av obstinat

Biggie
mån, 2020-06-01 - 00:10

Hej! Ville bara kika in o säga att även min plan är att kunna dricka "normalt". Börjar dock det hela med en vit månad, vilket enligt vissa kanske är för kort tid. Men som jag skrivit innan, man måste väl prova för att veta? O därefter utvärdera och eventuellt fatta ett nytt beslut/göra upp en ny plan.
Kram ?

obstinat
mån, 2020-06-01 - 21:04

tack för era inlägg och för support :) det är trassligt det här, jag förstår att många läser det jag skriver och himlar med ögonen åt min naivitet eller kanske blir förbannade, så det känns fint att det finns andra som tänker som jag och tror på mig/den modellen.

Biggie - en vit månad är väl toppen! Jag tyckte att mina nya vanor satte sig redan efter 1-2 veckor (och sen mer och mer ju längre tid som gått) och då valde jag ju aldrig att sluta helt utan bara moderera. Tänker att varje ny erfarenhet man får som går i strid med erfarenheten att man inte klarar att sluta/inte orkar leva utan/inte förstår hur det ska gå till att vara nykter osv osv är 100% positiv och bygger till slut en bra bas som man känner sig trygg med. T.ex. att kunna sova nykter, att inte få ångest av att hålla upp med alkohol vid ett visst tillfälle, gå på fest utan att dricka etc etc. På en månad hinner du nog uppleva många såna saker som kan hjälpa dig fatta nästa beslut :) ska läsa lite i din tråd! skriv gärna igen!

Och särskilt tack till dig Charlie som tror på mig!

Se klart
mån, 2020-06-01 - 21:21

Jag tycker obstinat är ett lite knepigt namn då du ju verkar så redig ?
Vi har ju diskuterat tidigare och jag tycker att du ska testa dig fram tlll en modell som passar dig. Det är ju det viktiga. Dessutom verkar du ha bättre koll på dig själv än många andra (inte just här) och med reflektion kommer man någon vart oavsett åt vilket håll det leder en.
Jag har snart varit nykter fem månader. Har inte hänt tidigare förutom graviditet och amning förstås. En reflektion som jag har efter denna tid (inte specifikt i polemik med det du skriver) är just denna så starka längtan efter det som uppfattas som ”normalt”. Jag tänker att det är så få saker vi strävar efter med samma...energi.
Jag vill SÅ gärna köra Volvo för det är normalt.
Jag vill absolut ha TRE barn för det är normalt.
Vi brukar sällan omhulda normaliteten så mycket i andra lägen, men just när det kommer till alkohol- vill alla vara normala.?
Jag vet att detta inte representerar dina tankar, men visst är det lite märkligt? Ja, det var bara en tanke från soffans djup. Jag hejar på dig! Kram.

obstinat
mån, 2020-06-01 - 21:47

Vad go du är! Jag tycker tvärtom obstinat beskriver mig på pricken - trotsig och envis haha. Sitter här och försvarar min semi-nykterhet väldigt tjurskalligt haha :) Men skämt å sido, TACK! Ja, jag tror också att reflektion leder till något bra även om slutreflektionen t.ex. blir att det jag från början trodde skulle fungera, inte gjorde det. Då vet jag det sen.

Stort grattis till fem månader, vilken bedrift! Är djupt imponerad. Jag undrar hur det känns för dig? (ska läsa det senaste i din tråd när jag postat det här för att få veta mer)

Apropå din spaning om längtan efter normalitet, det har du verkligen rätt i. Det finns ju många positivt betingade sätt att inte var normal på, då som en antitest till normal = tråkig, förutsägbar, beige. Men i det här fallet (fallet alkohol) kan väl det normala framstå som drömscenariot eftersom antitesen till normal relation till alkohol är en onormal och okontrollerad, ohämmad och "ofin" relation till alkohol. Det är ju extremt negativt betingat att inte ha kontroll över sig själv och sina begär (av alkohol, droger, sex, mat, spel, whatever).

Så om man är normkritisk är det väl kanske det det kokar ner till? Positivt normal och negativt normal blir två olika spektrum, kanske.

kram till dig i soffan från en annan soffa!

