av Andrahalvlek

Torn
tors, 2020-07-09 - 12:34

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
Grattis till fem månader.???

Jag var nog lite trött i morse trots allt, då jag glömde av att det var din femmånadersdag.?

Ha en underbar dag!

Kram!

Andrahalvlek
tors, 2020-07-09 - 16:53

Shoppat kläder, ätit god lunch på uteservering och nu har jag nästan 16.000 steg i benen efter långpromenaden med en kompis. Solen sken på oss men det fläktade skönt ?

Nu en höneblund ? Varje bra ledig dag innehåller en höneblund!

Kram ?

Fibblan
tors, 2020-07-09 - 19:41

GRATTIS till 5 månader Andrahalvlek
???!!!

Vilket underbart sätt att fira dina framgångar på ?!

Hoppas du vill hänga kvar länge till, även om det går så bra?! Älskar din energi, som en fem-månaders-valp..?! Tack för din glädje och positiva attityd som du förmedlar och sprider så generöst här på forumet ❣️
Grattis än en gång och fortsatt heja dig!
Kramar!
/Fibblan ?.

Sommarbarnet
fre, 2020-07-10 - 07:45

att gratulera dig på din femmånadersdag! Stooort grattis och bra kämpat??
Hoppas att du hittade en riktigt snygg klänning ??
Kram❤️

Sommarbarnet
fre, 2020-07-10 - 09:38

Och för mig kommer det också en dag då jag kan köpa lite nytt☺️ Märker redan hur kroppen ändras. Plufsighet och svullnade försvinner. Och nu när energin återvänder kommer också orken att förändra.

Tidigare varit smal, men i och med alkoholens övertag så kommer kilo efter kilo krypandes när ork och energi försvinner. Men nya tider kommer?Ska bara ha tålamod?

Sommarbarnet
fre, 2020-07-10 - 09:39

Och för mig kommer det också en dag då jag kan köpa lite nytt☺️ Märker redan hur kroppen ändras. Plufsighet och svullnade försvinner. Och nu när energin återvänder kommer också orken att förändra.

Tidigare varit smal, men i och med alkoholens övertag så kommer kilo efter kilo krypandes när ork och energi försvinner. Men nya tider kommer?Ska bara ha tålamod?

Kram?

Andrahalvlek
fre, 2020-07-10 - 09:44

Idag är den redo att komma ut. Storyn om min ex-sambo. (Inte barnens pappa, han är min exex-sambo.)

Jag tror att den behöver luftas med tanke på mitt arbete med självsamhet och dejt-detox.

Blev minst sagt tagen när jag läste Dees inlägg igår också ? Det väckte minnen. Minnen om hur jag har blottat mitt innersta, men hur motparten helt utan att blinka både ljuger och bedrar. Framställer sig i en helt annan dager.

Jag har låtit mig luras eftersom jag aldrig själv hade kunnat tänka mig att ljuga om sådana saker. Och jag har lagt skulden på mig själv.

Förbannat mig själv för att jag har varit naiv och blåögd. Skammat mig själv, ansett att jag har varit en dålig människokännare. ”Skyll dig själv när du är så dum” typ.

Det är ju så otroligt fel och självdestruktivt. Lägg istället skulden där den hör hemma. I knät på idioten ?

Idioten som ljugit och bedragit, som framställt sig själv i en underbar dager. Som höjt dig till skyarna ena dagen för att sedan dumpa dig på sms nästa dag.

Som lekt med dina känslor som ett jävla tidsfördriv, ett avancerat tv-spel typ, men som sen tappat intresset och gått vidare mot andra villebråd. Andra intressanta kvinnor. Nya jakttroféer att jaga.

Ja, lägg skulden där den hör hemma - i idiotens knä ?

Återkommer strax med storyn om ex-sambon, ska bara kolla upp hur ni andra mår först ?

Kram ?

Andrahalvlek
fre, 2020-07-10 - 11:31

Jag flyttade till egen lägenhet i december 2013. Efter 24 år som sambo med barnens pappa. Hela mitt vuxna liv. Jag hade bara bott själv cirka ett år kring 20-årsåldern.

