av Barebells

Barebells
mån, 2020-03-30 - 08:42

Hittar inte mina tidigare inlägg (sommaren 2019!?). Sen har jag ”glömt” denna sida. Men jag undrar vad jag skrev?
Den 28/2 begick min man självmord.
Han hade värk som sista tiden höll i sig dygnet runt. Han jobbade ändå heltid, sov inte trots sömntabletter (vilka skrevs ut till honom 300 st fördelat på tre uttag - dvs 100 tabletter Zolpidem per månad). Dessutom tog han varje dag Tramadol, antidepressiv medicin, och en ny reumatikermedicin som var rena rävgiftet med bl.a förvirring och depression som biverkningar. Sista kvällen var han ute med en kollega på jobb, och drack öl, vin, dessertvin, whisky, en gin o tonic, gick på fotboll, stod upp då och då (gissar att han hade jävligt ont i kroppen). Kom hem strax efter 22, jag sov, sonen satt på toa o bara ropade ”hej”. Jag föreställer mig att den natten har varit fylld av smärta, förvirring, demoner o mardrömmar. Vid halv sex gick han upp (sonen vaknade till av att han stängde dörren till hans rum). Ca 06.15 går larmet - tåget stoppat pga olycka. Jag fick veta vid halv elva-tiden samma dag att han var död.
Har försökt och försökt att ”rädda” honom. Jag hatade när han drack, att han fortsatte dricka trots fettlever, förhöjda leverenzymer, trots ALLA jävla starka mediciner han tog. Både jag och sonen ville hjälpa med kosten - skippa salt o fett o sött för att hjälpa levern, gå ner i vikt. Han var med på det, sa han. Åt ett äpple till lunch typ - skitbra eller hur... Sen kom han hem och hade köpt korv. Stekt korv med bröd och senap - inte så mycket som ett salladsblad. Jag kände mig konstant orolig för honom. Det fick han veta också, men han tyckte jag var anklagande och han kunde inte hantera mina svar utan att bli arg. Så jag sa till slut att ”du måste hitta din egen läkning, jag ska försöka att inte komma med mina lösningar”. Jag bad och önskade att han skulle göra saker som han mådde bra av, även om det bara lyfte honom pytte pytte lite - att basta varje fredag, att stretcha regelbundet - ja ett evigt tjatande från min sida - i många många år. Han hade så stor förhoppning på den nya reumatikermedicinen (sprutor), och ändå visste jag - det kommer inte att funka. Tror hans destruktiva beteende gjorde att sprutorna hjälpte några dagar så han ”slapp” ta tramadol. Men sen kom värken tillbaka igen, och han blev mentalt ännu sämre. Och så.. blir hans hjärna kidnappad av alla droger (mediciner) och den förbannade jävla alkoholen, och nu lever han inte längre. ”Dö din jävel” tänkte jag ibland om hans missbrukande jag, och det känns så vidrigt att jag kunde tänka så. Jag Längtade och väntade på att ”det skulle vända”, kom tillbaka till mig nykter och sund och lev MED din sjukdom istället för MOT. Jag kan ju inte veta hur stark och jävlig hans smärta var. Men jag kunde inte sluta tro på förändring och lindring om han hade slutat jobba, ändrat kosten, börjat röra på sig lagom mkt, gått i terapi osv. Men han valde en annan väg, och nu står vi helt vingklippta kvar med en sorg och en smärta som överväldigar oss. Förbannade jävla missbruk. Varför fattade jag inte HUR illa det var?????? Jag visste ju vilka tabletter han tog. Men han var ju en vuxen man, han behövde sova, han hade ont, och han var så förbannat envis men att jobba. Jag var nog medberoende.

Li-Lo
mån, 2020-03-30 - 09:07

Beklagar din sorg. Ditt inlägg berör.