Se klart
tis, 2020-06-02 - 15:16

Att inte kunna ha normal relation till alkohol är skam- och skuldbelagt. Jag önskar att nyktert också kunde ingå i det positiva normala och inte stämplas som tvångsmässig avhållsamhet utan ett liv som är självvalt och helt ok även ur En betraktares öga. Jag hör konstigt nog och än så länge till en mindre grupp som inte gjort så många försök att dricka normalt, fast det var egentligen min intention från början av detta projekt. Alla sorter finns, bra det! Kram på dig,

obstinat
ons, 2020-06-03 - 22:37

Halva veckan har gått, jag har börjat ett nytt jobb, varit hemma sedan i söndags och återgått till mitt "icke-drickande" vardagsliv sedan dess. Det slog mig idag att nu är det juni och sommar, och även maj är en sådan betingad månad för mig, som oftast varit höjdpunkten vad gäller just vardagsdrickande. I maj och juni är det absolut förlåtet att köpa för många boxar rosévin, mötas i park eller på bar efter jobbet, och såna saker.

Jag har haft kanske 1-2 såna kvällar hittills i år under denna "säsong" och jag tror att det kanske aldrig hänt förr i mitt vuxna liv ens en gång? Jag var nykter i tre månader (helt nykter, inte som nu) för några år sedan men då släppte jag det just i skarven maj/juni för att jag rationaliserade att det var ju sommar osv. Sen drack jag mer eller mindre hejdlöst resten av sommaren och tog ut all den där nykterheten med råge.

Om man vill tolka något positivt nu skulle det kunna vara att det inte känns så dramatiskt eller att jag inte egentligen tänkt på det här förrän just idag som att det här med "balans" kanske fungerar? Helnykterheten byggde sån spänning för mig, varje dag gav kreditpoäng i duktighet och det var så viktigt att kvantifiera varendaste sak. Till slut blev det FÖR spänt och när det sprack sprack det rejält.

Nu laddar jag inte upp utan jag modererar lite från dag till dag... och jag undrar om det kanske faktiskt fungerar? Jag drack som redan dokumenterat här mycket i förra veckan, mer än vad jag vill dricka normalt sett men också på en nivå som jag vill tycka är okej ibland. Sedan kom jag hem och ställde om till vardagslivet som numera inte inkluderar alkohol vanligtvis. Och det känns inte konstigt!

Jag känner ensamhet kvällstid nu när solen skiner, jag ser och hör folk som är ute och har picknickar etc., och jag inte har supermånga möjligheter att göra sånt. Pga corona b.la. såklart då det finns mindre folk och sociala tillfällen att tillgå. Men det underlättar också "invänjingsperioden" av mindre drickande för det blir ju färre utmaningar och typ obegränsat med tid att bestämma själv och sätta sina rutiner. På gott och ont.

Det kanske inte blir en sån där otroligt blöt sommar i år. Det kanske mest blir en vanlig sommar med en blandning av allt. Som jämförelse tror jag att jag var nykter typ 2 dagar i juli förra året, och då pga att jag var gravid (det är en annan historia). När i juli jag var nykter innan dess kan jag absolut inte komma ihåg. Måste varit oerhört bakfull när det än var.

Undrar hur andra känner här inför sommaren? Speciellt i år när den är så speciell med det sociala, med begränsningar. Påverkas ni negativt eller positivt? Förenklar eller försvårar det?

Känner mig lite extra ensam och småorolig ikväll men är nog mest trött. Det har inget att göra med alkohol i varje fall och hur jävla skönt är inte det?!

:*

obstinat
mån, 2020-06-08 - 22:18

Måndag igen efter en fullspäckad vecka med nytt jobb och vad som känns som hundra aktiviteter över helgen. Jag kom ju hem från en resa där jag drack flera dagar i sträck och det var skönt att komma i fas igen. Måndag till fredag gjorde jag som vanligt (det som är vanligt nu) det vill säga drack inte, fokuserade på nya jobbet och annat.

Fredag, lördag OCH söndag har jag dock druckit vilket absolut har känts för mycket, men fortfarande okej. Det beror mycket på hur jag dricker och vad känslan är för mig. I vilket sammanhang och så. Igår hade jag tänkt inte dricka (vill inte dricka söndagar generellt och inte heller fler än 2 dagar över en helg) men delade en flaska vin med min syster som oplanerat stannade hos mig över kvällen.

dock är jag trött idag som resultat, har vänt ut och in på mig själv känslomässigt hela helgen och varit stöd åt alla möjliga håll och kanter, det + alkohol känns i kroppen. Därför skönt med måndag och att landa igen i veckan.

