Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Ni har det..Jag har det nästan väl lugnt..?..Bor ju ensam med hundarna, sonen i lägenhet på studieorten..Ja tänk om man vetat hur framtiden skulle bli..Det handlar om vilja, och målmedvetenhet att lämna ett dåligt förhållande..Oavsett varför det är dåligt..Jag är jätteglad att du vågade och att det blev så bra för dig och barnen..Varm Kram..?❤️

Lim

Tack miss lyckad ❤️ en stor kram till dig också ❤️

Det låter skönt att ha det lugnt ändå. Hoppas din son kommer och hälsar på ibland. ❤️

Ofta tänker jag att det är bra att man inte vet nånting om framtiden. Det som är menat att hända kommer att hända. Jag hade inte kunnat lämna min man tidigare känns det som utan det som gör att det går så bra nu kanske är för att precis rätt tid kom. Försöker tänka så i alla fall för jag vill inte tänka att jag slösade år på nåt som ändå var dömt att misslyckas.

Hade jag lämnat tidigare kanske han hade stridit för barnen av ren principsak men nu blev de så pass stora att de kan uttrycka mycket egen vilja och det underlättar.

Hade barnen varit 3 och 4 år hade det nog varit väldigt svårt och jag tror det hade varit mer bitterhet från hans sida. Och mer tveksamhet från min sida just pga hur små de hade varit. Men redan när de var så små så tänkte jag på att lämna honom. Planerade för det inombords mer eller mindre men vågade absolut inte tänka tanken helt klart.

Jag minns när vi separerade på prov för några år sedan. Jag gav honom en till chans då (mot min egen vilja egentligen) och det slutade ju ändå i skilsmässa tillslut. Men på nåt sätt så var det bra att vi provade igen för det är nog därför han klarar det så bra nu. Han vet lika väl som jag att vi redan försökt mer än en gång.

Förut vaknade jag ofta på nätterna och upplevde en slags förvirring. Både när vi levde ihop och sedan vi flyttade isär. Jag kunde vakna och undra vart han var och om han levde och sånt. Även när vi levde ihop alltså eftersom att han så ofta var ute på nätterna. Den stressen har fortsatt men det var bättre ett par veckor nyligen. Nu har det kommit tillbaka lite. Jag vaknar när jag sovit nån timme och känner mig förvirrad. Det går över ganska snabbt men det är ändå jobbigt. Kan det vara för att jag levde i den stressen i så många år? Alltså den nattliga stressen. I flera år var ju nätterna en plåga nästan pga hans uteliv. Jag visste inte om han skulle komma hem, vart han var, i vilket tillstånd han skulle komma hem, om han skulle väcka mig och kasta ut mig sovrummet osv. Jag undrar om det hänger kvar men kommer att försvinna? För känslan är alltid blandad med sorg och ledsamhet. Precis som när han bodde här. Jag känner mig ensam och jag är framförallt orolig för honom där mitt i natten.

Jag vill bli av med den känslan. Tänker att det kanske hjälper att skriva om den istället för att bara känna det på natten och inte bearbeta det.

Jag antar att jag länge haft en allmän oro för honom. Nu har jag ingen koll på hans vanor direkt som förr. Då visste jag ju hur illa det var ofta med drickandet osv. Nu har jag ingen koll längre, vilket iof är bra för då slipper jag tänka så mycket på det. Men jag har ändå en oro ibland som egentligen bottnar i gamla känslor. Från den tiden då jag verkligen tog hand om honom. Men samtidigt var så maktlös. Jag har inte slutat bry mig om honom men jag har blivit bra på att lägga mycket åt sidan. Jag har fullt upp med barnen och den tid och ork jag har kvar efter dem lägger jag på mig själv. Men ibland kommer kanske oron upp från mitt undermedvetna och det är därför det sker när jag sover?

