Hej vänner! Ja, ni känner ju inte mig, men jag har läst här på forumet i rätt många år nu. De senaste månaderna har jag läst mer än nånsin, så därför känns det lite som om ni faktiskt är mina vänner också. Och jag säger som Lena Nyman gjorde i sin tråd: Jag tycker om er. Det finns en sån omtanke här på forumet och en sån humor i trådarna, så om ni som verkar vara såna trevliga, intressanta och roliga människor finns här, är jag kanske inte heller helt misslyckad om jag inte kan hantera alkoholen.

De första åren när jag läste här kände jag mig som att mina problem inte var så stora. Drack för ofta, drack i smyg kanske, men blev aldrig för full, inga minnesluckor. Hanterbart. Ingen som märkte. Drack för att somna.

Sen har det gradvis blivit värre. Oftare, större mängder, minnesluckor. Vid olämpliga tider. Smygdrickandet eskalerade. Usch och fy. Barnen har kanske märkt, vilket jag absolut inte vill tänka på. Min sambo vet nu, efter att ha hittat gömmor förra sommaren, och nu till sommaren. Hans besvikelse denna gång var enorm. Jag har ju skött det ganska snyggt. Många gånger har jag trappat ner, som längst tre månader, då med "målet" att få dricka igen och det har jag gjort. Har hållit upp några dagar för att sedan trilla dit igen. Känt mig nöjd med mig själv när jag bara druckit 1-2 öl el 1/2 flaska vin.
Innan sambon kom på mig i maj, hade jag börjar undra om det verkligen skulle gå att sluta på egen hand. Inte vågat börja skriva här för jag vill ju inte misslyckas så att det syns. Varit gruvligt avundsjuk på de som verkade lyckas så lätt... Men de trådar som beskriver misslyckandena, kämpandet, eländet är nog de som är mest lärorika ändå. Just nu hoppas jag att det här ska gå vägen, att jag inte ska dricka för mycket eller i smyg igen. Men om jag trillar dit, så ska jag in här och skriva. Jag har haft alltför lätt att sudda bort mina misslyckanden i mina tankar. Tror att jag kanske klarar det denna gång. Ska inte dricka något hemma i fortsättningen. Bara alkoholfritt. Så tack alla här som kämpat/kämpar och vistas här i forumet. Jag har haft en enorm hjälp av er kamp särskilt de sista månaderna. Ni är inspirerande.

Tack för svar i min tråd och FinaLisa tack för en jättegullig kommentar. Ja vi får hoppas att vi lärt oss nu och minns.
Just nu är det ett sånt enkelt val.

Fick leta mig fram ända till fjärde för att hitta dig. ?

Tack för att du fortsatt skriver och peppar oss andra med dina kloka ord och din erfarenhet. Du har ju, som jag, tagit den långa och lite krångligare vägen, men verkar nu ha närmat dig ditt slutmål. Vad det sedan leder till får framtiden utvisa.

Så himla glad för din skull. Och lite peppad blir jag allt, framför allt när jag nu fått min motivation tillbaka. Som vi konstaterat flera gånger har vi ju haft liknande dryckesmönster. Kan du, så kan jag, typ...

Kram

Vinäger! Det är så kul att höra ifrån dig igen. Här är allt bra! Och som du säger, kan jag så kan du.
Jag tror att jag vet lite mer om bakgrunden till varför jag dricker trots att jag egentligen inte gillar att vara full och det är rent kemiskt. Jörnbrist (ferritin).
Så nu äter jag järntabletter igen. Många alkoholister har järnbrist... undrar lite vad som är hönan och ägget i det där. Järn behövs för tillverkning av dophamin och seritonin (som har betydelse för hur vi mår).
Ja, jag vet inte. Det är en hemmasnickrad teori, men faktum är att det har varit jätteenkelt att sluta den här gången och jag tror att det till viss del beror på att kemin i hjärnan är som den ska. Det är liksom inte intressant. Svårt att beskriva, ungefär lika svårt att beskriva som varför jag drack.
Jag drack när jag var trött (och med jörnbrist är man ofta trött), jag blev ”besatt”, hade svårt att fokusera på annat... men hade jag handlat hem alkohol var jag fullt fokuserad på den tills den tog slut...
Det är klart att alkoholen jag druckit verkligen också har påverkat på alla möjliga negativa sätt och att alkohol ger en obalans i sig, men jag kan inte låta bli att fundera över om det är många av oss härinne som skulle vara hjälpta av vitamin eller mineraltillskott. Kroppen och hjärnan är komplicerad, å så lite magproblem på det som gör det svårt att ta upp all näring. Många Gastricbypass opererade får problem med alkohol... Varför då? Jag är inte opererad, men jag tror kanske inte att det är så enkelt som att man flyttar ett matberoende till ett annat beroende. Tror att det kanske finns andra förklaringar.
Hade jag ett långt liv framför mig skulle jag börja forska i det här. Det är så intressant.
Hur som helst, jag kan ju av egen erfarenhet säga att det sjukt svårt att sluta dricka när kropp och hjärna var i obalans. Betydligt lättare nu.
Så jag hoppas att ni som kämpar och tragglar härinne fram och tillbaka kan få lite tankar och lite hopp. Det är kanske inte bara vilja och motivation som brister.