Leva i tvåsamhet var det enda jag kunde. Att leva själv var jag rookie på. Varannan vecka med barn, varannan ensam. Första ensamveckan trodde jag att jag skulle brista i atomer, upplösas i tomma intet. Så ensam, jag längtade ihjäl mig efter barnen.

Man vänjer sig vid allt, så också ensamveckor. Men givetvis ville jag träffa någon. Någon att dela vardag och fest med. Någon att somna bredvid, någon att vakna bredvid.

Det var ju det livet jag hade haft i 24 år, även om min och barnens pappas relation var stendöd som kvinna och man de sista 5-7 åren.

Det var den stora orsaken till separationen också. Jag kunde inte tänka mig att leva resten av mitt liv utan kärlek. Vid 44 års ålder var jag övertygad om att det måste finnas kärlek till mig någonstans där ute i verkligheten.

Först två år senare var jag dock redo att släppa in någon ny man i mitt liv. Först då var jag redo att börja dejta. Starta ett helt nytt kapitel i mitt liv.

I december 2015 fick jag napp. Eller jag var bytet snarare - det var han som fick napp efter enträget arbete. En skön och charmig skåning som bodde 15 mil från mig. Han var öppen och social, väldigt förtjust i mig - och han var framför allt duktig på att visa det.

Kärleken var så omedelbar och drabbande. Jag minns att jag tänkte ”Varför har jag ont i magen? Jag är ju kär!” Jag hade helt glömt bort hur den känslan kändes ❤️ Jag var så svältfödd. Jag var helt såld! Passionen drabbade verkligen oss båda som en störtskur, fast på ett positivt sätt ?

Första dejterna avklarades på dagtid på neutral mark. Sen bjöd han mig på middag hemma, och jag minns att han hade köpt en flaska vin som vi skulle dela på. Lite snålt minns jag att jag tänkte.

I ungefär ett års tid fortsatte vi att veckopendla till varandra, och livet var verkligen toppen. Men slitsamt. Jag behöver vila på helgerna, inte resa 15 mil enkel resa och bo hemma hos någon annan.

Efterhand som det året gick blev jag mer och mer oroad för hans sätt att dricka. Han drack sjukt snabbt och blev jättefull. Hemma, en vanlig fredag eller lördag.

Vi pratade om det massor, och jag visste att hans pappa hade varit alkoholist. Jag sa uttryckligen att jag INTE ville dra på mig en alkoholistrelation. What so ever never.

Han sa att så länge vi höll oss hemma och inte rörde oss bland folk så var det väl helt okej att bli apkalas. Jag höll inte med. Oron gnagde som fan i magen. Min magkänsla larmade och levde jävel minst sagt.

Sen skedde incidenten hemma hos hans bror, som jag tidigare har berättat om. En incident som slutade med att jag gick ensam hem till hans lägenhet kl 4 på natten ihop med min hund.

Utan koppel, för det hittade jag inte. Utan byxor, för de hittade jag inte heller. Jag knöt min jacka och hans jacka framifrån och bakifrån runt min midja och gick hem till honom. Måste varit en patetisk syn ?

Jag trodde att jag hade nycklar till lägenheten, men det visade sig att jag hade fått fel nycklar med mig. Han bodde med loftgång utanför och köksfönstret var satt på spärr. Jag bröt mig in i lägenheten den vägen, och fördärvade hela fönsterkarmen som senare fick bytas ut. Han sa till hyresvärden att han hade haft inbrott.

När han väl kom hem vid tiotiden nästa morgon kom han in i sovrummet och sa till mig ”Har du sett min plånbok?” Det var det enda han sa. Jag sa ingenting. Jag packade ihop och körde hem utan att yttra ett enda ord.

Det var knappt att relationen överlevde den incidenten. Med facit i hand förstår jag inte hur jag tänkte som fortsatte.

Några månader senare blev vi sambo. Han flyttade hem till mig. Sökte och fick jobb här, och vi kunde dela en vardag ihop. Mysigt.

