Som svar på din fråga om ultraljud, ja det gör man absolut i Sverige. Det brukar vara ett första steg efter blodprover och det var det även för mig. Man gör vad som kallas ett LGP-ultraljud, alltså lever, galla, pankreas(bukspottskörtel) och tittar på allt sammantaget.

Dock är även ultraljudets användning begränsad. Det är ett kapitel i sig och där finns det mycket information fram och tillbaka, ibland även något motstridig. Just i detta ämne känner jag att jag inte har tillräckligt mycket insikt om för att skriva så mycket om. Lite förenklat så kan man se vissa problem med hjälp av ultraljud. Man kan se fettinlagring i levern, alltså steatos eller fettlever. Man kan även se storlek på levern och man kan se blodflöde om det är normalt och till och med mäta upp hastigheten på blodflödet genom huvudvenen: Man kan då även se problem med gallväggar och gallsten och bukspottskörteln vet jag inte riktigt vad man ser på den. Sedan kan man även se hur homogen levern är samt om ytan är slät eller skrumpen. Där kan man då se maligniteter som cancer eller andra polyper t.ex. Men däremot kan man inte se inflammation. Ärrbildning som börjar med fibros och sedermera blir cirrhos eller skrumplever kan man heller inte alltid se i ett tidigt stadium.

Lite kort så kan man hitta en massa problem med ultraljud men det kan finnas problem som ultraljudet inte upptäcker. För den som är intresserad så visade mitt ultraljud på måttlig fettinlagring. Jag hade bara varit nykter några veckor, samt jag bär på övervikt som också ger fettlever så det var väl inte så konstigt. Dock var blodflöde, flödeshastighet och vener normala. Ytan var även slät samt att normala gallväggar, inga tecken på gallsten och pankreas utan anmärkning.

När jag gjorde ultraljudet hade jag även läst innan om att en anledning till att ultraljudsundersökningen kanske inte upptäcker allt är att det på vissa kan vara svårt att få bra bild, speciellt om patienten är överviktig. Därför frågade jag om just detta, då jag ju bär på övervikt, men ultraljudsläkaren sa att på mig är det inget problem. Han får jättefina och tydliga bilder ändå. Men att det mycket riktigt kan vara svåra på vissa människor.

Andrahalvlek, nu har jag delat upp mitt svar en del, för att det var ganska mycket. Kanske är det onödig information, eller så finner någon nytta av den.

Jag vet faktiskt inte vilket värde det kan ha varit som hade en övre gräns på 1.5 för dig. Kanske var det GT eller ALP. Om jag jämför med mina gränsvärden som jag har fått se så har jag ingen med just den gränsen, men gränserna är olika ibland för olika kön och ibland för olika åldrar och ibland båda två, samt att de ändras över tid. Tydligen testar man friska människor och eftersom det varierar individuellt vad man får för värde så sätter man någon gräns så att de flesta friska människor innefattas mellan dessa min och maxvärden.

Men som sagt är ju dessa värdens förmåga att säga vad som är fel, om något, begränsad. Om vi tar ett värde som GT, t.ex. Det får förhöjt värde av flera olika orsaker. Det kan både handla om pågående leverskador eller en pågående hög alkoholkonsumtion eller övervikt. Just övervikt gör väl sällan att man hamnar över den högre gränsen dock, om jag förstår det rätt. Sen kan värdet blir lägre om man fastat en tid och kan vara lite högre efter man just ätit en måltid. Så det är mycket som påverkar.

Om vi ponerar att det var GT som du hade gränsvärde 1,5 och du fick 1,7, så säger väl det förmodligen att du hade en för hög alkoholkonsumtion vid tillfället. Tidigare använde man ju GT just för att upptäcka riskbruk, men man har bytt till CDT och numer vanligen PEth. Detta för att GT även kan höjas av andra sjukdomar, så man kan ha högt GT utan att dricka alkohol eller ha leverskador heller för den delen, men PEth visar ju bara på alkoholkonsumtion.

