Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Tänker ibland på i vintras när han var bortrest utomlands i 3 veckor. Och när han kom hem stack han ut och drack med kompisar trots att hans barn längtat efter honom så mycket. Trots att han på nåt sätt ville vara kvar med mig. Att en person kan göra så mot de tre personer han påstår är viktigast... Det visar ju på vilken låg empati han har. När jag tänker på det så hjälper det mig lite att stå emot impulsen att försöka lösa allt igen. Han kommer alltid välja andra före oss. Vi ska bara finnas där när han känner sig ensam. Är det därför jag sörjer när han är ensam? För det har varit min roll i hans liv att finnas där då. När hans kompisar inte har tid eller när han är för bakis för att gå ut. Då har jag och barnen funnits där som en reserv.

Lim

Nu har dagen passerat. Eller större delen i alla fall.

Jag har pratat med mannen, ett kort samtal. Höll mig till ämnet och önskade honom sedan en bra dag.

Sedan efteråt har det känts så skönt för att jag inte lade mitt fokus på att göra honom glad.

Nu skiner solen och jag sitter ute med en kopp kaffe. Men ångesten smyger sig på nu. Förmodligen just solen och att vi är lediga imorgon. Såna här kvällar då mannen brukade dra ut med kompisar medan jag blev kvar ensam hemma. Grannarna kommer säkert grilla. Men inte jag. Jag måste lära mig att det är okej. Men det gör ont. Så ont.

Så är det.

När jag var helt ensam i mitt stora hus.
Grannarna grillade och exet satt och söp i stugan.
Och där gick jag mol allena och försökte både inför mig själv och omvärlden försöka få det till att det var ok.
Men det var det inte.

Jag känner med dig lim och de där dagarna som så småningom böir till timmar är fruktansvärda.
Du kanske ska se det som att du är som ett stort öppet sår nu och hudflikarna når inte varann för tillfället.

Man måste få sörja och det är naturligt. Men vis av erfarenhet så blir det bättre, i mitt fall såg jag att det var en fantasi jag sörjde och inte mannen. Så ge dig tid, kram Strulan ❤️❤️❤️

Lim

Tack snälla strulan och ullabulla. Det kändes skönt på nåt sätt att du känt likadant ulla ♥️ just den där känslan tänker jag alltid att jag är ensam om och det är väl just därför det är typ den värsta känslan jag vet. När jag känner mig ensammast i världen och tror att ingen annan känner eller har känt så. Alla där jag bor ser så glada ut hela tiden.

Jaa strulan till stor del är det samma för mig. Det är allra mest en fantasi jag sörjer. För jag kände mig ju ensam väldigt ofta när vi bodde ihop. Kanske känns det då och då extra ensamt nu pga att min hjärna håller på att processa allt och det blir så definitivt.

Jag har i alla fall kommit på nu att mina långa hundpromenader inte räcker som ångestdämpande så nu har jag börjat träna ordentligt. Endorfinerna jag får av det hjälper så mycket. Träningsvärken känns i varje liten muskel och det är så skönt. Extra peppigt är det ju då att jag är nykter. Skulle inte för nåt i världen börja dricka för att dämpa känslorna. Men det känns ändå extra bra att ta till nåt som är motsatsen till alkohol. Nu har jag 1200 dagar nykter.

På eftermiddagen/kvällen när ångesten smyger sig på så tränar jag istället och hela mitt humör vänds. Att fokusera på träningen gör att jag glömmer bort ledsamheten och efteråt är jag så fylld av endorfiner och sedan är det som att jag har vänt blad.

Nu är jag mest rädd för att bli förkyld eller nåt så att jag inte ska kunna träna!

Men nu är det dags för en hundpromenad för det behöver min lilla fyrbenta kompis lika mycket av trots att matte upptäckt annat vid sidan av ?

