av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
ons, 2020-08-12 - 23:58

...innan jag somnar i absolut sista semestertimmen.

Ligger i sängen hemma med hettande hud, vi solade nästan hela dagen ända fram till klockan sex.
Ville suga de sista solstrålarna som gick att dra ur semestern.
Det känns så konstigt, bara timmar kvar tills allvaret börjar igen, jo jag håller på att få lite hybris, har svårt att somna.
Frugan och jag har varit ensamma sedan helgen, ja bortsett från ett kvällsdopps-besök i måndags av vår favoritfamilj som höll på att kvävas av värmen hemma, och de bjöd på middag.
Det har varit lite ensamt men ändå rätt skönt, totalt stiltje ifrån all fart och fläkt som tvärdog på söndagskvällen, alla verkar då har återgått till sina jobb, vi var verkligen på en öde ö mitt i skärgården.
Låg på bryggan och räknade myror som sprang emellan bryggans springor, lyssnade på vågskvalpet och tog ett dopp en gång i kvarten då huden hettade allt för mycket.
Frugan och jag summerade årets semester, och vi kan inte annat än känna oss helt nöjda, vi fick mycket av allt.
Lite resa, lite upplevelser, umgänge, restaurering, lite slit och skit, goda middagar, sena kvällar, fint väder som faktiskt anpassade sig till vad vi gjorde i mångt och mycket.
Det regnade och var mulet när jag jobbade inomhus, och var hyfsat vackert när vi var lediga.
Vi räknade ihop vad vi hade åstadkommit och kunde klappa oss själva på axlarna, vi hade varit duktiga, ingen latsommar utan en bra blandning av allt.

Att stänga stugan kändes precis lika deprimerande som att åka hem en vanlig söndagseftermiddag efter en helg.
Vi var ju nöjda, men samtligt så ledsna över att behöva lämna vårat lilla paradis.
Ångesten börjar så sakta vältra över mig inför morgondagen, vet inte riktigt vad som väntar mig på jobbet.
De kommer troligen att jaga mig med blåslampa, och stressmuskeln kommer att få kramp, axlarna kommer att sitta uppdragna tajt mot öronen på torsdagskvällen, och jag kommer att få dras med en efterhängsen huvudvärk.

Att komma hem till ett hem som har härjats av en ohämmad son i tjugoårsåldern har också sin charm.
Det finns ingen mat kvar och han har en stor beställning att handla hem till kvällen, han är sötsugen och hungrig.
Han har gjort sina försök att hålla rent, vissa saker har han haft koll på, det är ingen disk i diskhon.
Men klistrigt på matbordet av gamla matrester, sunkigt i soffan och det luktar fränt av tonårstesteron.
I tvättstugan vill man inte se in, det går knappt, han har fått återanvända gamla kalsonger när det inte har funnits några rena, stackarn, han kanske är mogen att vilja lära sig den där vita saken i tvättstugan som brummar.
Men han har haft det riktigt lajbans med sina polare, han berättar i timmar om allt de har gjort under sommaren, visar Youtube-klipp på saker de har filmat under semestern, han har orken att parta på minsann.
Han har fått mycket beröm för alla aktiviteter han har hittat på, så trycket ökar på att överträffa sig själv.

Nu skulle det här ha blivit en snabbis, det tog en timme i alla fall, men jag slapp ha hybris under den tiden i alla fall.
Tack för,att du orkade läsa rader, så där bara helt apropå.

Berra

Berra
sön, 2020-08-16 - 23:26

Äntligen ligger jag i sängen, ja oj vilken fullspäckad vecka, allt och ingenting på samma gång liksom.
Våra gäster gick för någon timme sedan, vi har röjt undan i köket efter kaffekalaset och därefter hämtpizza för tolv personer, diskmaskinen surrar förnöjt därnere i köket.

Det var ett dubbelkalas för fru och son, inte alla som hinner med att komma under semesterveckorna.
Men det här kalaset brukar vara välkommet och välbesökt, något mindre i år pga Coronan förståss.
Vädrets makter har grillat oss ordentligt, fick spatt en halvtimme innan gästerna skulle drälla in, drog iväg med bilen till det stora bilföretaget och köpte deras största fläkt, det var olidligt till och med i skuggan, och tur var väl det så vi kunde hålla avstånden ifrån varandra, svetten pärlande sig ändå i våra pannor och tinningar.

När solen gått ner över horisonten kom kylan blixtsnabbt, och daggen samlades i gräset, myggen hälsade oss välkomna med sitt bitska surr, mina shortsbeprydda ben var redan fullständigt nedsolkade av sommarens sårskorpade myggbett så jag undrade i stort sett var skulle de få plats att bita på ett obesudlat ställe.

Tv’n på sovrumsväggen försöker få min uppmärksamhet, men jag orkar inte intressera mig för någon svensk deckare i repris för fyrtioandra gången, det enda som händer är att de försöker trycka i mig en massa obehövlig reklam.
En titt på fejjan och jag bara suckar, ständiga bilder på glas fyllda med antingen vin eller öl i sommarsol.
Jag vet vad det brukar visa på, att man inte har något liv utan vill visa andra hur bra de har det.
Kolla mig, jag har det så bra att jag kan glänsa lite med berusningsmedel när som helst, t.om en vardag.
När bilden gått iväg så väntar de på gilla-tummar och avundsjuka kommentarer.
Men egentligen så har de oftast ett ganska så mediokert liv, men det höjer prestationskraven för dem som ser dem.
Och i sin tur kanske ökar en konsumtion som egentligen inte skulle behövas.
Så jag ser det, men det känns som om jag redan har löst rebusen, det är bara en konstruerad tillvaro.
Inget innehåll, bara en fasad utan egentlig mening, en tomhet utan ryggrad.
Om jag skrev ett inlägg att jag har varit självvald nykter i tolv år på deras kommentarer så skulle deras fasad spricka.
Jag skulle blottlägga deras och kanske andras skuldkänsla om att de kanske, kanske dricker för mycket och ofta.
Men, jag gör det inte, det är inte moget nog att vara så rättfram på fejjan, att skapa ett allvar i deras fej-kade livsstil.

Igår gick jag och bästa polaren vår årliga maraton, en fotomaraton vi har gått nästan varje år sedan 1987 i centrala Stockholm, men i år lite förändrat pga pandemin, bara åtta timmar istället för 24, men femtio procent mer bilder per tidsenhet, så det blev lite mer stressigt, speciellt när hans snart trettioårig dotter hängde oss i hasorna.
Med åldern har vi märkt att vi har fått det lite tuffare, det gör mer ont i fötterna efter 27 000 steg, ja i resten av kroppen också för den delen, vi är inte purunga längre.
Men vi tar det med ro, vi vet att vi har blivit äldre och allt som hör det till, men det är en fin dag för att umgås.
Man hinner prata ikapp lite om vad som har hänt på sistone, sådant som man normalt inte hinner ta upp om man träffas under kortare period, vi kommer varandra in på djupet, och känner varandra en tilltro.

Jobbdagarna blev inte ett sådant helvete som förväntat, lite förvånad över att det gick så smidigt, bara sjuhundra mail i inkorgen.
Men får inte ropa hej ännu, jag är fortfarande beredd på att det att det kan smälla till, precis närsomhelst.
För det är när man är som mest avslappnad blir mest förvånad över ett knivhugg i ryggen.

Det är söndagsnatt och jag går in i en ny fas, en hel arbetsvecka, det känns lite jobbigt faktiskt.
Systerdottern som var här idag var alldeles skakig när hon skulle jobba för första gången i morgon efter fyra veckors ledighet, vilken sjuk tid vi befinner oss i, vi blir sjuka inför att behöva gå tillbaka till jobbet efter ledigheten.
Man kan fråga sig hur blir ledigheten då, man stressas av att behöva jobba igen.

