Jaa, så har jag då tagit detta steg i mitt liv. Så svårt att erkänna inför sig själv, trots många många försök och trots livskkamratens fullständiga stöd till att försöka dricka bara lite... ibland... till att jag sen gått ut i min gömma och fyller på. Behållningen är följande: blir berusad, känner skuld, blir orolig för hur jag skall dölja detta, vad kan hända, LÖGNER, SVEK, SMUSSEL, FÖRNEKANDE, SKULD och SKAM och mycket mera. Smita undan och hitta på förevändningar, knepen är många... man blir nästan expert. Det är skrämmande minst sagt. Är det värdigt en för övrigt välfungerande (tror jag) vuxen person, knappast inte. Tycka synd om mig själv, det fungerar väldigt bra det. Det vet jag så väl, har burit skulden så oändligt många många gånger och visste att det är helt emot min natur och mot den jag önskar mig vara. Om någon läser detta så skall jag gärna skriva kapitel två osv i min berättelse. Det är nog nu. Min livskamrat vet att jag kom in här idag, det är mycket hennes förtjänst också, jag vill dela allt med henne. Tack.