av Anonym15366

Anonym15366
tors, 2020-10-29 - 22:57

Så fina heja och pepp!

Ibland är det här svårt. Ibland har jag ett humör från helvetet. Ibland vill jag bara dämpa allt med alkohol. För tillfället skulle det hjälpa mig att inte känna. Men långsiktigt skulle jag må dåligt, sämre. Att skriva av mig här är renande. Här får jag säga allt det här. Här är jag bland människor som förstår. Ikväll har jag känt en lust att dricka bort allt. All frustration. Men jag vet att det inte är det jag behöver. Jag behöver vara i känslan och lugna mig. Jag behöver göra bra saker för mig själv. Alldeles för länge har jag inte prioriterat mig själv. Det har skapat känslor av orättvisa, dörrmatta, att jag inte betyder något för någon. Så nu behöver jag unna mig att ta hand om mig själv på alla sätt. Unna mig allt som gör gott för kropp och själ. Läka. Inte dämpa mer med gift.
Nykter är det enda rätta.
Gonatt alla ni ? ??

Anonym15366
mån, 2020-11-02 - 19:08

Allt känns ok. Trots pågående pandemi. Vilket år att bli nykterist på!! 2020! ?

Eller har livet alltid varit såhär tokigt? Hehe.
Mitt minne genom de senaste ca 8 åren är inte glasklara. Har nog mest varit dämpad av gift. Igår frågade jag min man om vi inte skulle ha lite av frysmaten i frysen nere i källaren. Han är van vid att mitt minne brister och sa ”vi har inte haft den på flera år”. ? Såna grumliga minnestabbar gör jag emellanåt. Jag har liksom inte hängt med i alla detaljer. Mest gått med ett glas vin i handen, en liten gömma i garderoben och dessutom smygsmuttat på mannens glas också. Ingen vet nog hur mycket jag faktiskt druckit. Tänk att jag inte var rädd om min hälsa. Eller, det var jag nog. Ständig ångest över mitt drickande. Det tog mig så många försök. Så många år. Så många böcker. Så många terapisamtal. Att komma hit. Nykter hela 2020! Galna 2020. Ett utmanande år att bli nykter på. Jag hoppas för allas vår skull att läget lättar. Att vi kan få slappna av snart, leva, ute i världen. Men jag måste säga att för mig, som lider av oro och ångest, är det skönt att få slippa så många sociala tillställningar och så mycket semesterhets med flygresor (rädd) och annat skrämmande. Nu kan jag liksom få vara lite mer introvert och jobba med mitt inre. Så mitt i det trista finns bra aspekter.
En annan tanke som slog mig idag är att det är tack vare helvetet vi gått igenom som vi kan vara så tacksamma och känna den ljuva smaken av nykterhet. Så vi ska inte vara bittra över alkoholdjävulen som fångade oss. Den lärde oss att känna denna ljuva känsla av att vakna nykter. Så kan man inte känna om man aldrig varit fångad.

Jag hoppas att vi får komma ut i världen till våren, blomma ut i ett nyktert liv.
Kämpa på alla medkämpar!?

Andrahalvlek
mån, 2020-11-02 - 20:28

Alla våra erfarenheter har format oss. Jag håller med dig, jag skulle inte vara någon förutan. Men den insikten får man först efteråt. När man sitter mitt i skiten är det jobbigt.

Mitt liv är inte jättemycket förändrat. Mer hemifrånjobb förstås. Mindre upplevelser i form av scenkonst. Saknar att krama mina släktingar och vänner. Men det är som det är. Vi kommer alltid minnas året då vi blev nyktra ?

Det är oerhört nyttig att som du gjorde nu verkligen minnas hur illa det var. Jag har nog inte gjort det fullt ut. Erkänt ens för mig själv hur illa det faktiskt var.

Lyssnar på boken ”AnsvarsFULL” av Camilla Kuylenstierna just nu och den boken är verkligen drabbande. Fy fan vad illa det kan vara. Den boken gör ont i magen.

Kram ?

Anonym15366
ons, 2020-11-04 - 08:53

När jag svajar, är det bästa att skriva här, minnen. Och som du skriver Andrahalvlek, att erkänna.
Minnas tillbaka till hur det var när jag ville ur helvetet. Varför skulle jag vilja riskera att hamna där igen. För ett glas vin eller två. Som blir flera. Som blir ett evigt hamsterhjul av fylla och bakfylla. Smygande. Ångest. Fördärv. Dimma. Försvinna ifrån livet igen. Försvinna ifrån mina barn. Nej, det vill jag aldrig igen. Jag vill ge mina barn en nykter mamma. Jag vill uppleva kommande tid. Jag hoppas ödmjukt att få vara med om kärleksfull framtid med mina barn.