Tack att du delar detta svåra med oss, jag hoppas att vi kan vara ett stöd nu. Om du vill finner du den tråd du startade i somras här: https://alkoholhjalpen.se/node/117977

Det låter som att du gjorde allt i din makt och kanske mer än det i stunder för att försöka lindra din mans lidande och uppmuntra honom att ta hand om sin hälsa. Att du nu skriver här och fokuserar på vad du mår bra av är en styrka. Att all den omsorg du gav din partner nu riktas mot dig.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Barebells
mån, 2020-03-30 - 09:29

Jag hittade tråden..sorglig läsning, så mycket frustration..

gros19
mån, 2020-03-30 - 12:05

Man vänjer sig lite i taget därför förstår man inte hur illa det egentligen är. Det sjuka blir vardag och inte förrän något händer inser man situationens allvar. Tror också att man många gånger "blundar". Det är för smärtsamt att ta in verkligheten.

Oehört svårt att förstå att en människa kan göra så destruktiva val i livet, men att du gjort allt och mycket, mycket mer för att hjälpa honom behöver du inte tvivla på. Klart man ibland önskar ett slut på ett sådant lidande du genomgått. Har också önskat många gånger att min sin skulle dö pga sitt missbruk, men framför allt för att slippa den oehörda smärtan att se sitt barn förstöra sitt liv. Naturligtvis vill man inte personen ska dö. Man vill ju att den man bryr sig om ska tillfriskna och må bra, man saknar ju den man älskar.

Ta hand om er så gott det går men tvivla inte på att du gjort allt som står i din makt.

Backen123
mån, 2020-03-30 - 19:24

Vilken fight för er alla ❤, att se på och veta vad som behövs för förändring men att inget sker. Och så slutar det på det här viset. Det har varit min mardröm då min man också lider av depression, men nu känner jag att jag har försökt hjälpa med allt men det blir ingen förändring. Han är ifs nykter nu, men mer deprimerad än förrut.

Självomhändertagande
mån, 2020-03-30 - 20:24

Jag läser och förstår att du verkligen har gjort så mycket. Beklagar din förlust och det är hemskt när en människa mår så dåligt och avslutar sitt eget liv. Jag hade en nära vän som jag förlorade i suicid. Jag träffade honom under en patientutbildning i tidigt 2000. Det var en patientutbildning för människor med bipolaritet. Den här vännen var min enda vän under många år. Han och jag pratade om allt. Han ville prata om mediciner, det ville inte jag. Jag förstod att hans mediciner gav så hemska biverkningar (även mina och jag förändrade min livsstil så att jag kunde sluta med mina mediciner, även om det tog många år). Jag ska inte säga att allt handlar om eget ansvar, för det är också så att vi människor får i stort sett bara mediciner när vi vänder oss till vården och vissa mediciner är värre än symtomen. Jag talar av min egen erfarenhet. Jag vet att min vän inte orkade med de biverkningar han hade, det blev inte bättre efter 10 år för honom. Han valde också att ta till alkohol och droger. Jag valde bort alkohol.

Om en själv inte vet hur en ska ta sig ur missbruket eller medicinerna som skapar detta obehag så står en handfallen. Den offentliga svenska sjukvården hjälper inte till att sätta ut mediciner. Jag känner många som har fruktansvärda utsättningssymptom och jag vet själv hur jävligt det kan vara att sättas in på mediciner.

"Bara" det med mediciner kan vara ett helvete. Lägg till missbruk och inte veta hur en ska ta sig ur det. Det kan förstås vara livsfarligt. Hur skulle du veta det?

Jag tror att det är svårt att förstå hur illa det kan vara med biverkningar om en inte har upplevt det. Jag har upplevt det och jag är tacksam att jag lever idag. Den värsta tiden som jag hade under en depression behandlades akut inne på sluten avdelning.

Det är en erfarenhet som jag tog med mig, att aldrig hamna där igen, så jag "skötte" om mig exemplariskt eftersom jag insåg att den enda som är ansvarig för min egen hälsa är jag själv.

Tyvärr så ska vi lära oss mycket i detta liv. Kanske din man inte visste att han kunde söka akut inom psykiatrin. Kanske han inte kunde prata om sin depression med andra än dig. Missbruk och depression är ingen bra kombination och jag tycker att det låter som du gjorde vad du kunde, mer än vad många andra gör.

Sörj, prata med en professionell, prata med sonen, kommunicera, skriv, ta reda på mer om medberoende. Glöm inte att ta hand om dig, på alla sätt.

Var varsam med dig själv!

Barebells
tis, 2020-03-31 - 01:56

Tack för att jag slipper känna mig helt ensam om detta ? En tröst att läsa era inlägg.