Tack för att du tänker på mig.
Har varit tyst här några dagar ( och det är dumt...och en dålig prioritering). Långa arbetsdagar och även möten på kvällarna.
Nu går jag mot en ledighet ( snart ) och det behöver jag.
Jag lever ett risk-liv ( eller vad man ska kalla det) när jag inte får tid för reflektion och stillhet.
Och ingen annan än jag själv kan förändra det.
Ni som skriver här finns ändå med mig i tankarna ( ändå märkligt att det kan vara så starkt).
Och jag ska skriva lite mer kring tankar om nykterhet ( och drömmar om alkohol) när jag får en stund över.
Läste om Björn Ulfveus i DN i dag ...hur han lever nykter och att det tog honom några månader av tristess ( eller hur han nu formulerade sig) innan han hamnade i ett nytt och mkt bättre liv.
Ja - ingen är unik och alla är unika.
Tack för att ni är kvar!

Jag har inte druckit ändå.
Men nykterhet är en färskvara ( det tror jag....i alla fall i detta skede). Och jag behöver läsa era trådar för att hålla kursen.
Ha en fin Valborg i regn och rusk!!

Att du inte druckit och att en tid av ledighet stundar snart. Jag läste också om Björn och tänkte att det spelar ju ingen roll hur framgångsrik och förmögen man än är. Man kan bli alkoholist ändå, kanske t.o.m. är vanligare hos dem.

Önskar dig en bra helg!

Godkväll, vad skönt att du inte dricker, det gillar vi att höra. Och tänker att borden och måsten, inte ska gälla här. Som vanliga livet är övermättat av. Fullt i den kolumnen.
Skriv när du hinner och vill, att inte göra det är nog inte dumt. Det är väl bara som det är just nu. Inte konstigare än så. Sen är det såklart bra för våra nyktra beslut om vi skapar plats för vila. Jag har själv svårt med det, men då och då slår nån inre spärr till och ”enough”. Då lägger jag mig på soffan och läser ny bok av Denise Mina, och äter choklad med salt mandel. Hoppas din kväll varit bra!

...det låter så gott.
Så mkt gott det ändå finns i livet - både att äta och att vara i.
Tänker på PO Enquist...nu var det ett par år sedan jag läste hans självbiografi men jag tror att han skrev ngt om att det var leda som fick honom att dricka...
Tänker att leda är så farligt och kanske motsatsen till närvaro. Jag vet inte varför jag började dricka för mkt men jag har nog ofta haft en önskan efter ....förhöjning. Att livet ska vara ännu mer ..kanske inte storslaget - men mer innehållsrikt, fördjupat.
Att dricka dränerar livet på djup...och tröttheten som kommer av att man dricker är leda ( men man står också ut med ledan på ngt sätt eftersom man inte orkar begära så mkt av tillvaron).
Se Klart - du skrev ngt om att leva sin potential och att vi är rädda för det.
Jag tror det ligger en sanning där.
Sedan handlar kanske inte ’full potential’ om att göra storverk på ngt sätt ...utan mer om just närvaro. Att uppfatta nyanserna...se livets alla sidor - stå ut med verkligheten...och i den meningen också...så småningom..se förhöjningarna...som visst finns. Men som man får invänta...och som inte går att kontrollera.
Själv har jag en stark önskan efter att få tid att skriva och läsa. Det ligger inte på ett karriärplan....jag tänker inte att jag ska bli ngt stort:-)
Men jag längtar efter att få vara i det som är på allvar och på riktigt ...ännu mer.
Och efter sorglösheten och leken ...den som fanns när man var barn och som ju också handlade om att vara i nuet....fortsätta leka och fantisera. Utan tanke på att det skulle ’bli’ något.
En fin 1 maj önskar jag er alla här.
Med verklighet, närvaro och lek ??

....på ganska tråkiga sammanhang som jag stannat i därför att alkoholen var viktigare än festen, samvaron. ...Alkoholen var en drivkraft att ö h gå dit.
Nu låter det kanske som att jag varit på en massa fester med mkt alkohol....det har jag inte. Men har ändå varit i sammanhang där den förhöjning som alkoholen ger likdom varit en förutsättning för att ’stå ut’, ha roligt...
Det är orättvist.
Både mot de människor jag träffat - och mot mig själv ...
Det är inte äkta möten.
Har haft många äkta möten och mkt roligt ...även med alkohol ( och det är en sorgeprocess att tänka sig att det är över nu).
Men också skönt - och svårt - att se livet och samvaron för vad det är - utan den dimma av försoning som alkoholen sveper in oss i.