I nykterheten är alla ord sanning. I ruset och bakrusets tid, kändes inga känslor och ord riktigt genuina. Deras ursprung var ur förvirring, ångest, falsk glädje och ursinne. Förvridna känslor.
Idag, är jag stabil i det jag känner och uttrycker. Idag kan jag säga ”jag älskar dig” och känna att det är sant. Inget jag säger för att jag borde ha det sagt. Igår sa jag det till min ena tonåring. Och det kom stabilt ut mitt hjärta. Förr var det av samvetskval. Såklart har jag alltid älskat mina barn. Men mina känslor var inbäddade i giftig gegga av ångest och förvirring. Jag var drunknad.
Idag är jag på ytan, ser klart. Håller mig uppe på torra land. Vaktar över mina barn. Tar hand om dem. Jag njuter av lyxen över att vara en nykter mamma. Tänk att jag fick den chansen. Min mamma fick den inte. Eller, hon missade möjligheten. Hon blev alkoholiserad och jag förlorade henne sakta, såg när hon drunknade i alkoholträsket. Den känslan av vanmakt, sorg, ångest och rädsla vill jag inte orsaka mina barn. Mina barn behöver inte bära den tunga bördan. De kommer aldrig att förstå vad de slipper. Och jag unnar dem det. För mina barns skull, främst, ska jag fortsätta nykterheten. När jag tvivlar, ska jag skriva av mig här. Här hittar jag rätt balans igen när jag vill trampa snett.
För det är en vilja. Ibland vill jag dricka. Då är det viktigt att rannsaka, minnas, erkänna. Om och om igen.
För att komma ihåg varför jag ska vara nykter. Tänk att jag har fått den här möjligheten att ge mina barn en nykter kärleksfull mamma! Det är min anledning!
???‍♀️?

Anonym15366
tis, 2020-11-17 - 11:00

Ja idag har jag varit 322 dagar i frihet.
Alkoholdjävulen har inte grepp om mig. Just NU. Alltid NU. Inte någonsin tro att djävulen inte lurar runt hörnet. För att få grepp när man svajar. Jag ska slappna av och njuta av nykterheten och alla underbara positiva fördelar den för med sig. Men inte ta den för given. Jag ska vara observant. Observera tankar, känslor och agerande. Stilla sinnet, acceptera känslor och händelser. Inte agera utan eftertanke.
Det här arbetet för nykterhet och personlig utveckling har tagit tid. Och det tar tid. Men oj vad det är härligt. Den bästa belöningen är att få vara en fri, stark, NYKTER förebild till mina barn.

Andrahalvlek
tis, 2020-11-17 - 18:51

Mäktigt många nyktra dagar ? Och du är så klok när du framhåller hur viktigt det är att aldrig sänka garden, att alltid vara vaksam på alkoholdjävulens eventuella framstötar.

Kram ?

Se klart
ons, 2020-11-18 - 00:22

Jag känner igen det där med att ha små minnesluckor i vardagslivet.
Filmer jag glömt att jag sett. Allt som alla sagt som jag inte hört. Känslan av att vara så... rörig.
Mitt skrivbord ser ut som kaos men jag håller mig på denna bångstyriga häst som är vardag i covid-tid och jag gör det så bra jag kan. Och ibland när jag känner mig trött eller inte nöjd med vad jag åstadkommer så VET jag att mina prestationer är bättre än den här tiden för ett år sen. Att livet är bättre, inte en så ryckig färd.
Fint att du är nykter och jag blir så glad över att läsa dina inlägg som känns på riktigt. Kram ?

Charlie70
ons, 2020-11-18 - 08:27

Du är mig hack-i-häl JoYo. Kan bara hålla med om allt du skriver. En resa som i mångt och mycket handlar om att lära känna sig själv på nytt och att vi gör detta för våra fantastiska barn!

Hejaheja!

Anonym15366
mån, 2020-11-23 - 15:29

I flera år ville jag sluta dricka. Men fortsatte. Svepte vin. Försökte smutta fint. Gömde sprit. Fuldrack. Återställare. Ångest. Oro. Sömnproblem. Dimma. Jag mådde skit men dämpade med mer alkohol. Spiralen går alltid nedåt. Det går bara nedåt. Det finns bara ett sätt. Och det är att vara nykter.
Jag hade massa ursäkter. Stress och för mycket jobb. Trauman. Bla bla. En missbrukare har alltid ursäkter för att få fortsätta. Ibland insåg jag. Slutade. Började. Slutade. Började. Till slut orkade jag inte mer. Jag ringde runt till olika behandlingshem. De var dyra och jag skulle då behöva ta ledigt från jobbet. Till slut hittade jag kostnadsfri alkoholrådgivning via kommunen.
Min räddning. Efter flera års försök, massa självhjälpsböcker, yoga, meditation, träning... och nu till slut med rätt hjälp av terapeut på alkoholrådgivningen.. har jag varit nykter hela 2020. Det är en ren njutning. Jag känner en enorm glädje. Jag ser bakåt och vilken hemskt tuff resa det är. Hur svårt det var i början. Hur min hjärna försökte lura mig att dricka ”bara lite”. Men jag ställde in mig på att det dörren var stängd. Inte tillåta sig att tänka tanken i början. När tanken kommer, stäng den dörren på en gång. Med ett mantra rentav. ”Den dörren är stängd”.
I början är det bara att stå ut. Man fattar inte hur starkt suget är. Inte förrän man slutar inser man hur beroende man är. Hur beroende många är. Ens omgivning.
Det är sorgligt. Så sorgligt. Jag sjönk, när barnen var så små, minstingen knappt nåt år, jag drack sprit på golvet i minstingens rum. Jag somnade i soffan, mat brändes i ugnen, jag var en frånvarande psykiskt sjuk mamma. Så sorgligt. Jag önskar att jag aldrig utsatt mina barn för det. De är ännu barn. Jag har frågat dem. Hur de upplevt mig. De har nog inte sett hur borta jag varit. Hur dåligt jag mått. Jag har liksom ändå fungerat som arbetande mamma. Som ett skal, som gjort allt man ska. Innehållslös, tom och ledsen.

