Ångesten tar mitt liv...

Tack för dina uppmuntrade hejarop, jag blir verkligen rörd, och visst det sätter kraven på att fortsätta skriva.
Absolut, men ibland också så vet jag ju inte om det är några som läser mina rader...
Frenetiskt kollar jag antal hjärtan längst nere till höger, för att få reda på om det var ett bra inlägg, eller inte.
Om det inte som du, kommer med glada tillrop, det glädjer mig, verkligen.

Det som händer med en ganska så lång nykterhet, är att det inte finns lika mycket att skriva om just alkoholen.
Den finns ju inte lika mycket i mitt liv längre, jag får leva genom andras dryckenskap för att ha något att skriva om alkoholen, och min egna erfarenhet bygger ju på en ganska så gammal historia, som nu känns lite inaktuell.
Jag lever lite på minnena som tyvärr långsamt börja tyna bort bit för bit.
Det finns en del ”ryggmärgsminnen” som lever kvar, de som gav mig nattliga kallsvettningar och våndades.
Jag minns mer känslan av dem, än händelsen, hur ont de gjorde mig.

Och vänder man på det, hur är livet utan alkohol då?
Tja, mycket enklare, jag har ingen ångest som håller mig vaken om nätterna, inga klibbiga sängkläder som fastnar när jag försöker vrida mig runt i kvädningar.
Jag vaknar inte längre av att jag pratar högt för mig själv, oftast med ett ....NEJ!
Svettpärlorna i pannan är borta, det bultande hjärtat hörs inte i mina öron, inte heller pulsen i halsgropen.
Jag har inte gjort något dumt, eller ja något riktigt dumt på länge, grodor och fadäser trillar jämt ur min mun.
Men inga i klass med de som man gjorde på fyllan, samvetet är många pinnhål i en högre klass.

Jag har också i och med min tidigare depression lärt mig en massa nya saker, många deviser som redan florerar runt på forumet, det viktigaste först, en sak i taget, osv...
Har också mina egna tankar om ödet, det man inte rår på ska man låta vara obearbetat, typ sinnesrobönen.
Att lägga tankar på sådant som ger mig energi istället för sådant som tar energi och äter upp mig.
Jag är politiskt fri, röstar olika varje gång, har ingen religös tro, ingen ska trycka i mig sin övertygelse.
Jag vill vara fri i mina tankar, lyssnar gärna på vad andra har att säga, men tjata hål i mitt huvud får ingen göra.

När alkoholens tvångstankar långsamt ebbade ut blev det som ett vakuum i mitt huvud, jag behövde något nytt som gav mig livsglädje och en mening med livet, och det skulle gudarna veta, var fasiken inte lätt.
Jag försökte leta upp gamla intressen, men de hade blivit lite inaktuella med ålderns rätt.
Jag tvingade mig till att göra nya saker för att få upp ögonen för något annat, som kunde ge mig glädje.
Har alltid haft ett teknikintresse som ligger djupt rotat, och vilket behövs i mitt yrke, men som mer kanske har gått över i någon form av elektroholic, jag köper elektroniska ”leksaker” om man frågar frugan.
Någonting som gav mig en stark upplevelse var en tur i skogen, ”egentid” med mina tankar.
Och en massa synintryck som ingen människa har skapat, jag är fascinerad över det som naturen ger mig.
Född nyfiken, och kommer troligen dö sådan också, jag frågar ofta mig, varför är det på det här sättet?
Naturvetenskap är intressant.

En annan sak som växt sig otroligt stark är gemenskapen med andra människor, att värdera vänner, inte de som bara vill umgås tillsammans med alkoholen, utan de andra.
Min familj är min stöttepelare och närmaste det viktigaste som finns, jag lever för dem.
Mina barn har fått mina värderingar och de förvaltar de med all heder, jag kan inget vara än väldigt stolt över dem.
Min fru är vacker som få fortfarande och hon håller reda på mig på alla sätt, säger ifrån när jag spinner loss.

När alla dessa saker faller på plats så kommer man till insikt, alkoholen får inte plats i mitt liv längre.
Den skulle äta upp allt detta och lite till, ta över mitt liv och sätta mig i handfängsel.
Ett återfall får inte förekomma, det är så uteslutet att det skulle med största sannolikhet vara det sista jag gör.
Jag orkar inte med ett sådant liv igen, jag vet hur det skulle utveckla sig, och det finns inte på min karta, alls.

Så just där är jag i mitt liv, nykter ofrivilligt men alldeles nödvändigt, jag står och faller med detta.
Det är min ryggsäck att för evigt att bära, och det är upp till mig själv att bestämma hur tung den är.
Ibland är den som en liten midjeväska på en tågluff, ibland när jag saknar berusningen och jag-skiter-i-allt känslan så väger den över 30 kilo, och visst blir det tungt att gå på livets stig då...

Den här veckan har precis som jag har skrivit tidigare, innehållit allt, och på samma gång ingenting.
Det är ryckigt på jobbet och lugnt hemma, det har känts konstigt att bara laga mat till två på vardagarna.
Helgerna tvärtom är som vanligt fullspäckade, jag har somrat av baksidan och stängt till inför vintern.
Fågelmataren är uppsatt, ljuskedjan tänd på lekstugan, utemöblerna under tak osv.
Jag älskar att sitta i uterummet och bara blänga rakt ut på....ingenting, ibland regnar det så det smattrar på plasttaket.
Idag bytte vi däck på tre bilar, men det blev lite hetsigt, låsmuttrarna höll på att gå sönder på frugans bil, iväg till det stora bilvaruhuset och köpa nya...
Grabbens bil är högre än våra andra, pallade upp en massa klossar på domkraften, den stod och gungande oroligt och illavarslande, så iväg och köpte en ny och kraftfullare, ja det är ”bara” pengar, och det får en att låta som om jag vore dryg, men jag har kommit på att ibland är det bättre att förekomma, hellre det än förekommas.
Om grabben hamnar under en fallande bil skulle jag aldrig förlåta mig själv för, istället för att göra rätt från början.

Skitigt och lerig om knäna, blöt långt upp byxlinningen var det en härlig känsla att slänga allt i tvättkorgen och ta sig en varm och helande dusch, fräsch kunde jag påbörja matlagningen, det blev en mustig burgundisk gryta.
Snart väntade invasionen från barnen, och vi skulle som vanligt umgås runt ett dukat matbord.
Det konstigaste känslan är när barnen åker hem till sitt, de har nya egna hem nu.
Jag och frugan trampar upp till sovrummet och går och lägger sig som ett gammalt pensionärspar.
Snart så, inte så många år till, så är det en verklighet, både älskar och hatar det, tänk att inte vara eftertraktad längre.

Men den dagen, den tanken, inget att slösa energi på just nu.
Klockan slår snart nytt dygn, jo den stämmer, jag har flyttat om den till vintertid, så egentligen har måndagen redan börjat, men inte förrän jag slagit upp mina blå.
Vintermörker omsluter oss snart, men jag är förberedd, allt är avsomrat nu, jag också, dags att gå i dvala.