Just GT var för mig högt när jag precis slutat dricka men har sjunkit. Jag läste att det testa tiotusentals människor i USA och delat upp dem i grupper efter hur mycket alkohol de konsumerar och sedan räknat ut deras medelvärden. Jag ligger i alla fall numer under medelvärdet för nykterister. Dock är det inte heller ensamt ett mått på leverskada eller ej. Du hade säkert haft liknande resultat nu som mig nu efter att ha varit nykter så länge.

Men tyvärr är det väl så som du säger att man lätt kan stoppa huvudet i sanden. I alla fall om varningen inte är allvarlig nog. Jag själv har ju ett brev från min läkare där det står att jag ska undvika att dricka för mycket, underförstått att en normalkonsumtion är ok. Vad man får beror nog mer på läkaren. Hade jag fått det för ett år sedan "Drick inte för mycket" kanske det hade fått mig att dricka lite mindre en helg, men det hade förmodligen inte ändrat min kurs eller riktning särskilt mycket. Jag vet idag att kanske har jag klarat mig undan några värre skador, men är 100% säker på att det är en tidsfråga om jag inte slutar.

Jag är verkligen glad att du klarade av att sluta själv! Hur känner du dock angående vad som kunde fått dig att sluta vid det tillfället. Man kan tycka att om läkaren tyckte att det var så allvarligt att ett alkoholstopp för dig rekommenderas att en större ansträngning än ett brev kunde ha gjorts. Vad tror du själv skulle kunna hjälpt dig att sluta vid det tillfället? Nu lyckades du ju som sagt att sluta i alla fall till slut när du var redo. Men det finns ju de som inte gör det.

Det är väl detta jag försöker reda ut. Hur gör man när någon är orolig för sin hälsa på grund av drickandet? Hur gör man för att förklara allvaret utan att öka på oron? Det är ju egentligen ganska enkelt. Har man lite förhöjda värden eller lite små symptom som ont i höger sida så har man stora chanser att vända på det. Men då får man sluta dricka.

Du har blivit forumets amatörexpert på leverskador ? Jag har inte ens vågat oroa mig för levern, jag har fullständigt stoppat huvudet i sanden. Förlitat mig på det jag har hört så många gånger, att levern är duktig på att återhämta sig. Och nu när jag slutat dricka så väljer jag absolut att inte tänka på det. Jag mår bra, har inga symtom och har inte ont någonstans. Mer än myrkrypningar då, och det kan ju knappast vara leverrelaterat ?

Kram ?

PS. Jag tror det var GT som kollades. Utan min vetskap. Läkaren skulle kolla B och järn, det där GT tog han på köpet liksom. Därav att jag fick en ännu större chock när jag fick hans brev ”Jag rekommenderar alkoholstopp”. Otroligt oproffsigt gjort. Han skulle kallat mig och erbjudit mig hjälp att sluta dricka, inte bara skriva ett brev ?

Sannolikt har du ju inget att oroa dig för heller. Hade det varit något så hade du redan blivit varse om det på något vis. GT är som sagt ofta förhöjt när man dricker för mycket men blir oftast normalt igen när man slutar, då man ännu inte fått någon varaktig skada Jag håller med om att läkaren kunde hanterat det mer professionellt med dig. Dock är det väl det enda man får nuförtiden. Ett brev.

Jag är själv inte övertygad om att jag har klarat mig helt oskadd, men jag oroar mig inte för det, i alla fall inte särskilt mycket. Jag har slutat dricka och lever i övrigt relativt hälsosamt och har inga symptom. Det blir som det blir. Dock tror jag att det kan hjälpa mig en del att fortsätta vara nykter att veta att jag det är en tidsfråga om jag börjar igen. Levern är fantastisk och om man slutar dricka eller upphör med vad det nu var som gjorde att man fick inflammation och eller fettlever, så kan det reparera sig helt och få tillbaka 100% av sin funktionen med tiden. Kruxet är att förloppet kan bli mycket snabbare nästa gång, om man väljer att dricka eller var det nu är igen.