Idag är jag fylld, med kärlek för mina barn, djup ånger för missbruket jag höll på med. Djupt tacksam att jag slog i botten. Reste mig. Tacksam för att jag kunde se, genom halvslutna ögon. Jag kunde se att jag behövde hjälp.
Idag är jag klar. Min hjärna känns klarare än någonsin. Kanske har jag räddat mig själv, mina barns barndom. Innan jag föll igenom och allt skulle varit borta.
Jag höll fast, med vita knogar, höll fast i livet.
Snälla gud, låt mig vara kvar här i livet hos mina barn.
Idag är jag rädd. Rädd för alkohol. Tacksam över att få vara nykter! Jag vill vara nykter för evigt! Jag avskyr alkohol. Alkohol förstörde min barndom. Alkohol har förstört många relationer i min omgivning. Alkohol tog min mamma. Alkohol gjorde min pappa till en misshandlare. Gjorde vår familj sjuk. Mina syskon bär på mycket, sjuka på olika sätt. Jag sökte hjälp tidigt. Har alltid letat efter rätt väg.
Jag ska acceptera smärtan från barndomen. Omvandla den till kärlek för mina barn. De ska alltid kunna lita på mig. För mina barns skull ska jag vara mitt bästa jag. Så som min mammas riktiga personlighet är. Utan djävulens grepp.
Håll ut alla människor. Släpp aldrig in alkohol i livet. Vi som räddats ser klart!

Torn
mån, 2020-11-23 - 15:46

Underbart bra skrivet, tack! "En missbrukare har alltid ursäkter för att få fortsätta" Klockrent!
Grattis till ditt liv i frihet.? Jag håller med om allt du skriver.

Kram

FinaLisa
mån, 2020-11-23 - 16:07

Vilket fantastiskt bra inlägg!
Så mycket styrka och livsglädje!
Fantastisk vilken resa du har gjort och gör?
All fortsatt lycka till dig önskar jag
???

Kram ???

Charlie70
mån, 2020-11-23 - 16:27

Du har gett både dig själv och dina barn chansen till ett bra liv nu. Ett liv som du kommer att vårda ömt. Du är beundransvärd som tagit dig ur onda cirklar i din familj!

Kram!

Andrahalvlek
mån, 2020-11-23 - 16:35

Även om det är smärtsamt att sätta ord på hur det var, så tror jag att det är viktigt. För att aldrig glömma. Håller med om den stängda dörren, den inre bilden har jag också. Jag har till och med spikat igen dörren ?

Och jag är precis som du rädd för alkoholens framfart i vårt samhälle, både på individnivå och på samhällsnivå. Alkoholen är ofta porten till värre saker dessutom. Samhället verkar vara väldigt mycket mer drogliberalt nu för tiden. När jag växte upp drack jag mycket, men vid hasch gick min gräns. Hur full jag än var. Och många resonerade som jag på 80-talet. Nu testar man allt möjligt. Fy så hemskt.

Jättebra jobbat Joyo, och ett jättebra inlägg ❤️

Kram ?

Anonym15366
mån, 2020-11-23 - 17:06

Ibland kommer jag in här. Läser andras trådar och inlägg. Känner mig trött. Orkar egentligen inte ens kommentera. Så börjar jag skriva. Och ut kommer saker jag inte visste behövde ut här och nu. Att skriva här är läkande. Ibland tycker jag att jag flummar. Men vad gör det. Här får vi lov att känna allt det där vi trycker ner! Ni är fantastiska. Tack!

Se klart
tis, 2020-11-24 - 00:13

Jag blev väldigt glad av att läsa ditt inlägg och minns så väl våra första veckor här. Att liksom gå bredvid men också mycket eget kämp.
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag är också rädd för att inte känna exakt så starkt som jag gör idag- att aldrig mer.
Jag är ju äldre än du, har också lyckats (eh) på något sätt hålla ihop mig men inte på insidan. Det är ensamt att vara alkis. Verkligen ensamt och ödsligt. Gemenskapen som jag upplever med Mig Själv är nästan parodisk, jag har fått en ny kompis i mig. Hon är bra, en kämpe av rang, som så många av oss här är. På olika trappsteg i den där Lustiga huset- trappan, den är svår att få häng på, men så småningom.
Tack för att du delar med dig. Tack för sällskap på resan, flum och allt ovan och under det är helt okej här. Kram ?