Men det destruktiva drickandet eskalerade, vi pratade massor om det. Jag försökte få honom att förstå allvaret. Han förstod ingenting. Att bli skitfull hemma, när ingen såg, var helt okej i hans värld.

I sitt yrke jobbade han ibland helger, med brukare som behövde hans hjälp med typ allt. En lördag, då han skulle jobba, när jag går ut med hunden reagerar jag på en bil på parkeringen bredvid. Larmet går igång och stängs av, gång på gång. När jag kollar mer noga ser jag att det är hans bil.

När jag går närmare bilen raglar han ur bilen, och burkar med folköl ramlar ur bilen samtidigt. Han får syn på mig och säger ”hej”. Jag tror att jag ska få en hjärnblödning där och då.

Min första tanke är ”jag puttar in honom i bilen så får han sova ruset av sig där”. Sen tänker jag att han kanske kör iväg onykter, jag måste ta bilnycklarna. Sen skriker jag på honom så högt att jag kunde väckt döda. Mitt i hyresgästområdet. Skiter fullständigt i det. Har han övergett brukaren? Har han kört onykter? Får inte ett vettigt ord ur honom.

Till slut sansar jag mig, puttar honom hemåt, upp för trappan och in i sovrummet. Släpar honom stundtals. Han somnar som en gris direkt. Jag ställer en spann bredvid och hoppas på det bästa.

Ringer hans syrra, förklarar läget, och hon svarar ”så har han aldrig gjort förut”. Då förstår jag. Liknande saker har hänt förut. Många gånger. Allt hans snack om hans elaka före detta fru är bara bullshit.

Den här incidenten leder till alkoholstopp, läkarbesök och antabus. Och sen lever jag med risken för återfall i sex månader. Som min psykolog säger: ”Antingen bryter du upp nu, eller så lever du med risken för återfall.” Inte alls vad jag hade räknat med om man säger så. Men jag väljer det senare.

Han blir mer och mer deprimerad. Saknar Skåne, trivs inte med jobbet, trivs inte med stan, trivs inte med mig, trivs inte med sig själv. Ja, vår gemensamma tillvaro blir mer och mer odräglig helt enkelt.

Efter en helg i Göteborg hos min dotter kommer jag hem till en tom lägenhet. På skohyllan ligger en påse med uppdruckna ölburkar. Då vet jag vad klockan är slagen. Jag har haft mina misstankar. Sms-tystnad har uppstått sen 1,5 dygn tillbaka. Varningssignal.

Helt tomt är det inte i lägenheten. Min hund är hemma själv. Jag blir orolig för hur han har blivit skött under helgen, men han verkar okej och som alltid är han överlycklig att se mig ❤️

Efter en stund kommer sambon hem, helt asplakat. Kan knappt gå. Jag säger åt honom att sova ruset av sig. ”Och imorgon när min dotter kommer hit så har du packat och dragit härifrån.”

Nästa dag åker jag hem till barnens pappa för att hämta yngsta dottern. Jag berättar för båda två ”NN ska inte bo hos oss mer, han har flyttat.”

Från dottern kom ett avgrundsvrål: ”Nej, varför det? Du älskar ju honom! Han älskar dig.” Så smärtsamt. Hon och sambon klickade verkligen, de stortrivdes i varandras sällskap.

Samtidigt plågas jag massor av att jag har släppt in honom i hennes liv. Men jag får ta smällen nu, stå ut med hennes ilska. Hennes pappa tittar storögt på mig. Jag ser i hans blick: ”Vad fan har hänt?” Han får veta senare. Dottern får aldrig veta, det går inte att förklara på hennes nivå.

Men det gick bra. Sambon försvann ur mitt liv helt. Han har fortfarande viss kontakt via sms och fejjan med yngsta dottern, och det är okej.

Som slutkläm vill jag citera min kompis, samma kompis som jag ska brygghänga och bada med idag. När jag ringde och berättade om det som hänt hörde jag en lång suck av lättnad och sen sa hon:

”Fy fan vad jag är lättad över att du inte ringer från hans lägenhet i Skåne och berättar detta.”