Minns så väl hur orolig du var för din lever i början. Vilken gåva att du har kunnat släppa den oron helt nu. Man blir mer chill som nykter ? Allt blir som det blir och går som det går.

Tack för att du delar med dig av all din kunskap - du har verkligen hårdpluggat!

Kram ?

Ja, det känns skönt med 4 månader. Jag fick ju fira genom besök hos psykolog. Jag hade inte förberett särskilt mycket. Jag hade väl funderat lite på olika saker fram och tillbaka, men inget fullt ut. Tänkte att psykologen får föra samtalet. Efter att alla praktiska detaljer gåtts igenom så blev första frågan till mig att jag skulle berätta med mina egna ord vad anledningen var till att jag var där. Jag ställde då frågan hur långt svar han vill ha. Det var en sammanfattning han var ute efter, så jag nämnde ju alkoholen på en gång och att jag varit en problemdrickare länge och vi gick igenom lite hur mycket jag hade druckit. Jag höll inte igen på något sätt, men har ibland svårt att uppskatta mängder under perioder så jag svarade så sanningsenligt jag kunde.

Sedan gick vi vidare med vad vi kunde göra för mig. Det blev en timme långt men gick snabbt. Det kändes som att vi inte kom jättelångt, men jag fick ju en ny tid. Dock först efter nyårshelgen, så det känns väldigt bra. Egentligen kändes väl allting positivt, med kanske den enda saken att vi inte hann komma så jättelångt kanske. Men nu har ju min psykolog ett underlag och jag kommer känna mig lite tryggare inför nästa gång.

Varje samtal hos psykolog bygger ju på det föregående samtalet. Man ska lära känna varandra också. Tio gånger är ett minimum tycker jag.

Jag träffade min psykolog första gången våren 2007 då jag var sjukskriven för utmattningsdepression första gången. På vårt första möte sa jag: ”Jag har inte sovit på fem veckor så väck mig inte om jag somnar”. Där började vi vår resa ihop.

Jag är lyckligt lottad som har en arbetsgivare som betalar. De perioder jag har mått dåligt träffas vi varje vecka och när jag mår bättre glesar vi ut till varannan vecka, en gång per månad osv.

När jag inte mår dåligt alls träffas vi fyra gånger per år och då direktfaktureras det som coachning. Men vi har träffats regelbundet sen våren 2007. Mäktigt. Hon är pensionsfärdig, men som egen företagare bestämmer hon själv när hon vill sluta jobba.

Och jag vet att om jag blir akut dålig och behöver prata så kan jag bara smsa och då fixar hon en tid samma vecka. En enorm trygghet. Har bara nyttjat det en enda gång, i samband med min alkoholiserade ex-sambos fyllekaos.

När jag hade berättat sa hon: ”Pust, du skrämde mig. Jag trodde att det hade hänt dig eller döttrarna något.” Sen sa hon: ”Vad det gäller ditt dilemma så är det enkelt. Antingen lär du dig leva med risken för att han tar ett återfall, för det gör han förr eller senare, eller så bryter du med honom nu direkt.”

Så konkret är min psykolog.

Kram ?

Andrahalvlek: Det kostar mig ju bara 100 riksdaler per gång, men absolut är det kanon att ha en arbetsgivare som ser värdet i sina anställda och att det är så viktigt att de mår bra att de betalar för en sådan sak! Känns vettigare än att betala för spritfyllda fester. Det måste vara en enorm trygghet att ha en psykolog som verkar stämma så bra för dig.

I övrigt så upptäcker jag mer och mer hur formatet här på forumet är svåröverskådligt. När jag inte varit här på ett tag så missar jag lite var jag har skrivit och var det är svarat till mig och vad som är nytt. Det blir svårt att hänga med i alltihop.

Sen har jag funderat lite på mitt namnval. Det var väl egentligen inte så att jag hade tänkt att bli långvarig här. Jag skapade det aliaset när de första två jag försökte med var upptagna. Minns inte vilka de var och vet inte ens var jag fick TappadIgen från. Kanske var det ett försök att skapa något som inte lät som något jag skulle välja så att jag inte skulle bli igenkänd här av någon? Ibland är det svårt att gå tillbaka och förstå vilka motiv man hade.

