Jag tar tillbaka mitt liv.

291 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Andrahalvlek
Helt tagen

Jag blir helt tagen av ditt sätt att skriva, nästan poetiskt. Den skräck du förmedlar att du känner på bolaget går nästan att ta på. ”Ta inte mitt vin ifrån mig.”

Det är enorm bragd du har gjort att bli och förbli nykter!

Ditt psykiska mående är förstås ett jättebekymmer, som nog kräver läkarbesök, men alkohol skulle bara göra måendet sämre - och det vet du.

Kram 🐘

Dee
Likgiltighet

Runt omkring mig börjar Stockholm vakna till liv, lika explosivt som trädens knoppar brast och parkerna återigen blev till lummiga gröna oaser som på något sätt ingav hopp om bot och bättring.
Det känns som att jag är den sista ur idet denna vår och play-knappen plötsligt hakat upp sig till filmen om mitt liv, och att jag nu har tekniska problem med att få igång den filmen.
Jag njuter inte alls för närvarande, utan går runt med tomhet i bröstet och likgiltighet i blicken, och tittar helt oförstående på de fullproppade innerstadsbussarna som rullar förbi mig där jag går gatan fram, passerandes så gott som fulla uteserveringar.
Jag är helt oförstående. När hände det här? När hände våren och när tappade invånarna respekten för sjukvårdens ansträngda situation?

Min försvarsmekanism kanske är att känna likgiltighet?
Det känns som att jag bara har dragit ett rakt vitt kritstreck på marken och sagt till mig själv att såhär ska jag känna för att orka med allt elände jag hanterar på jobbet för närvarande.
Det var ett par vändor nu under maj månad jag allvarligt funderade på om jag dött levande till och med. Det är liksom helt tomt. Jag gråter inte. Jag skrattar inte. Jag tuggar liksom bara på.

För drygt 541 dagar sedan drack jag upp min sista flaska vin, efter att ha förstört en av de finaste relationerna jag någonsin haft med någon. Vi fick inget avslut, jag har aldrig berättat att jag var aktiv alkoholist, för den personen jag är så in åt helvete kär i, som jag egentligen heller aldrig sagt till honom, men när jag sårade honom den sista kvällen vi umgicks, så insåg jag att jag hade sårat för sista gången.
I Maj månad klev han så plötsligt innanför min dörr igen och jag trodde knappt det var sant - han tog mig i sin famn och höll om mig länge. Vi pratade, skrattade och han borrade ner sin näsa i min nacke och plötsligt slog mitt hjärta igen. När han slutligen sa hej då, stängde jag dörren och trodde knappt det var sant. Och jag tänkte tyst att jag kanske förtjänar ett lyckligt slut, jag har ändå hyst känslor för honom i över 2 år nu, och att jag kanske gjorde rätt i att vänta på honom ändå.
Dagen efter fick jag ett sms där han skrev att jag borde ut och träffa någon annan, någon vettig man.
Varför sa han så?

Jag orkar inte riktigt hantera känslor just nu. Jag drack på känslor tidigare. Jag drack för att förstärka dom, släcka dom, tygla dom, för att gaska upp mig, för att höja och sänka, den enda känslan jag aldrig kunde dricka mig till riktigt var likgiltigheten, och nu står jag här med en insikt jag försöker komma underfund med, om den är bra eller dålig.

Charlie70
Trött?

Det låter som om du är oerhört trött Dee. Utarbetad? Ta hand om dig! Jag är övertygad om att du vet vad du behöver göra.
Kram!

Andrahalvlek
Kräv ett samtal

Kanske skriver han så för att han inte tycker att han har något att erbjuda dig. Att han känner sig otillräcklig. Men det bestämmer ju inte han, det avgör du.

Kräv ett samtal öga mot öga, och börja med att berätta om din nyktra resa. Grunden till alla bra relationer är ärlighet. Om du öppnar dig så gör han det också, det är jag säker på.

Kram 🐘

Dee
Manteln.

Att vara ärlig om sitt förflutna kräver en hel del mod. Min mantel av mod hänger redo i min garderob sedan någon vecka tillbaka. Manteln är uppsydd så den ska passa mig, med guldtråd, och glittrar i smaragd när jag öppnar min garderobsdörr och den lilla lampan i taket tänds automatiskt.
Jag ska bara våga axla den.
För att våga ge ett förtroende kräver en ganska stor gnutta mod, och en gnutta styrka.

