Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Jaa miss lyckad, jag försöker ta till vara på det som känns bra ♥️

Mitt liv är just nu helt separat från alkohol över huvud taget. Dricker ju förstås inte själv och slipper nu också en partners drickande. Träffar inte ens någon som är bakis. Det som känns bäst med det är att även mina barn lever utan det. Det känns så bra i mitt hjärta att de inte kommer växa upp med alkoholproblem hemma. Det hade lika gärna kunnat fortgå i flera år och de hade kunnat ha massvis av obehagliga minnen med sig in i vuxenlivet.

Jag märker att så fort jag skriver här så blir jag lite stressad. Tror det har att göra med att det jag går igenom nu är svårt att beskriva. Det finns ingen röd tråd och inget specifikt ämne längre liksom.

Det känns så långt bort plötsligt att jag levde som jag gjorde för några månader sedan. Det är svårt för mig att föreställa mig det ens?

De gånger jag är hos mannen, vilket är ett par gånger i veckan kanske, så har jag lust att gråta. Men jag vet inte riktigt varför. Jag håller det alltid inom mig. Men det finns fortfarande nåt så himla sorgligt med allt. Trots att jag inte ångrar mig en sekund. Det fanns inga andra alternativ och det gör mig ändå stark. Det var oundvikligt och det finns inget att ångra eftersom jag faktiskt inte hade makten att göra det bra mellan oss.

Jag vågar investera i mitt hem på ett nytt sätt. Inser nu vad jag påverkades av att bo med någon som var så oförsiktig med alla saker och som ofta i fyllan lagade mat och höll på så att gardiner blev nedladdade, bord skadade av knivar och kastruller, mattor blev brända av cigaretter och tapeter nedkladdade av mat osv. Nu vågar jag köpa saker jag tycker om för jag vet att risken för att det ska bli förstört är låg. Inte som förut.

Det är underbart att all pant vi har hemma enbart är läsk.

Det är underbart att sova gott. Det är nog fortfarande den grejen jag uppskattar mest. Även om jag ibland har sömnlösa nätter så mår jag bra. Kan ändå ligga i sängen och slappna av istället för att vara rädd och stressad.

Är verkligen tacksam över att få leva utan alla problem. Kan inte fatta hur hemskt jag hade det förut och att man ens överlever sån ständig oro och stress. Helt galet.

Kramar till er alla. Och alla som funderar på att lämna ett förhållande fyllt av alkohol..... Önskar verkligen att ni kan göra det.

Lim, din tråd och de förändringar du har gjort de senaste åren är ju helt fantastiska. Och den klokskap du visar i att allt får ta lite tid. En separation gör ont och är svårt. Tycker att du är klok som vågar känna på ledsenheten och vara i den ibland och uttrycka här vad du känner. Du har en fantastisk historia här i din tråd. Inget av det här hade heller blivit verkligt om du gått en annan väg med alkoholen än den du valde. En sann förebild!

Är ju bra Lim..Tycker du tänker helt rätt..Det är så skönt att äntligen få leva ett sådant liv man vill ha..Så svårt att se brister och det dåliga med ens liv när man är mitt i det..Ofta blir det inte ett ras, utan alkoholen tar större och större plats i vår vardag.Vill då inte partnern förändra sitt sätt att leva, så får man själv försöka ordna ett värdigt och friskt liv med barnen..De ska va gott att leva?????

Lim

Tack fina sisyfos och miss lyckad.

Tack sisyfos för att du tycker jag tänker klokt ♥️ Ibland vet man inte vad som är rätt och fel... Det är ju första gången jag separerar och första gången jag lever ensam osv. Men det känns som att det bästa är att ge sig själv tid.

Och ja miss lyckad. Det ska vara gott att leva ♥️. I alla fall har man rätten att försöka göra det. Ofta har man ju svårt att unna sig själv ett gott liv dock. Eller jag har i alla fall haft svårt för det. Men där spelade mina barn en stor roll. För även om JAG klarade av livet trots nattliga bråk och andra problem (med nöd och näppe i och för sig) så ska aldrig barn behöva vänja sig vid ett sånt helvete.