Tyvärr kan jag väl tycka att det låter lite fånigt. Låter ju väldigt uppgivet och vilset på något vis. Men, det är väl säkert dumt att ändra det nu också. Jag kanske vänjer mig.

Här är lite tankar som blev över från igår.

Det finns många anledningar att inte dricka. Många bra anledningar, dessutom. Här på forumet är vi väl många som upptäcker fler och fler av dem också, och det är ju bra. Men jag kan ändå inte undkomma att huvudanledningen till att jag inte dricker alls är för att jag inte klarar av att dricka måttligt. I alla fall inte över tid. De andra bra anledningarna som finns är först och främst bonusar.

Det kan man ju se som en svaghet. Att inte kunna dricka måttligt alltså. Det faktumet att jag inte dricker kan ju då ses som ett erkännande att jag har denna svaghet. Jag tycker ändå att det är en större styrka att ha identifierat denna svaghet och anpassat mitt liv efter den så att den inte påverkar mig. Det är inte ett nederlag. Jag har inte kapitulerat. Jag har ju vunnit!

Jag berättade stolt för min psykolog om det vid första mötet. Tidigare kändes det lite mer skamfullt, men inte längre. Tänk dig att du sitter i en båt som läcker in och du öser vatten ur den, men det kommer in i en snabbare takt än du kan ösa ut. De andra människorna som sitter i sina båtar har inga problem med att hinna med att ösa, så för dem är det ingen fara. Till slut ger du upp och pluggar hålet i båten istället för att fortsätta ösa. Det blir ju ett erkännande gentemot båtägarna runt omkring dig att du inte har den fysik som krävs för att hålla båten över ytan. Men du har ändå hittat ett sätt att överleva. Det känns ju som ett bättre alternativ då att erkänna min svaghet än att sjunka med båten. Någon stolthet lär där inte finnas då.

Att du börjar få den känslan redan nu efter bara 4 månaders nykterhet bådar gott tycker jag. Bort med skammen och låt stoltheten ta över!

Jag var väldigt trött igår. Var ute på dejt med min närmsta chef i stan. Jag hade nog inte gått ut själv, men det var på hans initiativ och han bjöd och det var distansiering så det kändes ändå ok, i och med att jag normalt bara är i mataffären eller då och då på apoteket. I alla fall. Det var en väldigt trevlig kväll. Jag drack juice till maten. Sen gick vi en promenad i stan ner till vattnet och över till en liten obebodd ö och tillbaka. Jag hade redan mina 10000 steg innan detta och jag åt mer mat än jag normalt gör så väl hemma och i säng sent är jag trött och sover väldigt länge.

Jag har upptäckt att jag har fler drömmer när jag sover lite längre än jag normalt gör. Just i natt drömde jag att jag det var marknad i stan där jag jobbar och jag slutade precis jobbet. Jag jobbar precis vid en å och på andra sidan finns en väldigt stor park. Denna marknad, som var inställd i år och som normalt håller sig bara i stan hade letat sig ut hela vägen till parken och till och med den lilla bron över ån hade stånd som sålde fisk. Jag hade en systemkasse på jobbet full med godsaker och när jag lämnade jobbet dolde jag den inuti en annan kasse. Jag gick igenom marknaden och tittade inte efter saker utan jag letade efter ställen där jag lite obemärkt skulle kunna dricka ur godsakerna från kassen. På något sätt så lyckades jag, trots att det var fullt med marknadsstånd. Sen kom jag hem och var sugen på mer alkohol och så satte jag mig för att skriva på forumet.

Jag började skriva om hur jag hade druckit alkohol just ikväll men att det var ok för att jag nu är så trygg att jag inte behöver dricka. Inte för att det finns så mycket logik i det men det kändes ok tills att jag påmindes om det senaste inlägget från Torn. Då kände jag plötsligt i drömmen en panik. Jag kanske inte är så stabil som jag ger sken av, minns jag att jag tänkte.