Dee
Ärlighet

Hon lämnade honom kvar, sittandes i köket med sin kaffekopp och låste in sig på toaletten.
I spegel mötte hon ett ansikte som såg tämligen beslutsam ut, fast än hjärtat slog så hårt där inombords av rädsla och händerna var svettiga.
- Hur, hur ska man börja?
Hon tog ett djupt andetag.
- Bara börja!
Orden viskades ut när hon såg sig själv i spegeln och bildade ett litet moln av kondens på den. Sen tog hon på sin mantel, tvättadeav händerna och gick ut till köket och började berätta.
Inte detaljerat eller så, men det allra nödvändigaste som en person som just fått höra "Jag är nykter alkoholist" behövde veta för att inte lämnas tomhänt.

Det dröjde inte länge innan hon fick ett meddelande efter att de skiljts åt, där han tackade så mycket för förtroendet.
Ytterligare en nyans av nykterheten. Ytterligare ett steg vunnet. Ytterligare en relation hon kanske kan räta upp.
Det kostar ärlighet att bygga hennes slott av tinnar och torn. Det bästa med ärligheten är att den aldrig kan sina ur sin brunn och att den aldrig påverkas av någon annan än henne själv.

-

Så tacksam att han tog emot mig i sin famn, utan krusiduller. En lång, lång tids velande och tvekande är äntligen över. Det behövde ta tid med honom, och för en jädra gångs skull kunde jag börja i rätt ände.

Andrahalvlek
Lovely ❤️

Så glad för din skull.

Kram 🐘

Dee
Hej Andrahalvlek

Det va lite tack vare dina ord ovan!
Tack för peppen!

Mod och styrka,
Dee

Dee
Förlust.

Signalerna går fram. Inget svar.
Din mobil är fortfarande laddad, så nära är du fast du inte alls är här.
Du försvann för bara timmar sedan.

Vart tog du vägen?
Vart gick du?
Vad hände?

Din bortgång är ytterligare ett bevis för att jag aldrig mer ska hålla i en flaska.
Vilken jävla förlust.
Vila mjukt.

Andrahalvlek
Sorgligt 😢

Låter inte alls bra.

Kram 🐘

Dee
Vår tid är begränsad

Det är lite kämpigt att se vad du har lämnat efter dig.
Vi har fortfarande inte fått så mycket klarhet i vad som hände annat än att du är någon annan stans - och att alkohol ger skador. Både långsiktiga och kortsiktiga.

Jag själv går i någon slags tacksamhet över att jag har hunnit ta mig ut ur mitt missbruk och fått en andra chans att se på livet lite mindre krasst och med mer ljus i tillvaron, medans din familj inte riktigt visste hela sanningen - den som jag sett länge - och nu nås av en massa information efter din död om vad du egentligen höll på med, och din bästa vän känslohanterar med alkohol.
Någonstans mitt i det här försöker jag hitta den gyllene medelvägen mellan bitterhet över vad alkoholen gör samtidigt som jag försöker gå i tacksamhet över min nykterhet.

Ingen hade kunnat hjälpa dig ur ditt missbruk - för den sakens skull klandrar jag aldrig mig själv, eftersom du inte ville ha hjälp ännu. Vår tid är begränsad här på jorden, vi har alla val att göra, ibland kanske man inte hinner välja bara, trots att man har förutsättningar att göra det.

Dee
Ansvar.