Jag är faktiskt rätt så förvånad över vilken utveckling jag ser i mina barn. Mina annars så ängsliga och rädda barn har börjat gå hem ensamma från skolan. De är hemma några timmar utan mig. Ibland går de till sin pappa en sväng.

Säkert har mitt beteende underlättat för dem. Jag säger ja oftare eftersom att jag orkar följa upp nu när jag mår bättre. Deras kompisar får sova här eftersom att jag inte behöver se till att mannen jobbar så att han inte ska komma hem full och väcka kompisarna.

Barnen får gå hem efter skolan för jag behöver inte räkna med att mannen sover och ska bli störd osv.

Jag har mycket mer struktur hemma vilket också gör stor skillnad, särskild för min son som har behov av extra struktur och tydlighet. Det kan jag ge honom nu eftersom att livet är mycket mer förutsägbart utan en aktiv alkoholist i hemmet. Jag måste inte vara redo för sömnlösa nätter och att jag plötsligt måste sjukskriva mig pga bråk osv. Och framförallt kan vi alla lägga oss på kvällen och veta att natten kommer vara lugn.

Jag har ordnat med papprena som behövs för att fullfölja skilsmässan. Det har gått mer än 6 månader men jag gav mannen lite extra tid att landa. Nu undrar han om jag har bråttom. Lite jobbigt att han ska reagera så... Jag har inte betett mig som om det är bråttom. Tvärtom.

Nu ska jag ta en till kopp kaffe.

Trevlig första maj till er ♥️

Lim

Hej igen...

Sitter och funderar. Vädret är så tråkigt. Regn och grått. Känner mig isolerad från vänner och familjemedlemmar pga. Coronan. Saknar att umgås med mina nära. Saknar att gå på stan och strosa i affärer till och med trots att det inte är mitt största intresse precis. Saknar att gå på bio. Ta bussen nånstans. Det är så tråkigt.

Samtidigt skönt med ett lugnare tempo på nåt sätt. Men det blir mycket tv-spel, tv och mobiler. Särskilt när det är dåligt väder dessutom.

Tänk om jag hade levt i ett bra äktenskap nu. Då hade det kanske känts lite lättare. Inte lika ensamt på kvällarna. Men det är onödigt att tänka så. Jag ska vara glad över att jag bor själv med barnen nu. Det vore ju gräsligt med en drickande man i huset till råga på allt. Det hade varit tortyr.

Antar jag känner mig oproduktiv och lat. Tycker inte jag gör nåt vettigt med min tid utan jag ligger här i soffan och stirrar. Men det finns inte så mycket annat att göra. Oj haha klockan är inte ens 9 på morgonen och jag dömer redan ut mig själv som lat.

Dags att vända humöret. Ska ställa mig upp nu och laga en riktigt god frukost till mig och barnen.

Hoppas ni andra får en bra dag ♥️

Lim

Skrev ett svar i miss lyckads tråd och tänker jag ska skriva lite om ämnet här också.

Det handlade om hur minnen av en alkoholmissbrukande förälder lever kvar i barnen länge. Även i stora barn.

När jag läste det hos miss lyckad kom jag på några exempel som visar på att mina barn fortfarande har massa minnen kvar av sista tiden när deras pappa bodde här. Det var ju en otroligt turbulent tid och barnen tog verkligen skada i slutet.

En kväll gick vi till deras pappa för att spendera natten där. Då såg min äldsta son honom dricka en läsk på baksidan. Han sa nervöst till mig "mamma, pappa dricker öl". Men jag visste att det var läsk och jag sa att vi sover bara där om det är läsk.

Vid ett annat tillfälle trodde min son att hans pappa var här och skulle bråka med mig. Och en gång sa han att han trodde att han skulle skada mig.

Minnena bleknar sakta men verkar kunna väckas till liv av detaljer som jag ibland inte ens uppfattar. Det kan vara en min jag gör eller ett ljud i huset... Jag vet inte. Men jag vet ju själv hur mina egna trauman väcks till liv av vissa ljud eller dofter eller liknande.