Nyckelpigan

Hej Sisyfos!
Jag har inte varit här på länge, gick bara in för att skriva att det går! Förutom en kväll (nyår) har jag inte druckit något på 3 år. Det var först när allt förhandlande ströks som jag på allvar kunde komma vidare. Jag vet att du kör ett annat approach, men ett råd från andra sidan: försök släppa a. Vi har kämpat sida vid sida länge och jag kan säga att så länge jag höll en bakdörr öppen så kunde jag inte komma vidare. Det inträffade en allvarlig händelse för 3 år sedan då jag insåg att det var allvar. Inte för att jag drack så ofta, men min hjärna var kidnappad och upptog mycket av min tid utan att jag visste det. Det var först när beslutet togs på allvar som jag kom vidare. Nu behöver jag inte ens kämpa, inte sörja, inte sakna. Jag bara är. OBS! Jag kommer dock aldrig släppa ner garden, men jag slipper känna att livet är mindre värt utan a. Jag hoppas du hittar din väg. Glad att du mår bra! Kram

Tack Nyckelpigan för dina ord i min tråd.

Jag började storstilat här på forumet för 5 år sedan. Gick riktigt riktigt bra och under nästan 11 månader var jag nykter (med få undantag).
Sen hände något som gjorde att jag började medicinera igen med alkohol. Det gick fort att hamna i gamla fotspår. Därefter har jag haft bra perioder och sämre. Jag har medicinerat järnbrist förstår jag nu, men oavsett vad man medicinerar så har jag kämpat med beteendet, vanor och funderat mycket över vad alkoholen ger mig.
Jag hade ingen ork och det var saker som borde göras, då drack jag. Jag ville inte, gjorde det ändå och var helt besatt av alkoholen om jag handlat hem. Drack alltid i smyg hemma för att ingen skulle märka ?.
Så jäkla trött på alkoholen där i slutet. Visste att jag inte borde dricka, men gjorde det ändå, fattar inte hur man vara så dum. Hjärnan jobbade på med kampen om alkoholen. Jag drack inte dagligen, på slutet kanske en gång i veckan men rätt stora mängder (1 flaska vin). Då sover man inte tillräckligt bra på grund av alkohol. Då har man heller inte tid att ta hand om sig själv sig själv.

Jag räknar nu in två helvita månader., 60 dagar. Har varit SÅ trött på alkohol och dividerandet, misslyckandena, besattheten i flera år. När jag slutade första gången i 11 månader då hade jag försökt länge och började känna hopplösheten och att jag inte grejade det. Läste här på forumet och avundades. Sen stängde jag dörren helt en period och det var plötsligt enkelt. Nja.... kanske inte enkelt, men just det där tänka efter, välja afritt... Jag hade mitt gamla beteende kvar och smygdrack till och med afritt så att sambon inte skulle se hur mycket jag drack då.

Nu är det lite annorlunda. Jag var verkligen tvungen att stänga dörren helt en lång lång period, kanske för alltid. Och nu är det plötsligt så enkelt. Det ger ett lugn, bra sömn, sakta men säkert återhämtar man sig. Att stänga helt var verkligen nödvändigt nu. Dricka för mycket en gång i veckan är ju inte så farligt... eller... för mig blev det, det. Och jag var så jäkla trött på alkohol. Och när jag nu vill medicinera trötthet, stress etc då är alkoholdörren stängd. Och vet ni, det funkar faktiskt bättre med bad, fotbad, ett glas a-fritt, spikmatta, massage, träning. Å så kan man känna den där tillfreddställelsen i att man Alltid är nykter när barnen behöver hjälp och stöd eller när man kan köra oavsett tidpunkt. Och till alla er som kämpar på: det går, er tid kommer. Varje dag ni läser och reflekterar är ni ett steg närmare.

Tack för era kommentarer, och du Nystart du är snart där.

Ja, så trött på drickandet... det finns rätt starka berättelser härinne där personer skriver i princip medan de dricker och har ångest över att de dricker. Riktigt läskiga berättelser om hur det går riktigt överstyr. Då blir man alldeles illamående för det är så oerhört starkt och oerhört tråkigt när man får veta hur illa det slutar, eller för den delen när man inte får något slut för människor bara försvinner.

