av lillablå

hur mycket är för mycket?

mulletant
ons, 2011-03-02 - 04:45

Blå timmen och mr pianoman har redan svarat så klokt till dig lilla blå. Jag vill ändå i tidiga morgontimmen skriva att jag instämmer med dem. Alla lever vi i en "världsbild", en given föreställning om hur vårt liv och vår tillvaro ser ut. När bilden går sönder måste vi orientera oss på nytt och skapa en "ny" världsbild att befinna oss i. Jag tror att ältandet är en viktig del i den processen, att lappa och laga.... Har inte varit på AA el Al anon men av allt jag förstått är det just så som du lilla blå beskriver och det låter livstjänande och sunt. En helt annan sak att samtala med människor som vill lägga skuld på och svartmåla "den andre" - inte ovanligt... Människor som tror att de ger stöd och säkert menar väl - men sånt för inte framåt och bidrar inte till att hela en själ.
Det här blev kanske vimsigt, i nattmössan :) Det jag vill säga, fortsätt lilla blå att gå på Al anon och fortsätt dela dina tankar och din verklighet med oss här på forumet. Kram och ha en bra dag! / mt

blå-timmen
ons, 2011-03-02 - 21:38

Mulletant, du skriver någon rad om människor som tror de ger stöd (och säkert också gärna bara vill gott). jag håller med om att det inte alltid blir helt rätt. Kan nästan bli upprörd över att allt blir så svart eller vitt. Och visst, mannen jag valt att leva med så många år har en hel del dåliga sidor. Men där finns ju de bra sidorna. Åtminstone jag behöver hjälp med att få en mer nyanserad uppfattning av, det som du så klokt skriver, den nya världsbilden. Hur konstigt det än låter, är det lättare att bli objektiv och även försöka se om livet tillsammans har en chans att fungera. Svart eller vitt - det blir lätt lite farligt. Och så klart vill jag komma ihåg det bra, även om det visar sig att det inte fungerar. (det här blev också lite svamligt, hoppas det går fram vad jag vill ha sagt)

mulletant
tors, 2011-03-03 - 05:09

livet är sällan svart eller vitt. Det leder ingenstans att fördöma en annan och tala om hur "dålig" den är - och så kan det lätt (?) bli med vänner, man vill ta ställning för eller emot. Utan att det är illa menat. Din inställning till Al anon låter så sund och klok. Fortsätt med det och lär dig om dig själv! Kramar / mt

Mie
sön, 2011-03-06 - 12:13

Lilla blå....

Som jag skrev i min egen tråd för ett tag sen så fick jag en liknande reaktion från en person i min närhet. Som oxå har liknande erfarenheter som mej.
Det jag ser hos henne är att hon som hamnar i samma spår... du vet...kaka söker maka.
Så att "älta" är just en försäkring om att kunna stå stark i framtiden & kunna se när ngt osunt närmar sig.

Annars tycker jag det är viktigt att kunna se att vi hanterar saker olika utefter hur långt vi har kommit på våran resa.
Du har kommit långt vännen.

Kram från Mie.

lillablå
fre, 2011-03-11 - 20:12

fy tusan och hans trogna tjänare vilken vecka det har varit...
magsjuka och allt vad det innebär... idag har varit första dagen
sedan i söndags som jag faktiskt kunnat göra nåt mer än att
hämta ett glas vatten eller en skorpa i köket, eller mig här framför
datorn och läsa ett inlägg eller två, att svara har varit för mycket...
Men nu har det vänt! och jag är så himla glad att jag förhoppningsvis
slipper stoppa huvudet i holken på många år, det är 11 år sen sist,
och det får gärna gå lika många eller fler tills nästa gång!

Tog mig ut en sväng tidigare, var tvungen att handla lite... mötte en
gammal arbetskamrat, oj så sliten hon var idag... hon har cancer i
lungsäcken, det är obotligt, hon har mellan 2 och 5 år kvar att leva,
och nu var det nåt med hjärtat också... hon vet vad jag gått igenom
men honom, vi har pratat rätt öppet om alkoholen, jag vet att innan
hon fick diagnosen hade hon rätt mycket ångest som hon dämpade
med alkohol, och nu är hon där igen, enligt vad hon sa... och jag vet
inte hur jag ska hantera det!
Tror jag sa nåt i stil med att oj, det var ju inte bra, men jag förstår dig...

för vem är jag att komma med pekpinnar? vem är jag att tala om för
henne vad hon ska göra eller inte göra? jag var tydlig med att hon inte
fick nån kram idag eftersom jag har varit sjuk, men att jag finns 7 min
bort promenadvägen... hon skulle till sin dotter nu ett par dagar, för
att få vila lite från allt... men hur hjälper jag bäst?

jaja...