Hehe ni som läser har fått läsa när jag leker psykolog med mig själv. Nu ska jag ta en promenad och lyssna på musik. Det botar grubbelsjuka i alla fall ❤️ kramar till er alla ❤️

Jag tänker att du tänker klokt. Det var rätt tid nu, och du gör det här jättebra ❤️ Med båda dina barns mående och ditt eget mående i fokus. Är det någons mående du helt kan strunta i så är det ditt ex mående. Han är ansvarig för sitt liv.

Just idag, på Fars dag, måste det kännas jobbigt att veta att dina barn aldrig kommer att ha en vidare bra relation till sin pappa. Lika lite som jag hade till min pappa. Jag är glad att mina barn har en närvarande pappa, med sina fel och brister, men som ställer upp för sina barn 24/7.

Men att dina barn inte har det så är inget du kan göra något åt. Du kan bara hjälpa dem genom att få dem att försöka sätta ord på det, sörja ihop med dem.

Kram ?

Att bli ”klar” med sina känslor som har inneburit mycket oro, och ingen förutsägbarhet..Kände också gamla oroliga känslor i början av separationen..Även någon gång långt efter..Men det blir bättre..Nu går det månader utan att jag tänker på barnens pappa alls..Det enda jag försöker ibland är att parera så sonen ringer honom dagtid, då är man ganska säker på att han är nykter..Vill ju inte att sonen ska bli irriterad eller ledsen när en full pappa svarar i telefon..Jag försöker också balansera pratet om pappan, med att säga saker som han är bra på, eller om han har sagt kul saker någon gång, till sonen..Däremot så skickar jag sällan bilder på barnen, eller barnbarnen längre..Tänker att han får fixa dom relationerna själv..Du läker lim❤️Du är stark och fin..??

Lim

Tack andrahalvlek och miss lyckad ♥️ Ni är så snälla.

Just att det varit fars dag har inte gjort varken det ena eller det andra med mina känslor. Tycker sådana dagar blir så små jämfört med resten av året liksom. Det som betyder nåt är allt det andra. Men jag kan tänka mig att vissa andra blir ledsna av sådana dagar kanske. Men för mig är det som en namnsdag... När jag blir grattad på min namnsdag känns det bara lite konstigt. Att mitt namn råkar stå i kalendern. Likadant känner jag med fars dag. Finns ju massor av fäder här och där, bra och dåliga. Inte värt extra pga en dag i kalendern. Det råkar bara stå "far" idag. Imorgon står det nåt annat. Kladdkakans dag, kanelbullens dag eller ölens dag till och med. Jag kanske är lite tråkig men sådär har jag alltid känt kring det mesta utom födelsedagar och jul egentligen.

Jag vill inte kalla någon en dålig pappa. Kanske inte ens kalla någon för en bra pappa. Men jag vet ju hur det varit. Det har funnits massa bra dagar och massa dåliga. Separationen har gjort att de dåliga dagarna blivit till "ingenting" - dagar istället men de bra dagarna är bra.

Jag menar, vi är skonade från det dåliga men kan få det som är bra ibland. Jag hoppas att det i alla fall är bättre än att få massa bra och massa dåligt hela tiden i en salig blandning.

Jag gick nyss upp och tog en macka. Kan inte somna. Irriterande då klockan är alldeles för mycket! Jag vet hur trött jag kommer vara imorgon. Men jag försöker tänka positiva saker. Jag stod en stund i köket och bara andades en stund. Ingen full man kommer in i huset snart. Jag kan i lugn och ro äta min macka.

Inte för att han nödvändigtvis skulle komma hem full just inatt. Men jag tänkte att risken för det är ju noll här hela tiden nu och det kanske är vad som är värt att fira ❤️

Nu när jag skriver så menar jag det inte mot mina barns pappa. Menar inte att trycka ner honom eller skriva skit om honom. Jag skriver mer generellt utifrån min känsla... Känslor som kommer pga hur det var förut men när jag "ältar" det just nu i denna stund är det inte för att tänka illa om honom utan det är för att kunna vara tacksam för stunden och tacksam för hur jag har det.