En gång hade jag en flaska lemonad i kylskåpet. Det såg ut som en vinflaska och min son öppnade kylen och var helt paff. "mamma, har DU vin?!?". Det var så skönt att kunna svara "det skulle jag aldrig ha. Vill du ha ett glas av den här drickan? Jag tror det är rabarbersmak" och så drack vi ett varsitt glas.

Det känns som en stor lättnad i mitt bröst varje gång någon av dem blir orolig och jag alltid kan ha ett lugnande svar.

Men det märks att det är bråken som fortfarande ligger som lättväckta minnen hos mina barn. Bråken som deras pappa alltid startade på nätterna. Med mig i början men tyvärr med oss alla tre i slutet. Jag vill såklart inte att de ska ha läskiga minnen av sin pappa men det är ändå en tröst att veta att i den hemska tiden var jag hela tiden nykter. De har aldrig varit rädda och samtidigt behövt söka tröst hos en mamma som OCKSÅ är berusad.

De undrade en dag om jag nånsin smakat öl och vin. Jag svarade att jag har det för några år sedan. De blev så besvikna och kunde aldrig tro nåt sånt om mig. Det var lite tokigt och lite skönt att de faktiskt inte ens minns att jag nånsin druckit.

Jag har en bekant som lever med en man som dricker för mycket. Han slog henne till och med. Men hon själv hade också druckit då så därför ursäktar hon honom. Tänk vad alkoholen binder fast även henne då. Det är därför jag är helt säker på att utan min nykterhet hade jag aldrig lämnat min man. Han hade kunnat skylla alla bråk på mig då och jag hade trott honom. Men när man själv är spiknykter och pratar lugnt så vet man dagen efter att man var helt maktlös i grälet. Är man själv också full kan man inte komma med så mycket. Man vill bara glömma bråket och skammen. Men en nykter hjärna minns och vet vad som sas och vem som sa det.

Jag och mannen har hörts och setts lite mindre än vanligt nu sista tiden och jag märker att det gör mig lite nervös. För jag gör mig redo för hans missnöje. Men jag känner också att jag har kommit en bit på min egen väg... Jag är inte lika nervös som förr. Förut hade jag krupit ur mitt eget skinn nu. Inte av saknad utan för att jag gör mig redo för bråk. Men nu försöker jag snarare påminna mig själv om hur det varit och vad som är. Varför det är helt okej att jag inte hör av mig hela tiden. Jag är inte skyldig honom det. Inte som fru och inte som flickvän.

Vi har barn ihop. Han vill vänta med skilsmässan. Han har inte hört av sig på flera dagar om inte jag gör det först. Varför vill han inte skiljas men det går bra att inte höras av? Vad är det för sorts förhållande ens? Det är svårt för mig att förstå. Men det var svårt att förstå förr i tiden också. När han inte kom hem på kvällarna ens. Att han inte ens tyckte att det var ett konstigt beteende att försvinna i 20 timmar utan batteri i mobilen. Det är ingen idé att försöka förstå antar jag. Det jag måste öva på är att sluta försöka.

Men det är svårt. Skulle han ringa nu och bjuda på middag så vet jag att jag rusar dit som ett skott och med en känsla av lättnad. Vi är vänner. Han är glad. Det är fortfarande mitt mål...? ☹️ Är det så för alla nyseparerade eller är det medberoendebeteende? Jag har aldrig separerat förut.