Berra

Dina inlägg handlar visst om alkohol, eller snarare om avsaknad av alkohol. Din inlägg ger alla här på forumet ett hopp om ett riktigt bra nyktert liv ❤️

Du skriver att det är helt otänkbart att dricka, för det vore i så fall det sista du gör i livet typ. Sen skriver du att du är nykter ”ofrivilligt om än nödvändigt”. Men du menar väl att du är nykter frivilligt? Fast det är nödvändigt.

Stort tack för dina söndagsbetraktelser ??

Kram ?

Kan det vara en sämre månad, man brukar ju säga att när det är ett skitväder så är det som en novemberdag.
Inte sant?
Vädret är riktigt risigt, har inte sett solen på länge, någon morgon fick man skrapa bort frosten på bilrutorna.
Vinterjackan har åkt på och någon gång då och då även fingervantarna.
Det småpinkar lite varje dag, ibland flera gånger om dagen, eller så är det tjocka hela dagen som i fredags.
Det mörknar redan vid halvtretiden för alla mörka moln skull, och imorgon så ska det storma, heja Sverige!
Hela trädgården är full av gula löv som kommer ifrån grannen, men det har varit vackra färger i träden i alla fall.

Ikväll höll jag inte på att komma in på forumet, min padda som jag har jag fingeravtrycksigenkänning på ville inte riktigt först, upptäckte att jag hade ett skärsår precis på höger tumme, nä men vad f_n, vad kom det ifrån?
Kollade av båda händerna, och de är fulla av små skärsår och jack, funderade ett tag, jag har ju inte varit vid stugan på länge, men sedan slog det mig, ja det är ju den den gamla datorn på jobbet.
Håller på att skaka igång en gammal dator ifrån början på nittiotalet, med DOS, ni som kommer ihåg det.
Allt är ju pressad plåt i den, och fullt med vassa kanter och utstickande hörn.
Det svider som sjutton när man sedan spritar av händerna, de har ganska så snart läkt ihop, men ärren finns kvar.
Ja Berra ska blöda konstant, behöver inte gå på blodtappen längre, det läcker ju som ett såll om mig hela tiden.

Jo jag vill påstå att jag är ofrivilligt nykter, jag måste ju, annat vore det väl om jag gjorde det utan anledning.

Den här helgen har det varit fullt upp, som vanligt.
Det började redan på lördagen, upp tidigt för att först gå på gravarna, handla lite Ljung och så vidare.
När vi satte oss i bilen så gick bilradion igång, Melodikrysset.....båda jag och frugan blängde på varandra.
Nu är det pensionärsvarning big time, sa vi båda samtidigt, så här tidigt sitter vi vanligtvis inte i bilen.
Min gamla mor ville inte gå med oss ”ungdomar” i dessa virustider, vi kan ju dra döden på na`.

Därefter bar det iväg till grabben och hans lya, vi skulle hjälpa honom att riva ur de inbyggda orginalgarderoberna i hans klädkammare, ni vet sådana där med väggfasta hyllplan som sitter inbyggda inuti väggarna.
Jag hade med mig de verktygen jag trodde vi skulle behöva, vi började lite försiktig bända med kofoten.
Sedan vevade.vi runt med samma kofot så att masoniten yrde omkring oss, det yrde sjuttio år gammalt damm och spindelväv men undan gick det, ut med allt på balkongen, och sedan ner till bagageluckan och återvinningscentralen.
På fredagskvällen hade jag redan hjälpt honom att släpa hem nya modernare garderober han köpt på blocket.
Det behövdes lite brädor, en såg och en spann med färg och någon timme senare stod de på plats med några skruvar i väggarna, vi hade hela fem millimeter tillgodo, svetten yrde och musklerna värkte, men nöjda var vi.
Lite imponerad blev jag nog över att sonen så plötsligt blivit så vuxen, ansvarstagande och mycket målinriktad.
Hans säng som också nyligen blivit inköpt på samma säljsajt var väldigt ”runkig”, helt sönderkn....ad.
Vi slet som djur jag och frugan, ur med madrasserna och drog åt alla skruvar vi kom åt, fortfarande var den helt lealös.
Nä nu jä..ar tog jag fram skruvdragaren, tre av de fetaste skruvarna jag hade, drog skruvarna rakt igenom sängänden genom sänggaveln och rakt in i väggen, nu satt den benhårt.
Nu kan du rumla runt med en elefant om du så vill, men kom inte på tanken att försöka dammsuga bakom sängen sa jag till honom, han skrattade och tänkte nog att den tanken aldrig skulle falla honom in, att dammsuga bakom sängen.

Direkt vidare till nästa barn med familj som så omtänksamt hade bjudit oss på middag, och det var både gott och mysigt, mormor leker med barnbarnet, morfar med två hundar i knät som pockar på hans uppmärksamhet.
Jo jag är den som gärna sticker till dem en godsak eller två när deras husse eller matte inte ser.
Jag skulle nog aldrig kunna ha en egen hund, den skulle bli jättefet, älskar djur.

Idag en lite lugnare morgon med frukost i uterummet, kollade på småfåglarna vid fågelbordet i ruggvädret, glad att jag satt på rätt sida av rutorna och sörplade på mitt morgonkaffe, nöjd med livet.
Vi har ett rum som väntar på en uppfräschning, grabbens rum, med hål i gipsväggarna efter inte så fullt framgångsrika datorspelomgångar.
Vi drog ut och handlade några burkar färg men åkte lite längre än vad man behöver, frugan som jobbar hemma numera klär upp sig fint om vi så bara ska iväg och handla, hon får ju komma ut, utomhus.
När vi kom hem så var dottern med familj redan hemma, en eftermiddagsfika och sedan en god middag, plankstek med inramad potatismos och en rejäl klick av hemmagjord bea.
Svärsonen stod för matlagningen, och jag för att ta hand om disken, frågan man borde ställa sig, vad var värst?

På vägen hem idag ifrån affären satt jag och frugan och spånade på roliga personnamn.
Inte så kul att t.ex heta...
Sam Hall
En finne som heter Anno Nyhm.
Eller från filmen sommaren med Göran, Ann Ahl
Kommer ni på några flera?

Slut på första novemberdagen, och den fullföljde sitt dåliga väderrykte, alla gånger, stormen i antågande..
Imorgon en ny dag, en ny vecka och nästan en ny månad.
Idag köpte jag en hel back med alkoholfri öl på affären, först kändes det lite onödigt att köpa så mycket på en gång,
Men tänk, så funderade man aldrig när man drack bolagsöl, konstigt vad man värdera saker annorlunda idag.

Berra

Det skulle vara som på julen, fars afton, fars dag och annandag far, men mitt förslag slås ner av resten av familjen, suck!

Men jag har blivit firad av mina barn, inget överdådigt, en chokladask, ett par lotter och två dosor snus.
Det är inte presenterna som är det viktiga, utan närvaron av mina barn, och de kommer gärna när det är Söndagsmiddag traditionsenligt, då grytorna står på bordet och konversationen är i full gång.
Just i detta ögonblicket kommer jag mig rik, när barnen kommer för att besöka oss utan att prioritera något annat.
Vi återkopplar veckan som har gått, och alla blir gemensamt uppdaterade på veckans händelser.
Men det känns väldigt konstig när de lämnar oss, för sina egna hem.