Ofta nuförtiden kan jag nästan särskilja det. För jag vill inte ha elaka, onda och energislukande arga tankar om honom. Men jag vill ändå kunna fortsätta bearbeta allt. Kunna se på hur jag hade det förut och hur jag har det nu. På det sättet kan jag bearbeta men utan att fastna i ilska och hat mot honom. Ska jag kunna vara vän med honom så måste jag släppa ilskan till stor del. Men jag kan inte komma vidare och bearbeta om jag inte får tänka på allt som hänt och hur det är bättre nu.

Sedan kan jag såklart vara arg på honom ibland men just i min personliga utveckling och allt det så separerar jag på handling och person. Tänker jag på hur skönt det är att leva i ett lugnt och tryggt hem nu så är det frikopplat från ilska gentemot honom.

Vet inte om det går att förstå vad jag försöker förklara. Men jag antar att jag försöker försonas med allt och även kunna gå vidare utan bitterhet och ilska. Men jag vill ändå inte glömma hur det var heller.

Eftersom att allt är relativt så går det ju att se saker ur flera vinklar. Som nu när jag inte kan sova, det stör mig! Men om jag tänker på att förut hade det DESSUTOM kunnat komma hem en full och grälsjuk man, då känns det ju helt okej att ligga vaken nu. ?

Nu ska jag försöka somna. Om några timmar är det dags att vakna.

Hoppas ni andra sover gott i era sängar ❤️

Förresten så har jag inte druckit alls på 3 år och 9 månader. Tänk att jag skrivit här i forumet så länge nu.

Ett tricks att kunna somna, som jag använder, är att tänka: Jag klarar en dag på jobbet med lite sömn, jag har gjort det förr..Jag kan ta en tupplur efter jobbet om det behövs ..Att lugna sig själv helt enkelt..Ibland lägger jag en kudde mellan benen och sover på sidan..Känns också tryggt och bra..Men jag läser allt du skriver, så skriv gärna när du vill..❤️

Lim

Precis miss lyckad, det gäller att lugna sig själv på det sättet som du beskriver ❤️❤️

Jag ligger i sängen nu. Mina barn sover bredvid.

Utanför huset spelar någon granne väldigt hög musik. Antingen har de öppen dörr eller så har de öppna fönster för hela min vägg dånar trots att deras hus inte ligger vägg i vägg med mitt.

Ljudet av basgången är världens mest otrygga ljud för mig. Det tar mig tillbaka till när jag var liten och mina föräldrar hade gäster till sena natten och de spelade musik när jag försökte sova. Det känns som att det hände ofta men egentligen tror jag inte det var så ofta.

Basgången tar mig också tillbaka till alla sena kvällar och nätter som min exman spelat hög musik när jag försökt sova.

Jag har alltid behövt ha det knäpptyst och mörkt för att kunna sova. Så har det varit hela mitt liv. Så att anpassa sig till ljud om nätterna från musik och prat har varit fruktansvärt.

Det har hänt massvis av gånger att mannen spelat musik utomhus på somrarna till natten. Högt så att det stör. Jag har försökt få honom att sänka men ofta har det resulterat i att han sänkt lite men sedan höjt ännu mer efter en stund.

Jag har bett honom sänka så många gånger genom åren att jag blir illamående när jag tänker på det. Varje gång har han blivit arg och irriterad. Trots att jag försökt sova i rummet bredvid!

De sista somrarna ihop var jobbiga just pga musiken utomhus. Grill, öl och en kompis med mannen. Högre och högre musik. Jag har skämts. Jag är nämligen en noggrann, hänsynstagande och regelrätt person. Skulle aldrig störa grannarna. Så att vara det hus som stör mest har varit så otroligt jobbigt för mig. För folk har störts. Det har kommit klagomål och det har kommit vakter. Till mitt hus. Till mig, jag som inte ens törs låna socker av grannen av rädsla för att störa.

Jag ligger här och ljudet av musiken gör mig otrygg. Men jag är tacksam över att det inte är från mitt hus det låter såhär. Så otroligt tacksam.

Nu sänkte de. Tack och lov.