Jag funderar mycket kring människors attityd kring alkohol och missbruk, det har jag gjort ända sedan jag blev nykter.
Jag iaktar inte bara vad jag ser rent konkret utan funderar också mycket på vilka attityder som jag möts utav i mitt verkliga liv, även här i forumet.
I det verkliga livet så stöter jag på ganska mycket fördomar och väldigt många fördömanden, vilket är tråkigt. De som vet om min beroendesjukdom ger mig bara cred och applåder för min tillryggalagda tid och mitt sätt att tänka kring nykterheten och min ståndpunkt, vilket är otroligt värdefullt, verkligen. Det har inte alltid varit så. När jag var aktiv alkoholist i full blom, tog samma människor avstånd till mig, vilket jag i efterhand kan se var ett klokt drag eftersom jag inte ville höra eller se mitt eget missbruk. När jag till sist förstod varför de tog avstånd till mig pga att jag drack alkohol och att deras beteende var en konsekvens av mitt eget beteende, blev min kamp att komma ur mitt missbruk plötsligt värdefullt - här ska inte förstöras mer relationer än vad som redan är förstörda. Plötsligt hade jag en morot att jobba för, en morot som jag aldrig sett i mitt trädgårdsland om jag bara stått i köket och fyllt på mitt glas när det var dags att skörda.
Här om sistens satt jag och pratade med en person som vet om min beroendesjukdom och det här med att "komma ut". För vem man kommer ut till, hur man ska tänka, etc.
Jag arbetar inom en bransch som man skulle kunna tro har en självklar förstående syn på missbruksproblematik. (I det här avseendet så tänker jag rent generellt lite kring att man ska se hela människan och inte bara problematiken om du förstår hur jag menar, alltså att se orsaken, konsekvenserna, ha förståelsen och att kunna bemöta etc)
På min arbetsplats känner jag mig ganska ensam om att se helheten många gånger upplever jag, men kanske har jag den där nyansen som fattas en "vanlig dödlig". Jag vet inte, men när vi slog våra kloka huvuden ihop, han med sitt icke missbruks-huvud och jag med mitt tunga bagage, så kom vi fram till att inom den branschen vi båda befinner oss i är det bäst att absolut låta bli att komma ut, med tanke på att vår bransch är så pass fördomsfull och det lätt sprids rykten och det blir svårt att söka ett nytt jobb, för som han sa "Visst, du har 550 isch dagar, men vad är det som säger att jag som arbetsgivare kommer kunna lita på att du förblir nykter. Jag kan ju välja att se att du har 550 isch dagar som du kämpat på bra med och att varje dag nykter är värdefull och gör dig ännu starkare, men jag kan också välja att se att du har dessa dagar, men vad garanterar att du inte kommer packad till jobbet imorn?"

Jag tror jättemycket på positiva hejarrop till dig som försöker ta dig ur ditt missbruk och har bestämt dig, till mig som är ute på andra sidan relativt hel och stark, men jag tror kanske inte på samma samma hejarrop till dig som är på väg att slå i botten eller har hamnat där nere.
Missförstå mig rätt.
Vi har alla ett ansvar, jag har ett ansvar, särskilt här inne på forumet. Jag har ett ansvar för vad det är jag faktiskt hejar på och ger glada tillrop till. Jag har ett ansvar att läsa mellan raderna, jag har ett ansvar för att på ett respektfullt sätt ge stöd, till den som är mottaglig.
Och framför allt har jag det största ansvar att se till att saker och ting inte normaliseras här inne, att ouppfyllda mål snabbt blir en klapp på axeln med en lyckönskning att "nästa gång går det säkert bättre", för vad har jag egentligen med det talat om för personen som det berör?

Dee

Ullabulla
Så sanna ord

Jag har som medberoende ofta mött dessa "hejarop" när de inte är befogade.
Överslätande och normaliseringar när man misslyckas att hålla sig på banan.
Dvs göra avsteg från de beslut man tagit för sig själv.

Oavsett om det handlat om att avstå kontakt med en beroende anhörig för att man själv far för illa av kontakten.
Till att kanske ok:a ett återfall med att det är fullt normalt även om man tagit beslutet att vara nykter på heltid.

När man misslyckas med sin föresats så vill man ha förståelse och stöd,inte skäll.
Det är ju inte verkningsfullt.

Men någon sorts konstaterande och upp med sanningen till ytan.
Typ,ok du for hem till exet och städade i röran.
Eller,du valde att dricka när väninnan från långtbort i stan kom på besök.

Du valde att göra avsteg från det du bestämt var bäst för dig.
Varför blev det så?
Kanske är en bättre fråga?

Med kärlek och omtanke istället för skäll.

Men vägen är vinglig och det ÄR svårt.
Annars skulle man ju inte hänga här år efter år..

Adde
Tack

Dee....du skriver som vanligt så bra och träffsäkert !

Andrahalvlek
Håller med

Jag har svårt att kommentera på ett positivt sätt om jag känner att någon lever i förnekelse. Då väljer jag hellre att inte kommentera alls, för jag är rädd att min ärlighet inte faller i god jord.

Sen gör alla, eller många åtminstone, misstag. Det är mänskligt. Men då är huvudsaken att man lär sig något av misstagen, så man inte gör om samma misstag gång på gång. Då vill jag gärna stötta i den processen.

Kram 🐘

Rosa-vina
Jag fundera på det du skrev

Jag fundera på det du skrev om ansvar. Jag skriver ganska fritt i min tråd men har jättesvårt att skriva i andras trådar. Jag är så rädd att det ska tolkas fel, att toner inte blir rätt. Det gör mig stressad och då raderar jag oftast och inget blir skrivet.
Tack för dina inlägg, de ger mycket att tänka på och är värdefulla.