Kram ❤️

Det finns massor av känslor, och förklaringar på vad medberoende är..Jag är själv lite okunnig på området..Men jag har flera släktingar som har delar eller mycket medberoende..Tycker ändå att man kan tänka så här..När ens eget mående är helt beroende av hur någon anhörig mår, alltså ens egna känslor påverkas hela tiden av någon annans, då är det medberoende..Du lim, har ju lyckats bryta dig loss från snart ex-mannen..Trots hans vilja att ha dig kvar så han har någon att faktiskt ha den känslomässiga makten över..Någon som mår dåligt över hans val, någon som städar upp efter honom, som försörjer och tar hand om hans familj och hem..Osv..Jag kapade av mina känslomässiga band till exet genom att flera kvällar i rad låtsas kapa osynliga band som fanns mellan oss, mentalt..Det tar lite tid att separera..Innan man äger sina känslor och faktiskt låter exet ta hand om sin egen skit och inte låter sig påverkas av hans liv..Du kanske kan tänka att du är kapten på din fina båt, med 2 små kavata matroser ombord..Exet får försöka ro sin egen skraltiga eka, om han inte klarar av att rusta upp den, så är det hans bekymmer..Du har verkligen gjort tillräckligt för honom...Du är stark, du är fin, du är bäst❤️Stor varm Kram..????

Så mycket du har att jobba med, fina Lim. Skönt förstås att du har ditt eget hem nu och att pojkarna har gått ett lugn.

Önskar så att du kommer vidare med dina tankar och det medberoende som fortfarande finns kvar.

Du är så värd att få må ännu bättre. Kanske behöver det gå en tid, men jag önskar att du snart är hemma i dig själv. Visst, jättebra att ni kan agera vuxna föräldrar, men det hela är ju fortfarande avhängigt att du ställer upp mest.

Kanske går det inte att göra på annat sätt just nu. Och sönerna kommer definitivt att veta vem som gjort vad under uppväxten.

Du är så bra, Lim, ville mest säga det. ?

Kram

Lim

Tack miss lyckad och vinäger, ni är också bra och bäst ❤️❤️❤️???. Så som du beskriver medberoende har jag också uppfattat det. Och inser att jag fortfarande är det. Och det gör mig så TRÖTT!!!!

Jag kan vara hemma en helg och ha en olustig känsla i mig ända tills mannen säger att han ska grilla med kompisar till exempel. Då blir jag lugn för då tänker jag att han är nöjd. Usch vad less jag blir på mig själv.

Något mer akut nästan är att jag måste sluta skämma bort mina barn på det sätt jag gjort sista halvåret. Jag har viljat kompensera antar jag. För allt som varit dåligt. Och nu när jag är ensamstående så vill jag ändå ge dem allt de vill ha. Och jag gör det i sådan utsträckning att det börjar påverka min känsla av makt hemma. Mina nej förvandlas till ja. Och jag spenderar pengar jag inte har råd att spendera.

När jag ville sluta dricka men inte lyckades förut så fylldes jag av en panik. En panik över att jag inte kunde lyda mig själv! Så känner jag nu kring hur jag spenderar mina pengar. Jag vill säga nej men ändå gör jag det.

Det är svårare att ändra vanor och beteenden som påverkar ens barn. Men jag måste hitta ett sätt. De kommer inte lära sig pengars värde om de får köpa allt de vill ha. Det här är mitt nya mål att arbeta för nu. Kontroll över min ekonomi och över besluten jag tar kring den. Jag måste förstå att min kärlek till barnen inte behöver eller ska visas i hur mycket pengar jag slösar på deras intressen. När det resulterar i att jag inte kan spara pengar alls så blir det bara fel och i längden sämre för dem.

Och så måste jag sluta köpa saker till hemmet nu. Jag kan inte förvandla vårt hem till ett slott och jag behöver inte det!! Vi har det bra ändå. Jag måste förstå det. MÅSTE ta mig ur det här materialistiska jag hamnat i. För det ger mig en sjuk panik. En panik jag inte känt på över 3 år nu.

Nu bestämmer jag det. Den här tiden nästa år ska jag inte sitta i den här sjunkande båten. Jag ska skärpa mig och sluta jämföra mig andra hela tiden.

Kram!