Jo jag har en massa grejer som ska klaras av under kommande vecka, men försöker inte låta mig stressas av detta.
Vissa kommer jag att klara av, andra inte, vilka vet jag inte ännu, och bara det kunde stressa mig tidigare.
Men heller ingenting som jag behöver dränka med en berusning, varken före, under eller efter.
Det ger mig en större frihet att ha en egen beslutsamhet över mitt egna liv, jag styr mitt liv i större utsträckning.
Vi satt ikväll och pratade med våran favoritfamilj ute på baksidan när mörkret föll, de har fortfarande tonårsbarn och berättade om sin oro för sina barn med alkoholen, vi berättade hur vi hade gjort med våra och att bestraffningar har aldrig funkat, de kommer att få tag på alkoholen i alla fall.
Men att tjata hål i skallen på dem hur farligt det kan bli när man är oerfaren med alkoholen, och att även en erfarenhet inte heller gagnar för att man ändå får kontrollen över sin konsumtion vilket jag kan vittna om.

Alkoholen är farlig, alltid förr, eller senare, och när man tror sig ha kontrollen, det är just då man har förlorat den.

Berra

Berra
sön, 2020-08-23 - 13:53

Det är helg och vi befinner oss som vanligt vid stugan, fram tills nu har även dotra med familj gjort oss sällskap, men de fick åka iväg för ett födelsedagskalas redan på förmiddagen.
Denna helg som det skulle vara dåligt väder med regn och rusk, enbart på lördagsförmiddagen skulle det komma välbehövliga 23 millimeter.
Det var helt okey väder på fredagseftermiddagen så vi drog ut, kvavt något så in i Norden.
På kvällen samlade molnen ihop sig och det kom några regnstänk under natten, genom sovrumsfönster med myggnät kunde vi höra regdropparnas klonk-klonk i stuprännan ner i vattentunnan, men vad blev det?
En kanske två sketna millimetrar, gräsmattan ligger knastrande torr och gul och ser mer ut som hö än som gräs.
En fimp och hela dritten skulle brinna ner.
På morgonen var det mulet och mot lunchtid tittade solen fram, det var svårt att få ut familjen som satt inne och tryckte vid teven, det var som om de mindes vädret för någon timme sedan och ville inte locka fram molnen igen.
Solen kom mellan de höga vita molntussarna, vi kunde sitta i solstolarna med ömsom barbacka eller med filt.
Och fortfarande denna kvavhet, jag svettades som en Gud efter att ha putsat fönstrena som fått slipdamm på spindelnäten i mellanrummet mellan rutorna, svetten ville aldrig torka ut.
Släpandes på stegen för att ta utsidan tog på krafterna, och nu satt jag som en blöt säck.
Startade avfuktaren utomhus och den visade på 75 % vilket är mycket, på några timmar hade jag fått ihop tre liter.

Mot kvällen åt vi en gryta, det kändes lite höstlikt men kanske också passande för det väder vi hade, det var inte att tänka på att sitta ute efter middagen, det var kyligt men myggfritt.
Inte hindrade det partybåtarna som ligger rakt över viken, två segelbåtar där det har festats i dagarna två.
Det stojas och skriks, spelas musik och nattbadas, inte för att det stör oss, det låter ganska roligt.
Men det är ett avståndstagande som jag har fått ta efter min nykterhet, inget mer fyllpartande.

Morgonen efter är det sol och en del moln, men det blåser väldigt mycket, mätte upp vinden vid vår uteplats till fyra sekundmeter, låter kanske inte mycket men i byarna viner det i trädtopparna, ömsom varmt, ömsom kyligt.
Frugan och jag har städat ur efter den ganska trånga inomhusvistelsen med fyra vuxna, en bäbis, två hundar.
Det känns otroligt fräscht efter semesterns arbetsläger, det luktar nytt med målarfärg och det känns inte längre som det gamla landet, utan vi är på ett nytt ställe, mycket ljusare och modernare.
En del inköp står fortfarande kvar på vår lista, har haft det svårt att finna en lämplig tevebänk som ska få plats på det lilla utrymmet som finns under teven, det lutar åt att vi får köpa en hylla och sedan kapa ner den till rätt mått.
Men den fina gråa lurviga mattan i vardagsrummet blev as-skön, mjuk och mysig för bara fötter, men täcker det vackra golvet som jag kämpades så hårt med.

Uj, nu brallar det på med blåsten, det torra barren ifrån tallarna kommer som projektiler mot mig här i solstolen.
Båtarna tar skydd i viken, många har lagt sig på svaj, kanske har de tagit en middagspaus.
En trollslända sätter sig på dynan invid mitt vänstra lår, den har svårt att manövrera sig i den hårda blåsten.
Kan inte annat än förundras över dess anatomi, kraftig muskulös mellankropp, ett runt huvud som snabbt flackar runt med blicken, en bakkropp som ett enda långt rör, och helt genomskinliga vingar i två par med en liten svart fläck längst ut på vingspetsen, han hade fantasi den dagen då han skapade trollsländan minsann.

Usch, snart måste vi åka hem, även om det var skönt med en liten egenstund för oss själva.
Helgerna går så fort, och arbetsdagarna tar så lång tid, jag får inte tillräckligt med en avstressande tid för mig själv.
Jag uppskattar naturligtvis helgerna, det är mest för de som jag lever för, vardagarna känns som en transportsträcka tycker jag.
Den mesta av tiden på helgerna tillbringar jag sommarsäsongen vid stugan, där livet ter sig lite enklare.
Allt är inte så byråkratiskt uppbyggt, jag kan själv bestämma vad jag vill göra, och när, och hur.
Våra grannar vid stugan har röjt bort en mass sly, och nu har de full insyn till vår tomt.
Jo vi gillar inte de alls, de är bara jag av hela gänget som orkar med att samtala med dem.
Nu tänker jag gå naken mellan räcket där jag hänger badbrallorna för torkning och inomhus där jag har handduken.
Får se om de ångrar sitt tilltag, synen kanske inte blev vad de förväntade sig, haha!

Kanske jag får lite mer sömt inatt genom att skriva mitt inlägg redan på eftermiddagen.
Livet har sin gilla gång, och jag med den, har egentligen inte så mycket att klaga över.
Men å andra sidan, så blev det ju också efter att jag blev nykterist , livet blev enklare och inte lika invecklat.

Berra

Berra
lör, 2020-08-29 - 14:37

Ligger i den minimala soffan vid stugan, tittar ut genom fönstret och ser bara....höst!
Värmen är borta, solen likaså, ute regerar regn och rusk, och visst jag håller med dig, regnet behövs verkligen.
Men...men..., det rycker i min arbetslusta, men känner mig fjättrad av vädret, f-n tänker jag.
Jag behöver lära mig att ta det lugnt, ligger i soffan som en krokig ostbåge, men i ryggen är jag spänd som en fiolsträng, både vill och inte vill...
Kaffet som var starkt och gott vid frukosten smakar blahä just nu, kallt och beskt, det går krusningar längs med ryggraden, men jag fortsätter liksom att dricka skiten, vet inte varför, får inte saker kastas på något sätt?
Känner en viss likhet med när man drack alkoholen, man drack alltid upp slatten, även om den inte var god, inget fick försakas.

Får lära mig att ta det lugnt, hur då?
Vet inte riktigt hur man gör, har alltid något i röret som måste åtgärdas, nu tvingar jag mig till att göra ingenting.
Ååå vad jag lider...
Tittar på frugan som sitter vid matbordet och jobbar vid datorn, hon jobbar övertid febrilt som hon brukar.
Här sitter jag och gör...ingenting, skulle kunna sätta på mig regnrocken gå ut och....NEJ!, Berra ta det lugnt nu!
Jag kan verkligen inte bara sitta rakt upp och ner...

Stirrar på sommarens projekt som nu är fullständigt klart, monterade upp sista Ikea-inköpet igår kväll, en byrå.
Hängde upp en skitdyr tavla ovanför soffan, frugan hade sett en tavla som fanns på det stora möbelvaruhuset tidigare men som nu slutats säljas, och vi åkte många långa mil med bilen för att leta upp densamma, men icke.
Nu blev det en liknande tavla, men ack så mycket dyrare, konstigt den dyrare ersatte den billigare.
Det luktar fortfarande "gott" av målarfärg i stugan, det känns fräscht i jämförelse mot hur det luktade tidigare, en unken lukt av gammal vind och avlopp.
Känner inte riktigt igen mig i stugan, den känns främmande , hör jag hemma här?