Grabben är förväntansfull, han har beställt en herrejösses bautastor TV, 85 tum!
Vår granne som jobbar på ett sydkoreanskt elektronik företag kan köpa till personalrabatt och sonen gör precis som sin far, istället för att köpa så ekonomiskt som möjligt, så sätter han ribban ännu högre och köper fläskigare.
Sa jag att han har goda gener?
Men tapetsera väggen bakom teven lär han inte behöva, den täcker ju nästan allt.

Dottern har sovit över hos oss med barnbarn och hundar när svärsonen har jobbat hela helgen, vad ska hon göra hemma själv då, hon umgås mycket hellre med oss, och får lite hund/barn-vakt på köpet.
Hon börjar bli stinn om magen nu, man märker att det börjar bli jobbigt med gravidmagen, så vi hjälper gärna till.
Hon passar på att sova och vila ut mycket när hon är här, hon vet att 1,5 åringen är i goda händer.
Barnbarnet är väldigt uppmärksam och försöker kommunicera så mycket hon orkar, men talet är inte färdigutvecklat.
Det finns massor av saker man berätta om henne, det mest roligaste är när jag försökte få henne att ge morfar lite cred, och jag frågar henne...
-”Barnets namn” vem är det som är bäst, och så förväntar jag mig att hon ska säga eller peka på morfar...
Hon tittar lite eftertänksamt på oss alla för att sedan skina upp och låter som en häst.
Nej, inte häst, utan BÄST!, skrattar jag tillbaka.
Hon försöker härma våra namn men lyckas inte artikulera tillräckligt bra ännu, mitt namn är ett sådant.
Hon härmar det ljud som frugan eller dottern skriker på mornarna till övervåningen för att få mig att stiga upp.
Ääääuuum, i falsett, så söt hon är, min lilla lycko-sten.

Annars så har helgen gått åt till att måla om grabbens numera utflyttade rum.
Hade en svart fläck på väggen i ena hörnan, var rädd att det hade börjat mögla, så jag passade på att såga upp väggen för att kontrollera vad det var som låg bakom när jag ändå hade en full spann med spackel.
Det var en köldfläck, det saknades lite isolering i kattvinden och en liten yta blev kall på vintern och det bildades kondens på väggen som sedan blev mörk att fukten inomhus, så det kändes ändå bra att ha kollat det.
Målade sista gången i morse innan frukost och under veckan så ska jag rådda av alla färgburkar, pall, roller skruvmejslar, penslar och hänga tillbaka elementet.

Färgvalet blev lite åt lattehållet, ser ut som ett kryddmått oboy i ett stort glas med mjölk, oj förlåt märkesvalet o käre statliga forumet, en chokladdryck, det finns flera andra märken att välja på också.
Under tiden jag målade satte jag på en blåtandshögtalare och körde Spotify (oj förlåt en streamande musikleverantör) och någon där måste hata mig, jag kör färdiga listor med den senaste utgivna musiken.
Men jag haaaatar raplåtar, verkligen hatar raplåtar, varför inte sjunga, nej prata gärna sönder en låt, och lägg därtill en massa okvädningsord såsom, fuck, shit, slut, osv.
Men vad jag skulle komma till, någonting blev fel, när jag står där med rollern och färgen rinnandes ner över händer och ner i skjortärmen så är det bara raplåtar och dessutom på replay.
Jag toklider och svär ännu värre än i låtarna men då på mitt modersmål.
Försöker trycka på pausknappen på högtalaren med stortån, men har trampat i en färgklutt med den foten.
Försöker lyfta ut högtalaren ur rummet med ovansidan av foten (som inte är färgbelagd) genom högtalarens handtag
Hoppandes på en fot, den andra i en högtalare, med ett färgtråg i vänster hand och en kladdig roller i den högra.
Ingen skön syn, alls,...behöver jag säga att det blev en rejäl skvimp med färg på väggen när uppmärksamheten låg på att balansera på en fot, fort rolla ut den innan den nådde golvsockeln

Annars så är jag idag extra glad, på fars dag dessutom, jag har äntligen införskaffat ett nytt släp, ja nästan helt nytt, bara fyra månader gammalt, gått tur och retur till Frankrike och nu, mitt.
Stor yta som klarar av byggskivor och en herrejösses big plastkupa, en och åttio hög.
Väl hemma besiktade jag den på mitt sätt och upptäckte att däcken redan var märkta med M+S, så jag behöver inte lägga ner några ytterligare tusenlappar på vinterdäck, dessa kan jag köra året om med.
Släpnörd som jag är började jag tvätta den och putsa på den, fick sätta upp en bygglampa när det hade mörknat.
Mina grannar måste tycka att jag är lite kooko i pallet, jag var lika nojig med förra släpet.

Så nu kom jag tänka på ett inlägg som jag skrev för några veckor/månader sedan, jag var verkligen upprörd över allt som hängde över mig, förbannad och stressad över att jag hade...
En trasig vattenskoter, nu lagad och såld.
Trasig motorcykel, nu lagad och besiktad.
Trasigt släp, såld och nu ett nytt (problem?)
Grabbens krånglande bil, såld och utbytt.
Allt detta är borta och löst, och mycket vatten har hunnit rinna under broarna sedan dess, visserligen bara materiella ting vilket jag har lätt att hänga upp mig på, men ändå, allting löser sig till slut.

Så nu ligger jag här i sängen och njuter, min vecka har nått sin ände, och jag kan bara säga att jag är väldigt nöjd med den, inga större problem som äter på min hjärna och trycker ner mig i missmod.
Jag borde drista mig till att säga att jag är lycklig, men på ett svenskt mane’r så vill jag inte överdriva något och säger att livet ler just nu till mig, och jag kan bara le tillbaka.

Hurra för fars dag, jag är jättenöjd med den, och hoppas att mina tankar på min framlidne far också når ner sex fot djupt, jag skrev i våras att mors dag också gjorde skillnad, det blev då årets första fina varma och soliga dag.
Det är något speciellt med dessa dagar, om man väljer att se dem, en tid för att mötas inom familjen, hur mycket än alla elakartade virusar härjar runt, familjen tar ingen ifrån oss.

Idag känner jag en tacksamhet för ....allt.

Veckans favvollåtar på den streamande musiktjänsten är...
Tick-Tock med Clean Bandit
Midnight Sky med Miley Cyrus
Ja bara tjejer, jag vet, men just nu är de bara helt enkelt bäst.

G’natt Berra

..och jag mår bra, precis som man borde när man inte har druckit något med alkohol.
En vecka har runnit mellan mina fingrar, fem dagar i arbetsveckan som egentligen är utan vikt.
Men under helgen försöker jag täppa till flödet mellan fingrarna och behålla det som rinner däremellan så länge som bara möjligt, min helg, mina viktiga dagar som sträcker sig från en sen fredagseftermiddag till en inte allt för oönskad måndagsmorgon.
Jag försöker bromsa tiden så mycket det går, men dagarna försvinner snabbt som ett ögonblink.