Önskar dig en härlig sommar!
Kram

mulletant
Läst delar av din tråd Dee

- efter att ha snubblat över dina tankar om ansvar och Ullabullas fundering om konstaterande och sanning i en anda kärlek och omtanke. Oerhört svår balansgång, tänker jag, efter att ha läst otaliga inlägg här. Några klavertramp har jag gjort, det första i början av min tid här genom att ställa en fråga som visade sig vara obekväm. Sen har jag försökt vinnlägga mig om att vara återhållsam. Ibland kan jag ändå inte låta bli även om jag tvivlar på vart det leder. Det är som du skriver Ullabulla, vägen är vinglig och det är svårt.
Tack för att få dela tankar / mt

Dee
Överlevnadsinstinkt

Jag fick ett riktigt svidit sms idag där min kärlek förklarade att han träffat någon annan som han ska satsa på, och att vi inte kunde ses så mycket mer men att det inte hade med ”min sjukdom” att göra att han tar avstånd.
Senast igår ville han ses, senast igår gav han mig en fin komplimang.
Jag fattar ingenting.

Min spontana reaktion var att bli förbannad över att han drog upp ”min sjukdom” som jag tagit mod till mig att berätta för honom nyligen - var det nödvändigt att dra upp min alkoholism i detta, jag är ju nykter?!
Min andra reaktion var att jag började grina men tryckte undan känslan och stegade på i skogen. Jag blev förbannad över att jag inte var värd mer än ett sms.

Jag försöker ta ett steg utanför mig själv och se på mig själv ikväll från ett fågelperspektiv. Se helheten istället för det där smset och vad allt det nu innebär.
Jag är stolt över mig själv att jag försöker ta hand om mina tankar en stund som denna, och att jag är nykter. Trygg i nykterheten. Mitt gamla jag hade korkat upp och supit hela natten. Mitt nya jag berör inte ens den tanken, jag tänker att det liksom inte grejar nått i den här situationen. Kanske grejar att jag skulle börja grina, men ingen minns en grinolle, right?
Det jag kanske inte riktigt tycker är en superbra grej är hur snabb jag var på att förskjuta min känsla där jag satt på en stubbe i skogen och grinade med telefonen i handen. Jag känner inte riktigt igen mig själv men det är nog en överlevnadsinstinkt.

Trodde verkligen vi var på G igen. Att mitt mod hade belönat mig och att jag skulle få lite flax för det, men icket.

Berra
Dee....

Du förtjänar en bättre kärlek, det vet du.
Sluta slå på dig själv och nedvärdera inte dina känslor.
Du är både stark och känslig på samma gång, låt inte det ”dåliga” få ett grepp över dig.
Du har en styrka i att fortfarande hålla dig nykter, låt inte nederlaget dra dig nedåt.
Att längta efter en kärlek som trånar åt någon annan, är ingen bra början, det kan lätt att hamna på en andra plats även senare i ett sådant förhållande.
Han vet om din ”hemlighet” med ”sjukdomen”, tillåt dig själv tänka att han bevarar den med respekt.
Om inte så var ändå stolt över att du har gjort dig själv en god gärning, att hålla dig nykter.

Inte lätt att trösta sig själv när man är ledsen, men tiden läker alla så säger de.
Men ur motgångar föds nya möjligheter, du kanske öppnar dig för nya relationer som har ett öga för just dig.
Och det lär nog inte ta så lång tid, du är en vacker skapelse med ett gott hjärta, jag har ju träffat dig i verkligheten.
Fortsätt skriva, jag läser allt du sätter på pränt, det kanske underlättar lite att få tömma ur sig det som känns tungt.

Jag hejar på dig!

/Berra

Andrahalvlek
Vilket svin 😡

Du ska vara väldigt glad att du slapp den idioten. Så varken tänker eller känner du just nu, jag vet ju det. Men du kommer att känna så, så småningom.

Jag har blivit dumpad precis så två gånger, och jag höll på att grina ihjäl mig. Hur naiv och blåögd får man vara liksom?

Jag la skulden på mig själv. Att jag var naiv och blåögd och en kass människokännare. Istället för att lägga skulden där den hör hemma - i idiotens knä 😡

Känner så med dig, men jag vet att du just nu inte har något hopp alls om den manliga delen av mänskligheten. Då är vi två.

Nu försöker jag byta ut ensamhet mot självsamhet istället. Snubblar jag över en hyfsad man på vägen så ger jag honom kanske en chans. Kanske.

Kram 🐘

PS. Låten ”Resten av ditt liv” med Timbuktu är svinbra att spela nonstop för att släppa ut ilskan som finns inombords. Den måste ut!

Sidor