Under teven poppar det senaste inköpet initierat av undertecknad, en ljudlimpa.
Efter att vi blev klara med renoveringen förändrades konstigt nog ljudet ifrån teven, nej jag skojar inte, inte en orsak bara för att få köpa en ny leksak, utan det blev bara murrigt, hade svårt för att höra tal, höjde ljudet och sedan blev det ett j-vla liv när det blev action på teven med pangpang och explosioner.
Nu efter två veckors intensivt letande och ekonomiskt tvivel så blev det klart, en kompromisslösning.
Alltså det kan kosta hur mycket som helst, vi kan kalla honom "Bosse"
Nu poppar Bosse en lista ifrån spottan och det mullrar mysigt, det uppskattar jag som är en basknarkare.
Frugan rynkar pannan när det blir för mycket, men det får hon stå ut med, jag är inne idag.

Ute tilltar regnet och det ruskar till i ekens bladverk, det ska börja blåsa idag sa de på läderveken.
Jag suckar lite, och väntar nu bara på att klockan ska bli så mycket så att det blir dags för eftermiddagskaffet.
Vi har köpt smarriga bullknyten med mormors hosta på (vaniljkräm) som bara väntar på att få tandgarnityret i sig.
Ikväll ska vi göra egna räklandgångar med hemmagjorda ägg som är utbytta mot en knippe rabarber.
Vi ska fira att vi har varit gifta i 29 år och några dagar till, amengisses vad tiden går.
Nu känner jag mig väldigt gammal, vad tog mitt liv vägen egentligen?

Tja, jag gjorde ett väldigt bra kap med lilla frugan, fortfarande vacker som få.
Har två numera vuxna barn utan några problem i svallvågorna av deras uppväxt, där har vi lyckats.
Har goda vänner som dock har decimerats något efter jag förblev nykter, men det är det värt.
De som är kvar är väl värda att vårda.

Saker och ting har förändrats med tiden, men jag måste ändå tillstå att....
Nykterheten fick allting att vända till det bättre...

Berra

Strulan65
lör, 2020-08-29 - 16:20

Nu fick jag tänka en stund, jobba i vården gör att man blir snurrig med dagar. Men om Berra skriver på lördag då blir det riktigt snurrigt, en stund hade jag noll koll på vilken dag det är ????

Andrahalvlek
lör, 2020-08-29 - 17:55

Va? Nä, det är lördag!

Som vanligt en härlig betraktelse, och en fin kärleksförklaring till din fru ❤️ Grattis på bröllopsdagen!

Kram ?

PlingPlong
sön, 2020-08-30 - 16:01

Hej Berra
Jag hittade denna tråd igår och jag vill bara skriva att du är väldigt duktig på att skriva och uttrycka dig samt att det verkar vara många kloka personer (inklusive dig) som skriver i din tråd.
Jag har inte druckit något sedan i onsdags och din tråd har motiverat mig ännu mer att inte dricka alkohol.
Har sedan lång tid tillbaka druckit alkohol så gott som dagligen. Om jag inte dricker ikväll så har jag klarat av fyra dygn utan alkohol.
Så glad att jag hittade hit.
Ha det fint.

Berra
sön, 2020-09-06 - 23:09

Vet inte om jag pallar med så mycket mer just nu, det är för mycket i görningen.
Var ska jag börja, jo kanske med att hela huset är fullt, ja överfullt.
Min dotters lägenhet har en pågående stamrenovering, så nu bor de här sedan en vecka tillbaka.
Hundar, ungar, kläder, barnvagn, hundskålar, leksaker, hundleksaker, tuggben, blöjpaket, säckar med hundfoder.
Det finns inte sängar så det räcker så soffan är embarkerad, nattliga barnskrik osv.
De funkar några timmar i veckan, men inte hela veckan, teven går antingen med barnfilmer eller sport, inget av mina intressen, irritationen blir något ansträngd hos oss alla.
På baksidan är det rena krigszonen, vår granne som vi anlitade har varit här och rivit och sedan lämnat det, han ska bygga vår pensionärskuvös, men nu ligger det balkar och plasttak över hela baksidan, tillsammans med bubbelbadet som vi lyckades släpa ut på reglar, trehundrasjuttiofem kilo senare.
Dessutom har hundj.vlarna grävt ur jorden under lekstugan så pass mycket att jag antar att den kommer att sätta sig snart, så det är jord tamigf-n överallt.
Framsidan är inte bättre, där står grabbens trasiga bil på den lilla gräsplätten vi har kvar, jag ordnade så att hojen gick att köra efter reparationer och besiktning så att han kunde låna min bil till jobbet, men när frugan behövde sin bil så blev det kaos, han ringde i onsdags och sade att vi skulle kolla på en ny bil, på fredagen stod den på garageinfarten.
Så nu står det fem bilar på en infart gjord för möjligen två.
Hojen står nu inklämd i garaget bakom en massa bråte så att hantverkaren ja grannen ska kunna släpa material genom den, så den säsongen blev kort, tre dagar till jobbet på fyra år, jag hann inte få den helt fixad ens en gång.

Slitaget blev lite för mycket för oss, så jag och frugan drog till stugan på lördagsmorgonen, vi behövde lite lugn och ro.
Ha lugn och ro?, svågern och svägerska som redan var där satte oss i arbete på en gång, vi skulle fälla en torr björk på sådär 12 meter, på med arbetskläderna och fram med motorsågen, svett och slit resten av dagen.
En skön bastu och kanske årets sista bastubad i ett sjuttongradigt hav gjorde dock susen, stressen föll av.
På kvällen åt vi en gemensam middag med levande ljus medans natten omgärdade oss, vi var hungriga som fasen.

På vägen hem så ringde dottern och sade att de fixade med middagen, så vi skulle få sätta oss vid ett dukat bord.
Det blev en trerätters med bubbel, jag anade ugglor i mossen, jodå de hade ytterligare en överraskning.
De har en tvåa på gång, en ny bäbis i antågande...
Samtidigt som det framlades ställde sig stora jycken och satte av två leriga tassavtryck på både byxor och skjorta.
Då brast det för mig, jag orkar tamigf-n inte en ytterligare överraskning till, jag kunde inte glädjas i all denna röra.
Köket såg ut som ett dagis med rännskita efter svärsonens framfart, så jag diskade och diskade och sedan gick jag upp på övervåningen lade mig i sängen för att se på nyheterna och för att få vara för mig själv ett tag.
Jag behövde det, orkade inte ta tag i något mera, mitt tålamod var slut.
Jag vet att jag gjorde min dotter ledsen att jag inte kunde glädjas åt dem, men jag kunde inte ens anstränga mig.
De har dessutom skrivit på ett nybygge till ett hus just i denna vecka också, Jo de kommer att behöva det framöver.
Men snart blir det väl tjat om lån till insatsen...

Hade tänkt att försöka ta tag i grabbens trasiga bil imorgon, men då bokade frugan upp kvällen, vi ska gå på en lägenhetsvisning då för grabben räkning, men vad f-n.
Jag har en trasig bil, en halvtrasig hoj, en demolerad baksida, en trasig släpvagn som står sedan ett halvår på en husvagnsspecialist, en dotter på smällen och ett jobb som sliter mig i småbitar, de ville att jag skulle jobba i helgen men jag klarade mig med en hårsmån, vet att morgondagen kommer att bli ett helvete.
Och vad gör jag, allt annat än det som verkligen skulle behövas göra, jag bokas hela tiden upp på annat.

Ingen vekar se mina problem som verkliga utan låter sina intressen gå före...
Jo jag är verkligen irriterad, och mitt upp i hela skiten så är jag faktiskt lite glad ändå....

För hade jag varit en drickare, så hade detta varit ett alldeles utmärkt tillfälle att sätta mig ner och bara hälla i mig alkohol tills ryggsäcken hade släppt ifrån mina axlar....men...
Jag har överlistat fyllan, den tar inte bort problemen, bara sätter de i paus för en liten stund, de är kvar när bakfyllan kommer smygandes, de är inte borta, de finns kvar och med baksmällans hjälp så har de inte blivit mindre, snarare värre, den bittra smaken glömmer man inte så lätt.