Min ena son blev ledsen ikväll. Vi pratade om en film de sett på bio med sin pappa. Jag försökte komma på varför jag inte var med då och vi kom fram till att jag jobbade. Och så sa jag att det var när deras pappa bodde här. Då sa han att det är så bra att pappa inte bor här längre. Inget särskilt har hänt men av nån anledning blossade minnen upp. Han pratade lite med mig om olika saker nu kring det och jag känner mig så ledsen över att det hann bli så dåligt här hemma innan mannen kunde flytta.

Mannens beteende har verkligen inte glömts bort. Imorgon ska jag höra med sonen om han vill prata lite mer om allt. Jag förstår att han behöver bearbeta saker ibland precis som jag gör genom att till exempel skriva här. För min sons skull tänker jag inte skriva det han sa ikväll. Men jag slungas tillbaka ett år och inser att vi båda verkar resa tillbaka i tiden lite nu känslomässigt.

Jag hade några få vänner här ikväll och självklart var det helt alkoholfritt. Jag kan inte ens föreställa mig att det skulle kunna finnas alkohol inblandat i såna träffar. Gör folk så? Undrar jag nästan. Jag har ju aldrig druckit när barnen varit så medvetna. De var 5 och 6 år när jag slutade.

Jag är så glad över att jag kan ge dem trygghet hemma hos oss. De behöver aldrig ligga vakna i sina sängar och höra basgången från musiken och de obehagliga skratten. De behöver aldrig ha en bakis förälder i soffan. Ofta känner jag mig maktlös över olika saker i livet men just detta har jag makt över så länge de bor med mig. Jag kan äntligen ge dem den hemmiljö jag vill att de ska ha.

Nu ska jag sova för nu är det tyst där ute ❤️ godnatt ❤️

Lim

Igårkväll när jag gick på sista promenaden med hunden så såg jag mannens hus. I ett fönster blinkade en discolampa. Den gör det ibland. Och jag vet att det betyder att han dricker med kompisar. I vanliga hushåll betyder en blinkande discolampa att det är barn som har kul men inte i hans hushåll.

Jag kan bli ledsen för barnens skull att det är så. Att discolampan bara blinkar när de vuxna ska ha kul.

Glad för barnens skull att de slipper bo i det dock. Men ändå.

Om ett tag ska vi åka bort en sväng på en kul grej. Först ska jag laga lite lunch och gå ut med hunden. Jag skulle gärna ligga i soffan hela dagen om jag ska vara ärlig. Men jag vet att vi blir glada av att komma ut en sväng.

Tror det är bra att betrakta och bearbeta allt man har varit med om, och tagit del av..Barnens sorg är svårast, tycker jag..Mina barn är ju stora, och hanterar relationen med sin pappa på olika sätt..Det värsta jag vet är min yngstas (sonens) besvikelser över pappans svek..Det går ju upp och ner..Ena gången håller han sina löften till sonen, tex att sonen får övningsköra med honom..Så ringer sonen glad i hågen nästa gång igen för att kolla om det kan passa nästkommande dag..Då är pappan berusad..Jag vet inte lim hur era barns relationer med deras pappa ser ut..Men det känns som om du är med de flesta gånger..Tror det är ännu viktigare när barnen är små, att dom inte känner sig svikna..Vilken tur dina barn har lim, som har en sån fin mamma ❤️..Skönt att du går framåt hela tiden..Snart dags för dejting för dig kanske??...Kram. ??

Ler

Finaste Lim .. Jag följer dig ❤️ Tänker ofta på dig o barnen .. allt ni går igenom.. Har ingen egen tråd längre .. Men har årsdag i dagarna ? ..Såå Stolt !! Att det går att komma ur denna hemska mardröm, hemska beroende ... det är både du o jag bevis på .., ❤️❤️❤️

Lim

Stort grattis fina Ler ♥️❣️??? heja dig!! Underbart att du kommit så långt. Det är verkligen den bästa vägen att gå, den alkoholfria ♥️♥️

Haha miss lyckad jag har verkligen överseende för det ? mer än så!