En helg med tid avsatt för umgänge, på alla sätt och vis.
Vi blev inbjudna av gamla vänner att besöka dem vid deras sommarstuga ute på öschöttaschlätten.
En lugn lördagsmorgon med mjukstart vid frukostbordet, en varsin iordningställd macka och en färdig kopp kaffe satt vi två vid köksbordet tittade på varandra, ömsom på morgonteven med dess nyheter.
Packade lite snabbt enkla förnödenheter såsom en tandborste, mjukiskläder och ett badlakan i ryggsäcken.
Tankade bilen för nya femtio mil bakom ratten och svängde förbi den nyöppnade matbutiken för att köpa lite presenter till värdparet och naturligtvis lite hundgodis till deras ypperligt små och söta lurventussar till hundar.
Vi brummade de långa motorvägsmilen i ett surt grådis och med gnisslande vindrutetorkare.
Varje gång jag satte på radion så började frugan att pladdra efter några sekunder, och så stängde jag av den igen.
Glömde bort den någon halvtimme när det varit tyst ett långt tag, satte på den igen och vad händer?
Så höll det på hela vägen till dess att landsvägen blev allt smalare och världen utanför våra fönster fascinerade oss mer än den audiella behovet, solen blinkade till i några minuter och livet kändes plötsligt lite lättare.
Förhoppningarna var stora med senaste mötet i minnet två år sedan sist, det skulle bli roligt att få mötas igen.
Sista hundratalet metrarna gick på en lerig grusväg, över en enslig järnvägsövergång och sedan ut på en udde.
Två små gråa ulltussar möter upp oss med ett väldigt skräckinjagande skall, hmm ..not!
Jo vi kramas med värdparet som går i landsbygdsdräkt à la Jula, arbetsbyxor, stövlar och fleece.
De har bott vid stugan sedan coronan bröt ut, alltså sedan i mars, jobbandes via internet utdelad från deras mobiler.
Det går inte så fort, men men fasiken har bråttom på landet egentligen?

Vi bjuds på lite kallskuret och skumpa, själv har de köpt på sig ett rejält lager med låtsasöl till mig.
När mörkret faller på går vi ner de femtio metrarna till sjön i baddräkt och ett badlakan runt våra nackar.
Badtunnan har stått och eldad sedan i förmiddags och vi kliver ner i ett till synes kokande vatten, jo chocken känns så men det är nog bara ett par grader över de fyrtio.
Medan ångan stiger upp i skenet av några marschaller ut över sjön som redan är höljd i ett segt novemberdis,
Skålar vi i våra glas och jag känner bara en sådan tacksamhet över att just nu få finnas till i detta ögonblicket.
De har bubbel, jag har min alkoholfria öl, och jag känner mig nöjd med det.

Efter att ha mörats till närapå rödkokta kräftor går vi upp för att äta middag, svettiga och ångandes från våra kroppar.
Med mjukisdräkten på och alla krav på att vara uppklädda har skrinlagds så känns det mycket enklare av koppla av.
Små knyten med två sorters fisk, potatis och grönsaker som legat på grillen och fått en god smak var vi ordentlig hungriga.
Berra har som vanligt båda hundarna i sitt knä, en vid varje hand som väntar på att bli klappade.

Vid middagen återkommer samma typ av frågor....
-Men Berra, är det inte jobbigt att vara nykter när alla andra fyllnar till?
Jo tack jag har hört frågan förr, många gånger från samma personer, de verkar ha glömt att de har frågat förr, typ varje gång, men glömt svaret...
-Jovisst kan det bli jobbigt när folk börjar svamla och upprepa sig, somnar och blir snarstuckna...
-Jaha, precis som vi blir snart då, svarar kvinnan i sällskapet, och skrattar lite ursäktande.
De vet inte hur nära sanningen de är, drar snart till minnes hur det brukar bli med just dem.
Och så blir det, de envisas med att spela ett sällskapsspel där det redan urartar från första början.
Båda är de tävlingsmänniskor och samtidig dåliga förlorare, de kan bara gå på sätt, och så blir det.
Det blir tjafs om reglerna, hur man räknar poäng, tveksamma slamkrypare, halva poäng, Mr besserwisser och Einstein har plötsligt kommit in i sällskapet, glåporden haglar dem emellan och de blir tjuriga.
Sedan en stel tystnad när de har kompromissat bort hela sin stolthet, sedan somnar en av dem vid bordet.
Ja det här sällskapsspelet har precis hela registret tänker jag, inte undrar på varför varken jag eller frugan gillar sällskapsspel, det är sällan det blir så mycket av sällskap, mer ovänskap...
Vi går och lägger oss i deras nybyggda friggebod, nej attefall heter det numera.
Det är nytt och fräscht, högt i tak och ett supermodernt badrum med golvvärme och hela dritten.
De som förra gången inte ens hade vare sig brunn, dusch eller avlopp, ännu mindre en vattenklosett.
Man får känslan av att de kommer att avyttra huset i storstaden och snart flytta ut till sommarstugan.
De är lika gamla (eller unga..) som oss och vi förstår om de har börjat planera inför pensioneringen.

Morgonen efter vaknar vi efter att ha sovit som kungar i jättesköna täcken, sådana måste vi köpa.
I smyg fotograferar vi av etiketten vid fotänden.
Det serveras en frukost av rang med nybakade frallor som han varit och köpt vid affären på morgonen.
Kaffet är lite för svagt i min smak, men den gör sin nytta och sätter igång maskineriet, tarmarna vaknar.
Utanför vimlar det av småfåglar vid fågelbordet, talgoxarna har till och med lärt sig att knacka på fönstret när det är dags att fylla på, en större hackspett gör oss också sällskap på morgonen, han är mäktig faktiskt.

Vi tackar för oss och sätter oss i bilen med tjockt lager av lera på fötterna efter all ombyggnation som skett med grävmaskiner som kört sönder bilparkeringen, bilen slirar till i geggan innan jag får fart på den.
Ute på den stora vägen smattrar lerklumparna i skärmarna och i backspegeln ser jag hur den skvätter om bilen.
Vi stannar till efter några mil vid en större stad där en av våra favoritbutiker finns om än inte så många i vårat avlånga land, det blir mest en massa snask till kvällen framför teven med barnen.
De har förberett maten och vi får sätta oss vid ett nästan färdigdukat bord.
Familjen sitter samlad runt middagen, och för första gången så tycker jag nog inte att det är lika angenämt som tidigare söndagar, svärsonen sitter med paddan vid matbordet och tittar på någon golfturnering.
Barnbarnet sitter enbart i en fullsketen blöja och skvätter med maten så det flyger runt överallt.
Hundarna tigger om min uppmärksamhet, eller kanske mer av den mat som jag har på tallriken och de vill att jag ska dela med mig av.
Det är högljutt och väldigt intensivt, teven står på i köket med barnprogram men till ingen nytta.
Min lilla hjärna är fullsjokad av helgens alla intryck och upplevelser och jag somnar sött till söndagsfilmen vi har hyrt som väldigt få av oss ser hela av.
När filmen är slut och alla har åkt hem till sitt och vi har städat av det allra grövsta kallar sängen på riktigt.

Så här ligger jag och summerar veckan/helgen som gått, och jag kan inte vara annat än nöjd.
Inte som en vanlig helg, men inte heller helt ovanlig heller...

Min nykterhet ifrågasätts i stort sätt varje helg, men jag står stolt emot alla påtryckningar.
Släpper jag på den, faller hela mitt liv ihop som ett korthus, en överlevnadsinstinkt.
..och då inga fler inlägg på forumet, det är min tävlingsinstinkt och dåliga förlorare.
Denna helg över tio flaskor noll-öl, det enda som hände var att jag fick motionera blåsan lite, inte mitt samvete.