Bra att komma ihåg när det skakar runtomkring en, alkoholen är ett lösningsmedel, men den löser ingenting.

Over ’n out!

Berra

Strulan65
mån, 2020-09-07 - 07:52

Får skicka en kram till dig och frugan, jag hade nog rymt ??Men låter som en helg borta ifrån allt skulle behövas.
Hoppas din vecka blir lugnare och bättre// Strulan

Andrahalvlek
mån, 2020-09-07 - 10:10

Era barn borde på riktigt bli vuxna nu tycker jag. De går över gränsen på många sätt. Förstår verkligen din irritation!

Social samvaro med familjen är givetvis mysigt, men för mycket och för lite skämmer allt.

Älskar verkligen din sista mening: ”Alkohol är ett lösningsmedel, men det löser ingenting”. Det tar jag med mig.

Kram ?

Adde
mån, 2020-09-07 - 10:40

sätta gränser är ofta väldigt bra ! För ens egen skull !!

Berra
sön, 2020-09-13 - 23:23

...trots allt.
Vet inte vad det beror på, kanske för att vi höll oss hemma den här helgen, och städade...i fyraochenhalvtimme.
Jo vi mår bättre när vi har fått rensa av lite, vill inte leva i en smutsig misär.

Vill inte att det ska slå upp ett moln av hundhår när man sätter sig i soffan, och de små tunna hårstråna sakta kilar in sig i näsborrarna och irriterar, vill inte att teven och fönsterluckor ska vara fyllda av små handavtryck av en liten bebis.
Det ska inte fastna matrester under strumporna i köket, eller när de torkat blir små vassa projektiler som sätter sig i fötterna, ja det finns en massa saker som kan irritera en ordentligt när man inte får ha det som man brukar.

Idag på söndagen blev det en heldag ute och röjde i vegetationen, rev bort det sista av rabarberna som blivit mjuka och trista, ställde dit några krukor med tomater som stått lite illa till undanskymt, de klena grenarna fick nog mycket stryk men de dignar av fina gröna snart röda tomater, här får de mer sol och skydd av muren.
En stor fem kvadratmeter gul fläck vittnar om var spa’t stått på gräsmattan, vi har nu ställt den på plats, men lyckades krascha ena hörnan på den när vi skulle vrida runt den 90’, så frugan fick dånspatt.
Inte lätt att vrida den runt på reglar fyra starka karlar och när vi väl fått fart på den så var den svår att stanna, smack!
Tog bort sju åtta plantor med kärleksört och tre stora kaprifoler som stått vid den numera rivna muren invid uteplatsen, och den var vi glad att vi slapp riva själva, två ton betong och sten, hantverkaren slet i två dagar och fick beställa hit en container, det borrades febrilt med den hyrda bilmaskinen.
Sedan klippte jag bort de körsbärsgrenar som hängde över på vår tomt från grannens sida.
Det blev sju byggsäckar i bilen till återvinningscentralen, har fortfarande små frökapslar kvar i hårbotten.

På sena eftermiddagen fortsatte jag mecka med grabbens gamla bil, jag är ganska bra på motorer, men inte dagens moderna motorer, min kunskapsnivå ligger ca 30 år tillbaka.
Visste ni att det inte finns en förgasare längre, utan ett gasspjäll, och den är elektrisk och inte vajerstyrd.
Bensinen sprutas in direkt och allt styrs av en massa krånglande datorer och sensorer.
Och just en av alla dessa sensorer bråkar, ATM sensorn, den som känner av undertrycket mellan gasspjället och motorn, den skvallrar till datorn och den i sin tur bestämmer hur mycket/länge insprutningen ska gå.
Med ett instrument via ODB2 kontakten kan jag läsa av felkoderna och jag har en envis rackare kvar P0106.
Grabben har köpt hem både gasspjäll och sensorn, men båda verkar vara felaktiga.
Jag är envis men snart får jag ge upp, och det är inte bra för min självkänsla, jag brukar fixa det mesta.

Så vad har mer hänt under veckan, tja grabben har äntligen köpt en lägenhet, fyra kilometer hemifrån närmare de centrala delarna av vår lilla bygd, hans stresshormoner har varit på helspänn, men börjar nu så småningom gå över till glädje, han är förväntansfull och har idag gått på det stora möbelvaruhuset som alltid tidigare har hatat att åka till.
Det kommer kännas konstigt att vi snart blir helt ensamma i vårat hus, riktigt pensionärsvarning.
Vi kommer att fuska med middagarna när vi bara är två, och får ett rum ledigt som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med, vi som alltid varit lite trångbodda i vår mening tidigare, huset är litet.

Vad mer har hänt då, jo under gånga veckan har jag löst tre riktiga surdegar på jobbet.
Ett problem har legat nere sedan dagarna innan midsommar, de andra lite kortare i tid men ack så allvarliga.
Jag har utmärkt mig lite i vårat team, de andra har givit upp men jag är som sagt, envis.
Vi har haft lönesamtal och visst fick jag en hygglig höjning, men de tog bort aktietilldelningen istället, bara för tjänster i chefspositioner numera, så nu blev jag sur och ska sälja av min del bara de har blivit utdelade först.
Inga stora summor, cheferna har redan tio gånger mer än oss i tilldelning, men det är en principsak.
Det är den stora skillnaden att vara anställd i ett utlandsägd företag, vi som får smutsiga händer är alltid utbytbara medan de på högre poster alltid skyddas och premieras, jag är i grunden en person med fackliga sympatier.
Min mormor startade en gång i tiden fackliga klubbar men levde en tid under ständiga trakasserier ifrån arbetsgivaren , så på något sätt ligger det i generna med arbetsrätt osv.
Men det är helt andra tider nu, men ränderna går aldrig ur, på båda sidor egentligen.

På alkoholfronten har det varit ganska lugnt, vi var på en sammankomst i fredags där vi träffade gamla utflyttade grannar, vi hade knytis och umgicks till sena natten.
De andra drack sitt vin men blev aldrig påverkade, det kändes rätt skönt för mig, jag var aldrig utanför sällskapet.
Vi skrattade och grät om vartannat, ena grannens mamma dog bara två dagar innan men hon kände att hon behövde träffa sina ”riktiga” vänner som hon kan vara sig själv med för en stund.
Hon hade skrattat under så många timmar att hon hade glömt att hon hade sorg, det kändes skönt sade hon.
Och det gjorde mig gott att jag kunde bidra till det, för mycket sorg söndrar det egna livet.
Hon berättade att hon låg i en säng bredvid sin mamma på hemmet och höll hennes hand medans de sov, hon vaknade klockan två på natten av handen kändes kall, och då var det över, hennes liv.
Fint ändå att mamman hade mänsklig kontakt ända in i slutet, sorgligt men ändå naturligt på något sätt.
På lördagen när jag och frugan hade städat klart och satt oss i soffan så sade hon, nu har vi väl ändå förtjänat oss en GT, jag fick en virgin men för första gången tyckte jag nog inte att den var speciellt god, besk och alltför söt på en gång, och nej jag ville inte få en till.
Ett stort 75cl ölglas fyllt till bredden med friskt klart kranvatten och massor av is blev min dryck för resten av lördagen, min kropp behövde ersätta all vätskeförlust som jag svettas ut under städningen.

Kvällens favoritlåt i lurarna från Spotify är ”Brother Louie” med gruppen Vize, en gammal låt som fått en renässans i nyproduktion, och den är fortfarande väldigt bra, ett utmärkt låttips som just nu beskriver mitt tillstånd.

Sov gott världen, syns i morrn!

Berra

Berra
sön, 2020-09-20 - 23:18

Tja, vissa delar som planerat, andra inte alls, och nu undrar ni kanske hur jag ska bedöma den.
Ärligt svarat, jag vet inte, är jag missnöjd?
Inte alls, ställer jag mig och vrider mentalt kroppen 180 grader om och kikar bakåt, dömer dag måndag till ikväll.
Nja, inte alls dumt, men långt ifrån det jag hade förutsatt, kan inte säga...”Vad var det jag sa?”, eller tänkte.
Veckans stora händelse har jag precis kommit hem ifrån, kommer till det lite senare...