Och det där stämmer nog, tänker jag. Jag är kanske inte så stabil som jag själv tror. Jag känner väl mig tillfreds med det mesta och glöggen som står här i samma rum lockar inte nu när jag är vaken. Men jag sa ju häromdagen att jag skulle göra slag i saker och göra mig av med den. Jag tror att jag får göra det idag. Inte för att jag känner att risken för återfall är större just idag, men för att jag ska ta tag i de sakerna jag kan ta tag i.

Jag drömde mycket i början. Hysteriska drömmar. Jag drömmer fortfarande, men orkar inte lägga dem på minnet längre. Drömde i natt till exempel, men jag måste repetera dem i halvvaket tillstånd det första jag gör för att komma ihåg dem. Men drömmarna är alltid konstiga. Olika tidsepoker blandas och personer som inte alls hör ihop kan vistas i samma dröm.

Och visst kan drömmar ha något att säga till oss. Så gör dig av med glöggen idag Tappadigen! Det är ju en perfekt tredje advent-present till någon. Fast jag ger av princip inte bort alkohol i present längre, så jag hade nog hällt ut glöggen. Och hållit för näsan under tiden och sen spolat mycket vatten.

Kram ?

Just det där med att vissa saker är uppenbart orimliga i drömmar men att man ändå inte reagerar är väl en sak. På något sätt kan jag förstå det. Alltså, ser man en vän kommande flygande till synes endast med hjälp av sina flaxande armar i verkligheten så hade hakan slagit i golvet. Men i drömmen tänker man bara vad häftigt det är och man lär sig själv snabbt hur man ska göra.

Men att tänkande kan vara så olika. Utan att kunna specificera dem med ord så kände jag ju alla de där känslorna jag brukade ha när det vankades alkohol. Det är ju inte bara det att man upplever saker på ett annat sätt i drömmar. Man kan ibland reagera på ett sätt man aldrig gjort i det verkliga livet och göra val som känns väldigt främmande. Fast det gjorde väl alkohol också. In vino veritas sägs det ju, och det är kanske sant att många med alkohol i blodet vågar säga saker man inte vågar säga utan, t.ex. Men jag tror inte att man under påverkan av alkohol eller i drömmen är mer den person man hade varit om man bara kunde/hade vågat.

Jag brukar inte vara den som lätt blir arg eller upprörd när någon annan människas misstag påverkar mig på ett negativt sätt. Åtminstone inte så länge misstaget skedde på grund av grov nonchalans eller liknande. Jag irriterar mig t.ex inte på småfel andra gör i trafiken. Jag blir inte upprörd när jag som kund hos ett företag blir påverkad av ett av deras misstag. Jag är inte noga med en ursäkt heller utan vill mest bara att det som går att rättas till ska fixas. Visst, ibland när jag redan är på dåligt humör kan det ju hända att det förstärks under en stund när jag kommer hem och inte upptäcker förrän då att ena pizzan jag hämtat upp inte alls är den jag beställt, men ganska snart lugnar jag mig och inser att det är ett ärligt misstag som jag själv skulle kunna ha gjort om jag var pizzabagaren.

Sen kan det ju vara en liten annan sak som sagt om jag upplever att misstaget inte är ett så kallat ärligt misstag utan kanske har föranletts av nonchalans. Nu kommer jag inte på något bra exempel bara för det.

I alla fall. Jag har varit långtida kund hos ett företag. Jag är i det stora hela nöjd, men har under senare tid råkat ut för en del misstag från deras sida. Det jag har noterat dock är att det tycks som att misstagen i sig till stor del kunde ha förhindrats genom en bättre kommunikation, både internt och gentemot kund. Alltså, min uppfattning är att ett av misstagen taget för sig självt inte är något konstigt, utan sådant som händer. Men ett antal tillsammans under ett förlopp på ett par månader känns som något som skulle kunna avhjälpas av ett förbättringsarbete internt med avseende på kommunikation.