Se klart
mån, 2020-06-08 - 23:28

Som känns självklar. Det tycker jag du gör jättebra och du känns både lugn och vaksam. Var lite rädd om dig vad gäller stöd och annat, krafter behöv! Kram.
Ps. Jag klev över fem månader i helgen, trodde aldrig det när jag klev in med mitt lilla blyga jag i januari. Stolt och har växt.

obstinat
tis, 2020-06-09 - 20:37

Tänk vad stort! Känner du av hur stolt du är? Tycker det kan vara lite förrädiskt att man också "vänjer sig" vid sina framsteg, typ sånt man trodde var ooooooomöjligt förut och sen klarar ganska bra, så avtar lite sensationen runt det. Synd kanske! Men kanske också nödvändigt...

Tack snälla för att du är inne och ger fint stöd. Ja det känns självklart med nykter vardag och nykter ensamtid. Efter helgens sociala aktiviteter har också mitt lilla alkoholförråd tömts (jag har haft typ 2 flaskor vin hemma hela denna period) och det skulle också varit en väldigt "stor grej" förut för mig - att inte ens HA något hemma liksom UTIFALL att jag fick panik och verkligen "behövde". Nu, not so much :) :) :) :)

Se klart
tis, 2020-06-09 - 21:37

Tack, jag känner mig nog stolt men mest som när jag fick barn, ”varför väntade jag så länge?”
Vilket var en knäpp tanke eftersom jag var 23 år.. så det var inte direkt övertid.
Jag tänker mer att om jag fixar detta (för mig) tidigare sååå svåra. Så kan jag fixa nästan allt. Jag känner mig stolt över att ha kontrollen över mitt liv, och jag tror att jag våra olika angreppsvinklar tangerar varandra där, kanske.
Här är förråden fyllda eftersom även min man kommit av sig i drickandet, men jag ser inte flaskor längre. Bara halvfulla. De ställer jag långt in i kylen. Det var en 100% slentriangrej att dricka från flaskor här och där.
Vilken lång och babblig utvikning när jag mest skulle säga att jag tycker du är bra, duktig och stark!

obstinat
ons, 2020-06-10 - 21:54

Jag har mått okej/bra en längre period nu, det var längesen det dippade mer än småångest här och där. I varje fall över en månad. Har sovit lite sämre på senaste med många uppvak och så men brukar ändå klara av att somna om och ligger inte vaken med extrem ångest utan snarare "mild" ångest som väl ändå är vanlig att ha vid 2-5 på morgonen.

Idag vaknade jag på lite bättre humör än de senaste dagarna men sen ändrades det. Bråkade med min kille, på ett sätt som skapar frustration eller hopplöshet inför hela vår relation. Jag tycker att jag har rätt och han tycker att jag är orimlig. Låsning. Han svor och la på och eftersom han bor på andra sidan jorden vet jag inte när vi hörs igen. Men jag tänker inte höra av mig utan behöver markera och stå på mig.

Tror därför det kan bli en jobbig natt, speciellt om jag vaknar sådär tidigt som jag gjort på senaste. Vet att ångesten griper tag då, så försöker liksom stålsätta mig utan att samtidigt göra det till en självuppfyllande profetia, att jag ligger sömnlös om några timmar...

Men det viktigaste och mest relevanta här: vilket annat år/tillfälle som helst förutom nu när jag bestämt att leva såhär hade jag druckit ikväll. Råder INGET tvivel om det. Jag hade ju druckit alla andra kvällar också, men särskilt ikväll hade jag druckit. Sett till att garantera mig själv sömn. Dämpa oron. Vakna 03 med hög puls och ni vet resten. Sen vakna imorgon helt seg och arbetsoförmogen, må sämre än idag, försöka lösa konflikten men inte vara tillräckligt skarp....

Jag försökte istället jobba lite (det gick skitdåligt men ändå), pratade länge med en kompis, och gick sen ut och sprang en lite kortare runda samt lagade och åt middag.

När jag pratade med min vän tog jag också upp detta med alkoholen. Jag har nämnt det förut, också till andra kompisar, men alltid lite sådär i förbifarten och för att kanske förekomma pekpinnar, typ "ja jag dricker ju för mycket!" men inte som att det är ett problem jag har i samband med min övriga psykiska (o)hälsa. Men jag berättade för henne att jag "skriver på ett forum" och att jag under två månader nu lyckats få ihop ett balanserat drickande på ett sätt som passar mig. Utan att bli ätstörd på köpet (vi har känt varann länge så hon har sett allt det där).