Berra

Märker att jag inte uppdaterat mig här på ett tag. Skrattade gott åt ditt äventyr med färghinken för att mota rappen :D Njuter av din läsning. Livets upp och nedgångar. Precis som de är.

Kram!

Fredag och lördag är dagar som det ligger en förväntan över, något kul ska alltid hända, kalas, fest osv.
Men söndagen, denna ”onödiga” dag man inte kan göra någonting kul med, inget festande för det är ju arbetsdag dagen efter, suck!
När stugan är aktiv så betyder söndagar packa och åka hem, i stort sett inget annat.
Men den har sina fördelar, det är en dag där man tvingas ta det lugnare, eftersom man inte kan parta på.
Det intressanta för mig egna del är att den har bytt innebörd, gått ifrån hemsk bakfylleångest, till panik över att den tappat någon typ av innebörd, vad gör man när man inte botar sin baksmälla med ångest?
Man får plötsligt väldigt mycket tid över, till annat...
Kratta trädgården, rensa garaget, städa, renovera, ta en promenad och umgås med sina vänner, utan alkohol.
Det ställs lite på sin ända, att umgås utan alkohol, det blir till att sätta sig i skolbänken igen.
Så hur gör man när man inte fyllepladdrar utan måste umgås med sina sinnen i full kontroll?
Jo, det kräver lite av en, det är som att backa i tiden, hur gjorde man innan alkoholens inträde?
För mig betyder det någon tid i tidiga tonåren.

Man får värdera om allt från början, vad är viktigt för mig, partypajasen drar ett täcke av allvar över sig.
Drar sig lite tillbaka och låter andra få inta den platsen, och går över till att betrakta istället, jag är med men i bakgrunden, att abdikera tronen som partygossen, den roliga, djärva, galna, barnsliga, och snacksaliga typen.
Jag sitter idag som andre, tredje kanske fjärde man i händelsens centrum, fortfarande med i diskussionen men betydligt allvarligare och misstänkt tråkig, den som kan berätta hur det egentligen var på festen.

Man vänjer sig, så är det, vad har jag att välja på, egentligen?
Som sagt, det är en förändring som man behöver acceptera, visst saknar jag den, men har svårt att fejka fyllan.
Jag kan inte förändra mitt modesläge, är jag glad så visar jag det, är jag irriterad så syns det också, inget jag kan förändra med alkoholen, man blir lite ärligare med sitt humör, så här mår jag just nu.
Det står mig fritt att byta umgänge eller till och med att gå hem när jag så önskar, jag bestämmer, inte fyllan, inte klockan, jag får ett lite friare val och vad är det för grej att låta klockan bli på småtimmarna om det ändå festen har dött av sedan länge tillbaka, och även om man inte drack så blir dagen efter väldigt segdragen.
Det är helt okey att gå och lägga sig när man är trött, man ska lyssna på sin kropp, den kommer att belöna dig.

Veckan som fick har bjudit på lite...
Torsdagen gick vi två par på en Coronaanpassad föreställning, första sedan i januari tror jag, och visst var vi kulturellt utsvultna, skrattade mycket som vi inte har gjort på mycket länge, det var förlösande, ja gisses.
Biljetterna var snordyra, men det blir de när man inte kan ta inte så mycket folk, men maten god och servitörerna proffsiga, de hade ett fullt sortiment när det gällde alkoholfria alternativen, ingen skam på dem.
Men det blev nog en av de första och sista föreställningarna, restriktionerna hårdnar och de fick stänga igen.
Dagen efter så åkte vi med ett annat par på en Coronaanpassad weekendresa till en herrgård.
Vi var nog tio par som delade på hela etablissemanget, man fick tidsboka bastun så vi inte blev för många.
Det kändes konstigt att sitta i en sådan bamsebastu med tre aggregat, men vårat andra par är halvfinnar så det blev hardcore sauna med dopp i sjön, brr!
Dagen efter svängde vi förbi ett slott och tog en eftermiddagsfika, där var vi också ensamma, vi satt länge vid den öppna spisen och värmde oss till lukten av levande eld, en pepparkaksstubbe fick äntra mina smaklökar, nedsköljd med en ljummen latte.
Vi handlade på vägen hem, bland annat de där täckena som jag skrev om förra helgen, härliga!
Väl hemma väntade dottern med barnbarn och hundar, så det blev båda lördags och söndagsmiddag med dem.
Huset ser ut som ett bombnedslag när de är här, och det är ingen idé att ens försöka hålla det rent.
Det svider i ett morföräldershjärta att se skiten samlas, men det är bara att härda ut.
Vi bytte ut en trasig kyl/frys i garaget som tidigare hållit allehanda drycker svala, men på sistone endast härbärgerat mögel, och det är inte lika gott, så det blev jungfruresan för nya släpet, t.om på återvinningsstationen hade de Coronaanpassat, det var kö, en bil ut, en bil in.

Min senaste favoritlåt på den streamande musiktjänsten heter POV (point of view) med Adriana Grande.
Det sjuka är att jag har skapat en illusion runt omkring den låten när jag har legat och sovit till den.
Drömmer mig om en teaterscen med mörk möblemang i en westernsaloon, då det är man i en väldigt maskulin utstyrsel som sjunger låten bakom någon typ av möblemang som täcker honom från midjan och nedåt.
När det kommer till refrängen med point of view så trippar han mellan två bås med enbart iklädd en rosa ballettklänning nedtill, han försöker utge sig från att vara en sådan rejäl karlakarl, men gillar att klä sig i kvinnlig utstyrsel, ja löjligt kanske, men den filmen utspelar sig på mina hornhinnor varje gång jag hör låten.
Och jag älskar låten, och nu går filmen i repris hela tiden, sa jag att jag har en väldigt stark fantasi?

Jaja, det var denna veckas redogörelse, nästkommande vecka blir det till att renovera det rummet som vi tog möblerna ifrån till det första renoverade rummet, det kommer aldrig att ta slut, bara jag som blir slut.

Nu ska jag njuta i mitt nya fluffiga varma prassliga täcke, och nyinköpta sängkläder som påminner om hotellets.

Berra

Det finns på nåt sätt en sådan ro i din veckosummering, Berra, även om ni har det allt annat än lugnt. Tycker det är så skönt ibland som kontrast till allt. Allt elände här på forumet (finns ju mycket bra också) och allt i samhället. Blir en liten vardagsreflektion om hur det är nu och om livet utan alkohol. Blir glad av att läsa dina inlägg.

Den kommer i små stötar, men på gång är den, ingen tvekan.
Jo i övermorgon är det ju december.
Det fryser på, strax under nollan, kommer tunna skikt av något som till synes skulle kunna vara frost på bilarna.
Isskrapan halkar på frostskiktet på bilrutan så man får ställa den på högkant för att få ett hårdare tryck, men bara en liten bit därifrån har isen smält till en sörja och man halkar över backspegeln istället med kroppen.
Denna helgen har vi dragit fram all typ av julbelysning, den vackra slingan på farstukvisten hade gått sönder under sommaren, den var så pass diskret att den fick sitta uppe året om, men det gillade den inte.
Troligen så är det trimmern som tagit kål på den, det brukar den göra, man slinter till lite när man kantskär rabatten och schvupp där åkte den in i rullen, men jag hann att köpa en ny slinga innan jag lyckades laga den gamla.
Den är så otroligt fin med varannan varmvit och varannan kallvit ledlampa, den ser gul och blå ut på håll.