Jag hade egentligen redan funderat på att författa ett mail till dem angående detta då det var en ytterligare incident i förra veckan. Denna påverkade mig en del mer och denna gången var jag initialt ärligt talat lite arg, men jag lugnade mig. Det var återigen ett misstag. Men denna gången satte jag mig ner och författade ett mail. Jag skrev det kort efter att det hade hänt, men var redan lugn när jag skrev. Jag förklarade att jag förstod att misstag sker men att det sammantaget kanske kunde tas upp i deras egna förbättringsarbete för att se om något kunde göras för att minska på antalet misstag.

Jag fick ett svar från någon ansvarig redan tidigt morgonen därpå där jag fick en ursäkt och en förklaring på vad som hände som gjorde att misstaget kunde ske. Den mänskliga faktorn togs upp som orsak och man lade till att det är lätt hänt och förargligt men olyckligt för den som drabbas. Jag tackades också för den konstruktiva kritiken.

Det var inte en ursäkt jag var ute efter egentligen. Misstag sker ju, det förstår jag också. Det jag ville var ju egentligen att de skulle ta det till sig och kanske titta på vad de kunde göra för att förhindra detta i framtiden. I efterhand känns det väl lite sådär. Jag har funderat på om jag skulle svara dem igen och tacka för ursäkten, men att jag hoppades mer på en förändring än en ursäkt.

Sen kom jag att tänka på kopplingen med en anhörig som lever med en alkoholist. Den anhörige har förmodligen också sällan någon nytta av en ursäkt om den inte kommer med en förändring i beteendet. För det är väl klart att alkoholisten inte hade för avsikt att göra det där som nu föranledde ursäkten dagen efter, vad det nu än var. Men kan ju knappast hoppas på förbättring, om inte alkoholkonsumtionen förändras.

Så det har väl fått mig att fundera lite på det där med att säga förlåt eller att be om ursäkt. Betyder det någonting om man inte gör någonting åt det som gav upphov till ursäkten från första början? Ja, såvida det inte finns något att göra åt det.

Så jag vet inte om jag ska skriva ett mail och förtydliga. Jag är ju inte arg eller något på dem, men det känns ändå som att jag riskerar att låta som en sur gammal gubbe. Jag vet i alla fall att jag själv ska tänka på det mer nästa gång jag känner att jag behöver säga förlåt eller be om ursäkt. Finns där något jag kan göra för att förhindra att hamna i samma situation igen?

Vad tycker ni?

Skriv precis det. ”Jag var inte ute efter en ursäkt, jag vill bara att ni tar itu med det här problemet så jag slipper drabbas fler gånger.”

Vad som är problemet vet de nog redan. Man ska ju inte behöva hota med att lämna som kund bara för att få igenom helt acceptabla förändringar.

Slentrianmässiga ursäkter ger jag inte mycket för, men jag uppskattar verkligen ett genuint förlåt. Med tillägget att personen beskriver vad som blev fel, så vi har samsyn om grundproblemet.

Sen ger ett genuint förlåt en bra öppning för vidare diskussioner. Ibland blir det bara helt fel i stundens hetta.

Kram ?

Men redan idag innan lunchtid skedde ytterligare ett misstag. Jag har börjat fundera lite på om de skämtar med mig. Jag skrev precis ett konstruktivt mail till dem i förra veckan om problemen. Det i sig gjorde att jag tappade koncentrationen på jobbet idag, men jag ska försöka att inte låta det påverka mig för mycket och se om de kontaktar mig eller om jag gör det en annan dag när jag har lite mer ork för det. Bara det inte mynnar ut i ytterligare en ursäkt utan försök till förändring. För att det blir fel kan jag ju ta, om man är öppen med det och förklarar att man jobbar på det.

Jag tycker väldigt mycket om detta forum. Dock kan jag finna att det är lite svåröverskådligt då och då. Jag brukar läsa och svara en stund här då och då när jag får tid. Ibland läser jag bara och tänker att jag svarar senare. Men jag tror att jag tappar bort en del trådar. Jag försöker ju bidra med de erfarenheter jag har till alla här på forumet, även om jag förstår att de inte alltid är till någon nytta. Speciellt när det kommer in någon ny.