Jag tror inte jag tänker på vår eventuella storhet som något som driver rubriker i tidningarna men har en stark känsla, kanske intuition och har haft kanske omedvetet under en tid, att det finns något ”mer än dethär” och med dethär är det eventuellt tankarna på hur alkoholen tagit kraft och energi från mig. Dem nyktra vägen, som jag i alla delar instämmer, är en sorgeprocess. Men det är inte så enkelt att ”då får man lära sig njuta av skog och mark” utan jag är rätt säker på att det finns förhöjningar av slag som iaf inte jag ännu har någon aning om.
Härom dagen tänkte jag på en period som var väldigt sorglig och pågick rätt länge, när barnen flyttade hemifrån. I efterhand händer det att jag blir arg på min dåvarande psykoterapeut som inte skickade mig till husläkaren, då jag var så genomledsen under flera år. (I efter-efterhand tänker jag att det kanske var bra att gråta sig igenom de där åren.) Ibland påminner det mig om nuet, att känna att livet aldrig kommer bli bra igen. Men precis som då, överraskar livet genom sin egen kraft, visar vägen, håller mitt mod uppe. Som att någon smugit bakom och när jag känner att näää nu är det för tråkigt, ledsamt eller grått. Så finns små glimrande punkter, fantasier eller att sinnet lyfter. Det är ett nytt sorts tålamod jag får öva på. Och kanske tjatar jag, men att ändå få uppleva att det finns mer liv i livet än dessa stunder med vin på sängbordet, vin för att sova, döva, vin för att glädjas eller hålla emot.
Det är inte mer än så, även om vi har tagit för vana att tillskriva det där glaset långt mer än det är värt.
Här regnar det, men har små barnen på besök så det känns som solsken.
Kram Kavrldun, blir glad att ta del av dina tankar och våra samtal här.

Jag uppskattar också våra samtal här.
Just nu är de en livlina.
Så fint att en webbsida som heter Alkoholhjälpen kan vara en mötesplats att längta till:-)
Jag läste någonstans - minns inte var - att man stannar i ålder ( eller utveckling kanske är ett bättre ord ) när/om man börjar dricka sent i livet.
Det tror jag gäller mig. Jag har de senaste 10 (? i alla fall fem) åren druckit på glädje och sorg och leda och förväntan och sömnlöshet och trötthet och pigghet och separation och förälskelse och avsked av en förälder och vardaglig frustration...
Alla känslor och situationer har jag velat addera alkohol till ...ibland ett glas, ibland två - ibland en flaska vin i ensamhet. Inte alltid - inte varje dag. Men ofta.
Minst några dagar varje vecka.
Och alkoholen är ju en skön förstärkning av förälskelse och erotik och ’pigghet’
Och en tröst i ledan, en blå ton som gör vemodet lite vackrare, ett snabbspår till andra tider, minnen av människor, en biljett till känslan av samhörighet med ngn. Ett lugn efter mkt jobb och mycket ansvar - och ibland svåra beslut.
Så glider man iväg....men efter några glas har den ursprungliga känslan blivit så utspädd och upplöst och förändrad att man dagen efter kan ha svårt att minnas hur verkligheten - som resan ändå utgick ifrån - egentligen var...
Hur pigg var jag? Hur sorgsen? Hur förälskad? Hur brydd?
Vad är jag i dag...var är mina känslor...mina tankar ( ofta upptagna av att komma över bakfylla eller ånger över ngt jag sa eller gjorde, eller i de flesta fall kanske mest en undran - vad upplevde jag? )
Och ingen riktig förflyttning sker. Ingen verklig i alla fall.
Och hur gör jag nu?
Känslorna kommer och impulsen att dricka på känslan eller aktiviteten ( festen, middagen) kommer...men jag dricker inte.
Vad händer då.
Ibland känner jag mig lite djupfryst...utan alkohol som förstärkning händer inte så mkt. Euforin försvinner, tröttheten blir sömn, vemodet är just bara vemod.
Men så sticker livet upp...lite grann. Kanske som naturen gör just nu när vi inte flyger så mkt och föroreningarna minskar. Våra vatten blir lite klarare.
En liten räv går runt på en gata i en stad och känner sig förvirrad ( såg en sådan bild)’
Förvirrad och lite nyfiken och lite vemodig...så känner jag mig. Som den där räven. Har ett litet guldhalsband med en liten liten räv som j nästan aldrig tar av mig. Ramlade över det i Paris en gång och kunde inte motstå och köpte det som en framtida present.
Sedan kände jag att räven var min.
Den springer ...och är lite halvvild:-)
Jag kan bli så sorgsen över att jag stannat i utvecklingen.
När livet är så kort!