I morgon ska jag till en mindre ort i Sverige, hälsa på en god vän som
fyller 30. Kalas! Ser inte fram emot det, samtidigt som jag ser fram emot
det massor! Enklaste och smidigaste utvägen hade varit att skylla på att
jag inte är pigg än, och stanna hemma... men nu gjorde jag som min
kbt:are sagt: tvärtom! Jag sa JA till Kalas, och jag sa JA till en annan vän
när jag ändå var i den delen av landet... Det innebär en del oro, VILL de
verkligen att jag ska komma, kommer jag att kunna tillföra nåt till kalaset,
kommer jag passa in, se tillräckligt fin ut, motsvara förväntningarna, och
tänk om de tycker att jag stannar för länge på söndagen?!

Men det kan också innebära att jag nästa gång vågar säga ja med en gång,
utan att leta orsaker att smita undan och gömma mig, jag kanske träffar en
prins på tåget, jag kanske hittar en riktig vän för livet i den där lilla staden
långt hemifrån... och framför allt sa jag faktiskt ja!

Kommer ihåg en gång utanför syslöjden när jag var liten, måste varit på
mellanstadiet... en klasskamrat frågade om vi skulle leka efter skolan, men
jag sa nej, det var liksom lättare... slapp undra om hon skulle komma, eller
om hon bara skulle strunta i det, om hon skulle ha kul, eller över vad vi skulle
kunna göra... lättaste just då var att säga nej...

Nu ska jag äta lite choklad, har inte ätit en bit på hela veckan, och DÅ mina vänner,
DÅ har jag verkligen varit dålig... =D

Kram och Go Helg på er!
/k

mulletant
lör, 2011-03-12 - 05:23

också haft magsjuka men lindrigare variant. Skönt att det är över och nu kan du njuta av lite extra choklad:) Fascinerande att läsa dina takar om att duga och passa in på kalaset, jag känner igen mig ska du veta. Så bra att du sa ja!!! Jag ska komma ihåg dig nästa gång jag tvekar om jag passar in och vara modig som du! Kanske du har skrivit om varför du lärt dig välja bort redan som barn.... jag har inte koll på alla trådar ännu. Hur som helst, en seger att du besegrat din rädsla den här gången. Önskar dig en härlig helg, du vet "att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora livet". Fint att du valde livet! Kram / mt

lillablå
mån, 2011-03-14 - 20:13

Hej!
Åh vilken härlig helg jag haft, träffat en vän och hans fru, för nu vet jag
att han är en vän, inte bara en potentiell sådan, och jag kommer inte
att släppa honom, inte utan kamp åtminstone...
och jag har firat min fina vän som precis flyttat från staden, och solen
sken och vattnet porlade, och luften var klar och ljuset perfekt för de
foton jag kunde tagit om jag fått med mig kameran!
och idag var jag hos min kgb-agent igen, ett av de bästa samtalen
hittills, känns så himla skönt att få en hel timma till mitt förfogande,
att sätta ord på tankarna, och få full fokus från en annan människa...
och jag inser faktiskt att jag HAR gjort framsteg, och att jag kommer
ut ur det här som en tydligare person, kanske också helare... när jag
gick till henne första gången var jag en huvudfoting målad i försiktig
blyerts, linjerna gick att sudda ut och flytta, beroende på hur stor plats
de i min omgivning tog, men nu har huvudfotingen början till kropp, och
vissa delar är faktiskt ifyllda med bläck!

Nu ska jag gå ut i mitt kök och börja flytta in lite glas och annat i mina
rena, vackra, nymålade vita köksskåp!!!

kramkram!
/k

märta
tis, 2011-03-15 - 00:22

Nu tror jag att jag är tillbaka igen. Det tog sin tid, och man blir lite vingklippt. Både du och jag, plus många fler här, vi gör faktiskt framsteg trots att det är ett antal steg tilbaka ibland. Jag är så glad för dig och din frihet. NJUT!!!!!!!

Kram Märta

Lelas
tis, 2011-03-15 - 07:20

Lyckosam dig, mulletant, som har Märtas historia kvar att läsa! I hennes inlägg finns så många vackra ord och klokheter! :)

Kram, alla!
/H.

lillablå
tis, 2011-03-15 - 08:35

Så skönt att du är tillbaka!!!
Jag har saknat dig!!!
och tack ni alla för fina fantastiska ord!
Kram!
/k

märta
tis, 2011-03-15 - 16:46

Ja, jag är faktiskt tillbaka, det känns lite vingligt och overkligt men det går framåt ;-). När det gäller min historia så tror jag inte att jag vill dela med mig av den just nu, men jag har blivit väldigt illa behandlad igen, fast den här gången fanns inte alkoholen med i samma utsträckning av om det det fanns tendenser. Hur som helst, det känns som om jag hittat hem igen, underbart. Och jag kunde resa mig upp och gå en gång till Det stärker i längden, det finns ingen anledning att stanna kvar i en destruktiv relation som bryter ner. Vi är alla värda något bättre än det.