Vardagarna har varit sådär gråtråkiga som bara höst/vinterkvällar-vardagar kan vara.
Det är mörkt när man åker till jobbet, och ännu mörkare när man kommer hem, man sliter och stressar på jobbet och på kvällarna är man både fysiskt och psykiskt trött och allting känns bara slitsamt, och man är bara trött på allting.
Helgen däremot får man se dagsljus och då piggnar man till, efter att ha fått sovit ut ordentligt, natten mellan fredag och lördag sov jag i 13-14 timmar, somnade ganska omgående i soffan direkt efter middagen.
Ingen partygosse där inte, frugan måste tycka jag var rejält trist där hon satt i ensam vaken i soffan med sitt rödvin.

Sena höstkvällar eller vinterkvällar utan snö är verkligen ingen höjdare, man går in i sin vinterdvala, avsaknaden av solens starka strålar är verkligen total, och det artificiella ljuset räcker inte till att få hoppet att komma tillbaka.
Jag är en solknarkare utan tvekan, hela min kropp skriker efter solens livgivande kraft.
Huden börjar tappa sommarens bränna även om den fortfarande är mörkare än frugans.
Jag mår egentligen bra, men har ingen livsgnista i mörkret, vill bara att vintern snabbt skall passera förbi och solens strålar ska väcka min kropp till liv igen.
Snart jul, jodå den blir mysig men mycket av glädjen förtas av julhetsen, även om vi försöker tona ner den lite med lite förändringar och lättnader, dottern med familj åker iväg till farföräldrarna under julen under tre veckor.
Och inte heller kan man umgås med de äldre som skulle må bra av lite sällskap under dessa virustider, jävla Corona!

Jag håller på och renoverar allrummet på övervåningen som ansluter till sovrummen, alla möbler är ute och golvet belagt med skyddspapper, dörrkarmar och lister är tejpade med maskeringstejp.
Har rollat väggarna med en färg i magnolia, en mysko färg som anta alla möjliga färger beroende på infallande ljus.
Först rosa, sedan lila, sedan svagt blå och just nu grå men i grunden är den vit, mysko som sagt.
Det finns droppar på skyddspappret som skinnat sig men spricker när man trampar på dem och färgar fötter och strumpor som man sedan trampar runt med i hela huset tills man upptäcker att det är försent.
Under veckan om jag inte är för trött ska vi tapetsera en fondvägg i en storblommig magnolia.
Jag har en förmåga att stressa fram resultatet både i huvudet och i praktiken och försöker så gott det går att dra ut på det så jag inte ska slarva för mycket, min akilleshäl, vill blir klar snabbt och effektivt.
Men jag hatar att trampa runt bland färghinkar, spackel och spackelspadar, roller och tejprullar, vill fort få tillbaka ordningen till det normala.

Vissa saker förändras inte med en nykterhet, jag är fortfarande samma person som innan.
Jag visste redan då att renovera gjorde man aldrig på fyllan, det blev bara kasst.
Men framstressandet är fortfarande detsamma, men ändå i ett lugnare tempo.
Jag vet idag att det inte finns en belöning i form av en berusning efteråt, en kall öl, javisst, men ingen fylla.
Det blir inte roligare med alkohol, bara en massa omständigheter som inte gör en nöjd med resultatet.
Men också ingen bergochdalbana i humörsvängningar och gastkramande ångest...
Livet blir lite lugnare, någon skulle kunna säga tråkigare men vad är alternativen, inga alls egentligen.

Fick en minnesflash från min tonårstid i veckan, plötsligt kom en obehaglig känsla som en konvulsion genom kroppen.
Det framkom en minneskänsla när en av mina dåvarande flickvänner gjorde slut, hon fick det till att vi gemensamt kommit fram till det beslutet men jag hade inga tankar alls på att göra slut.
Jag kände mig helt tom på allt, som en zombie satt jag mig i bilen och åkte de sex milen hem.
Hela livet rann ur mig som en störtblödning och jag hade inget som längre höll mig vid liv kändes det som.
Funderade många gånger under de sex milen på vilket betongfundament jag skulle köra in i.
Men något höll mig ändå kvar vid livet, jag var allt för nyfiken på resterande tid av mitt liv, hur skulle det se ut.
Att jag just vid det tillfället trodde att någon ny kärlek skulle träda in i mitt liv var helt otänkbart, nä du!
Jag kunde lika väl bli en munk, skulle aldrig mer kunna lita på någon mer.

Samma känsla som jag hade vid mina tidigare ångestattacker när jag drack, men munken blev då en nykterist.
En hemsk känsla som jag undslipper, och lite läskigt hur starkt den framkallade en obehagskänsla inom mig.
Det var länge sedan jag hade en sådan stark känsla, förr hade jag den varje söndag.

Jag känner mig tacksam att jag befinner mig i just det läget jag är i nu, nykter och ett avslutat kapitel med kraftig ångest, och plötsligt slog det mig, jag har passerat min tolvårsdag sedan förra inlägget.
Jo jag är bra, och klappar mig själv på axeln, bra jobbat Berra, du sköter det här fint.
Saker du aldrig hade fått uppleva om du parkerat bilen i en betongfundament den dagen du var nitton år gammal.

Berra

Älskar dina söndagsbetraktelser och hoppas att du ska skriva dem i minst 12 år till. Det är otroligt bra att påminna sig ibland om hur dåligt man mått tidigare i sitt liv. Allt går över. This too shall pass.

Kram ?

Skrev nyss en kommentar till storebror(?) Adde. Kom att tänka på att det är tio år nu sen jag började hänga här. Blir lite fuktig i ögona när jag tänker på allt liv vi delat, vi i ’forumligan’. Vi som hängt här länge och hänger kvar.
Tack, tack för att jag fått följas åt med dig - genom det ena och det andra. Stora forumkramen och Tack? / mt

Tack för påhälsning Jullan, Charlie, Andra halvlek och Mulletanten.
Det värmer, tackar så mycket.

Ja Mulletanten vi har hunnit pratas vid en hel del, högt och lågt under lång tid, men att det redan runnit tio år under våra broar, det är svårt att tro.
Lika svårt det är att fatta att jag redan är 12+ i min nykterhet, någonting som tidigare lät som en oövervinnerlig möjlighet, skulle jag?....bli nykter!, varför det?, jamen behöver det verkligen behöva gå så långt...
Kan man inte bara?....nähä...inte det, måste man..jaha, nämeninteskaväljag....
Att beslutsamheten skulle vara så svår, och så långt borta, men ändå inom räckhåll på något sätt.
Det var väl ändå bara att bestämma sig, eller?
Men hur mycket måste man försaka, hur ska jag förklara, för mina närmaste, för alla vänner som tar mig för givet?
Jag som lovordat verkan av alkoholen i nästan hela mitt liv, skämts över min gamle far som aldrig druckit en droppe i hela sitt liv, skulle jag bli som han?, torr, trist och samtidigt ...stadig as a rock, alltid pålitlig.

