av MalmMia

MalmMia
fre, 2020-03-13 - 09:10

Sorg40, hur går planerna för din flytt? Det tar lång tid innan vi fattar och framförallt att den enda jag verkligen kan förändra är mig själv. Men nu efter nästan 2 år har jag kommit till sans, så här vill inte jag leva. Jag kommer att tala om för honom att jag vill inte leva tillsammans med honom om han dricker. Så får jag se vad han svarar och jag kommer inte att ge mig en tum! Beslutet ligger hos honom, jag kommer inte att ställa ulimatum för då ligger ansvaret hos mig. Jag kommer att lägga ansvaret hos honom och inte kontrollera eller projektleda.

Men just nu är allt så skönt, det är lugnt och inget bråk. Men jag väntar ju bara på nästa utbrott.

MalmMia
fre, 2020-03-13 - 13:58

Så är det. Gråten kommer hela tiden och får också komma, det är en del av processen som jag ser det. Hjärtat vill ju verkligen inte lämna en älskad partner, men hjärnan inser att nu har jag gjort allt. Jag kan inte göra jobbet åt någon annan, personen måste vilja göra resan själv och ta ansvaret själv. Så det blir ju en enorm sorg över att partnern inte väljer mig! Drogen vann över det vi har. Då förstår man också vilken enorm kraft beroendet har. Såklart alla drömmar, förhoppningar och önskemål grusar. Det är bedövande smärtsamt. Då får man jobba med sig själv, vad kan jag göra? Hur har jag hamnat här? Har jag blundat för varningstecknen och varför? Hur ska jag läka min sorg på bästa sätt och göra mig hel igen?

Nuigen
fre, 2020-03-13 - 18:09

Ja, efter många år har jag accepterat att jag inte vinner över min fiende alkoholen. Det spelar ingen roll vad jag vill, vad jag tycker eller vad jag längtar efter. Det har tagit så oerhört många år av kamp för mig innan jag nu har gett upp. Gråter, gråter och packar för flytt om två veckor.

Skrållan
fre, 2020-03-13 - 18:41

Ja till slut har man fått nog. Man orkar inte en sekund mer att se en berusad och sur man. Det är kämpigt att lämna, men man kan inte vinna över alkoholen. Man är maktlös. Jag fick lämna efter 20 år ihop med min man, numera ex. I april har det gått ett år från att jag var tvungen att ta beslutet. Och jag vet hur jobbigt det var i början, hur gråten kom var jag än var. Men det blir bättre. Det tar tid men man kan bygga upp sin egen framtid. Må bättre, och göra saker man själv vill. Och det är värt det, även om ni inte ser det nu.
Jag dippar även nu ibland, men inte så långt ner. Sedan blir det bättre igen, och jag har haft dagar där jag tänkt ” jag älskar mitt liv”.
Så kämpa på tjejer. När ni lämnar så gör ni det för eran skull, och ert liv.
Styrkekramar till er

Backen123
lör, 2020-03-14 - 10:03

Så skönt att läsa i denna tråd, se det vi har lika, men blir samtidigt så ledsen för oss ❤ vilket helvete vi genom lider, oron för våra barn är värst. Flytta inte flytta? Jag lever med en nykter alkoholist, avslutad behandling 3 januari, ett återfall. Men han är så j... deprimerad. Så nu går vi på tå för det, jag orkar inte stötta mer utan vill bara skrika, leva, vara lycklig. Han går på AA, fått psykaramaka, sover inte, tröstäter och helt död i blicken. Någon som känner igen det?

MalmMia
sön, 2020-03-15 - 08:18

Backen123, ja absolut så himla rädd att vi ska komma dit. Vi håller ju just nu på med huset och det är hyfsat lugnt. Men jag känner ända in i själen att jag inte vill leva så här.