Vårt korta enda ( tror jag..:i alla fall i denna form) liv.
Nu får jag springa runt lite och hoppas på att så småningom komma i kontakt med naturen - och verkligheten.
Och det finns redan stunder när jag gör det....( inte minst hade jag sådan stunder under min förra nyktra perioder).

...det var ett svar på ditt inlägg även om jag inte refererade till det.
Men precis som du skriver.....tålamodet vi behöver nu.
Och livet som ( för mig långsamt) sticker upp sin lilla nos:-)

Annie Grace formulerar det så bra:

”Alkoholen tar ifrån oss förmågan att känna glädje i det vardagliga.”

Och den tar ifrån oss alla andra äkta känslor också. Allt vi känt har vi känt genom alkoholens dimmiga glasögon.

Otroligt fin betraktelse i ditt inlägg. Det du skriver väcker tankar och känslor hos mig.

Kram ?

...ska ge Annie Grace en ny chans...började läsa men kom av mig. Och tack Honungsblomman.
Kanske spann jag loss lite väl mycket på den där vilda räven:-)
Men mitt nyktra jag är lite bångstyrig och nyvaken....och springer runt lite överallt och tittar på saker och ting - med förvåning.
??

... i storstaden och delfinen i Venedig, nya ytor och gator att se sig omkring i, nya världar som öppnar sig. Helt klart förvirrande.
Jag lyssnade på Annie Grace- boken ett par gånger, bra vid städning och fixande med annat, tyckte jag.
Jag känner mig också ibland djupfryst som du Kaveldun. Känns som jag väntar på att Niagarafallen ska släppas på efter lång tid av torka. Dels har jag haft omständigheter i mitt och ett av mina barns liv (som är över nu) men som under en period gjorde mig så praktisk och lösningsorienterad att allt inuti liksom släpar efter. Som känslor.
Jag vet inte hur jag ska lyckas bända upp den här gamla korkmattan i själen.
Ett vet jag och det är att det inte är med hjälp av alkoholen. Allt annat får vi se. Ha en fin dag ?

...ja djupfryst. Och det finns ju inte ngn mikrovågsugn för själen.så det tar sin tid att tina upp.
Känner igen det där med att vara praktiskt och lösningsfokuserad och låta resten vara.....
Har också en del ganska svåra saker bakom mig - där jag handlade och var rationell ( mest).
Ett litet ( kanske beskäftigt) tips är musik. För mig fungerar musiken sådär ..direkt ut i blodomloppet - som alkohol. Musiken kan på några ögonblick få mig i olika sinnesstämningar ....och hjälper mig ofta - på jobbet - att klara perioder av stress. Jag tar två minuter och lyssnar på ngt ...och det fungerar som en lugnande tablett ( som jag aldrig tar) eller som ngt som ger perspektiv- ganska omedelbart.
I morse lyssnade jag på Göteborgs Kammarkör ( lyssnade mkt på dem som ung) och en låt där May-Day ...var som ett glas vin intravenöst:-)
( har ni Spotify så får man söka på
- May-Day göt - av ngn konstig anledning. Det är Lars Gullin ...en svensk jazzmusiker som jag tror hade en del problem med spriten:-)
Slut på goda råd ?

Viss musik går rätt in i mig - och kan locka fram känslor.

I samband med vår separation hösten 2013 var jag väldigt lösningsorienterad. Från att vi började prata om separation tills jag flyttade till lägenhet tog det 1,5 månad.

Visst var separationen sorglig. Vi skulle ju bli gamla ihop ? Men det var något som jag bara sa till alla, jag kunde inte känna det riktigt.

Tills jag efter några månader spelade ”Its must have been love” med Roxette, den låt som var ”vår” låt när vi blev ihop 24 år tidigare. Då fulgrät jag i flera timmar och kunde riktigt frossa i känslan av hur sorgligt det var att vi inte lyckades hålla ihop.

Sen spelade jag den låten då och då under ett halvår kanske, och grät varje gång, och sen kunde jag gå vidare. Vi har byggt upp en helt ny relation, nu är vi mer som syskon.

..., blir ju, inte konstigt alls, majdag på autocorrect. ?
Igår lyssnade jag på Lana Del Ray samt gamla Bowie-låtar bla a Five Years med den för mig betydelsefulla strofen, I never thought I’d need so many people.
Människorna finns kvar, dem har inte vinet tagit med sig. Och musiken. Nu har jag lyssnat på Mayday vilket är ny musik för mig (”mamma, lyssnar du på P2?”.) så denna dag fick en ny och oväntad silver lining, ett uttryck jag inte vet om det är töntigt eller bra, så jag testar.
Ha en bra kväll K, och tack för tips och vilken tur att just du är här och hänger med oss ?