Jag gjorde så när jag drack..Köpte grejor till barnen, för att kompensera mitt drickande, så dom fick något bra..Tonårsdottern sa till mig att” jag har hellre fula kläder, om du slutar dricka”..Det kändes i mammahjärtat..Men det var svårt att svara något på en sådan kommentar..Innan vi flyttade från deras pappa, så hjälptes vi åt barnen och jag att spara till kontantinsatsen på huset..Dom frågade knappt om något..Ville jag köpa något till dom då, så sa båda barnen att ”det behövs inte mamma, vi klarar oss ändå”..Det har fortsatt så..Ibland sparar vi till lite roliga utflykter eller resor..Du lim kanske också kan få barnen att hjälpas åt att spara till något kul, så kanske du inte köper ”onödiga” saker..Du fixar det..Du är smart..?..Kram??

Lim

Tack för tips och råd miss lyckad. Ska göra så. Först komma på fötter litegrann efter alla nödvändiga men i längden dyra inköp till mitt hem. Sedan ska jag börja spara med barnen till nåt härligt.

Jag träffade mannen två kortare svängar i veckan. Jag tyckte han betedde sig konstigt. Retsam, lättirritetad, stingslig, ifrågasättande. Jag insåg när jag lämnat att han hade abstinens!! Hade glömt hur han kan vara då. När vi bodde tillsammans var ju det största problemet när han drack. Så när han hade abstinens hade jag inte ork över att också tänka på det. Jag uppfattade honom däremot ofta som abstinent, inser jag nu. Pga det var det ju varken bra när han höll upp med alkoholen eller när han drack. Man drabbades alltid av hans dåliga mående på något sätt.

Jag har andra bekymmer i livet utöver honom så jag ska verkligen inte lägga min kraft på det nu. Men det var ändå en "bra" påminnelse.

Pga mycket vabb sista tiden har jag en gnagande ångest i mig som kommer av stressen. Längtar så oerhört efter sommarsemestern.

Önskar er en trevlig helg ♥️

Har också oro framförallt om ekonomi..Märker att jag hade det mycket mer i början av flytten..Nu känns allt mer stabilt..Så blir det med det mesta med tiden..Jag var för snäll mot exet i början..Han betalade inte för sonen trots att sonen inte kunde vara där pga exets supande..Sen insåg jag det idiotiska i det..Och tvingade honom att betala..Faktum var att hade jag tagit det via försäkringskassan hade han fått betala mer..Och pengarna går ju till sonens mat och uppehälle..Se tiden an lim..Du kommer att klara det bra..????

Lim

♥️Kärlek till dig miss lyckad♥️ Jag kommer att vara på rätt ställe förr eller senare. Jag är också för snäll och jag känner mig själv så jag vet att jag kommer vara det rätt länge till. Är fortfarande konflikträdd och ängslig.

Jag läser ibland i anhörigsidorna men jag skriver nästan aldrig något. Tycker det är svårt att ge råd till någon. För det man går igenom som anhörig är så personligt. Jag vill bara skriva "lämna så fort du kan" till varenda en. Särskilt till de som ännu inte hunnit bilda familj med den som dricker för mycket.

Men till de som har barn... Jag vet ju att det tar så himla lång tid att bli redo. Jag "borde" lämnat min man för flera år sedan men det var nog det sista rådet jag hade orkat höra på. För det var omöjligt för mig. Jag behövde bara långsamt stärka mig själv och nå relationens botten eller nåt. Innan det dolde jag allt för att jag var rädd att få rådet att lämna.

Men jag känner VERKLIGEN att det inte är anhörigas jobb att stötta, hjälpa och peppa i vått och torrt. Det är en alldeles för stor börda. Särskilt om alkoholisten inte bestämt sig. Man kan inte som anhörig vara den som drar lasset. Skillnad vore det kanske om den som dricker VERKLIGEN slutar. I ett sånt läge hade jag också stöttat och peppat. Men inte annars! Man spiller bara sin tid och sin kraft. Och dessutom blir man ansvarig för den andres drickande eller ickedrickande.

Jag VET ju att man kan sluta dricka. Fine, det är en sjukdom, men det är en av få sjukdomar som man kan bota själv! Genom att sluta dricka!

Jag får skriva så, eftersom jag drack själv en gång i tiden. Så jag vet att man kan sluta ?