Och hon har helt rätt. Mitt liv kunde fortsätta. I min lägenhet. Tusen ton lättare på alla sätt. Men med en självkänsla som var så skadad att den inte har återhämtat sig än. Det är drygt tre år sedan han flyttade.

Jo, han glömde också att berätta att han hade stora skulder hos kronofogden. Så när han flyttade hit slog kronofogden ihop våra inkomster och gjorde utmätning på hans lön. Han fick ut kaffepengar typ. Jag fick betala allt.

Så ja, jag har det bättre i självsamhet ❤️

Kram ?

Torn
fre, 2020-07-10 - 16:39

Vilken jäkla otur att du råkade hamna i ett förhållande med ett sådant praktsvin! Jag förstår att du behövde
betänketid innan du skrev om denna historien här.❤️ Och att du fick betala för eländet också, fy sjutton!
Även om du inte har något hopp alls om den manliga delen av mänskligheten som du skrev i Dees tråd
så är jag glad att du kan vara snäll och go mot mig här på forumet i alla fall.?

Kram

Kaveldun
fre, 2020-07-10 - 17:56

Så skönt att du kom ur det förhållandet!
Förstår också din längtan efter kärlek och din vilja att allt skulle vara bra.....
Håller med din vän - tur att du hade kvar din lägenhet ...och ditt jobb/liv!

Fint att du skriver så öppet och rakt om dina erfarenheter. Vi är säkert många som kan känna igen oss helt eller delvis.
Jag har inte varit i en fast relation med en alkoholist ( ja...mer än mig själv då ?) men dejtade en man för flera år sedan som tidigt visade allvarliga tecken på alkoholism.Det kom dock som en fullständig chock/överraskning för mig ...,han dök upp kraftigt berusad till vår tredje dejt. Jag hade inte anat ngt tidigare och jag bad honom helt enkelt att gå hem....vilket han inte ville. Fick mer eller mindre kasta ut honom.
Sedan hörde han av sig många gånger - på fyllan - på ett totalt olämpligt sätt.
Jag försökte få honom att söka hjälp - gå till AA ( via mail ...vägrade träffa honom mer).
Han hade/har ett arbete där han har mkt stor makt över människors väl och ve ...och jag funderade ibland på om jag skulle kontakta hans arbetsgivare. Men tyckte samtidigt att det blev för stort ...och komplicerat. Men han var uppenbart jättefull flera gånger i veckan och sedan förmögen att ta sig till jobbet och fatta en mängd avgörande och viktiga beslut ...
Hm....ja vad skilde honom från mig kan jag fundera på såhär många år efteråt.
Jag är inte i närheten av den makten i mitt jobb ...
Jag skulle aldrig druckit innan en dejt ...ett möte ( möjligen bli full tillsammans med någon ...men oftast på egen hand). Om jag hade skickat ngt olämpligt mail på fyllan ...vilket jag tack och lov inte gjorde - så hade jag lagt väldigt mkt energi på att be om ursäkt.
Han kunde maila ett kort förlåt för att sedan ...nästa kväll komma med nya fullständigt gränsöverskridande mail. Oftast ville han ses...ha kontakt.
Men jag svarade aldrig på hans samtal - hade bara viss virtuell kontakt och blockade honom så småningom.
Du var ju djupt inne i ett förhållande när du upptäckte vidden av din partners drickande....och sedan är man såklart också mer utsatt/skör när man själv dricker för mkt.
Och det är enormt svårt att sparka ut ngn man sammanbor med.
Det är ju en intressant/svår fråga huruvida man kan ställa en alkoholist till svars? Det är en sjukdom - en progressiv sådan.
Och har man som medborgare en skyldighet - om man ser ngn med mkt ansvar och makt - att blåsa i visselpipan? Om man förstår att missbruket påverkar samhället ..utsätter människor för viss fara.
Svåra frågor.
Behöver vara nykter ett bra tag till innan jag kan svara säkert.
Och sedan är ju det mesta i livet situationsbundet - det finns sällan absoluta sanningar.
Mer än att man inte ska dricka om man har alkoholproblem.
Fy katten vad svårt det var för dig när du kom hem till hans lägenhet utan kläder och rätt nycklar!
Men nu är du på ett mycket bättre och säkrare ställe i livet! Så himla bra Andrahalvlek!
Tacka dig själv och din inre elefant för det ??