Kram till er alla ♥️♥️♥️

En härlig siffra..✨??..Det är jättebra lim att filosofera och fundera..Oftast kommer man framåt med sina tankar, framförallt när man klarar av att leva på ett sätt som är bra för sig själv och sina nära..Jag förstår att du har lite oro och ångest..Kan tänka mig att det blir bättre med tiden..Ju stabilare ditt liv blir, desto stabilare mående, tror jag..Fokusera på bra saker du gör, så får du nog mer glädje i livet..Varm kram..??✨

Lim

Tack miss lyckad för ditt ständiga stöd ♥️

Har inte varit inne på forumet på två veckor. Inte ens inne och läst. Det kanske är ett gott tecken egentligen. Alltså ett tecken på att andra saker börjar få mer plats i mina tankar.

Jag får fortfarande overklighetskänslor ibland. Det är ju en av sakerna jag plågats av mest denna tid. Hur jag liksom tappar greppet om vad som är på riktigt eller inte. Nästan så att jag inte vet vad som hänt med alla år vi hade tillsammans. Var det en dröm? Obehagligt och smärtsamt är det när såna känslor kommer. Jag känner mig så liten då.

Men de goda nyheterna är att det händer betydligt mer sällan nu.

Det som gör att jag vill skriva nu har mest med mina barn att göra och kanske främst min ena son.

Jag var bortbjuden för ett tag sedan och lämnade mina barn till deras pappa. Jag hade ingen aning om att hans plan var att bjuda dit flera av sina kompisar. När jag framåt senkvällen var på väg hem så hade min ena son ringt mig flera gånger redan och jag hade förstås svarat och pratat med honom varje gång. Jag kom hem till mannen runt 22.30 kanske och då sov min ena son medan den andra var vaken. Mannen och hans kompisar satt ute och drack öl!! Det hade jag inte förstått när min son ringde. Att han var så ignorerad och att de satt och drack!

Efter en väldigt kort stund kom sambon till en av hans kompisar. Hon såg så ledsen ut och sa att hon hade blivit väckt av telefonen då sambon ville bli hämtad med bil. Hon undrade hur jag hade det men jag kunde inte säga så mycket men ville egentligen säga åt henne att göra som mig och separera. Hon sa att hon är så trött på all fylla och jag kunde bara nicka och säga att jag förstår.

Det kändes skönt att jag kunde ta med mig mina barn hem till mig. Ingen full man med på köpet. Men det var lite tungt att lämna henne där och veta hur hon kände sig. Hade jag inte haft barnen att tänka på hade jag bjudit henne att komma hem till mig istället. Men jag behövde bara komma hem till oss och lägga barnen i vår stora sköna säng och ge dem all den trygghet de förtjänar.

Så det kändes bra att åka hem men däremot kändes det inte bra att mina barn varit i den miljön hela kvällen.

Och så hände det idag igen. Jag jobbade till sen eftermiddag och ena sonen hade gått hem till sin pappa. Jag åkte hem till mig och efter ett tag kom min pojke hem. Han sa att hans pappas kompisar var där och att de hade köpt massor av öl. Han sa att det kändes pinsamt för honom att sitta där med dem. Han sa också att pappa inte ens hade köpt cola till honom men massor av öl till sig och sina kompisar.

Jag kände åter igen en stor lättnad över att vi slipper bo i det där. Men jag blir ledsen över att mannen inte ägnar sin lediga tid åt BRA saker med barnen.

Den kvällen jag tog hem barnen runt 23 tiden vore ju det normala att jag hade kunnat lämna barnen att sova tryggt där. Men istället kunde mitt ena barn inte ens somna och hans pappa satt ute och drack istället för att mysa framför en film med sina barn.

För ett tag sedan såg vi mannen på långt håll utomhus. Han var med ett stort gäng folk. Jag skämdes oerhört och skyndade förbi så att han inte skulle se mig. Jag förstod att de drack.

Dagen efter sms:ade han och bad mig köpa pizza och cola efter jobbet. Han låg givetvis bakis.

Jag kan känna en sån oerhörd skam och avsky kring hans alkoholistpersonlighet. Jag antar att det var den känslan min son kände idag. Och det känns så sorgligt. Min andra son hade inte varit dit idag. Den av mina barn som ville vara med sin pappa mest förut gick inte ens dit. Och min son som inte brukade vilja vara med sin pappa gick dit idag och möttes av det värsta han vet.

Det är så sorgligt vad alkohol gör. Utan den hade allt sett helt annorlunda ut. Allt.