Ja, jag skulle bli som honom, och nu förstår jag honom, att vänskap inte kan tolerera allt för stora emotionella svängningar i humör och allvar som påverkas av alkoholens intrång, folk måste vara förtroliga alltid.
Tokinfallen som tidigare kunde komma pga alkoholen, är nu att jag alltid finns där, vid mina sinnens fulla bruk och man kan lita på mig, det jag säger stämmer och jag menar det även under morgondagen, steady as a rock!
Så kontentan är, att man kan alltid lita på en som är nykter, han eller hon talar lika mycket sanning eller ljuger lika mycket konstant i alla lägen, inte mer under en helg eller festkväll, barnen brukar snabbt avslöja de andra och söker en trygghet i den som inte dricker under en festkväll, oavsett om de kände personen ifråga innan eller inte.
Nykterheten har sina fördelar, låt dem komma till mig som någon sa...

Helgen som nu är slut har varit givande, den har givit mig en god tillfredsställelse.
På fredagskvällen drog vi ut för att komplettera lite klappar, lite shopping och handla lite käk inför helgen.
Tiden rann iväg och vi blev lata och åt ute, varför stressa hem och stressa med maten?
Jag höll mig vaken hela kvällen trots att jag gick på morgonskiftet på fredagen.
Lördagsmorgonen blev en med sovmorgon för mig, frugan smög upp och tjuvjobbade lite för att hinna ikapp.
Frukosten var god och avslappnade, men sedan åkte arbetskläder på, men i form av en skitig T-skirt och kalsonger för här skulle tapetseras, och jag var orolig för att att de två rullarna vid hade köpt inte skulle räcka med 64 cm mönsterpassning, bara tre våder per rulle, men som tur var en del under sluttande tak, så det löste sig.
Jag brukar säga, kan man tapetsera ihop med sin käresta, då kan man klara mycket framöver.
Det blev lyckat och vi som tidigare bara har valt diskreta väggar nu fläskar på med storblommigt, modernt!
Men jag ska också erkänna, lagomt när vi tidigare satte bårder på väggarna så hade de redan blivit omoderna innan vi fått upp de sista, suck!
Därefter möblerade vi upp rummet när grabben kom och hjälpte oss att flytta upp de tunga malmbyrårerna upp för den trånga trappan som jag har stånkat så många gånger förut i.
Sedan åkte jag och grabben till macken för att tvätta våra bilar, han ville veta hur gds-hallen funkade, och det visste inte jag heller, det är nog...tio år sedan jag själv var där senast, allt var förändrat, till det bättre kom vi fram till.
Bara jag och frugan meckade till en ganska typisk lördagsmiddag med kött och hemmagjord pommes och bea.
Jag höll mig vaken länge då också och kunde gå och lägga mig efter en respektfull tidpunkt.
På morgonen väcktes vi att ett mess, ifrån dottern med familj som frågade om vi ville ha frukostgäster, och det ville vi gärna.
De lämnade oss inte på hela dagen, men vi hade varnat dem, idag är det städdag, och så blev det.
Städa, feja, gnugga, lite svårt med barnbarnets alla leksaker som sköljde som en våg efter mig, hundar som trycker i soffan och morrar åt dammsugarmunstycket, den väser ju åt dem..

Mot kvällen samlades vi allihopa runt middagen, frugans favorit, falska Wallenbergare med hemmagjort mos.
Två timmar vid grytorna, en kvart runt tallrikarna, en halvtimme i diskhon, jaja..
Men det luktar fräscht i hela huset och jag känner mig oerhört nöjd när jag har det rent runt omkring mig.
Jag kan pricka av en hel del göromål under gångna veckan, ryggsäcken känns betydligt lättare.
Det flashar ändå upp en massa oplanerade grejer som trycker på, men med hyfsat gott sinne så lyckas jag mangla ner dem också.

Så relativt nöjd kan jag även denna veckoslut göra bokslut, den blev bra ändå.
Det värker, smärtar och knäpper i mina leder, min kropp vill gärna berätta något för mig, du håller på att bli äldre Berra!
Ånej, jag trycker tillbaka dessa smärtor, de finns inte, jag är ju fortfarande ung, eller hur?
Men någonstans säger dessa till mig, du behöver varva ner lite, kroppen börjar ta stryk.
Men då skulle jag inte leva det livet som jag lever nu, och det vill jag inte förändra, jag mår ju bra nu, nykter och allt.

Gungstolen och hemmet får vänta ett tag till, jag har inte tid för det, än.
Det finns så mycket saker som behöver upptäckas innan jag lägger locket på, så det så...

Berra

"Tokinfallen som tidigare kunde komma pga alkoholen, är nu att jag alltid finns där, vid mina sinnens fulla bruk och man kan lita på mig, det jag säger stämmer och jag menar det även under morgondagen, steady as a rock!" Om det betyder att jag är torr, trist och tråkig som du tyckte din far var så är jag mycket gärna ändå stadig som en klippa. Någon att lita på. Alla de senaste dagarnas tankar på vin flyger bort.

TACK Berra!

Ingenting är som det ska vara, pandemin sätter sina spår överallt.

Idag skulle vi haft en liten julafton med våran favoritfamilj, son och dotter med familj, men vad händer?
Jo mamman i familjen ha råkat komma i kontakt med en covid'are på jobbet, så hon får sitta i karantän.
Mat för femtusen hamnar i kläm, allting känns förstört, vi som laddad för en sista sammanträff innan alla försvinner bort.
Vi gjorde vad vi kunde, åt revbensspjällen till middag, och för vissa nubben till sillen ikväll.
Dottern med familj kom och på eftermiddagen också sonen, vi drack julmust och lät barnbarnet på snart två år stå för underhållningen runt matbordet.

Jag kokade risgrynsgröt till frukost i morse, en hel kastrull, men den blev klar till lunchen istället.
Lät den stå ute och svalna och sedan blev den en traditionsenlig ris a' la Malta med en hemmagjord hallonsås.
Inget blev bra, gröten fick för lite salt, och såsen för lite sötma, suck!

Det kändes lite torftigt när det inte blev som det var tänkt, frugan som julsmyckat hela huset under kvällarna för att hinna i tid, ja det kändes lite förgäves..
Våra klappar som var till julklappsspelet ligger där i sovrummet och trånar efter slagsmålet om klapparna och tärningarna, det skulle ha blivit mitt första julsklappsspel, men det gick vi miste om.

Luften gick ur oss, vi som var så laddade inför just denna dagen, då vi skulle mysa med glögg, lussebullar och pepparkakor med grönmögleost på, jo det gjorde vi också, men i en betydligt decimerad styrka.

Jo vi vet att pandemin är i ett kritiskt läge just nu, det ska tydligen komma en massutskick med SMS till 22 miljoner mobiler under morgondagen sägs det.
På jobbet tvingas vi använda munskydd hela dagarna nu, de skaver och jag får sår utefter näsan minsann.
Det är ju också en del gnällande och tvistande om just munskyddens funktionialitet, funkar mot spott men också en virushärds ansamling vilket kan bli farligare på lunch och fikaborden.
Men också vara tacksam att man har ett jobb att gå till, många sitter ju hemma och jobbar i sin ensamhet.

