sörjde ensamheten - som ändå alltid är bättre än att känna sig ensam i tvåsamhet!

Efter det började vi bygga upp en ny typ av relation. Vi har kanonbra kontakt. Bjuder varandra på middag varje fredag när dottern byter hem. Finns för varandra i vått och torrt. Som en riktigt bra syskonrelation helt enkelt.

Håll ut - det blir bättre! Och det är sunt att gråta och sörja. Att inte göra det är mycket värre.

Kram ❤️

Gråt, gråt, gråt...

Så mycket spänning som släpper nu. Det du har gått och burit på i många är måste ut. Låt det komma, känn och släpp. Det kan ta tid, men en dag är du där. Det är över på riktigt. Inte det gemensamma föräldraansvaret, det har ni hela livet, men kvinna-man förhållandet. Jag lovar, en dag är du fri och kan analysera det på distans. Om du ens behöver det.

Massor med kramar till dig. ?

Kram

Lim

Tack snälla andrahalvlek och vinäger ❤️ så gjorde jag också igår andrahalvlek: lyssnade på musik. Det var fruktansvärt sorgligt men jag kände en lättnad efteråt. Kunde till och med skratta med barnen när jag tillslut lyckades sluta gråta.

Det kanske är det som är viktigt, som ni både säger andrahalvlek och vinäger. Att släppa ut allt jag hållt inne.

För hjälp vad mycket jag har tryckt undan. I åratal!

Idag har mannen hört av sig mindre än vanligt. Och låtit bli att skicka hjärtan. Trots att jag skickat det. Han kanske också börjar komma till det stadie där han måste hitta sig själv i detta nya. Han kanske gör det genom att hålla sig kall. Men jag ska försöka att inte luska i det ens. Jag kan bara bearbeta mina egna känslor. Jag har skickat hjärtan för hans skull och för att han undrade varför jag slutade med det förut... Då började jag igen för att han skulle vara nöjd.

Det känns konstigt att han förmodligen kommit hem från jobbet nu men att jag inte vet det. Eftersom att jag inte bor med honom. Men vet ni... När han bodde här visste jag aldrig när han skulle komma hem heller. Han kunde sluta kl 16 men komma hem kl 21 eller varför inte kl 2 på natten. Bodde han här nu hade jag garanterat suttit med fjärilar i magen av nervositeten kring att inte veta när eller om han kommer hem. Jag vågade inte ringa honom heller pga alla gånger han stört sig på att jag ringt. Jag minns att de få gånger jag ringde honom så bankade mitt hjärta så snabbt. Jag var nervös över att ringa min egen man!!! Mannen jag bodde med och har barn med. Det är ju helt sjukt.

Däremot om jag nångång stannade tjugo minuter efter jobbet för att småprata med en kollega... Då ringde han och undrade vart jag var. Inte för att han oroade sig utan för att han ville sticka ut och jag behövde ju komma hem och vara med barnen.

Tack för att jag kan skriva här varje gång min hjärna håller på att explodera av alla tankar och minnen som maler.

❤️❤️❤️

Lim

Tack andrahalvlek ?

Jag läser lite på anhörigsidorna. Det är som att läsa om mitt eget liv ibland. Dels hur det varit och dels hur det är nu, beroende på vilken tråd jag läser.

Ibland tror jag ju att jag överdrivit själva alkoholproblemet hos mannen och att jag hittat på att vi skiljer oss pga det. Det finns andra saker i vårt förhållande som egentligen skulle rättfärdiga en skilsmässa förutom alkoholen. Men jag VET ju att alkoholen var det som på allvar gjorde livet ihop omöjligt. ÄNDÅ kan jag tro att det är min fantasi och att jag överdrivit. Varför funkar min hjärna så?? Jag förstår det inte. Är det för att han inte håller med mig kanske?

Ibland skenar ju fantasin iväg och jag föreställer mig att jag nångång skulle ha anledning att säga till nån att jag levt med en man som var alkoholberoende. Då känns det som att det vore att ljuga. Fast det är sant. Men det måste ju vara för att han själv inte ser sitt problem. Det känns då som att jag inte har rätt att sätta en etikett på honom. Men för min egen skull och för att jag ska kunna förstå det jag gått igenom (och fortfarande går igenom) så behöver jag säga till mig själv att "ja, han är alkoholist". Det blir ett sätt för mig att äga min historia. Och eftersom jag levt i det så många år behöver jag få göra det.