Andrahalvlek
fre, 2020-07-10 - 18:41

Det känns otroligt befriande att skriva ner hela storyn så här tre år senare, i ett stycke. Jag ser helheten då på ett annat sätt. Ser att min egen skuld i det hela är obefintlig. Faktiskt.

Snart kanske jag kan känna mig skuldfri inifrån och ut också. Inte bara förstå i teorin - utan verkligen känna det också.

Jag upplevde det där och då i brottstycken, eller överlevde kris efter kris snarare. (Blev sjukskriven för utmattning 7 mån senare.) Jag har också enbart berättat storyn i brottstycken, och då endast pratat om det.

Att skriva ner det, tvingas koka ner det väsentligaste, tvingas sätta ord på det som hände - erkänna för mig själv och andra att det faktiskt hände - känns befriande.

Har efter ex-sambon dejtat några killar, varav två som jag hoppades mycket på. Varje gång har jag blivit dumpad på sms. VARJE GÅNG. Som om jag inte är värd mer än så.

Varje gång har jag slagit hårt på mig själv. ”Du är för på, du skrämmer dem.” Eller ”Hur kan du vara så dum att du tror att någon vill ha dig till mer än ett tillfälligt tidsfördriv?”

Den typen av tankar är oerhört destruktiva. Självkänslan blir nerslagen i skorna minst sagt. Oerhört lätt att dricka alkohol på den typen av tankar och känslor.

Helt har jag inte gett upp hoppet. Jag vet att det finns guldkorn i dejtingträsket också, men de är så förbannat svåra att hitta bara.

Kram ?

Kaveldun
fre, 2020-07-10 - 19:12

...det håller jag med om.
Men inte omöjligt och du är så mkt bättre rustad när du är nykter ...har en stabil nykterhet ( och jag upplever dig så stark i ditt beslut).
Däremot tror jag att det är omöjligt att träffa ngn och få det att funka ...om man är i ett missbruk.
Det blir pannkaka förr eller senare.
Ofta förr.
Så mitt ( ovetenskapliga) råd är att testa igen när du känner dig riktigt trygg i nykterheten och i ditt liv.
Och då gör du ju ngt helt nytt - dejtar nykter. Just det har du inte testat!
Själv har jag en lite märklig historia med en särbo där vi tidigt bestämde oss för att inte dricka alkohol tillsammans. Han hade druckit en del som mkt ung och jag hade börjat supa till som tant:-)
Jag kände ett förtroende för honom och för det beslutet ( men om jag fortsatt min karriär som alkis så hade ju den planen i långa loppet inte hållit....det vet jag).
Ibland tyckte jag att det var lite tråkigt att vi aldrig drack tillsammans....synd.
Men idag tycker jag att det är så skönt!
Jag har också börjat fundera i nya banor kring kärleken ...kanske vill jag inte nödvändigtvis bo tillsammans med ngn igen - jag i alla fall ingen brådska just med det. Man kan ha stor närhet ändå.
Jag är säker på att du kommer uppleva/hinna med kärleken igen.
Men allt arbete du lägger ner nu är en förutsättning såklart. Och ngt ännu större och härligare än tvåsamheten.
??

Andrahalvlek
lör, 2020-07-11 - 09:38

En sak till kom jag på angående ex-sambon. Det som grämde mig allra mest efteråt faktiskt. Under en lång tid, men inte nu längre.

Min ex-sambo lät mig göra skitjobbet, så att han kunde ta sig ur vår relation som ett offer.

Han tog medvetet det återfallet för att han visste hur jag skulle reagera på det. Då kunde han återvända till sin släkt och sina vänner/kollegor som ett offer.

Det var jag som var helt skogsgalen, som hade slängt ut honom på gatan helt utan anledning.

Jag minns hans reaktion på att jag skulle åka på helgbesök hos min äldsta dotter i Göteborg. ”Vilken bra idé - klart att du ska göra det. Jag ska ju ändå jobba hela helgen.”