I lördags var jag tvungen att ta ett 12 timmarspass, killen som kör helgpasset skulle vara ledig inför en flytt.
Jag var lite nervig att kunna ta alla hans arbetsuppgifter, trots att det är jag som har lärt upp han allt, men det var några år sedan och många av rutinerna har hunnit förändrats sedan dess.
Inte nog med det, jag hade dessutom fått ytterligare en lärjunge att lära upp, som bara jobbat fem dagar.
Att vara "barnvakt" är lite jobbigt, han svansar efter mig hela tiden och vill likt ett barn få en sysselsättning hela tiden, så det gäller att planera noggrant utan några luckor för ovisshet, det slet hårt på min lilla hjärna.
Nejdå, jag tycker väldigt mycket om honom, en ung och ambitiös kille, runt 25 år, sedan jag som ska lära upp honom som till och med är äldre än hans föräldrar, suck!
Jag försöker att vara så "hipp" jag bara kan, kanske lite löjligt inställsam utan att vara dominerande, vad vet jag.
Visade sig att min dotter kände hans flickvän, de är ju båda på tjocken samtidigt.
Mest orolig var jag för denna dag, då han skulle jobba ihop med "grinolle", en av våra tjurigaste gubbar på jobbet.
Han är nästan lite proffessionellt a-social, och kommenderad mot sin vilja att jobba helg, stackars lärjunge.
Men vi behöver nytt fräscht blod på jobbet, vi är fyra gubbar som inom en fyraårsperiod kommer att gå i pension samtidigt, och det kommer att sänka vår kapacitet med 80%, så något måste göras.

Denna helg blev inte som planerad, och visst är jag lite putt över det.
Ansträngt mig till det yttersta att få ordning på grejer både på jobbet och hemma, och tiden för rekreation har varit minimal, så jag behöver en bättre återhämtning än det här.
Min kropp skriker att den lider av både psykisk och fysisk ansträngning, det värker i mina leder likt en väderkärring som tjatar om att det blir sämre väder i veckan, för det känner hon i sina leder...
Nej det blir inte sämre väder, de blir precis lika kasst resten av veckan också, regn, mörkt och ett par plusgrader.

Jag tycker mig känna igen tecknen, det lackar mot jul, och julstressen gör sig påmind, det är nog så här varje år.
Midvintersolståndet kommer den 20:e, därefter går vi mot ljusare tider, när jul och nyår är över kan man kanske börja njuta lite av livet igen.
Jag behöver bryta lite av pressen just nu, men måste också ta andras skift när de nu ska ha semestrar, så det kommer att bli kvällskiftet ett tag framöver, men som någon har sagt (ähum)...förändring är bra!

Jag måste fortsatt tänka på att vara tacksam, och inte vara otacksam över det jag inte har eller uppnår.
Jag kan luta mig tillbaka över en viktig sak jag kan vara stolt över, jag håller mig nykter.
Hade jag inte det, så hade inte ens det här fungerat, så det så!
Julmusten smakar gott, och det är väl en av det bästa smakminnena jag kan återminnas, det skänker mig lite ro till gamla barndomsminnen, när vuxenlivet inte var så pressande.

Sankta Lucia, så svenskt, men ändå inte, ett italienskt helgon som vi bara firar i sverige, märkligt egentligen.

Berra

med salt ????? Menvafan...... :P

Jag som fullt ut tagit steget att strunta i jul jublar över din vånda :-D

Snart om bara tre dygn, och vi är förberedda.
Granen finhuggen i roten för att passa foten, uppställd och klädd, riktigt gran(n).
Den lyser vackert i hörnan av vardagsrummet, och en högst angenäm doft av grandoft sprider sig i huset.

Det som saknas är väl i sådana fall snön ute, det regnar ordentligt just nu, och det skulle ha blivit ett rejält snötäcke om det vore några dagar kallare, men så är läget, ska vi beskylla miljöpåverkan för detta, vem vet?
Det är mycket som inte är som det brukar detta år 2020, allting är uppochnervänt i och med coronan.
Man kan klaga och tycka att det för j..igt, eller så flyter man med, det blir ju fler jular, men den här kommer man minnas, alla gånger, jaja..

Helgen har varit lugn, dottern med familj har åkt till svärföräldrarna på andra sidan av gamla svedala, det är deras år att fira jul med sitt barnbarn, så vi har det ovanligt lugnt just nu, bara grabben som kom med tvättsäcken och åt middag med oss, frugan skämmer bort honom som vanligt och tillredde hans absoluta favorit, smörgåstårta.
Begravningsmat brukar en del tänka, men visst är det gott, kycklingfyllning med bacon denna gång, mums!

Annars så har vi fixat,med hemmet i maklig takt, införskaffat en ny matta i allrummet som vi gjorde i ordning för ett par veckor sedan, en luddig vit sådan, jo vi vågar oss på sådana färger nu när barnen har flyttat ut.
Rummen känns så fräscha och fina och vi riktigt myser när det t.om luktar nytt i rummen.
Frugan har fått blodad tand och sneglar nu på arbetsrummet, snälla!
Jag suckar tungt och medger att det kanske vi kan, i vår, det ser verkligen ut som f_n, det spelar ingen roll vart vi flyttar det, det är alltid fullt med bråte..

Men frugan och jag myser mycket, tar det lugnt och rår om varandra, försöker att få ut så mycket av livet som vi bara kan, passar på att ta en fika emellanåt och sätter oss och tar det lugnt för en stund mellan arbetspassen.
Man får känslan av att vår tid är utmätt och vi försöker få så mycket ut av varandra som möjligt, en vacker dag så har vi inte samma möjlighet, och då är det så dags att ångra sig, vi lever mycket i nuet.
Vi har blängt på några filmer under kvällen, det blir sena kvällar men det gör inte så mycket.
Min favorit är en amerikansk buktalare som finns att beskåda på en av de streamande kanaler som slutar på-flix.
Han heter Jeff Dunham och jag skrattar gott åt hans shower, trots att jag har sett dem massor av gånger.
Se dem och du mår gott i flera timmar efteråt, mitt mågotttips.

Jag ska jobba kvällsskiftet fram till jul och nyår, mina kollegor måste få lite julledigt de också, så jag kan dra mig på mornarna nu ett tag framöver, måste gå upp senast klockan elva, jo jag har satt mobilen på väckning, ha!

Vi lever i en märklig tid för tillfället, mycket är som det inte brukar, men ser man nyktert på det så är det inte så omständigt, en god hälsa och ett gott humör klarar man mycket, jag har mycket att tacka nykterheten för det.
Man blir stresståligare fast man upplever motsatsen till en början.
Jag brukar säga att mina gamla kärlekar plundrade mitt hjärta, men alkoholen plundrade min hjärna.
Den självläker med tiden även om det hugger till lite då och då, men man klarar det med.

Livet ler mot mig, och jag kan bara le tillbaka, jag försöker njuta av det tills nästa bakslag kommer.
De kommer men inget jag måste bekymra mig för just nu, att leva i nuet har sina fördelar.
Förändringar är bra, och man får ta dem när de kommer.

Lycka till med ”forumträffen” digitalt, jag måste som sagt jobba, hoppas att det blir bra och trevligt som vanligt.

Julmusten är faktiskt särdeles god så här års, det påminner om något, kan det vara julen som är i antågande?
Värt att prova på, en ersättning god som någon annan.

Berra