Jag bjöd hem honom en sväng igårkväll. För att få träffa barnen och så. Tror han uppskattade det. Och det kändes bra för egen del också. Men jag kände också att jag verkligen uppskattar att ha kvällsrutinerna med barnen själv. Vi har fått det så fint på kvällarna. Det är skönt att bara anpassa mig efter barnen och mig själv helt enkelt.

Skriver nog senare igen...

Min pappa erkände aldrig att han var alkoholist. Men det var han, och det sa jag till honom - och andra.

En annan sak kom jag på. Det mänskliga psyket funkar så att man väldigt snabbt glömmer det allra jobbigaste. Minnena raderas liksom, eller bleknar i färgerna åtminstone. Jag tror att det är ren överlevnadsstrategi.

Så innan du glömmer för mycket kanske du ska skriva ner så mycket du kan komma på att han har gjort på fyllan och pga sitt missbruk. Så att du kan påminna dig själv, och bli mer rakryggad i din sanning.

Alla har olika sanningar, allra helst efter en separation. Men var och en äger rätten till sin egen sanning.

Lim

Ja andrahalvlek jag gör ju så att jag läser min tråd ibland. Då påminns jag. Och blir lite extra tacksam över att jag tog steget tillslut.

Ledsen att läsa att din pappa var alkoholist ☹️☹️ hoppas du bearbetat det ❤️

Tänker ofta på när jag brukade göra olika slags kalkyler för mig själv. "Om jag stannar med honom i fyra år till så hinner äldsta sonen bli 13" tänkte jag då för ett år sedan. Och sedan tänkte jag att yngsta sonen vore för liten så 4,5 år då.... Kunde direkt känna en lättnad för att jag hade ett årtal samtidigt som det kändes så långt.

Trodde inte då att jag skulle komma till den punkt jag tillsist kom till ändå.

Tror jag luras lite att tänka att alkoholen inte är ett problem nu eftersom att jag inte sett honom dricka eller vara berusad sedan han flyttade. Tror sista gången var för tre veckor sedan på torsdag. Men jag har ju mött honom bakis ett par gånger och det är trist det med.

Men det är verkligen så bra att vi flyttat isär. Jag tycker barnen haft mycket mer kvalitetstid med sin pappa. Även jag har haft det. Vi umgås på ett helt annat sätt nu. På det sätt jag önskade förut när vi bodde ihop men som helt enkelt inte gick. Det är mycket mycket bättre och vi träffas utan irritation och besvikelse. Jag är avslappnad och inte på min vakt som när han bodde här.

Herregud alltså nu fick jag en sån skön känsla i bröstet över hur bra det är just nu. Kanske är det inte lika bra imorgon eller nästa vecka men precis nu kändes det skönt allting.

Det är en lättnad att inte sitta och vänta och oroa sig över en full man. Hur kvällen än blir så är det inte hit han ska om han dricker. Det kommer antagligen inte ens påverka mig om han dricker ikväll för jag kommer inte veta det. Det är ju så skönt!!!!

Jag känner dock mig själv och jag kan lika gärna gråta massor om någon timme. Men även om jag skulle göra det så finns lättnaden där också samtidigt.

Kram alla ❤️

Mina känslosvängningar i början.
Hur jag var överlycklig för att sedan sjunka ned i bottenlös sorg.

Låt er separation ta den tid det tar.
Men försök att hålla dig själv och barnen i fokus.
Din man har troligen sig själv och alkoholen i fokus och ni kommer i efterhand,efter hans beroende fått sitt.

Lim

Åh Ullabulla, exakt så har sista tiden varit för mig. Kan känna mig så himla lättad framförallt för att lite senare vara jätteledsen.

Känner inte direkt lycka förutom microsekunder när jag inser att jag lyckats ta steget bort från ett liv jag vantrivdes med.

Tyvärr finns det alltid saker i livet som bekymrar och oroar. Men nu är i alla fall hemmiljön för mig och mina barn fri från konflikter (Såklart det finns konflikter... Mellan syskon och ibland mellan mig och barnen, så som det är i livet. Men det är inte vuxna som bråkar).