Förstår din sons besvikelse. Särskilt när en förälder ger det man som barn behöver och man får upp sitt hopp och känner sig glad över att äntligen ha sin förälder igen. Och så kommer sveket igen och då gör det så ont.

Jag fixade en söndag tillsammans med barnens pappa. Åt mat tillsammans och såg en film och fikade. Jag kände att barnen verkligen behövde det. Det är väl det som kan krocka ibland... Jag VILL att de ska träffas. Jag blir jätteglad om de varit med honom och är glada efteråt. Allt som kan göra mina barn glada gör även mig glad. Krocken menar jag blir när jag behöver rodda umgänget FÖR mycket. Det tar mycket kraft eftersom jag har så mycket att ansvara för redan som det är. Men i lagom dos går jättebra och jag har ju en skyldighet att göra det också eftersom att barnen bor med mig. Men samtidigt bor pappan nära oss och barnen har egna telefoner så att träffa dem är lätt som en plätt.

Nu ligger jag i soffan med lite halsont. Märkligt att vara hemma för så små symtom men så är det ju nu med pandemin. Jag mår ändå så pass bra att jag kan greja lite hemma. Tänker nästan att jag ska julpynta. Julen blir ju inte som vanligt i år och vem vet om jag ens lyckas köpa julklappar som vanligt... Men lite mysigt hemma kan man ju fixa.

Hoppas ni andra mår bra ♥️

Lim

2020...

Ett märkligt år. De flesta verkar (förståeligt nog) haft sitt sämsta år nånsin. Det har varit tufft för många och är det fortfarande. Även jag påverkas ju såklart men när jag stämmer in i andras kör om hur hemskt 2020 varit så är jag ju inte helt ärlig. Trots att jag kämpat mycket och haft tunga stunder och varit sjukskriven en period så har det smakat mer än vad det kostat, nu när året snart är slut.

2020 för mig har inneburit många bra saker. Jag har lämnat ett skadligt äktenskap. Jag har fått ett tryggt hem med egna regler och rutiner som jag och mina barn mår bra av. Jag har stått upp för oss.

Saker har gått framåt för min son som har fått sina diagnoser. Det har varit tufft och jag har mått dåligt med honom men vi har vuxit. Vi har tagit oss framåt och jag har gjort det jag ska som mamma och lyckats få två trygga barn.

Jag har haft en sommar helt skonad från bråk och tjaffs och bakfylla. Första sommaren på flera år. 2020 är alltså det första året mitt hem och mitt liv fått vara helt alkoholfritt på åratal trots att jag själv inte druckit på nästan 4 år.

Mina barn mår mycket bättre än 2019. Jag med. 2019 var ett av de värsta åren jag genomlevt. Det är 2020 som är lönen för mödan vi hade då.

Det är verkligen ett år att minnas. Ett svårt år på många sätt. Men det är nog ändå viktigt att se ljusglimtarna.

Klyschigt, jag vet, men jag läste nånstans att 2020 år året man fått perspektiv på vad man är tacksam för... Så känns det för mig. Jag är tacksam. Ja, rädd ibland också pga situationen vi befinner oss i nu. Men tänker man bara på det läskiga så står man inte ut. Jag lider med de unga vuxna som har svårt med jobb och studier nu. Lider med alla ensamma, alla sjuka och alla som levt isolerade länge.

Lider nästan allra mest med de som fastnat i relationer med en alkoholiserad partner och pga pandemin inte kan lämna. De som inte klarar av en skilsmässa när allt annat är osäkert och svårt.

Jag kan känna mig otroligt ledsen över hur svårt många har det nu. Ledsen för att jag är rädd att mista anhöriga. Förstås. Menar inte att 2020 är ett toppenår. Men jag vill inte glömma det som har hänt som har varit bra. Allt har inte varit av ondo ❤️

Önskar er alla en mysig adventshelg och kom ihåg att vara snälla mot er själva ❤️ Bättre tider väntar. Och kom också ihåg att en promenad är mycket bra medicin mot ångest och oro. Rörelse är bra och lite dagsljus ❤️

Lim

Hej allihopa.