För ett år sedan planerade jag och min fru tillsammans med ett annat par, he..te vad länge sedan vi var utomlands.
Vi planerade hårt en förlängd helg i en stad vi aldrig varit i förut, Prag och Krakow blev ju enna riktigter hit.
Nu två städer som blev en, Buda och Pest, undrar vilken som var sämst?
Vi hade höga förväntningar och hade tagit torsdag och fredag lediga, det skulle ju bli så himla intressant.
Meeeen....ett virus satte P för detta precis som mycket annat, länge väntade vi in i det sista.
Blev det något då, näppeligen, resebyrån drog tillbaka resan.
Så där satt vi med osnuten näsa, vad ska vi hitta på då istället, en resa inom landet?
Vi fluktade länge på många olika alternativ, allt ifrån tälta på Öland till...ja jag kommer inte ihåg allt.
Vi var inte de enda som led av Coronan, så även resetrafiken, vi fann att en av Finlandsbåtarna hade lagt om trafiken från Finland till en stad utmed den östra kusten, nämligen Härnösand.
Sagt och gjort, vi valde att se något annat än den åländska skärgården från hyttventilen, eller nja, de skrapade i färjan i Åland likt förbannat, för sälja taxfree ville dom i alla fall.
Men det blev en himla intressant ”Corona-resa” där man tog emot betydligt mindre folk ombord med mycket tydliga gränser på att håla avstånd på mellan en och två meter.
Funkade det då?, javars, generellt riktigt bra....förutom i köer och när folk blir fulla.
Man kan inte låta bli att hålla ca 70 cm ifrån föregående persons rygg i en kö, det verkar ligga så hårt inrutat i svenskens distansering.
Och med alkohol i kroppen, totalt bortglömt, man kramas med allt och alla, pussas och tar varandra i händerna.
Så är det någonstans viruset kan få fäste, så är det bland alkoholen, absolut.
Och jag förstår det på ett sätt, allt omdöme släpper trots allt tjat om att hålla avstånd, med en ökat fylla så blir man kramig och känslosam, lika lite som de som tar bilen på fyllan, omdömeslöst.
Där fyllan går in, går tyvärr vettet ut, så har det alltid varit.
Men annars, resan var jättetrevlig och klientelet mycket varierat, allt ifrån barnfamiljer till rullatorer.
Ingen tråkig fylla, tvärtom alla var fyllglada och spred till 99% ren glädje.
Visst fanns det ett personer som utmärkte sig.

Fyra kvinnor i början på pensionsåldern som störde hela restaurangen med sitt höga prat och dessemellan fyllprat.
Grät när de pratade om sina barn och var bara så där överdrivet känslosamma, när de upptäckte att taxfreen stängde om en kvart försvann de som en avlöning, och det blev som ett vakuum i hela restaurangen, så tyst.
Vi tittade på de andra paren på borden invid, de bara skrattade och skakade på sina huvuden, ja de störde!

En kvinna i yngre medelåldern satt intill scenen där en trubadur spelade, hon gestikulerade vilt med händerna och hade högljudda kommenterar till andras låtönskningar, hennes släpande röst skvallrade om att den ölen hon skvalpade med i högerhanden inte var hennes första.
När hon gick för att kissa tillät inte först ordningsvakten henne att komma in igen, och det blev ett högljutt argumenterande och tandagnissel, det slutade med att hon fick komma in OM hon satte sig diagonalt så långt det bara gick ifrån scenen, och det gjorde hon men varje gång hon passerade vårat bord så kunde vi höra hennes svordomar över idioter till vakter...hon överreagerade på ett sätt som man bara gör på...fyllan.

Killen i övre trettioårsåldern med rakat huvud som kliver upp på den stora scenen och avbryter andra trubadurer med låtönskningar och sedan stannar kvar på scenen med ett skvalpande groggglas och dansar någonting som ser till synes ut som någon grekdans utan några axlarna att hänga på.
Han står med ett hånflin mot resten av sina kompisar som jublar över att han skämmer ut sig på scenen.
Det är så skämmigt att vårat gäng döljer våra blickar i våra händer för att slippa se eländet, vi skäms å hans vägnar.

Ja det var inte så allvarligt egentligen, men en åskådning man lätt gör när man ser på det hela helt nykter.
Jag var själv duktig och valde egna drinkar från baren, fick många som så helt lika ut mina andras bordsgrannar.
En GT utan G, du menar att du vill ha ett glas med tonic, frågade bartendern, nej svarade jag.
En irish utan irish, du menar en kaffe fick jag till svar av bartendern, nej jag vill ha en irish utan alkohol svarade jag, och det fick jag.
Ibland måste man stå på sig för att få det man vill ha, jag vill inte att det ska synas att jag inte dricker alkohol.
Inte vatten i en sliten tandborstmugg av orange plast, typ!

Sedan det kanske mest anmärkningsvärda ni kan fått höra från mig, jag var på ett destilleri med provsmakning!!!
Jo det är faktiskt sant.
Mitt sällskap ville göra en aktivitet när vi besökte gästhamnen, så de frågade MIG om de fick besöka en lokal gin-tillverkare...
Va?, varför frågar ni mig om lov?
Jamen det kanske inte är så kul för dig, sade de, du som är nykterist.
Men, inte ska ni behöva fråga mig om lov, det bestämmer ni ju själva svarade jag nästan lite förnärmad.
Men vad ska du göra medans vi besöker destelleriet?
JAG ska naturligtvis följa med sade jag, en för alla, alla för en fortsatte jag som om jag vore en av musketörerna.
Och det gjorde jag, frågade nästan lite för mycket om processen tyckte nog mina anhängare, jag menar att jag har ju en viss erfarenhet av just hur den processen går till, eller hade numera.
Därefter hamnade vi i restaurangen där fem provsmakningsglas stod uppställda på en rad.
Jag gick fram till föreläsaren och bad om en spottkopp, berättade att jag var nykterist och behövde en kopp att spotta i, han blev alldeles röd i ansiktet, inte för att jag var nykterist, utan att ”proffskopparna” låg i huset bredvid.
Jag fick ett större whiskeyglas och en servett att täcka det med.
Och jag var med hela vägen, inte en droppe passerade min hals, så jag kunde egentligen inte uttala mig om eftersmaken, men jag satte två rätta!!!
Och lite ödmjukt får jag nog erkänna, jag känner inte alls alla undertoner i alkoholen, enbär, citron och oljighet kunde jag.
Men inte vanilj, kanel, älgört och andra kryddor.
Stolt berättade föreläsaren om alla fina internationella priser de hade fått genom åren, och visst de var verkligen annorlunda, lite ledsen var jag nog att jag aldrig skulle kunna få avnjuta dem fullt ut.
Men stoltheten i att vara nykter ter sig mycket starkare, och jag tyckte nog egentligen att jag hade utmanat ödet lite för mycket, men är otroligt stolt över att jag fixade det, ja egentligen visste jag det redan innan.
Jag hade aldrig utsatt mig för det om jag någonsin hade tvekat, men det blev en milstolpe i min nyktra tillvaro.
Ett nyktert maraton, allt jag hade behövt göra vore att svälja, så nära men ändå så mentalt långt borta.
Mitt sällskap gapar lika stort före som efter besöket, de tycker nog att jag är lite knäpp, och vet ni, det står jag för!

Jag är Berra och jag tar min nykterhet på största allvar, jag utsätter mig frivilligt för stora utmaningar och det här var en av dem.
Min mentala hälsa är den viktigaste, men ibland tror jag andra betvivlar den.

Vad tror ni?

Berra

Andrahalvlek
mån, 2020-09-21 - 00:00

Du tar verkligen utmaning på utmaning! Stort och bra gjort att ta matchen med bartendern, och spotta ut ginen ??

Kram ?

Berra
sön, 2020-09-27 - 22:44

Ligger i min säng relativt tidigt en söndagskväll, klockan är bara lite över nio på kvällen...
Kände att det fanns inte så mycket substans till att hålla mig uppe längre, lika bra att ta tjuren vid hornen och gå till sängs....