För några dagar sedan kom mannen över en sväng till mig. På något sätt kom vi in på ämnet "systembolaget". Han skojade om att han och en annan person träffades där och att båda de hade krossade hjärtan. Då svarade jag att de har krossat sina egna hjärtan. Då sa han att inget allvarligt har hänt mellan oss och att man inte kan skiljas för vad som helst. Men han stoppade sig själv innan det blev en diskussion och sa "så länge du är nöjd är jag nöjd". Det verkar verkligen aldrig gå in i hans huvud hur hans drickande har förstört vårt liv. Han kan inte tro på det. Han sa åter igen att han ibland undrar om jag träffat nån annan och att det bara är därför jag vill skiljas. Är inte det en form av gaslighting så säg? Han vänder allt så att jag måste stå och försvara mig från en helt absurd anklagelse. En anklagelse han redan VET absolut inte är sann. Han tror det inte ens en enda procent men han säger det ändå för att det ska bli jag som måste försöka prata mig ur något. Direkt tas fokus från drickandet till en påhittad anklagelse mot mig. Det sköna nu är att jag inte bor med honom så risken för att behöva ha såna här idiotiska samtal är väldigt låg. Och en kvart efter vi ens hamnade i diskussion så var han på väg hem till sig och vi skiljdes åt som vänner.

Jag är rätt säker på att han är bakis idag. Det känns väldigt skönt att han inte ligger här i soffan och ropar efter vatten. Så skönt att han inte ligger däckad hela dagen för att sedan börja röja och laga mat i köket när det börjar bli läggdags. Så skönt att jag inte kommer vakna till ett kök fullt med disk från hans matlagning imorgonbitti.

Men trots detta. En sorg. Över allt som inte blev och över allt som varit. Det gör ont och det känns ensamt. Ensamt eftersom ingen annan är jag. Ingen annan känner ju exakt det jag känner nu. Jag måste vara stark och tålmodig i mig själv. Jag antar jag växer även av detta. Men ibland är det nästan obehagligt att tänka på allt man hinner vara med om genom åren. Obehagligt att jag är så vuxen att jag har två skolbarn, varit gift i många år, att jag har skilt mig och nu provar på livet som ensamstående på allvar. All livserfarenhet är nästan läskig att ha. Jag var ju nyss bara ett barn.

Helgerna verkar vara till för att jag ska ha lite tid att livskrisa. Jag har haft en jättefin helg rakt igenom ända till nu när jag hann reflektera lite igen. Och nu var det som att ett mörkt moln drog över mig.

Men det måste väl få komma...

Kram till er alla ♥️

Det är ett jättestort jobb du har gjort..Glöm inte det..Om du ser tillbaka på ditt liv om ett år, så tror jag du är nöjd med vad du åstadkommit..Även för barnen som slipper allt en full förälder ställer till med..Det är svårast i början med separationen..Kommer att bli lättare och skönare med tiden..Jag lovar..???✨???

Lim

Tack fina miss lyckad. Det är så skönt att läsa från dig som gjort samma resa ♥️

Nu har vi bott isär en månad. Den senaste veckan har jag varit mer stabil. Har inte gråtit sedan förra helgen.

Men däremot uttryckte mannen att det är hemskt att inte sova med sina barn. Jag förstår honom men kan inte göra så mycket åt det förutom att hela tiden försöka hjälpa till med att ordna så att vi går till honom och umgås osv.

Han verkar ha glömt hur missnöjd han var när han bodde här. Han klagade så ofta på hur vi sov. Han väckte mig på natten när han druckit och bokstavligt talat körde ut mig ur sovrummet. Hela sovgrejen och nätterna var ju det största problemet här. Så för min del saknar jag ingenting med att ha honom här nattetid.

Det är ironiskt att det är det han saknar. Han tog inte till vara på livet som familj när han hade det. Tvärtom gjorde han många nätter till ren psykisk terror.

Jag håller mig lugn däremot. Tar han upp det igen så säger jag att jag gärna hjälper honom att få mer tid med barnen, vilket jag redan gör. Och jag kanske påminner om hur det faktiskt var att bo ihop. Otaliga nätter somnade vi osams och lika många morgnar vaknade vi osams.

Kram till alla ♥️

Lim

Hej allihop.

Vilken konstig situation vi är i nu. Med pandemin som härjar.