Han lovar när vi pratar som han bryter - går inte att lita på. Har gått ner sig och tjatar om vikten men tar inte tag i det, duschar för sällan och har sunkiga kläder - ofräsch. Visar ingen kärlek och omsorg, väntar bara på nästa gång han får dricka - vänder sig till älskarinnan alkoholen. Lättkränkt, grinig och sur. Allt som är fel är mitt fel, att han är sur är ju på grund av min ton mot honom, har inget med alkoholen att göra!

Dagen när jag säger till honom att jag inte vill leva med honom om han dricker närmar sig. Jag kommer inte att ställa ultimatum utan säga att jag inte vill leva med honom som dricker. Om han vill ha vårat liv måste han aktivt göra något av egen fri vilja, jag kommer inte att projektleda. Jag är beredd att gå igenom skilsmässa och så jag tror att det blir. Men jag vill ju egentligen leva med den nyktra mannen, så beredd att ge honom en chans. Och det är då min rädsla kommer, om det blir som för dig - hur ska jag stå ut? Får nog fundera några varv till...

Men jag funderar över tröstätandet, han kanske fortfarande är beroende men har bytt utlopp. Då är han ju inte fri utan fortfarande fast och kanske därför ni har det så jobbigt? Jag levde ett år ensam då han blev nykter men kan idag se att han var nykter men inte oberoende. Men maten som han missbrukade istället gav inte mig så mycket men eftersom elakheterna försvann, depressionen och vikten gav endast honom konsekvenser. Men han förnekade beroende.

gros19
sön, 2020-03-15 - 10:30

Du undrade om min son lever i tillfrisknande. Jag tycker inte det för då är man bl.a. beredd på att ta all hjälp som finns att få. Han vill gå sin egen väg och ärligt talat vet eller förstår jag inte hur han tänker eller om han har något mål.Han är vad jag vet drogfri just nu, mediterar mycket, för mycket enligt mig och han har börjat samla pokemonkort. Verkar besatt av det, det enda som kan få honom glad .

Min son har kontakt med väldigt knepiga tjejer på nätet. Väljer gärna tjejer med borderline diagnoser, tjejer som först idealiserar honom för att nästa stund svärta ner honom. Tjejer som är experter på att hitta svagheter hos honom och sedan som jag ser det plåga honom. Dessa relationer blir också som en drog, inledningsvis är allt fantastiskt men slutar i en mardöm som han inte kan ta sig ur. Nej han är definitivt inte tillfrisknande. Det är så sorgligt och så oehört plågsamt för honom och för alla runt omkring. Ett människoliv går till spillo så känns det.

MalmMia
sön, 2020-03-15 - 22:27

Men så fruktansvärt värt att höra. Att se sitt eget barn fördärva sig så. Nej, det låter inte som ett tillfrisknande med besattheten och tjejerna. Så vansinnigt ledsamt. Jag ser att du försöker göra bra saker för dig och det glädjer mig. Skönt att du har fått förståelse och mött människor som kan hjälpa dig på vägen framåt.

MalmMia
sön, 2020-03-15 - 22:46

Alkohol fredag o lördag för maken. Jag talar lugnt om var jag står och det blir inget bråk, han säger själv att det säkert inte är så kul att se på när han dricker-återigen så försöker han tala om att han vet så jag låter honom hållas! Så tolkar jag det och han tror nog att jag är korkad o att han kan lura mig!

Kvällarna går förvånansvärt bra, han bråkar inte. Men morgon efter är han fördjävlig och naturligtvis är bråken mitt fel. Nu börjar dottern reagera eftersom han säger dumma saker till henne o mitt samvete vaknar. Jag ska försöka prata med henne de närmaste veckorna. Ge mig styrka?