Hon sa åt mig att nu får du faktiskt pausa lite, och fokusera på det här, och jobba lite med positiv förstärkning. Man kan säga att hon jobbat mycket med sitt eget mentala tillstånd :) och jag tycker det är rätt. Det är faktiskt stort. Jag är inte glad idag och jag kanske spenderar en natt i ångest men jag gör i alla fall inte saken värre genom att vara självdestruktiv.

Och det kommer lösa sig oavsett. Även hjärtekross kan man klara även om det är ett rent helvete..

Holistic 2
sön, 2020-06-14 - 21:24

Hej!
Det är tråkigt att höra att du har bråkat med din kille. Jag hoppas att det löser sig. Brukar du sova dåligt? Finns det något du kan göra för att förbättra sömnen? Det var bra jobbat att du använde andra strategier istället för att dricka. Jag ska försöka att göra detsamma.

obstinat
tis, 2020-06-16 - 22:18

Nu var det ett tag sen jag hängde här inne, har tröttnat lite (tillfälligt?). Tycker jag skriver mest samma samma och inte är lika "nyfrälst" som i början, det känns mer som vanligt nu på något sätt. Vilket är bra såklart.

Efter min "nyktra men ledsna onsdag" följde en blöt helg med massor av känsloframkallande händelser. Var ute med olika kompisgäng, släppte tänket med alkohol, försökte distrahera mig och ha kul, träffade min f.d. sambo och grät en skvätt, ställde in mig på att bli singel, löste konflikten genom att stå på mig och vända in och ut på mina känslor vilket resulterade i bra saker. Firade min mamma med hela familjen osv osv... fyra dagar i rad med för mycket alkohol blev det allt som allt. Och ett mående därefter igår! Verkligen inte behagligt. Jag får ta notis att jag dricker för mycket i ett sånt här sammanhang. Jag ville det dessa dagar, och tyckte det var okej. Dessutom lägre tolerans än förut så konsekvenserna blir större (mer full + bakfull).

Nu är det tisdag och jag är tillbaka på vardagsbanan. Hade en AW inplanerad idag sen förra veckan och tog ett glas med två kollegor, men styrde hem sen. Nu blir det lugn och ro tills midsommar. Det kändes lite olustigt att jag släppte gränserna i helgen, men det viktiga är att det inte fastnar där, utan att det fortfarande känns helt självklart att återgå till en vardag där sådana tillfällen är undantag. Jag är också okej med att det blir mer sånt nu i juni och juli, långa helger m.m.

kort och gott.. jag vet inte, jag kanske trattar ner min närvaro här lite. Har inte så mycket att säga för tillfället. hoppas ni alla mår bra!

obstinat
tis, 2020-06-16 - 22:31

... kom jag på. Jag har faktiskt insett, när det kommer till just mig själv då, att det här förhållningssättet till alkohol ÄR ett mycket bättre framgångsrecept (återigen, för mig) än att vara helt nykter. Jag har mina "regler" (som nu faller sig mer och mer naturligt, så behöver inte aktivt tänka på det alls på samma sätt) och sedan mina "undantag" (samma, faller sig mestadels naturligt) och det gör faktiskt att det inte finns en stark spänning runt alkoholen. Jag väljer ibland, och väljer bort ibland.

Sist jag var nykter blev jag som besatt av det och det fick igång min anorexi och därefter bulimi inom loppet av veckor bara. Nu är jag två månader in i mitt "nya sätt" och nej, jag har inte blivit ätstörd igen. Jag är mer medveten runt mat och tränar igen men har också inga problem att äta det jag vill när jag har lust med det. Tränar ibland 0, ibland 1, ibland 3 gånger på en vecka. Äter "bra mat" i veckorna och hamburgare, pizza, efterrätt på helgen. Som en NORMAL människa ändå?