Tusen kramar Märta

mr_pianoman
tis, 2011-03-15 - 23:53

Det är nog många som känner sig vingliga här, men vi vill förändra och det går faktiskt! Jobbigt javisst, men tänk va livet kan bra utan alkohol! Det trodde jag inte när jag söp.

Hoppas du hittar glädjen i livet.

lillablå
sön, 2011-03-27 - 12:42

Jodå, jag är här lite då och då, läser allt, skriver mindre...
Men allt är bara fint!

Var hos min finaste fotovän fredag till lördag, och hade fotolektion lördag.
Helt underbart!!! Kom fram till henne fredag kväll runt åtta, vi åte lite pasta
och delade en flaska vin, och vad skönt det är att kunna göra det ibland,
utan att hålla koll på hur mycket det dricks, hur snabbt han fyller på glaset,
(gärna båda våra glas när jag gjorde mig ett ärende till köket, då kunde han
ju dricka upp sitt, fylla på, dricka upp och fylla på utan att jag märkte det...).

Igår pratade vi foton, utställningen, livet, foto och mer foto... Så himla gott!
Önskar jag kunde bjuda in er alla till vår utställning, men då skulle ju min
och kanske andras anonymitet ryka...

Fick frågan om min portfolio skulle bli tråkig om jag bara hade med de lugna
foton jag valt ut, kanske behövde jag nåt mer, nåt som kontrasterade, som
förvånade, som fick betraktaren att hajja till? Men sen sa han, min fotolärare,
min guru, min idol, att det är ju faktiskt betraktarens problem, klart att du ska
välja de foton du vill ha...

nu i efterhand inser jag att jag fotar lugnet för att slippa oron, ångesten, all
frenetisk tankeverksamhet... så vill jag ha det. lugnet är vad jag längtar efter.
och min portfolio får spegla det!!!

snart kommer min älskade finaste vän hit med sin son, de har inte hälsat
på sedan jag flyttat in, det har varit sjukdomar och annat i vägen, men nu
äntligen kommer de! så nu ska jag sätta fart på bakeriet, två sorters muffins
och kolakakor blir det!!

Stora kramar och önskan om vårsol till er alla!!!
/k

några lugna bilder..
http://www.facebook.com/album.php?aid=40720&id=100001002945795&l=e3baa9…

Mie
mån, 2011-03-28 - 16:20

... dina bilder lillablå.... gillar lugnet jag oxå.
Tänk så.. det finns så många som är som oss & gärna ser lugnet & inte behöver ngn annan bild som rör till för oss.
Din utställning kommer vara underbar <3
Kram från Mie...

lillablå
sön, 2011-04-10 - 17:07

Tack fina Mie!

länge sen jag skrev nåt, men det har varit så mycket annat som tagit energi,
jag har läst allt vad ni skriver, och kände mig lite lätt träffad av pratet om att
det går upp och ner med aktiviteten i forumet... =)

Jag har det bra, jag har flyt just nu, möbler på balkongen, blommor i lådan,
nya garderober under uppbyggnad, ny säng, ny ytterdörr... och just nu inser
jag vad som är viktigt för mig: mitt hem! Allt handlar om det!

Igår lyckades jag med nåt alldeles speciellt... skulle sitta lite i solen och
blåsten på min fina balkong, men eftersom det blåste så skulle jag stänga
till dörren lite, ha den på glänt bara... Innan hade jag pillat lite på en mystisk
skinande vridmoj längst upp på dörren, den är så trög så jag tänkte att man
kanske kunde justera det med den.. men icke...

satt och njöt i solen, skulle gå in och fixa nåt och märker till min fasa att den
bara öppnar sig knappt fem centimeter... den fina glansiga vridmojen var
inbrottsskyddet! japp! där stod jag. ingen telefon, inga nycklar, nada. jag
hade en filt och en flaska vatten, så jag skulle ju klara mig ett bra tag, men
ändå! Fick in armen en liten bit, men inte tillräckligt långt för att komma åt
den där förbenade knappen... men jag skruvade isär hållaren till min fina
balkonglåda, och skruvade ihop den på ett lite annat sätt, och in med armen
och faktiskt, det funkade! Jag kom in! Japp! En stark kvinna reder sig själv!
=)

och visst är det så, vi klarar mer än vi tror, och lösningen brukar finnas där
ganska så rätt framför nosen på oss, det gäller bara att se på saker på ett
annat sätt, förändra gamla vanor och trixa lite, kanske få några blåmärken
och skrapsår på armen av det vassa teglet bredvid dörren, men det allra
mesta går faktiskt att lösa!

Bara för att ni ska får se min räddare i nöden, och min alldeles egna lilla
oas länkar jag till en bild på min facebook...
http://www.facebook.com/photo.php?pid=496409&l=177447c65e&id=1000010029…

KRAAAM!!