Det har hänt mig några gånger att vettet helt försvunnit och jag inte har kunnat stoppa i tid. Hände aldrig när jag var yngre, utan först nu på de allra sista åren. Och jag vill verkligen inte hamna där igen. Det är så obehagligt.

Just nu blir jag faktiskt inte ett dugg sugen, eller det ska jag inte säga. Det finns känslor som trötthet etc som jag brukade dricka på, men jag känner mig verkligen illamående av tanken på att dricka alkohol. Också det en märklig känsla. Kanske kropp och hjärna kan vara eniga nu om vad som är bäst? Trodde kanske inte riktigt att den dagen skulle komma för just nu vill jag verkligen inte ha.
Jaja, hur som helst så är det mycket enkelt att välja a-fritt just nu. Tycker inte att det får någon större uppmärksamhet. Ibland undrar jag varför ni är så oroliga för 0,5, det finns alkohol i filmjölk också. Nu finns det ju mycket med 0,0 så det är väl kanske så att man kan välja där med. För mig har A-fritt tidigare hjälpt mig att bryta beroendet och ha kvar beteendet. Tycker att det har varit lättare att ersätta än att sluta helt. Dricker även nu a-fritt men kanske inte lika tvångsmässigt som tidigare.
Ha det bra alla kämpar! Är just nunpå en plats där jag ofta drack, inte ett dugg sugen här heller faktiskt!

Visst är det en härlig känsla att slippa kämpa. För mig är övertygelsen total - under en förhållandevis lång tid. Flera gånger har jag varit övertygad om att det var sista gången. Sedan kommer tvivlen...

Min känsla är att du kommit över den där sista tröskeln. Att du passerat tvivelstadiet. Förhoppningsvis slipper du kämpa mera, utan får behålla lugnet inom dig.

Intressanta tankar kring olika sorters brister i kroppen. Ska ta reda på lite mera vad gäller det. Tar sedan flera år en daglig multivitamintablett och ingefära-gurkmeja. Kanske inte räcker om det finns en brist, men håller mig frisk för drt mesta.

Snart sex år... Nästan dubbelt så lång tid som jag har varit här. Men vi har iaf kommit långt. Hoppas dock att jag slipper ytterligare tre år av kamp.

Keep up the good work! ?

Kram

Precis som så många andra drar jag mig undan här när det inte går så bra. Eller det kanske inte är helt sant för jag tycker också att det blev så mycket upprepningar av det jag skrivit tidigare. Jag är fortsatt nykter nu. Ska bara tvinga mig själv att faktiskt skriva ner de händelser som har lett mig hit idag. Vill så gärna förtränga dem, bagatellisera. Det var ju ändå rätt sällan...
Första gången jag sökte hjälp var hos en kurator. Ville inte gå till en alkoholmottagningen eftersom jag var rädd för anmälningar. Då hade jag periodvis smygdruckit länge. Upptäcktes ibland av sambon. Inte de stoltaste ögonblicken i ens liv. Tror att det var efter att jag druckit i smyg under en lördag, hemma på eftermiddagen... trodde inte att nån märkte men sambon sa nåt. Jag hade dock passerat en gräns där jag bara var fokuserad på det jag lovat att jag skulle göra, handla och laga mat. Jag är rejält berusad när jag går och handlar. Jag som absolut inte gillar att vara full eller tycker att offentlig fylla är ok. Hur som helst lyckas jag handla, är rejält vinglig när jag går tror jag. Inser att jag är alldeles för berusad för att jag ska kunna gå hem och inte bli upptäckt. Så jag går in och lägger mig på en soffa i ett hus som vi inte använder. Somnar. När jag vaknar inser jag att jag har låst in mig och inte kommer ut. Nu har familjen blivit orolig och jag pratar med dem. De ordnar en nyckel och släpper ut mig. De förstår att jag är stupfull. Jag får gå och lägga mig utan middag.
Inte mitt livs stoltaste ögonblick.

Jag har läst härinne "aldrig glömma, aldrig första glaset" eller något liknande. Det är taget ur en jok o jag vet inte det exakta sammanhanget. Men jag tolkar det som "Glöm aldrig alla de hemska, skamfyllda, pinsamma o onödiga situationer alkoholen har försatt dig i. Ta INTE det första glaset". Jag har också haft en del sådana situationer. Senast för ett par veckor sedan, då jag låste mig ute o dottern vaknade av att jag bankade på ytterdörren. Det var mitt i natten o jag vet inte ens varför jag var ute...