Om mannen slutade dricka på riktigt nu tror jag han skulle göra stora personliga förändringar. Kanske skulle det leda till att han inte vill ha mig i sitt liv ens längre. Vem vet? Att dricka gör en rädd och bekväm. Det är ju min nykterhet som hjälpt mig framåt de sista åren. Jag är helt förändrad inombords. Jag tror mannen håller fast vid mig för att det är tryggt, det känns hemma, det är bekvämt, det är inte läskigt och nytt. Han vet var han har mig och han vet att jag finns här. Om han vågade sluta dricka skulle han börja en inre resa som kanske skulle leda honom till en ny relation och till nya drömmar. Det kanske är för läskigt?

För visst är det så att ett nyktert liv är ett annat liv än ett liv med alkohol. Jag har helt andra visioner nu än förut. Men det krävs ju arbete att komma hit. Jag har ju gått igenom miljoner faser och känslor. Lärt känna mig själv på nytt och tillsist insett mitt värde (nåja, någorlunda... I alla fall mycket mer än förut när jag mest hatade mig själv).

Nu blev det nog långt.... Tänkte skriva annat egentligen men jag spårade ur ? kram på er ♥️

Lim

Hej hej.

Har haft en jobbig kväll. Har haft en hel del ångest sista tiden.

Och jag har en känsla av att vara i ett ingenmansland. Eller nåt. Jag och mannen är som ihop och separerade samtidigt. Jag anpassar mig, gör sällan egna planer, är tillgänglig.

Varje dag är jag den som på något sätt hör av mig först. Gör det alltid för alla år med honom har lärt mig att han annars blir sur. Varje kväll säger jag godnatt först. Som att jag är skyldig honom det för att barnen bor med mig. Trots att han faktiskt kan ringa barnen som har egna telefoner.

Så fort han bjuder hem mig rusar jag dit. Vill han att jag ska sova över säger jag ja även om jag längtar hem till mig egen säng.

Alla våra samtal handlar på något sätt om honom. Hans jobb, hans hem och inredning, hans planer osv. Det här är iof inget nytt men däremot öppnas plötsligt gamla sår. Hans totala ointresse för samtalsämnen jag väljer har varit så himla tydlig nu när vi träffas.

Jag är fortfarande den person i hans liv som han tar ut sån där irritation/frustration på. I små doser kanske men det gör ont när vi ses för några timmar och jag får ta emot det humöret för att han är bekväm med mig.

Jag har andningsproblem från den känslomässiga stressen jag känner. För mitt i allt är jag 99 procent ensam ansvarig för två barn som har fullt med egna bekymmer så som barn i deras ålder har. Som jag får hjälpa dem med och coacha dem genom. 24/7.

Idag fick jag besök. En väninna som stannade bara en halvtimme. Under den halvtimmen hann mannen vara på väg hit och skickade mig ett sms. Jag skrev att han jättegärna får komma bara väninnan gått. Han blev så förnärmad. Han vill ha barnen varannan helg skriver han. Han ska aldrig mer komma till mig. Han ska minsann få komma till sina barn när han vill. Barnen var inte ens hemma! De var hos sin kompis, vilket mannen visste. Han vill bara kontrollera mig och ha bestämmanderätt.

Jag känner mig så kvävd. Jag har gråtit och jag har i frustration dammsugit hela huset trots att jag redan hade gjort det. Och det gav mig sån flashback till hur det var när vi bodde ihop. Jag städade ofta när jag kände att jag ville slå sönder en glasruta.

Sedan väljer mannen att inte besvara mina sms (sms som är helt lugna och neutrala). Så han startar ett bråk för att jag vill dricka kaffe en halvtimme med någon. Sedan slutar han svara. Detta är också ett beteende han ägnade sig åt HELA tiden när vi bodde ihop. Han drog igång nåt och när jag var fylld av ångest och oro och uppe i varv så vägrade han prata med mig. Så jag hade massor av känslor jag ville få ur mig och åsikter jag ville dela med honom men det var bara att kväva allt. Kväva och kväva tills den dagen känslorna var borta och vi fortsatte som om inget hänt.