Mannens semester börjar snart men jag räknar inte ens med att barnen ska vara där nånting. Jag minns ju förra sommaren. Han sov hela dagarna och jag skyndade hem på rasten för att ge barnen mat. På eftermiddagen tog jag dem till sjön att bada. Sedan när min semester började så kunde deras sommarlov starta på riktigt. Mannen bara drack och sov.

Det känns så bra inför denna sommar att veta att han inte ska sova bakis här en hel semester. Och det ska bli en sån skillnad för mig att slippa dölja det för alla. Baksidan kommer inte vara full av ölburkar och jag behöver inte oroa mig för att barnen tar hem kompisar som ser deras pappa sovande i soffan bland disk klockan 15 på dagen.

Just nu är han ju såklart full och jag slipper ha honom i mitt hem. Det känns så skönt men samtidigt så ledsamt att behöva känna såhär.

De kompisar han har hemma hos sig har alla minderåriga barn och fruar som är hemma med dem. Jag vet att det är egoistiskt och vidrigt av mig men det tröstar mig att veta att jag åtminstone slipper ha det som dem. Jag sörjer ju mitt fallerade äktenskap dagligen men när jag får jämföra min tillvaro med det värsta tänkbara så får jag kraft att tro på mina val. Jag VILL inte att hans vänner ska svika sina fruar och barn. Absolut inte. Men jag blir extra stärkt i mitt beslut när jag inser att jag slipper vara i den situationen mer. Hoppet är ute och det känns ännu mer ute när jag ser att till och med hans vänner med "lyckliga" äktenskap dricker och festar på ett otroligt oansvarigt och hänsynslöst sätt. Även om han hade viljat sluta leva såhär så skulle det aldrig gå med tanke på det umgänge han har.

Jaa ni... Många tankar väcktes till liv i mig ikväll pga. De senaste händelserna mina barn fått erfara. För egen del tycker jag ändå att jag tar små kliv åt rätt håll. Men mina barn är alltid nummer ett. Nästa gång kanske jag får ordna barnvakt om jag ska bort. För om mannen är ledig verkar det inte bli nyktert ens när han har barnen. Och jag märker att det skadar mina älskade pojkar ??

Mitt och barnens hem är tack och lov ett 100 procent tryggt hem dygnet runt numera. Tänk att för bara några månader sedan var det inom dessa fyra väggar som otryggheten levde. Den här natten hade kunnat förvandlas till en mardröm om det inte vore för att vi bor här själva nu.

Godnatt allesammans och hoppas ni sover gott inatt ♥️

Det är så sorgligt. Inte du och dina val Lim, de är så bra även om det är tungt. Det är så sorgligt med den här gruppen män som verkligen bara umgås med alkohol. Jag kan inte tänka mig att nån av dem mår så bra av det. Eller om de ens har roligt. Man kan undra vad som hänt om ni kvinnor, istället för att vara ledsna och skämmas på varsitt håll hade satt ner fötterna tillsammmans. Men sorgligt att det ens ska behövas.
Jag tycker att du ska vara så stolt över dig själv som har valt dig och dina barn!
Det är så sorgligt också det du skriver om att han inte vill leva ensam... för han vill ju egentligen inte ha en relation verkar det som. Han vill ha personer där, kanske för att det är så det ska vara, kanske för att inte vara ensam, samtidigt så är kompisar och alkohol viktigare. Och om man bara umgås när man dricker så är ju det heller ingen riktig relation till vännerna.
Så tråkigt, han sitter fast i alkoholen.
Men du Lim, du väljer barnen, dig själv och väljer bort alkohollivet. Det är stora steg i rätt riktning.