Och här ligger jag..

Liksom en gammal väckarklocka med fjäderverk för en hel vecka så skruvar jag upp inför nästkommande vecka.
Och så upptäcker jag, att vad sjutton, jag har egentligen ingenting att skriva, inget speciellt...
Mitt liv går i en grå massa och har plötsligt blivit ointressant, har jag ingenting som är värt att spendera några meningar på?
Inget som kräver någon form av medlidande, inget roligt, inget sorgligt, inget spännande, inget som upprör...
Men håll käft då skulle någon av er kunna säga, har man inget att säga, så knip då.
Men så vänder jag på det, är det dåligt då?
Förr så betydde det att om ingenting hade hänt, så var det bra, inga samvetskval som skulle hålla mig vaken om söndagsnatten, så jag borde nog vara tacksam, om ingenting har hänt, så är det bra.

Jo OM jag nu skulle djupdyka till några av veckans funderingar som slagit mig några gånger...
Jag har alltför ofta börja bli nostalgisk, jag drömmer mig tillbaka till runt 80-talet då jag var lite yngre, ja betydligt yngre, alltifrån tonåring och en bit in i vuxenvärlden, då allt var mycket mer omvälvande, distinkt och omedelbart.
Och så just i detta nu så funderar jag på varför har jag börjat älta i den tidsepoken?
Kanske har det startat av att grabben min snart flyttar hemifrån, och ska pröva sina egna vingar.
En återupplevelse av mitt egna jag, allt var nytt och oupptäckt, jobb, eget boende, betala hyra, handla mat, tvätta kläder osv, jag var stursk och kaxig, så svårt kan det ändå inte vara, eller?
Jag var fri att få göra precis vad jag ville, ingen talade om vad man fick eller inte.
Sena nätter straffade sig med försenade ankomst, eller slitna dagar i dvala, det var värt det, då..
Man kunde klara av ett par frostnätter i...veckan.
Pengarna dammade till ett par dagar på kontot, sedan var de som de flesta andra dagarna resten av månaden, slut.
Man var kung i baren för ett tag, som Ugglas beskrev det i sina texter, glamouröst och 98% o-glamouröst.
Pengarna lades på festande, hyra låg först i prio, sedan kalasandet, allt annat var ointressant.
Alkoholen gjorde mig självsäker inför brudarna, och intressant, när man i själva verket var vilsen i hela livet.
Livets charader, ett spel för galleriet, jag var en statist i livets skådespel.
Visst var det väldigt spännande, man visste inte alls vad morgondagen hade i sitt sköte, och våghalsigt kastade man sig helt oanande rakt ut i det, kasta det rätt mitt ansikte, jag kan ta det!

Ha!, jag kan ta det, man var odödlig då, hårdhudad och oåtkomlig, allt rann av en som vatten på en gås.

Men på något sätt rinner vattnet ikapp en, slår man huvudet i taket så dränks man tills slut.
Att bli mjuk och ödmjuk inför livet har ett debit-konto, att vilja lyssna på andra och sätta sig in i deras situation.
Man kan inte fortsätta köra sig igenom livet som en bulldozer och aldrig ta sig an konsekvenserna, att kliva över perrongen och sätta sig på ett nytt tåg någon annanstans i framtiden.
Jag hann nog såra en och en annan under min framfart, jag föll för kompistrycket, skulle vara ball.
Saknar att man kunde bli kär vart och varannan helg, ett leende, en vacker kropp, eller bara en uppenbarelse.
Det var härligt, men ändå inte ärligt på något sätt, för det hände aldrig nykter.
Som gift fick man lära sig av med dessa betraktelser på dansgolvet, och som nykter hamnade jag heller inte längre på dansgolvet alls, så det var inte så svårt att sluta tänka på det.
Jag kan absolut fortfarande uppskatta någon av det motsatta könet, men glädjas av att få hänföras av deras uppenbarelse utan att bli kär i denne.
Hade tidigare en kompis som hela tiden kände sig tvungen att införskaffa sig en "backup"-tjej.
Jag tror att han var ständigt rädd att bli lämnad ensam och ville ha en reträttväg klar för sig.
Vad han inte förstod, (och fortfarande inte), att hans flirtande och otrohet var just det som gjorde att han lämnades ensam hela tiden, man kan kalla honom puckad, eller en player, men egentligen förstod han aldrig att ta konsekvenser av sitt egna handlande.
Och ja, han behöver alkoholen för att nå en självsäkerhet tillräckligt stark för att kunna ragga nästa backup-tjej.
Så i hans fall så betyder en rejäl fylla att han sätter sig relation på spel, nästan varje gång.
Och hans relationer varar inte så speciellt länge, och de är ganska så turbulenta.
En del skulle nog kalla honom för en sökare, men han verkar inte veta när det är slut med sökandet och dags att falla in i familjelivet för gott.
Framför mig ser jag honom som en nedsupen gammal person på parkbänken, lämnad ensam efter många förhållanden och barn med halvsyskon, och han skulle med frågande blick ställa frågan....vad gjorde jag för fel Berra.
Du visste aldrig när du var självsäker nog, utan alkoholen, skulle jag ha svarat.

Men oj, gisses vad mycket man har att skriva, när man upptäcker att man inte har så mycket att skriva om.
Det handlar om att komma i rätt forum-mode, när man väl har fått snurr på tankarna, så är det som diaree...
Det slutar aldrig komma...
Två timmar vid tangentbordet, öronen fyllda med skön musik, en TV på väggen som försöker få min uppmärksamhet, en fru som snarkar hårt bredvid, ja allting är som det brukar en vanlig söndagskväll, och nu är min hjärna på fullvarv.

Berra

Berra
mån, 2020-10-05 - 00:27

Nja, mer sober hela året.
Det händer grejer hela tiden i mitt liv, ibland utsätts man för utmaningar, och ibland inte.
När inte utmaningarna kommer tillräckligt ofta, ja då kan livet te sig lite torftigt, kommer de för ofta hänger man inte med och känner sig en aning stressad.
Just nu är det i balans, men bara för stunden, kan inte svara hur det ör imorgon.

I lördags var vi på en femtioårsfest, en ganska enkel sådan, inga stora ovationer, men det fanns fri tillgång till alkohol för den som ville, min svåger som fått sin andra herrejösses-stora whisky av sin svärson frågade mig...
-Hörrö Berra, blir du aldrig trött på alla fyllskallar på festerna?
Suck tänkte jag för en stund, han borde veta svaret, men måste fråga ändå, varför vill han alltid konfirmera svaret?
Nu kom jag inte på något underfunderligt svar när det tystnaden i sällskapet, förväntansfullt tittade en del av gästerna på mig, liksom...nå!
Jag blängde med trött min på honom och svarade,..
-Du man vänjer sig, om folk väljer att supa sig fulla, så är det deras val, jag kan byta rum och umgängeskrets när det blir för jobbigt, eller sätta mig i bilen på väg hem om det blir sent.
Inget tjat om övernattningsplatser eller åka med någon hem som får vänta i all evighet, eller dyra taxiresor.
På något sätt så känns det inte som om det är jag som får göra avkall på något, allra minst baksmällan.
Så länge det finns alternativ för mig utan alkohol så känner jag mig inte bortglömd, cola duger gott.
(men i ärlighetens namn så blir det allt för sött och sliskigt över en hel kväll).

Efter ytterligare timme lackade syrran till på svågern...
-Nu börjar du bli löjlig, nu åker vi hem, ska du följa med?
Med en skamsen blick gick han och tog på sig ytterjackan, sade hejdå och gick.
Nu tänkte jag, vem är loosern nu, jag kallas sällan eller mer aldrig för löjlig i alla fall.
Efter sju timmar åkte vi hem, lomhörda och trötta, både jag och grabben var nyktra, frugan typ tre glas rödvin.

Annars i Berras familj så kretsar allt runt grabbens flytt, frugan som är inredningsnarkoman är i sitt esse och de två surrar om möbler och grejer till lägenheten, jag slutade lyssna för länge sedan, försöker vara intresserad när grabben visar någon bild på en ny säng och han frågar, vad tycker du farsan?
Jag vaknar ur min sociala törnrosadröm och skakar hårdhänt tillbaka till verkligheten, njo, ja..den ser fin ut...
Till helgen ska kroppen få sig en rejäl resa i kroppsarbete, då går flytten, jo det ska ska bli roligt.