Kan inte låta bli att tänka på vad det gör med alkoholvanorna... Jag gissar att vissa dricker mer nu om de antingen blir fast hemma i tristess, oroar sig för ekonomin eller bara vill försöka dämpa ångest.

Detta kan ju vara ännu en ursäkt till att få dricka.

Jag är hemma och är redan riktigt uttråkad efter bara en dag eftersom att jag vet att jag inte får jobba på ett tag. Det är bara hosta men det räcker ju för att man ska tänka sig för och stanna hemma. Känner mig så himla tacksam över att jag inte dricker.

Känner mig också tacksam över att vi hann flytta isär innan detta. Är faktiskt ärligt talat beredd att tro att kriser som dessa gör att man pausar livsavgörande beslut lättare. Det blir för mycket på en gång annars. Särskilt tanken på att splittra sin egen familj...

Vi har fortsatt att umgås mycket med varandra. Det känns bra som det är nu. Och när jag kommer hem till mig så är det fint och städat och jag får sova gott. Känns som att vi just nu har det goda av alla världar.

Det är däremot snart dags att skicka in en fullföljan av skilsmässan och det vet jag inte vad mannen känner kring. Men det måste göras...

Hoppas ni mår bra där ute. Och håll er nyktra oavsett hörrni. ♥️

Lim

Hej hej.

Jag sitter ute i solen och njuter. Och funderar på allt möjligt.

Skilsmässan, minnen, framtid.

Jag gick en promenad häromkvällen och släppte lös min hund ett tag. Det var stjärnklart. Jag tittade på himlen och grät. Jag gråter mest nu när jag påminns om tiden förut. När jag bara var 20 år. Men samtidigt inser jag att en hel del känslor jag kände då var jag ensam om att känna. Jag var verkligen tagen för givet redan för många år sedan.

Det fanns en tid då mannen satte mig först men den tiden var verkligen kort. Långsamt slutade han bry sig om mig. I alla fall har det känts så.

Nu vill han ha mig kvar. Han är inte beredd att släppa mig. Han vet kanske nu hur det känns att bli bortvald. Kanske det känns ännu värre för honom att jag hellre väljer ensamhet än att vara gift med honom?

Han sa att han vill vänta med att fullfölja skilsmässan. Men det gör ingen skillnad. Jag har verkligen grävt i alla ruttna minnen det sista halvåret och trots att vi funkar jättebra ihop nu isär så vill jag absolut inte stanna med någon som varit så elak mot mig och satt sig själv före allt och alla i så många år.

Jag vill egentligen inte gräva mer i allt det onda och fula men nu blev jag som tvungen till det för att stärka mig själv i att säga till honom att en framtid som man och fru inte går för oss. Hur mycket han än saknar mig och känner att han behöver mig.

Vi måste hitta en ny slags relation. Jag trodde vi var på väg att göra det men tydligen har han insett vad han haft med mig och att det är på väg att försvinna.

Jag sitter i solen och påminns om alla sommarkvällar och vårdagar jag hoppats att han ska stanna hemma och grilla med oss men då han valt att klä upp sig och dra ut på krogen. Alla kvällar jag sett andra familjer umgås medan jag förnedrad stängt dörren för att gömma mig på baksidan istället.

Jag vågade inte ens be honom stanna hemma. Mitt självförtroende i vår relation var så förstört efter att alltid blivit nobbad.

Nu känner jag mig ändå stärkt i att jag är självvalt ensam. Det är sorgligt ibland men det var mycket mycket värre på den tiden då jag hoppades att han skulle välja mig framför sina kompisar.

Jag försöker peppa mig själv. Jag som låtsats inför alla att vi haft det bra. Låtsats att det är helt okej för mig att göra allt ensam med barnen. Men nu ska jag lära mig att tycka det är okej på riktigt.

Och har det inte passat att välja mig före alla andra förut så går det inte att börja nu. För bara ett halvår sedan hade han chansen att ändra allt och ha mig kvar. Jag var beredd att ge honom en riktig chans trots allt. Men han ville inte ens försöka. Han sa det själv "jag vill bara sluta dricka om jag själv vill det". Han valde 100 procent alkoholen framför mig. Höjden av förnedring att inse att man betyder mindre än öl och fest.