Sen dyker det ju ibland upp lite trådar där man blir genuint involverar på något sätt och hoppas att det ska gå bra för trådstartaren. Då är man ju nyfiken och vill nästa dag ha en snabb överblick av vad som hänt i de trådar man följer först och främst kanske och sen även titta lite på det som är nytt. Men det kan vara svårt att överblicka som sagt och jag tror att en del trådar faller bort då och då. Sen ser jag att det händer att en ny tråd står obesvarad länge och det kan ju vara synd när någon skriver för första gången kanske och vill ha lite hjälp. Dock har jag sett att administratörer hoppar in då, och det är ju bra.

Ändå var det ju någon som var frustrerad över att få så lite svar igår och jag vet att det har hänt tidigare. Jag har aldrig för avsikt att förbise någon eller deras inlägg. Men det är klart att vissa ämnen är jag varken kunnig eller intresserad av och då går det ju inte att svara.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det är synd att det finns de som söker sig hit som inte känner att de får tillräckligt med respons.

För att orientera dig lite enklare vill jag ge dig tre tips:

1) Under fliken ”Forum” där alla forum finns listade, hittar du längst ner ”senaste kommentarer”. Välj ”fler kommentarer” allra längst ner så får du se allt som skrivits i en lång lista. Här skummar jag när jag har ont om tid, läser de kommentarer som jag hinner med helt enkelt. Det är enklast att backa tillbaka i flera steg när du har läst och eventuellt kommenterat.

2) Om du hittar tex en kommentar av mig någonstans och kommer på att du vill kolla hur just jag har det idag kan du klicka på min signatur. Då kommer alla trådar upp som jag har skrivit, och du kan välja den tråd som är mest aktuell. Jag har ju tex två trådar, en äldre och en som jag skriver i mest för närvarande. Däremot kan du inte här se alla kommentarer som jag har skrivit i andras trådar, utan du kan bara se mina trådar.

3) Du kan favoritmarkera vissa användare som du vill ha lite extra koll på. Då syns dessa under ditt ”konto” tror jag. Har aldrig favoritmarkerat någon själv.

Personligen har jag tidigare läst alla inlägg och alla kommentarer, men nu har jag övergått till att skumma igenom listan med allas kommentarer någon-några gånger per dag. Jag hinner/orkar inte läsa allt som skrivs längre, vilket är ett sundhetstecken!

Angående att vissa trådar inte tar fart så får man även där ha lite tålamod. Det handlar nog ofta om tillfälligheter, eller så skriver man om något som många känner igen sig i och därför vill kommentera. Det handlar också om att man måste vara aktiv även hos andra, för att ens vänta sig att få kommentarer hos sig själv. Ge och få.

Tidigare har jag välkomnat alla nya, men jag varken hinner eller orkar med det längre. Jag har några stycken, rätt så många, som jag följer dagligen och ibland har jag tid och lust att kommentera många inlägg en dag. Forumet får aldrig bli en belastning, det ska vara ett stöd för alla. Prestation hör inte hemma här.

Kram ?

Tack för tipsen! Det finns ju några sätt att navigera, men jag tycker ändå att det känns lite svåröverskådligt. Men det är kanske också lite vad man är van vid.

För egen del klagar jag inte. Jag använder väl numer själv min egen tråd till reflektioner och det är väl väldigt ofta jag egentligen inte har någon regelrätt fråga. Om någon har något att tillägga så är det väl alltid kul, men jag förväntar mig inte att någon ska skriva i min tråd.

Min tanke var mer att det är synd att en del trådar tycks falla igenom för andra. Men som du säger. Det får ju inte bli en belastning. Jag läser alltid i din tråd t.ex men jag skriver inte där jätteofta. Ibland har jag inte tid över och ibland har jag helt enkelt inte något att tillföra :)