Känns lite ironiskt nästan att bara en vecka efter att jag sammanfattat 2020 som ett händelserikt år på gott och ont men med fokus på det positiva så händer nåt som gör mig så ledsen.

Eller ja. Både ledsen och inte ledsen.

Men min exman och jag har ju levt som i ett särboförhållande nästan. Vi har inte brutit vårt förhållande riktigt. Ibland har det känts väldigt bra och ibland har jag känt mig fast i något negativt.

Men sista tiden har det känts bra. Men nu fick jag veta att han inlett en relation med en annan.

Jag har ju väntat på det och önskat det stundtals men jag var inte beredd nu när det väl sker. För det har föregåtts av ett HELT motsatt beteende. Alltså han har varit kärleksfull osv på ett väldigt starkt sätt. Och jag har släppt min gard lite. Tillåtit mig att känna kärlek till honom.

I alla fall. Jag har gråtit så mycket idag. Jag har tillåtit mig att verkligen sörja. Minnas det fina och gråta. Sörja förlusten.

Mitt i sorgen så vill jag ändå att det ska vara såhär. Jag vill att vi går vidare. Att vi är vänner och inget mer. Och jag tänker verkligen försöka göra det bästa av allt.

Men jag sörjer ändå. Och jag känner mig svartsjuk också. Det har ju varit vi i 17 år. Sedan jag var tonåring. Är rädd att jag ska ligga vaken inatt och fantisera. Gjorde det natten till idag och sov inte en blund.

Jag hoppas att det här är starten på nåt bra. Att det är dags. Nu har vi levt isär i 10 månader men inte gått vidare. Nu är han redo och då kanske jag också vågar.

Kramar ♥️

Jag förstår att du är ledsen och sörjer. Jag tror inte du har sörjt klart helt enkelt. Du har varit upptagen med att få allt praktiskt att funka i era liv. Det är plågsamt och sorgligt när det inte blev som man hade tänkt sig, ni skulle ju bli gamla ihop. Gråt, gråt, gråt tills du inte har några tårar kvar.

Samtidigt är det nog det allra bästa för dig. Då kan du stänga den dörren ordentligt. Spika igen den. Tänk dig att du är vinnaren i detta, den andra kvinnan är förloraren. Han kommer att visa upp alla sina finaste sidor för henne, men tids nog kommer de andra sidorna fram. Lite som med alkoholen faktiskt ?

Kram ?

Ibland i dina inlägg har det känts som att det här för hans och för barnens skull som ni har haft en så tät relation. Nu kanske du får vara huvudpersonen i ditt liv.
Jag vet ju inte det stämmer, men jag har tänkt att du kommer ganska långt ner på dina prioriteringslistor. Häng med på min decemberutmaming och gör nåt snällt bara för dig själv varje dag. För mig är det svårt så jag får kompromissa, det blir ibland för mig OCH familjen, men huvudsaken är att det är något som får mig att må bra.
Ibland måste man få ett avslut och det kanske du har fått nu. Det är nyttigt att gråta tror jag. Man känner sig tom och ren efteråt. Det kanske bara blir positivt det här. I bästa fall skärper han till sig med drickandet och med barnen så att du kan få vila. Lycka till nu.

Lim

Tack andrahalvlek och sisyfos för era omtänksamma svar ❤️❤️

Jag inser verkligen att jag är medberoende fortfarande. Jag ser fortfarande till mannens mående och känslor före mina egna nästan. Så till den grad att jag undrar om jag har någon självrespekt alls?

Jag levde med en sorg hela helgen. En sorg som påminde om den när någon dött men uppblandad med en känsla av att vara dumpad. Helt vidrigt var det. Trodde aldrig jag skulle bli så ledsen!!? Grät och grät.