Annars så har vi fortsatt matat frugan lystmäte för inredning, vårat uterum blev klart i fredags.
En timme efter sista listen blev fastskruvad påbörjade vi inreda, och det är redan övermöblerat, i min mening.
Men det är en konstig känsla, man sitter mitt i naturen, regn och rusk råder ute och automatiskt ruggar man till.
Allt oväder omgärdar en, så en naturlig reaktion är att man förbereder sig på att frysa, men ändå inte.
Det känns lite väl öppet och man har full insyn från nyfikna grannars baksidefönster som fluktar på nytillskottet i grannskapet.
Aporna i buren?, tja, man lär väl vänja sig, och väl passa sig så man inte sitter och petar sig i näsan ohämmat.
Men fint blev det, och med en stor förväntan på hur vi kommer att nyttja det framledes, hoppas inte bara att det blir ett förvaringsutrymme, ett dyrt sådant.
Måste fixa lite trädgårdsbelysning, för på kvällen är det kolsvart och man ser bara reflexerna från fönsterna.
Stackars min ena granne, hans fruga bara skrek rakt ut, vi måste bara göra ett likadant när de kom på en blixtvisit smygandes på baksidan, hörrö kan vi få ritningarna frågade han lite lågmält efter en stund.

Det jag ser mest fram emot är att sitta där i vinter och blänga ut över ett par decimeter tjock vit snö som ligger som ett täcke över trädgården, och ändå inte frysa, trots att man befinner sig mitt i spenaten.
Det ska bli häftigt, tror jag.

Nu är det hög tid att regenerera hjärnan med lite drömmar, hoppas inte att det blir mer mardrömmar som jag hade tidigare i helgen, man blir helt slut av dem, på en redan ganska så slutkörd kropp.

God natt och hoppas ni får en bra start på veckan, det får ni bäst nyktra.

Berra

Adde
tis, 2020-10-06 - 08:08

vet väl att det också kallas för "Pensionärs Kuvös " ???

Berra
mån, 2020-10-12 - 00:40

Att bli barnlös på distans...
Ja jag vet rubriken lät lite överdriven, men nu är vi helt barnlösa.
Sista fågelungen har lämnat boet, jag och frugan får åter lära oss att sitta stirra på varandra.
På något sätt har vi gjort vårat, skapat och drivit upp våra avkommor, som från och med nu ska klara sig själva.
Och det kommer att eka tomt, ja det gör det redan i grabbens rum, så pass illa att frugan har stängt dörren till hans rum, för bara man går förbi i hallen så klapprar stegen i ett eko därifrån.
Men det lär inte ta så lång tid, frugan har svart bälte i inredningsmani, ett femtonspel kommer att ske här i huset.
Byråerna i hallen lär åka upp i hans rum, deras plats ska ersättas av något annat, och så vidare...

Jag smet iväg tidigare i fredags för att kunna hjälpa till med flytten, men när jag kom fram till hans boning, så var alla möbler redan på plats, grabben och svärsonen hade kört i skytteltrafik, så min insats blev förringad.
Kanske har jag blivit för gammal och blivit ersatt, rent fysiskt, och låtit de yngre få ta de tunga jobben.
Jag fick sköta de tekniska delarna, hänga upp teven, koppla in alla sladdar, koppla lite el och laga lite lampor.
Men gisses vilken skillnad det är i jämförelse när jag flyttade hemifrån, jag hade bara fått gamla grejer, lite skraltiga bokhyllor där hyllplanen föll isär, omaka stolar till matbordet, en brunorange soffa köpt på gula tidningen som det hette då, långt innan nätet kommit med blocket.
Min grabb har snålat och sparat till en egen lägenhet, och köper det han behöver, han vet vad han vill ha, och är dessutom utrustad med något som kallas smak, det ska gå i färger som anpassas till varandra.
Han skulle inte tänka sig att ha något som är omaka, det är mammas gener som slagit igenom.
Tur är väl det, om det vore jag idag i hans situation så skulle det se ut som en verkstad, bara en massa tekniska prylar.

Och för all del, jag besökte en av mina äldsta vänner i lördags, som är lite lik mig i tänket, han bor ensam sedan länge tillbaka och hans rum är fyllda av ”bra att ha prylar”, det står datorer sönderplockade överallt.
En gammal övervakningskamera sitter i hallen, vem ska han glo på, sig själv?
På köksbordet står havregrynspåsen framme, varför ställa in den om den ändå ska fram nästa morgon.
I bestickslådan ligger fem av varje sked, gaffel och kniv nästan i nyskick, i diskstället står alltid samma saker framme.
Samma djupa tallrik, samma flata, samma matta dricksglas, kniv, gaffel och sked...
Allt går i rutin, och akta dig om man sätter sig på hans plats i soffan, då bli han alldeles villrådig, alla fjärrkontroller och tangentbord ligger i en halvcirkel runt på vardagsrumsbordet, allt anpassat för honom, ingen annan.
Det han har glömt bort med tiden är att ha en reservplan för besök, att plocka bort alla hans rutiner och göra hans hem välkomnande för gäster.

På många sätt är jag glad att jag inte lever som han, utan har en fru som tjatar och håller efter mig.
För jag har också väldigt lätt att fastna i rutiner, precis som med alkoholen, samma sort, lika många enheter från bolaget och samma dagar i veckan, men med en viss skillnad, alla ökade med tiden.
Hjärnan vet om felsteget, men låter sig ändå förföras av fresterskan, ursäkterna haglar fram, så farligt är det väl ändå inte, det måste finnas de som har det värre, dricker mer och oftare, eller?
Det enda man med säkerhet visste, att avståndet minskade från år till år.
Men, idag är jag en tillfrisknande alkis, kommer få leva med det epitetet resten av livet.
Ska jag sura av det, nejdå, bara inse att det är fakta, det där är jag, och så är det, inget att göra något åt.
Bara att fortsätta hålla mig nykter, något annat val har jag inte, jag är int’ bitter...

I helgen har jag finlirat med ”pensionärskuvösen” (Adde), och fixat med trädgårdsbelysning utanför, för att sitta i den på kvällen när det är mörkt är helt värdelöst, en helt svart vägg med reflexer.
Nu lyser hela trädgården upp vackert på kvällen och det finns mycket att titta på, t.ex att nu är det snart dags att klippa gräsmattan, kratta bort löv osv..
Idag tog jag mig mod till mig och putsade alla 28 kvadratmeter fönster för första gången.
Tio minuter senare var det helt ogjort, barnbarnet med frukostkletiga händer dekorerade snabbt insidan på ca en halvmeters höjd, på utsidan stod hundarna med blöta nosar och ”snöt” sig på rutorna.
Den blodsprängda ådern i tinningen började oroligt pulsera igen, skulle den spricka?

Vi tog en inköpsrunda hela familjen med två bilar, för att komplettera grabbens lya.
På det stora möbelvaruhuset fick man lyssna på barnbarnets otåliga stämma, nu när jag äntligen fått tillräckligt vuxna barn som inte gnäller över att behöva gå på det stora möbelvaruhuset, så har vi fått ett annat.
Ja det sliter verkligen att ha små barn runt om en, en hel helg, man märker att ens tålamod inte är lika stort med ökad ålder, jo då, jag älskar henne, kanske inte alltid, alltjämnt när hon är en grinsibba.

Så Berras liv går från och med nu, från att vara förälder till att vara mor och inom en framtid också farförälder.
Till slut får man vara tacksam om de vill komma på en söndagsmiddag.
Pensionärslivet hägrar runt hörnen, och vi verkar att ha haft en god framförhållning.

Vem ska jag behöva gnälla på att det ligger blöta handdukar på golvet, disk på rummen med intorkade matrester,
Strumpor i soffan, läskringar på vardagsrumsbordet, söndertrampade chips i mattan, intorkad tandborstskum på badrumsspegeln, kalsonger utanför tvättkorgen, skor huller och buller vid entrédörren, stulna mobilsladdar och powerbanks, och så vidare ...
Som tur är så kommer de gärna och besöker oss fortfarande, så så farligt kan inte mitt tjat vara.
Eller så är det bara hur en pappa ska vara.