På köpet har jag tappat typ 6 kilo i vikt som alltså rent krasst var alkoholrelaterad vikt, måste slutsatsen vara. 6 kilo sentriandrickande av vin VARJE dag i flera år. Borta nu <3

Det var alles :))))

Se klart
tis, 2020-06-16 - 22:39

Jag gillar verkligen dina inlägg men om du känner att du är klar med den utmaning som ju oftast är anledningen till att man söker sig hit så finns verkligen inget att ”förklara”. Här hänger man väl tills man känner sig stabil i det förändrade drickande man önskat åstadkomma. Sedan är det ”det vidare livet” på forumet eller irl.
Men såklart det är roligt om du hänger kvar, jag vill tex väldigt gärna att det ska gå bra för dig!
Ville bara säga det!

obstinat
tis, 2020-06-16 - 22:49

Vad fint att höra, du är alltid så tydlig och mjuk i dina kommentarer, uppskattar det verkligen! Jag hänger säkert kvar, men kanske skriver mest om jag får upp nya resonemang eller tankar i huvudet. Och läsa andras trådar vill jag fortsätta med! Dyker in i din nu till att börja med :) Vill gärna att det ska gå bra för dig med! kram på dig

obstinat
mån, 2020-06-22 - 23:34

Återigen ny vecka, nu efter midsommarhelg. Efter att ha varit "hög" på lösta konflikter, kärleksförklaringar och personliga vinster från förra veckan, så är jag nu sänkt. Känner en massa press och ångest runt att jag är ensam, på sommaren blir det värre. Folk i min ålder har barn/har gift sig/förlovat sig eller har något av det i pipeline. Jag är också i en relation men den är oerhört komplicerad och det ska mycket till för att det ska bli något av det. Ofta känner jag att jag slösar tid. I höst fyller jag 32 och jag vill ha barn, även om inte nu. Helst vill jag nog ha någon att vara trygg med, för jag har svårt att vara det själv.

Min f.d. sambo, vi levde ihop i 6 år fram till 2018 och har haft regelbunden kontakt sen dess, älskar fortfarande varann, är mycket sentimentala och har försökt lite då och då, men det har varit för sårigt/svårt. Han flyttar nu in hos en ny tjej med samma namn som mig. Spelar väl ingen roll med namnet kanske, men det sätter sig i bröstet. Han gör det medan jag lever ensam fast i relation med någon som bor på andra sidan jorden och som har ett superkomplicerat bagage som gör att jag tvivlar starkt på framtid för oss.

Lever med med mina två ben i varsina liv, ett slags dubbelliv, de senaste två åren. Har rest till honom i långa perioder, trixat med arbete och sånt för att få ihop det, men alltid kommit hem hit pga tvivel. Och så en lång vänteperiod, tills jag rest tillbaka igen... nu sätter corona stopp för det och jag har fått ett fast jobb. Ett drömjobb dessutom. Saken borde vara avgjord, men jag älskar denna människa på ett sätt som inte går att beskriva.

Inget av detta har direkt med alkohol att göra, men det har definitivt fått mig att dricka. Så mycket huvudbry de senaste åren så det är nästan ofattbart. Detta är inte ens hälften av de "komplikationer" jag haft att göra med.

Livet är lättare nu än för både 1 och 2 år sedan men det gör ont. Känner mig otroligt ensam ibland. Att dricka ensam gör det som "tur är" värre, det fattade jag inte riktigt förut. Nu väljer jag åtminstone bort det.

Har gjort vad jag kunnat idag. Jobbat, ventilerat, ätit, sprungit, försökt sysselsätta mig under en "lång och underbaaaaar sommarkväll" som jag spenderar helt själv i min lägenhet. Kastar in handduken nu och hoppas på en sömn utan mardrömmar och ångestuppvak vid 04, blivit en del av det på sistone. Trodde det försvann med alkoholen men tydligen inte även om det är otroligt mycket bättre utan.

obstinat
tis, 2020-06-30 - 23:23

Nu är min närvaro här väldigt avskalad, jag är lite alls lika fokuserad på mitt drickande/icke-drickande och därav inte heller lika dragen hit antar jag? Och så lite tråkigt eftersom jag inte har någon på tråden, och är nog alldeles för inaktiv för lyckas med det :)

Imorgon är det juli. Mitt i sommaren nu. Det är tredje sommaren som jag bor själv, efter att ha varit sambo i väl iaf fem somrar på rak. Det är jobbigt, inte lika som för ett år sen, och i en helt annan kategori än två. Men ensamt, ledsamt, nostalgiskt. Jag är på en plats som är okej, at best. Men jag önskar att den är en plattform i väntan på något annat. Ett "fullt" liv. Ett riktigt vuxenliv kanske. En stadig relation, en familj på G så småningom. Ja jag tror ju att jag vill ha det. Älskar någon som redan idag är min pojkvän, och som varit det ett tag nu. Två somrar kanske. Men han är inte här, och tiden rinner iväg. Lite hoppas jag det hinner hända något medan jag väntar, så att jag slipper ett glapp, en total ensamhet som jag är dålig på att hantera. Även om det blir bättre. Tror jag.