Men trots det kändes det som att rätt sak har hänt. Jag måste ta mig igenom det här mörka. Men det är ju också en allmänt deppig tid. Man kan inte gå ut bland folk, ta en fika på stan, gå på bio eller åka och bada. Allt det där som gör mig glad annars är typ förbjudet nästan. Så det finns inget som kan avleda ens sorger. Och ute är det kolmörkt och blött. Ingen vit härlig snö ens.

Men så ångrade sig mannen plötsligt. Han vill inte vara med nån annan än mig. Och direkt försvann min akuta sorg, vilket såklart var skönt. Men så ersattes den av en frustration. Jag har sagt till honom att det är för sent. Jag kan inte tåla vad som helst. Han sa att han förstår om jag vill göra slut. JAG göra slut?!? Men han har redan gjort slut. Nu är beslutet plötsligt mitt? Som alltid. Det är jag som skilt mig tycker han och nu är det jag som gör slut? Hade han slutat dricka hade vi inte ens flyttat isär. Och hade han inte träffat en ny hade vi fortsatt som vanligt ett tag till i alla fall. Men så blir det liksom mina beslut allihopa. Jag som sårar och söndrar?

Jag önskar av mig själv att jag orkar vara lite "kall" mot honom nu ett tag. Inte elak eller något men distanserad kanske. Jag måste sätta mig själv före honom nu. Nu vet jag hur ledsen jag blir om han träffar en ny. Jag vill inte bli lika ledsen igen och jag kan ju inte lita på att det inte händer snart igen. Så det är för min egen skull jag måste börja ta tillbaka mitt hjärta på riktigt. Jag inser nu att jag inte gått vidare alls.

Han får allt att låta så bagatellartat. Jag gråter en hel helg men han får det till att det som hände inte var seriöst så därför "räknas" det inte. Han får alltid sina egna misstag att verka som så små.

Jag måste utnyttja läget nu och börja distansera mig känslomässigt. Jag FÅR inte göra som alla andra gånger och släta över allt.

Men som sagt. Den här tiden försvårar allt. Man har begränsat umgänge osv så det jag viljat hela vintern är ju bara att känna trygghet och kunna umgås med mina barn och deras pappa. Men nu måste jag försöka låta bli, vilket är svårt den här tiden. Jävla pandemi. Jävla helvetes allt.

Hoppas ni andra har en fin helg ❤️

Det verkar som om du ville ha vissa delar kvar av familjelivet..Och det är ju naturligt..Med det så kan ju separationen förlängas, eftersom man träffas regelbundet som familj..Eftersom du enbart ville skiljas för att mannen drack så fanns ju känslor kvar..Du beskrev tidigare mannens ovilja till att ta familjeansvaret, städ, tvätt, barnens aktiviteter Osv..Ibland är det lätt att glömma det mindre bra, och bara fokusera på det som fungerar och sina känslor..Jag har också känt mig ensam, övergiven, sviken..Osv..Det går över..Och om man tänker efter ordentligt vill vi förmodligen inte ha en illaluktande, bakfull man-pappa, som låter mamman och barnen leva sitt egna liv medans han själv lever och rumlar runt med fylla och vänner..Knappt Inget ansvar för familjen..Tänk på vad du åstadkommit..Pandemin går över..Bara att bita ihop ett tag till..Sen är det dax för dig att dejta..Just för att man ska komma vidare, och inte sitta hemma och längta efter någon som inte är värd ens kärlek!..Du är bra, du är fin, du är nykter!!Varm Kram..???

Du borde kanske prata med någon Lim. Nu hann du inte ens sörja klart förrän han ångrade sig och vill att det blir ni. Och helt ärligt så låter han ju inte som något kap direkt. Å det här känns ju som ytterligare en del i ett spel från hans sida.
Tänker att du kanske borde fundera lite på varför du blev så ledsen. Kanske är det för att du inte har avslutat ordentligt och därmed heller inte sörjt separationen.
Du har skrivit så mycket om hur lugnt och fint ni har det nu och hur du tar ansvaret för honom och hans relation med barnen. Tänker att du verkar så fin och verkar vara värd någon bättre. Hoppas du mår bättre snart.