Tack för era svar. Det är nog egentligen faktiskt 80+ dagar nu, men jag räknar inte dagar. Ja, Sattva jag behöver nog erkänna för mig själv att de här sakerna faktiskt har hänt.
Sökte alltså hjälp hos en kurator.. och erkände att jag medicinerade med alkohol. Jag fick dock möjlighet att prata om annat vilket jag hellre gjorde. Jag ville absolut inte grotta ner mig i mina a-problem om jag kunde slippa. Och jag drack ju inte så ofta, var medveten om problemet, etc etc så jag slapp.
Jag berättade till exempel inte om den gången jag drack på morgonen innan jobbet. Trillade på vägen dit och höll mig undan tills fyllan lagt sig.

Hej! Jag kikar in här och tänkte bara säga att det glädjer mig att det går så bra för dig nu.? Du har ju kämpat på länge här och det har varit ömsom vin, ömsom vatten om man säger så.? Det verkar ju helt klart ha varit din järnbrist som ställt till det i alla år. Pga det har det varit omöjligt att få uppleva nykterhetens alla fördelar på riktigt. Jag tycker även att du skriver mycket här som jag håller med om till fullo.

Jag läste att du saknade lugnet, lugn, det kommer, det tar lite tid bara. Kram ?

Tack Torn för ditt inlägg.
Tror kanske inte att hela problemet kan förklaras med järnbrist. När man drivit problemet så långt som jag och många med mig har gjort får det effekter. Det räcker inte med att få upp järnnivåerna och så är allt frid och fröjd. Så man får plocka framgångsrecepten hos er som lyckats. Lugn och reflektion vid fiske t.ex. å Andra halvleks sätt att reflektera över och notera situationer när hon brukade dricka. Jag jobbar med att sänka stressnivån och ta hand om mig själv. Promenera, massage, träning, stretching, andning, spikmatta. Det krävs fokus för att vila.
Hade ett litet återfall häromdagen... inte med a, men jag åt upp ett helt paket med polkagrisstängeri smyg. Jag brukar aldrig äta godis, men plötsligt kunde jag inte sluta. Tänkte inte så mycket på det förrän dagen efter när jag skulle återställa dem så att det inte märktes och inte kunde hitta stängerna. Adrenalinpåslaget ... risk för upptäckt. Herregud jag är 50+, det skulle väl inte vara hela världen.
En del i mitt drickande har nog också varit smygandet i sig. Kicken av att komma undan med det. Eller riskera upptäckt. Det kändes väldigt fånigt igår när jag fick den här reaktionen på smygätet godis. Ingen direkt kick, utan mer en känsla av att jag inte orkade med det där. Stressen innan jag återställt, ångesten när rätt flaskor/burkar var slut på ett systembolag och jag fick slösa tid på att åka till nästa. Ett evigt planerande. Å vad jag inte längtar tillbaks dit. Hittade stängerna. Ingen märkte Kan ju hoppas att jag inte övergår till godis nu, men jag tror inte det.
Ha det bra alla därute.

Känner igen det för Sisyfus, att återställa så att ingen ska märka. Det där har följt mig hela mitt liv. Har fått flashbacks de senaste dagarna från mitt tonårs -och unga liv. Hur jag parerade min mammas drickande. Vi drack ihop, hade "mysiga" middagar som innebar att ffa hon blev full. På den tiden fanns inte boxar. Jag hällde ut halva flaskan, fyllde på resten med vatten...Så var det. Hon var nyskild o olycklig. Jag var utflyttad o vilsen.
Men detta smygbeteende har fortsatt hos mig hela mitt liv. Om jag återställer o ingen vet, är det ok då??

Usch Sattva, det låter inte som en relation man egentligen vill ha med sin mamma. När man drar in andra blir det mer legitimt, men det kan vi åtminstone låta bli. Att dricka med barnen. (De vuxna barnen).
Smygbeteendet sitter djupt hos mig. Vissa saker var inte ok att äta, det gjorde jag ibland i smyg. Och sen drickandet. Att göra något som är förbjudet är en kick i sig. Beteendet är så djupt rotat. Men det är nog bra att det kommer upp till ytan så att man kan börja bearbeta. Med risk för förstås att man undrar hur det är fatt med den egna hjärnan.
Eller så var det en extra kick också att ha lyckats återställa så att ingen märkte. Jag blir alldeles trött av att tänka på det, för det var ett jäkla jobb ibland att hålla reda på var man gömt tomburkar/flaskor. Samtidigt är jag på sätt och vis glad för att jag inte tyckte att det var ok att dricka öppet hemma. Att få i sig a blev liksom alldeles för jobbigt på slutet och stresspåslaget enormt.