Jag kväver allt nu med. För egentligen är det honom jag skulle behöva diskutera med nu. Skulle vilja få ur mig allt. Men han har ju stängt mig ute nu. Pga en halvtimme med en vän!!!!

Mina barn ska sova hos en kompis. Så jag kan åtminstone gråta ut lite.

Mannen jag varit tillsammans med så länge har verkligen ett järngrepp runt mig. Det är så obehagligt.

Han säger att han vill ha barnen varannan helg. Men jag vet att barnen aldrig kommer vilja det. Önskar jag kunde säga till honom "javisst, det är en jättebra idé". Men jag vet att det inte är en bra idé. I den bästa av världar vore det bra. Då kunde jag pusta ut. Umgås med vänner. Och allt sånt. Men verkligheten är ju inte sån! Han var inte ens med barnen varannan helg när han bodde med oss! Hans lediga helger innebär ju festa med kompisar. Inte vara med sina barn. Han säger det bara för att han är sur på mig.

Jag har inte gjort nåt ens. Och exakt såhär har det alltid varit. Svartsjuka och egoism. Alltid. Jag har varit så bra på att parera. På att dansa efter hans pipa att jag intalat mig själv att han inte är sån. Fy fan.

Det svåra är att jag måste hålla mig cool. Tänker inte bråka. Jag ska spela med. För jag har barn med honom och de ska inte fara illa en enda gång till. Jag själv far dock illa men jag ska hitta nåt sätt att klara det på. Det värsta jag kan göra är att agera i affekt. Men gud vet att jag har sån lust att bara få visa vad jag känner för en gångs skull.

Suck.

Usch vad det låter jobbigt, Lim. Du skriver att du hör av dig först varje dag och att du säger god natt först.
Hur mycket kontakt har ni på en dag? Det känns som att ni borde släppa litegrann. Tror inte heller på affekt men ni verkar också fortsätta som tidigare fast i separata boenden. Vill du verkligen det?
All styrka till dig!

Försök tänka annorlunda..Lösningar istället för låsningar..Hur vill du att en riktigt bra relation ska vara? Med en vän, eller partner? Du är värd något riktigt bra, i alla relationer..Glöm aldrig det..Det kan vara bra att visa dina söner att mamma vill ha respekt..Fattar att det inte är enkelt, men barnen tar ju efter i mycket..Jag får ofta säga till min tonårsson att det är hans pappa som är svag, inte sonens fel att relationen haltar..Annars kan ju sonen börja klandra sig själv..Försök att se saker från en annan vinkel..Stor varm kram?????..

Lim, jag lider verkligen med dig!
Du har hamnat i ett slags vaccum där du åter sitter fast i mannens grepp...
Tänk om du kunde sätta honom på paus och inte ha kontakt med honom överhuvudtaget på ett tag?
Det känns som du borde avgiftas från hans makt över dig och dina tankar.
Finns det ingen i din närhet som kan agera som något slags ombud med tanke på att barnen iallafall behöver träffa sin pappa?

Du ska inte ha det såhär Lim!
Du behöver lugn och ro för att kunna bygga upp ditt egna liv och din egen person!
Försök att hitta praktiska lösningar precis som miss lyckad skriver.
Jag hoppas verkligen att du ska reda ut detta och ta hjälp om det behövs.
Det finns väl någon form av kvinnofridsrådgivning att få stöd av tänker jag.
Hoppas, hoppas och önskar all styrka och kärlek till dig Lim??? kramar ???

Lim

Sisyfos, vi har haft mycket kontakt sedan vi flyttade isär. Det har känts bra och jag har varit förvånad över hur enkelt allt varit. Jag har engagerat mig i hans process i att skapa ett eget hem och allt sånt och även varit hos honom minst en gång i veckan men oftast mer.

Det har varit min "uppgift" att se till att barnen kommer dit osv. Och så har det nog blivit för att jag i alla år varit den personen i familjen som gör sånt. Och jag har varit okej med det eftersom att det varit en ny situation och för mannens skull (och barnens) har jag viljat göra det så bra som möjligt.