Något som är bra med barnens pappas beteende är ju att han visar vem han är..Såklart jättesynd om barnen..Men då vet ni vad ni har att förhålla er till..Min sons pappa där trodde, i alla fall jag att han skulle hålla sig nykter, när sonen var hos honom, vilket ibland på hans veckor skedde, men ibland inte..Nu är sonen aldrig hos honom längre, han vill inte..Däremot hjälper pappan honom ibland med moped eller andra saker som sonen kontaktar honom om..Det är trist när förhållandet barn-far blir så dåligt..Men för att inte barnen ska bli svikna så får den andra föräldern vara med och styra upp..Jag försöker hålla en neutral ton, ja ibland lite berömmande om saker pappan gjort bra tidigare..Men samtidigt prata till sonen att pappan gör valen efter sitt beroende, som absolut inte har något med sonen att göra..Jag är ju rädd så inte sonen börjar få dålig självkänsla om han blir bortvald av sin egen pappa..Det finns andra släktingar kring sonen som tycker om honom och vill träffa honom..Sonen är snart vuxen, det går fort..Tror du är så smart lim, så fortsätt skydda barnen..Du har gjort helt rätt, med allt..Stor varm kram..???

Lim

Tack sisyfos och miss lyckad. Jag ska svara sedan mer specifikt ?

Jag är vaken trots att det är så sent. Barnen har sommarlov och dagarna är soliga och fyllda med bad så rutinerna kastas om litegrann.

Det märks då och då att alkoholen tar stor plats för många när värmen kommer.

Mannen dricker mer igen. Grannar dricker. Medelålders par vinglar fram på sina cyklar när jag går ut på den sena sista hundpromenaden. En kvinna jag aldrig förr sett berusad ser grumlig ut på ögonen.

Att jag inte längre är en del av det där är det bästa som hänt mig. Jag hamnar utanför vissa sociala sammanhang pga min nykterhet och pga min spontana reaktion att hålla avstånd till alkohol. Men det gör ingenting alls. Jag vill inte ha det där.

Jag har suttit sena sommarkvällar och druckit vin med mina grannar. Till och med när jag hade små barn (usch). Inget uppseendeväckande direkt där och då (kanske) men när jag tänker tillbaka på det så vill jag resa tillbaka i tiden och slå mig själv med en stekpanna i huvudet. Önskar jag hade kunnat väcka mig själv ur den masspsykos jag befann mig i. Hade jag stoppats redan där kanske jag aldrig hade hamnat i att dricka ensam för mig själv.

Det startar ju nånstans. Vägen till början på stupet. Det kan vara en sommarkväll i vad man tror är ett gott sällskap och innan man vet ordet av det så är man beroende och sommarkvällen har förvandlats till en natt av ångest.

Det fanns en tid i början av min nykterhet (hela första 1,5 året ser jag som i början för så lång tid tog det att bli helt nykter ända in i själen) då jag kunde sakna att dricka i vissa sammanhang. Inte ofta eller mycket men ändå. Men nu är det absolut inte så. Jag frestas inte alls. Jag tycker snarare att de som fortfarande dricker har fastnat i tiden. Hur orkar de? Hur kan de inte komma till en punkt där de känner att det räcker? Hur kan man år efter år efter åt nöja sig med att ett glas vin är livet. Att det är avkoppling och fest? Att det är tröst och att det är att unna sig? Hur kan de inte tröttna?? Jag blir trött på det bara jag ser det.

Nykterhet (äkta och långvarig) blir aldrig tråkigt. Det är verkligen att unna sig! Det är svårt att tro innan man kommit så långt i den. Och jag förstår att inte exakt alla känner som jag. Men jag kan ju bara beskriva hur jag upplever det. Och jag känner det som att varje nykter dag är en gåva. Att slippa se på alkohol som belöningen i livet är så befriande och skönt.

Jag var och handlade imorse. Jag gick ut med hunden sent ikväll. Om jag drack hade jag varit bakis imorse och full när jag gick ut med hunden. Hur i all världen skulle det kunna vara något att sakna?

Jag hoppas att fler av er känner som jag för det skulle betyda att ni också slipper kämpa med nykterheten den här sommaren.

Många ligger i sina sängar nu fyllda av alkohol. Många av dem har barn som behöver tas om hand imorgon. Många föräldrar kommer inte att orka det. Många kommer att vakna tidigt... Om några timmar bara, och känna illamåendet komma. Lova sig själva att aldrig dricka igen. Det där löftet är lätt att glömma bort sedan när nästa varma sommarkväll kommer och någon föreslår ett glas vin. Och så fortsätter det i all evighet om man inte bestämmer sig på riktigt.