Mindre vanligt är väl att han ska besöka alkoholhjälpens forum var söndagsnatt och beklaga sig över hur okomplicerat hans liv har blivit efter nykterheten att han bara måste få vräka ur sig enkla vardagliga problem.
När de kunde Istället handlat om hur illa allt i livet går emot en när man är bakfull och ångesten slår till med full kraft efter minnesluckor som fullständigt bryter ner den lilla självkänslan man har kvar.

Men det slipper jag, och ni...

Berra

Berra
mån, 2020-10-19 - 01:13

Säger jag med säker stämma, jo så är det, vi är ju i oktober, den ska vara slut.
Hur slut då?
Ja när man stänger stugan för säsongen, ja då är den definitivt helt fucking slut.
Och det är vad vi har gjort i helgen, och jag är inte ledsen för det, inte alls.
Kan låta konstigt, men jag är nöjd med årets sommarvistelse vid sommarstället, inte utnött, bara nöjd.
Nöjd på så sätt att trots alla frestelser så har jag inte trillat dit för alkoholen, just där som den hägrar mest.
Kalla ölglas med imma på, en sommardrink med en jordgubbe, bubbel i solen, rödvin till grillmaten, en stänkare efter maten, ja hela spektrumet finns där.
Jag kan välja att följa med strömmen, eller gå emot den, jag valde att följa med den.
Men på mitt sätt, samma typ av drinkar, men utan alkohol, lika fina, inget utanförskap, jag är med hela vägen.
Ja förutan fyllan då, där finns jag inte, kanske mer som en betraktare.

Nu går vi in i vinteridet, mörker kyla och till slut snö, en tid som betyder att vara mestadels inomhus.
Förr hatade jag hösten, den var en säsong som tog död på sommaren, nu kan jag uppskatta den.
Ren och klar frisk luft, ett regn som tvättar luften ren, vackra klara färger i höstlöven.
En tid då man kryper upp i soffan med en kopp varmt te och tända levande ljus, och myser med kalla fötter.

Men för att återkoppla till helgen, javisst är det med en viss sorg som man bommar stugan, men en lättnad av att man inte känner någon stress att behöva åka dit också, en delad känsla.
River paviljongen, plockar ihop utemöblerna under en pressening, stoppar undan prylar under husgrunden.
Bär in alla ”mjukdelar” inomhus så att de inte ruttnar eller får mögel, hela stugan är proppfull av grejer.
Funderar på hur det kommer att se ut nästa säsong, då vi har en nyfödd till i vår familj, man ska ju bli dubbelmorfar.
Hur ska vi sova då, vem tar hand om tvååringen?
Men det är nästa års problem tänker jag, inget jag måste reda ut nu, allt har sin tid, och plats.
Ett tankesätt som gått i hand med nykterheten, en sak i sänder, det viktigaste först...
Vi tömde sommarvattnet ur ledningarna så att inte frosten tar den och spränger sönder kranar och ledningar.
En ganska relig procedur, står med en trädgårdsslang ca tio meter nedanför det lägst belägna huset, ömsom blåser och suger i slangen, vattnet fastnar i beredarna med ett vakuum och måste ”juckas” ur.
Jag säger det varje år, måste köpa en kompressor så jag kan pressa ur vattnet, har aldrig varit så nära som i år.
Men precis när jag hade bestämt mig, så hade de j..larna höjt priset med 50%, och tjurig som jag är, nej det bli ingen affär denna gång, jag väntar in nästa prissänkning.
Men precis som jag står där och tittar på vattenstrålen som pulserar ut ut slangänden så tänker jag, det här måste jag nämna i veckans foruminlägg, där står jag lite maktlös och väntar på ”gubbjunket”.
Same procedure as last year, as every year, dear James, och jag ser grevinnan och betjänten framför mig.
Blev lite irriterad och stressad mot slutet, som varje år faktiskt, snubblar över ungar och hundar som springer runt benen på mig och hindrar mig i min framfart.
Det är alltid jag som är sist och där står de andra och bara väntar på mig, med händerna i fickorna.
Men hallå jag litar inte på att någon annan gör det på mitt vis, enda sättet jag vet att det blir bra på, är att göra det själv, då kan jag åka hem utan att få några konstiga efterkommande känslor av att blev den kranen stängd?

Precis när vi packat ihop allt i sina papperskassar så....börjar det regna, fram med presseningen.
När den är utlagd jag då slutar det att regna, vika ihop den blöt med risk för att den möglar, in med den under huset.
Nu ner för alla hundratals trappsteg, vad händer då, jag då börjar det hagla, nämenvadf-n.
Släpa upp båten på sjösättningsvagnen med en punka, jädrans vad tung den blev.
Inget blodvite denna helg, jodå, vet ni hur vassa de där jädrans havstulpanerna är under båten.
Blodådern vid tinningen fick även denna helg känna på en tryckökning, men den höll.

Skitiga blöta och svettiga satte vi oss i våra bilar och for hem, jo det är ganska skönt att det är över, sommarsäsongen.
Bilen full av kvarvarande mat som vi inte hann att förbruka under året som gick, så nu har vi dubbelt av senap, ketchup, majonäsgurka och öppnade vinbibbar.
Vi upptäckte att vi inte hade ätit något sedan frukost, så vi tömde allt vad kex och kakor hette i bilen hem.
Hemma tömde vi snabbt alla kassar och inväntade anstormningen av barn med familj.
Vi gjorde en stek av köttbiten som blivit över från stugan, ville inte frysa om den en gång till.
Med kokt potatis dränkt i en mustig sås med svart vinbärs gelé blev det en perfekt avslutning på helgen.
Vi satt samlade hela familjen runt middagsbordet och njöt av varandras sällskap, jag kände mig som en ytterst lokal kung i mitt egna harem, utan mig hade inte alla funnits runt detta bord, jag kände mig viktig för en stund.
Medan natten gjorde allt kolsvart ute låg vi samlade som en sälkoloni i soffan och med utröttade ögon lyckades några få av oss mangla igenom oss en efterföljande rysare till filmen the shining.
Vi vinkade av ALLA barnen och gick ensamma och lade oss i våra sängar, det kändes på sätt och vis konstig.

Men det känns ändå inte konstigt att jag därefter ska tillbringa minst en timme till skrivandes på mitt alldeles egna forum, snart tolv år har den traditionen hållit i sig.
Lika länge som min nykterhet, den som fick mig att få en ny syn på livet, den utan alkohol, den som funkar.
När livet blir helt omvärderat, när det lilla blir stort, och det stora blir litet.
När man stannar upp, vänder sig om och kollar bakåt, vad i hel.te håller jag på med?
Tar en ny riktning i livet och ser om det funkar, ett val som jag omvärderar varje söndagskväll.

Blir det bra då?

Javisst blir det bra, bättre och lättare för varje gång, när man värdesätter det som är viktigt.
Inte alkoholen, utan allt det andra, det vi kallar livet....

Berra

Inombords
mån, 2020-10-19 - 15:51

Hej Berra! Jag blir så glad när det är måndag och jag får läsa ditt senaste inlägg! Jag registrerade mig idag men jag har läst på forumet i några månader och noggrant och med behållning och respekt läst hela din tråd. Du är som en trygg klippa i detta förvirrade liv. Så imponerad att du gjort denna förändring i ditt liv och att du gränslöst delar med dig om vad du känner, dina framgångar, snedsteg och pinsamheter. Du är helt underbar! Varje gång jag läst om att du funderar på att sluta skriva här på forumet så hoppar hjärtat upp i halsgropen. Givetvis ska du göra som det känns bäst för dig men det betyder mycket för mig att du finns här! Haha jag inser att jag låter som en knäpp groupie eller nåt men du är min nykterhetsidol och ville bara tacka dig (nu när jag krupit ut ur mörkret och startat en tråd) för den styrka du gett mig. Varit nykter i 70 dagar nu. Tack!