Nu egentligen är det dags för mannen att fixa det där själv. Men det känns som att han och jag måste hitta vår form av förhållande. Vad är vi? Vart står vi?

Han frågade mig för ett tag sedan "ska jag bo ensam nu? Såhär vill jag inte leva"... Typ. Jag svarade "vad vill du att jag ska svara på det?". Då blev han tyst. Nästa gång ska jag kanske fråga om han vill bo med mig igen. För då kommer han nog tänka efter och känna att han inte vill det. Tror jag.

Jag har varit ledsen ett tag nu. Jag och han är kanske i en ny fas nu där nåt slags uppbrott måste ske? Vi umgås och leker familj vissa dagar samtidigt som han fortfarande kan låta det gå flera dagar utan att han undrar hur vi mår. Det är liksom inte en riktig relation ju.

Jag försökte ringa honom imorse men han svarade inte. Ena sonen blev dålig och jag hade väldigt viktiga saker på jobbet idag. Slutade med att jag fick åka hem. Och då känner jag bara att den här mannen är inte ens material för en halvdan kärleksrelation. Han tycker ibland att jag tagit ifrån honom sin familj men sedan sover han med ljudet avstängt på telefonen så att han inte ens går att nå.

Jag vaknade inatt av att jag grät. Jag grät för att jag drömde att han var ensam. Det mitt hjärta och hjärna glömmer är att det är han som valt allt. Han har valt att vara osams med mig nu för att jag prioriterade en kompis en kort stund. Ändå oroar jag mig för att han ska känna sig ensam.

Om mina barn inte bodde med mig hade jag ringt hem dem till mig jätteofta. Ringt dem och sagt godnatt osv. Och det är ju såna saker som gör att barnen vill bo med mig. De hade förmodligen bott med mig även om jag bodde i en etta. Jag stänger inte av ljudet på min telefon.

Ibland tänker jag att jag vill säga till honom att det är helt okej om han försöker hitta en ny relation. För jag FÖRSTÅR om han inte vill bo själv. Jag fattar det verkligen. Men jag kan aldrig bo med honom igen. Och barnen kommer av naturliga skäl förmodligen alltid föredra att bo hos mig.

Miss lyckad... Jaa. Se det ur en annan vinkel. Min egen kanske till att börja med. Ser ofta allt ur andras vinklar för att jag får sån ångest av att vara oense med andra. Det skumma är ju hur jag ena stunden är så klarsynt för att en minut senare bara tänka jag kan lösa allt bara jag struntar i vad jag känner.

Finalisa, tack. Jo jag måste nog börja åtminstone ha mindre kontakt tror jag. Vi har ingen naturlig person som kan hjälpa oss i kontakten då han undvikit min familj de senaste åren. Men däremot kan det hjälpa om jag försöker hålla samtalen och kontakten fokuserade på att handla om barnen och inget annat.

Kanske blir det lättare för honom att släppa mig om han märker att jag ändå är mån om att han ska få träffa sina barn. Just nu känns det som att han ser oss som ett paket. Ska han träffa barnen behöver han träffa mig också verkar han tro. Men så behöver det ju inte vara.

Det som är skönt när vi inte bor ihop är att det inte blir riktiga bråk längre mellan oss. Vore han här nu och gick runt och utsatte mig för silent treatment så hade jag tillslut inte orkat längre. Nu kan han vara hur tyst han vill mot mig. Jag skickar sms om saker kring barnen och får ett kort svar och det får räcka. Behöver inte leva med det i mitt hem.

Jag måste försöka förstå att allt inte hänger på mig heller. Vill han verkligen vara med mig eller vara sams med mig så kan han ju vara det. Han kan ändra sitt beteende. Men han gör ju inte det. Och det är ju absurt att tänka att jag ska vara en ängel och lösa allt när det är han som är sur på mig. Jag kan inte alltid ta steget mot försoning. Har dessutom redan försökt en gång eftersom att det är min första impuls. Men jag tänker inte göra det igen.

Kram på er alla ❤️