Ett sånt val går aldrig att ta tillbaka. Inte ens om han blev nykter nu. Jag har ändå blivit bortvald till förmån för alkohol. Det är som att bli bortvald till förmån för en påse skit.

Tyvärr måste jag ägna lite tid åt fula minnen igen. Jag måste det för att se till att skilsmässan blir av nu. Det finns inget vi och det finns inget romantiskt i att försöka hitta tillbaka till något ihop igen. Han har gjort sitt val många gånger om och jag har gjort mitt. Det tog många år att våga och jag ska inte backa till hur jag haft det.

Tänk... Jag trodde faktiskt att han skulle träffa nån ny när vi flyttade isär. Jag hade inte väntat mig det här. Så det gäller nu att vara tuff.

Jag kan känna din besvikelse och sorg, över att bli bortvald av din partner..Vi hade så i perioder..Hände då att jag skaffade barnvakt och själv åkte ut på fest..Men det är ingen tvåsamhet, det är ingen fin kärleksrelation..Det är jättebra att du tömmer ut gamla minnen..Det gör att du kommer framåt i dina beslut..Tiden som varit kan vi ta lärdom av..Aldrig mer att vi ska acceptera att bli svikna..Kanhända att detta handlar om att bli sviken som barn, och att vi då lättare accepterar svek som vuxna..Nu känner jag en styrka i dig lim, som sakta växer fram..Väntar bara på att du snart nått en styrka och balans som gör dig lycklig..Känns som att den tiden snart är här..Stor varm Lördagskram?????

Lim

Tack miss lyckad och vakna vacker för era svar ♥️

Ja miss lyckad, ibland känns det bra att dra fram de dåliga minnena. I en lagom dos. Jag tycker jag fortfarande får som aha-upplevelser nästan när små saker dyker upp i tanken. Ibland är det tungt men ibland som en flyktig tanke som blir ett kvitto på att jag gjort rätt.

Har många gånger har jag sagt till mannen "hur hade du känt om vi bytte roller?"

"Om jag plötsligt stod påklädd och sa hejdå och drog ut. Utan att se till att barnen har mat i magen eller att du ens inte hade planer? Och sedan kommer jag hem SNORFULL kl 4.30 imorgonbitti och börjar laga mat i köket och börjar bråka med dig, väcker barnen? Och sedan om tre dagar gör jag samma sak. Men den natten så kommer jag inte hem för jag sitter i fyllecell. Och du ska försöka orka jobba också efter alla nätter jag väcker dig. Och nån vecka senare ringer psykakuten. Och några dagar senare kontaktar socialen dig pga alla mina LOB:ar. Och det blir möten där. Och åren går och jag håller på såhär hela tiden. Samtidigt som du ska städa, laga mat, tvätta och jobba heltid. Tvätta åt mig också!! För jag kan inte tvätta mina egna arbetskläder. Och justja jag spelar bort pengarna också så du får betala för allt. Och så tycker jag förresten att du överdriver. Alla dricker ibland. Du har nog bara träffat nån annan!!"

Hade jag gjort så hade han antagligen inte ens viljat vara min vän nu.

Så sakteliga har det slutat knyta sig i magen på mig när dörren öppnas. Jag börjar lära mig att det aldrig är han som kommer in full. Det är alltid bara mina underbara söner. Eller min mamma. Eller kompisar till barnen.

Vi är vänner jag och mannen. Men jag vaknar också upp mer och mer för varje dag. Upp ur mardrömmen jag befunnit mig i.

♥️♥️♥️♥️♥️

Lim

Då och då får jag en sån glädjekänsla inom mig över att jag lever som nykterist. Det är ta mej tusan det bästa beslutet jag tagit. Älskar det.

Av att läsa dina rader.
Och forumet är då fantastiskt.
Kanske får du dippdagar då du saknar och längtar.
Kanske känner dig ensam.
Men då kan du läsa just de rader du nyss skrivit lyfta dig ir den känslan,att det var bättre förr.

Det är verkligen härligt att läsa dina inlägg nu för tiden! ?
Förut så var det så ledsamt när du kämpade så in i vassen och ingenting hjälpte.
Nu har du fått lugn och ro och kan bygga upp ett nytt och bättre liv med positiva energier i ditt nya hem.??
Önskar all lycka ? till dig och dina barn?
Kramar ???