Heja alla som vill bestämma sig men kämpar med det. Kom ihåg att ni inte förlorar ett glas vin i solen utan ni vinner en kväll utan fylla, en morgon utan bakfylla och kraft att orka ta hand om er själva och de som är beroende av att just NI är pigga och har ork. Man måste tänka på allt man vinner och det är MYCKET.

Känner mig lite nyfrälst inatt. Älskar att nykterheten efter mer än tre år fortfarande kan göra mig så glad och tacksam och just frälst. Det hade jag gått miste om ifall jag hade börjat dricka igen.

Kramar ♥️♥️♥️

Jag börjar känna lite så, och vill att den känslan bara ska bli starkare. Att jag tillhör de upplysta, alla andra är grundlurade. Att jag avstår från att delta i vissa sammanhang eftersom jag inte vill delta.

Craig Beck har en svinbra liknelse. Tänk att du är på en trollerishow och får se ett helt vansinnigt häftigt trollerinummer. Du bara: Wow!

Sen förklarar någon hur numret går till. Ett rep där och en fallucka där och så vidare. Hela numret förklaras in i minsta beståndsdel, och du ser plötsligt vad du ska kolla efter.

Nästa gång du ser numret kan du inte låta bli att se repen och falluckorna. Du kan plötsligt inte se det magiska längre. Har dina ögon väl öppnats så har dem liksom.

Kram ?

Tack Lim för fantastiskt inlägg! Eftersom jag är en av dem som just nu kämpar med "sommar och sol-triggern" tar jag särskilt till mig det du säger om att det tog 1,5 år att bli nykter ända in i själen. Jag har hela tiden tänkt att ett år behövs. Man måste gå igenom alla rutiner (jul, nyår, midsommar, semester osv) MINST en gång (kanske flera) för att suget ska lära sig att hålla sig borta.Hålla i och hålla ut. Det finns inget annat man kan göra för att bibehålla nykterheten.

Det värmer så i hjärtat att läsa att dina barn verkligen har dig som sin trygga punkt i livet! Det är investering värd allt.

Kram!

Åh vilken härlig läsning, jag vill verkligen komma dithän. Att glädjas åt nykterheten gör jag, men mina 7 veckor är inte så lång tid. Men dag för dag blir jag stabilare och att läsa din text gör mig hoppfull. Ha det bäst

Lim

Tack snälla ni; Adde, andrahalvlek, torn, miss lyckad, jullan, Charlie och finalisa för era uppskattande kommentarer ❤️❤️❤️

Det är så härligt när man kommer på hur bra man har det utan giftet ❤️

Jag har "äntligen" fått mannen att skriva på fullföljan om skilsmässan. Jag vet att jag hade kunnat skicka in den själv men jag ville att det skulle vara förankrat i oss båda. Eller gjort av oss båda i alla fall.

Det krävdes något som gjorde mig ordentligt arg och besviken för att jag skulle våga gå dit med papprena. Först låtsades han inte veta var han lagt personbeviset som behövdes. Jag vet att han bara ville skjuta upp det till senare igen så att jag skulle ha lugnat ner mig och bli mesig igen. Men jag sa åt honom att leta direkt. Så nu är det påskrivet och ska postas.

Det känns förstås inte alls roligt. Det känns sorgligt. Tänk att inte ens 9 månader betänketid kunde ändra på nåt... Han som grät och han som vill ha mig för alltid. Första två månaderna isär kändes det som att han prioriterade både mig och barnen mer än vanligt men det är förbi nu. Det handlar fortfarande om att ha kakan och äta den. Och jag orkar inte mer.

Jag menar... 9 månader är nästan ett år! Och absolut ingenting har blivit bättre. Jag trivs inte ens längre med att gå till honom. Det gjorde jag förut. Tyckte att vi hade det så trevligt. Men nu känner jag bara att vi har fastnat åter igen i något som helt enkelt inte är tillräckligt för mig. Jag kan inte vara tillsammans med någon som dricker. Det är bara så. Men det tar lång tid att gå vidare. Och ännu har jag inte gjort det. Jag tar babysteps hela tiden. Men det är i alla fall något.

Kram till er alla ❤️