Att ta ett beslut runt mitt drickande för 2.5 månad sen var det bästa jag gjort för mig själv på flera år. I klass med att besluta om att börja äta. Att välja att försöka med balans och inte absolutism var kanske inte det oslagbart bästa av alla tillgängliga alternativ, ingen alkohol är väl "alltid" bättre än någon.

Men för mig så funkar det här. En mellanväg. En känsla av normalitet, inte behöva avstå, kontroll blandat med avslappning, och att hela tiden behöva växelverka mellan ett destruktivt drag och ett sunt förnuft som jag knappt alls vågat tro att jag har, håller mig i check. Det må hända att det är mer slitsamt än att "bara bestämma sig" för det ena eller andra. Förhandling pågår - lyset är hela tiden gult, inte grönt eller rött. Men jag behöver det här, i varje fall just nu, och det är ju egentligen allt jag har. Just nu.

Jag behövde känna att allt inte var förlorat, att jag alltid är sjuk, utom kontroll, FÖR mycket. Oförmögen till balans. För evigt svartvit. Det är inte sant. Visst är det svårare för mig att hålla mig där, i fyra nyanser av grått. Men det går och jag tror fan att det också hjälper mig att bygga upp ett självförtroende. Eller nej, en självtillit.

Därför fokuserar jag mindre på drickande nu. Balansen får slå som den vill lite grann. Det är sommar och det viktigaste för mig är att jag också är nykter. Att måndagar, tisdagar, onsdagar men kanske inte alltid torsdagar finns. Nyktra. Ibland finns lördagar. Nyktra. Ibland inte. Ibland äter jag sushi med en vän och blir bjuden på rosévin innan vi tar en kvällspromenad och doppar fötterna i havet och jag tänker inte tacka nej till det om jag har lust att tacka ja. För jag går hem och lägger mig sen och är nöjd med det. Tar det inte vidare. Någon kväll gör jag det, och det är okej det med. Med minnet av hur det varit är det, verkligen, okej för nu. Jag springer längre och med annan ork än på år och det gör mig glad. Jag orkar lyssna på andras problem, eftersom hjärnan inte bara är konsumerad av egna.

Det skapas marginaler och det är jag tacksam för. Jag ska snart ha semester och det kommer vara både och av allting. Ibland är det verkligen skitjobbigt att leva men hittills klarar jag av det. Lite mer margigaler, lite i taget, så ska det nog kunna landa i att kanske bara vara lite jobbigt till slut.

Kram på er <3

Se klart
tis, 2020-06-30 - 23:39

Jag tänker på det du skriver och tänker att du gör rätt och klokt, i linje med dig. När jag tänker tillbaka på åren innan och just efter småbarnen- i din ålder tror jag. Så var och är der så annorlunda mot nu, och något som gör våra livsperspektiv, jag vet inte. Det är svårt att jämföra sig vilket vi gör av naturliga skäl här, eftersom identifikation är så viktig i ett sånt här läge. Det är klart att du ska leva, testa, balansera på hit eller dit sida om det ena och andra. Och dricka rosévin. Du har så himla klart för dig att det här är vad som gäller, mer klar över det än vad många är som bestämmer sig för att inte dricka. Strunta i det- skulle jag säga om du var en kompis som ringde och frågade vad jag tyckte eller tänkte. Nu har du iofs inte frågat så jag svarar på eget bevåg.
Livet är så himla stort och kommer slingra sig fram på olika sätt och det kan komma att vara helt andra saker som är i fokus om ett år. Du kanske får barn snart. Det ändrar livet så dramatiskt att jag för mig del knappt hann tänka på alkohol under 15 år. Njut- är ett hemskt upprops-ord som min mamma kan säga. Men jag menar lev. Som du gör, så insiktsfullt och om så obstinat så är det på det bästa sättet.
Jag önskar dig en fin onsdag och hoppas du inte tycker jag babblar som om jag vore berusad vilket jag då inte är. Kram.