MalmMia
tis, 2020-03-17 - 18:57

Nu kom samtalet, idag var det dags. Nu har jag pratat med dottern, det blev inget dramatiskt. Ledsen så klart men kändes som att hon väntat på detta. Jag hoppas hon kommer att vara mindre arg men fruktansvärt vad hon får utstå! Hatar vad alkoholen gör med hennes pappa ?

gros19
tis, 2020-03-17 - 23:36

Det är oehört sorgligt att det ska behöva bli så här och att man är maktlös inför det . Man får bara ta konsekvenserna och dom är ju väldigt dramatiska. Två människor älskar varandra, så är det nog ofta, men så finns det ett beroende man inte kan påverka. Endast den beroende själv och det är nödvändigt med insikten om beroendepersonen för att bli frisk. De flesta kan nog förstå detta, men tyvärr inte alla.

Du gör något och det förändrar situationen. På vilket sätt vet man inte, men när man nått en viss gräns finns det inget val. Det är en stor sorg men du fixar det på bästa sätt och det låter som du känner tillförsikt. ❤

MalmMia
fre, 2020-03-20 - 12:01

Ja, samtalet med dottern var en milstolpe. Nu återstår bara konfrontationen, håller på att planera vad jag behöver göra inför och efter. Vilka alternativ som kan dyka upp och hur jag ska hantera det, jag gillar att ha koll och vara förberedd! Men här är en oberäknelig människa också inblandad så det kommer troligen inte alls att bli som jag tänkt mig i alla fall. Men men i slutändan blir detta bra. Till hösten kommer mitt liv att se annorlunda ut, det är jag säker på, men vet dock inte hur. Jag måste lägga över ansvaret på honom, jag kan inte ta på mig det. Jag har så lätt för att ta över och hjälpa till. Min familj är van vid det och det håller jag på att släppa, det är inte lätt men jag tränar ofta.

Pennyh
lör, 2020-03-21 - 20:01

Jag gillade boken och tänker att jag kanske återvänder till den längre in i nykterheten, väldigt bra skriven och lätt att förstå. Tror både beroende och anhöriga kan ha hjälp av den inte minst för att förstå kraften i ett missbruk.
Rekommenderas varmt!
Lyssna även på Alkispodden, STRÅLANDE för alla tycker jag?

Självomhändertagande
lör, 2020-03-21 - 20:15

Hej! Jag har läst din tråd ett par gånger och har varit på väg att skriva. Jag tror att jag avvaktat då jag inte vill fastna här inne. Ibland behöver jag läsa i trådar för att förstå vilket jobb jag har gjort för att vara där jag är idag.

Det slog mig att jag vill säga till dig, att du vet precis vad som behöver göras, eftersom du gjort det förr. Det slog mig också att jag känner igen mig i din plan om att det ska se annorlunda ut, som du säger "framåt hösten kommer mitt liv att se annorlunda ut, det vet jag säkert, vet dock inte hur".

Hur vill du att det ska se ut? Skriv för dig själv, på ett papper och affirmera det och gör det.

Jag såg Let´s dance igår och jag brukar inte se tv-program, men jag är glad att jag gjorde det. Dr Mikael dansar och han berättar att när han fick frågan så tänkte han, "att jag måste leva här och nu".

Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag lever som jag gör idag och jag har tänkt den senaste tiden hur illa jag skulle ha det idag, ifall jag inte blivit av med mitt ex. Jag tänker på alla som är "fast" i sina relationer där de lever med en missbrukare och inte kan röra sig fritt hur som helst pga Coronaviruset.

Vem vet idag hur hösten kommer att se ut. Jag hoppas att du och din dotter får som ni önskar.

Med omtanke.

Backen123
lör, 2020-03-21 - 23:56

Har pratat med mannen om att vi pausar, kanske kan börja om. För det är samma hemma hos oss, duschar inte, äter, blir tjockare och tjockare och så helt död i blicken. Bokade tid för honom hos läkare för depressionen men det känns försent. Har fått tag i ett hus att hyra, men jag har det jobbigaste kvar. Att berätta för mina barn, för dom gillar sin styvpappa.. jävla vånda hela dagarna för en sjukdom som inte är vår, men som blir vår.