Jag reste på torsdagen. Vid lunchtid på fredagen uppstod sms-tystnad. Jag visste redan då vad klockan var slagen. Återfallet hade anlänt.

Det hände att hans sms tystnade även innan vi bodde ihop. Men det var först efteråt som jag förstod att det berodde på att han tog sig en bingefylla. Då gällde alltid sms-tystnad. I flera dagar. Efteråt skyllde han på jobbet, eller att han tappat bort mobilen, eller att den blivit stulen.

Den oron präglade förstås besöket hos min dotter massor, men jag höll god min. När jag reste hem på söndagen hade jag svinont i magen.

Min magkänsla hade då börjat spela bongotrummor högt och tydligt, för uppenbarligen var jag väldigt svårväckt.

Min ex-sambo visste att jag skulle reagera som jag gjorde. Han hade redan säkert bestämt med sin syrra, som tog emot honom med öppna armar i sitt hus. ”Stackars lillebror”.

Syrran var typ 15 år äldre och mitt ex var yngsta syskonet av 11 i en alkoholistfamilj. Klassiskt nedärvt medberoende på alla nivåer. Plus att minst sex av syskonen var alkoholister.

Fy fan vad han svartmålade mig inför dem. Ljuga var han specialist på. Alla de storys jag hade fått höra om hans elaka före detta fru var värda Oscar i skådespelarinsats från hans sida med facit i hand.

Jag utsattes för en smutskampanj på Facebook av hans stora släkt. ”Den elaka människan har kastat ut vår kära släkting på gatan.” Jag gick aldrig i svaromål, jag blockade och rensade bland vänner.

Han tog till och med kontakt med mina vänner på temat ”Hon överdriver, så illa var det inte.” Som om han hade behov av att rentvå sitt rykte hos dem. Märkligt.

De bara skakade på huvudet och raderade mailen utan att svara. ”Hur fan tror han att vi skulle tro mer på honom än på dig?”

Han var charmig och hade talets gåva. Han var superskicklig på sitt jobb, och populär bland sina kollegor och brukarna som sjutton. Det var viktigt för honom att bibehålla fasaden, även om det innebar att han offrade mig och mitt rykte.

En sak är tydlig. Det är stor skillnad på alkisar och alkisar. När lögner blir livsluft, när offerkoftan passar allra bäst i garderoben, när man utan problem ”offrar” andra längs vägen. Då har det gått riktigt långt, och frågan är om det finns någon återvändo då ens.

Jag vet att han lever fortfarande. Jag tror att han jobbar fortfarande, men han byter jobb ofta. Jag tror att han tar sig bingefyllor då och då, att han är en så kallad periodare. Däremellan jobbar han mycket.

Jag har bara försökt att lägga allt det här bakom mig. Ännu en erfarenhet rikare. Det som inte dödar det härdar.

Sånt här kommer till mig som en våg om morgnarna. ”Berätta om mig”. Som om min hjärna rensat och katalogiserat när jag sover. ”Här är en dammig story som behöver luftas också.”

Vad lärde jag mig? Lita aldrig på en alkis. Aldrig. Lita aldrig på någon som har haft en uppslitande separation. Det är tydligt att var och en har ”sin sanning”. Tolkade situationen utifrån sina glasögon. Även i efterhand, för att putsa på sitt eget rykte och självkänsla.

Inget är svart eller vitt, allt består av en massa gråtoner. Och det ska man vara medveten om och ta det mesta med en nypa salt.

Om ni skulle prata med min ex-sambo så är det jag som är helt ute och cyklar. Jag tror att han faktiskt tror att det gick till så som han har återberättat för sin släkt och vänner.

Han är ingen elak människa. Han är en alkis.

Kram ?

Adde
lör, 2020-07-11 - 09:42

bra att du orkar/kan/vill skriva av dig trollen som bott i ditt inre så länge ! En bra väg att hitta tillbaka till den du är och vill vara. Självkänslan kommer inte med automatik utan måste vårdas och fyllas på med bra grejer för din alldeles egna skull ! Och du är på helt rätt väg !