....finns!
Andrahalvlek - detta att frossa ( i sorg eller glädje) till musik ...och sätta en låt på repeat - det är förlösande. Förstår att du blev ledsen av er låt. För mig är musik en frizon ( som alkohol i ngn mån också är/var) i meningen att intellektet får vila och känslorna flöda, stämningen råda. Musiken går rakt ut i blodet och alla hindrande tankar och resonemang och reservationer och teorier - tystnar. Eller tvingas i alla fall hålla truten en stund ...och lyssna ?
Jag älskar också ’dålig musik’ ...eller det en gammal kompis brukade kalla för ’bra skitlåtar’.
Musik som utifrån genre .. funkar - gör något med kroppen och själen.
Vad gäller text så kan jag ha svårt att koppla bort huvudet/bedömningen/den stränga blicken.
Men musik ...där finns en frihet.
Alkohol var/är ju också en slags genväg till känslor och ett sätt att täppa till det där kritiska tänkandet ...resonerande intellektet ( som inte alltid är så himla smart...utan tvärtom hakar upp sig på detaljer och drar onödigt skarpa och långtgående dystra slutsatser av ngt som - om det balanserades med lite mer hjärta - kanske inte skulle vara så farligt).

Kanske ska jag sätta ihop Kavelduns spellista. Istället för fördrink blir det den här låten ( som passar till förrätten) och direkt efter jobb med svåra beslut blir det lite av den här spelmannen..,
Och Bowie-låtar...de finns så många fantastiska ...som förgyller och förhöjer och får en att tänka ( på ett bra sätt).
Eller bara bli glad.
När jag var ung var jag under några år vokalissa i ett band och vi inledde nästan alltid våra gig med Dancing in The Street!
På den tiden drack jag bekymmerslöst och sällan mycket. Och aldrig en droppe när jag skulle sjunga ...Musikerna i bandet hade inte riktigt samma linje. Och ju fler öl de hade innanför västen desto sämre lät det ? Faktiskt en - sv flera - anledningar till att jag la av.
Men Dancing in the street ...den satt ofta fint:-)
En solig söndag med fin music önskar jag er ?

Håller med, musik är underbart, renande, humörshöjande, allt beroende på stämning och låtar, förstås.

Själv faller jag för särskilda låtar, från olika genrer. Sällan många låtar från samma grupp/artist med några få undantag. Konstigt nog gillar jag repetitiva låtar, tjatiga skulle nog andra kalla dem, fråga mig inte varför. Kanske finns det något lugnande i upprepningarna.

Kommer från en musikalisk släkt, mycket stämsång på kalasen. Allt var inte så bra som det verkade utåt, men musiken förenade i stunden.

Ha en fin söndag. Nu ska jag lyssna på Bittersweet Symphony med The Verve. En av mina absoluta favoriter. Musikvideon är suverän, en enda tagning.

Kram

...den låten är grymt suggestiv.
Kanske skrev jag lite långt och väl kåserande om musik. Men det är verkligen ngt jag konkret använder nu - för att hålla mig nykter.
Musiken för att förflytta mig - känna.
Andning ( ngn sorts hemmagjord meditation) för att få ro och inte vara så rastlös.
Och så promenader.
Försökte städa garderober ...men det blev inte bra. Triggade igång tristess....
Ha tråkigt är riskfyllt och stress är inte heller bra.
Men nu får det vara som det är! Jag ska inte dricka något. Jag vet att suget och rastlösheten kommer....men den försvinner också.
Och om jag inte håller mig nykter så får jag ju inte uppleva vad som sker med ( och i ) mig på lite sikt....
Det vill jag inte missa....det skulle ju vara verklig stiltje och total återvändsgränd.

Detta ska jag på din inrådan använda mig mer av, har då och då känt glädjeruset genom någon eller annan låt de senaste månaderna men metoden ska sättas i system. Och att du sjungit i band, vad kul. Jag är Sveriges minst musikaliska, när det kommer till utövande, men har tröstat mig och väckt och sövt mig med musik hela livet. Du får gärna tipsa.??
Ja, suget kommer och går. Men jag tänker nu, att oavsett det, och alla andra bekymmer som kommer med detta stora och modiga steg i livet, så bara gör vi det. Nu gör vi det, och hjälps åt som det finns så många som är så bra på, just här. Och jag tänker att något riktigt coolt ska man väl ha kvar att göra som 55+ och jag kan inte komma på något större eller coolare heller för den delen, än det här. Faktiskt. Det är ju inget för veklingar, men vi är ju helt klart inte heller veklingar.
Känner mig helt säker på att vi fixar det här. Kram!