av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Andrahalvlek
fre, 2021-01-15 - 19:06

Bra fibrer till tarmen. Du skulle kanske lära dig mer om antiinflammatorisk kost också? Det är min senaste passion.

Själv har jag inga större problem med slutleverensen, men yngsta dottern har via koloskopi fått konstaterat att hennes tarm är inflammerad. Medicin mot det hjälper föga. Tre tabletter immodium hjälper inte ens, toaletten får skuras flera gånger per dag.

Nu när jag är lite mer påläst börjar jag ge henne mjölksyrebakterier och fibrer i tablettform, fortsätter sen med att introducera ett äpple per dag och syrad kål. Och colarestriktioner. Wish me luck, hon är en tjurskallig motpart.

Skönt att du mår så mycket bättre. Du får lämna blod när du piggat på dig. Har du antikroppar får du meddelandet om det då.

Kram ?

Adde
lör, 2021-01-16 - 10:52

till livet och grattis på åldersfödelsedagen ! Ibland behöver vi kanske en påminnelse om att vi är dödliga, Memento Mori, så vi ser på livet med nya fräscha ögon ?
Gör en försiktig start i arbetslivet nu !

Berra
mån, 2021-01-18 - 00:12

Mobilen har satts på väckning igen, imorgon är det ett mandomsprov, kommer jag att orka hela dagen?
Jo, det känns rätt bra ändå, att allt går tillbaka i sina gängor, rutiner är bra.

Min kropp känns återhämtad, men lite klen.
Min födelsedag firades endast i de närmaste, både idag och igår.

Jag är jätteglad att äntligen fått träffa de mina, barnbarnet har tagit över i en enmansshow hela helgen.
Hon är så söt i allt vad hon tar för sig, charmar allt och alla, så länge hon är på humör.
Det som inte gör henne så lajbans alltid är när hon är trött eller hungrig, både igår och idag satte hon sig i barnstolen på änden av matbordet, grabbade gaffel och sked slog de i bordet och skrek ”Maaaat”, fem minuter innan grytorna stod på bordet.

Hundarna har troget stått vid diskbänken både idag och igår, medans jag putsar köttet och även när jag tillreder den.
De vet att morfar sticker till dem putsbitarna, en avsmakning från stekpannan och efter maten då jag skär upp små matrester på tallriken, de hör när jag börjar skära upp smakbitarna och väntar troget vid mina fötter.

Vi hade lilla julafton idag, och det var högar med paket, alla blev riktigt nöjda med sina klappar, t.om hundarna fick godis och leksaker, de var jätteduktiga på att öppna sina paket.
Grabben hade sedan tidigare fått en pappapresent som blev en fullbestyckad verktygsväska, man kan ju för fasiken inte bo utan verktyg, så pappsen hade varit på det stora bilföretaget och ordnat med det.
Dottern fick för samma summa en svisch som ska användas i de gula kassarnas rike i Småland när coviden är över.
Det blev ju inget i år.
Jag och mamsen fick ett uppdaterad bild på våra fina barn ihop, den förra var snart tio år gammal och trillade i veckan ner i golvet och spräckte glaset i ramen, den kände nog att den var ur tiden och begick självmord.

Svärsonen spillde upp sina sista droppar ur sin whiskyflaska han har stående här till kaffe och tårtan.
Men hann knappt smaka på den innan han slog ut den över vardagsrumsmattan, och det blev ingen ny för honom.
Han dricker ofta när han är hos oss, inga mängder men alltid lite och aldrig påverkad.
Han ser oss nog som en frizon, och dottern får alltid köra bilen hem efteråt.
Det gör mig ingenting, han sköter det snyggt och jag blir heller aldrig sugen, på något sätt håller han mig uppdaterad.
Inget sug, ingen längtan, känner enbart en frihet över att inte vara slav under alkoholen.
Varje gång jag blir sjuk så har det sina naturliga orsaker, aldrig fyllesjuk, så skönt ändå.

Nu ligger jag mellan nybytta lakan som prasslar så skönt, inga svettiga och inpyrda sängkläder.
Allt känns fräscht och jag måste nästan erkänna att det ska bli kul att få uppdatera sig på jobbet.

Jag mår bra i sinnet, och fick hela 78 st gratulationer på fejjan, det känns bra att man har lite kompisar som inte enbart samlar på mängd av folk, utan kan till och med bemöda sig med att orka skicka en hälsning då och då.

Livet känns bra, trots att det är en måndag imorgon, jo jag vet jag kommer att tryckas ner i skorna innan eftermiddagen har påbörjats, men får vara glad för att man hann glädjas lite innan i alla fall.

Berra

Berra
sön, 2021-01-24 - 23:29

Jag ser på mig själv i badrumsspegeln när jag borstar tänderna innan läggdags.
Jag har blivit morfar och åldern börjar ta ut sin rätt, jag börjar se sliten ut, ser trött ut.
Kanske ingen vacker syn, men jag accepterar den, det är ett ansikte och en kropp som har levt fullt ut.
Men jag ler, för inombords mår jag jättebra.
Utanpå skröplig, men inuti fortfarande ung.

Vid min ålder får man vara glad för det jag har, och inte vara missbelåten med det jag inte har.
Det viktigaste har jag säkert tjatat om tidigare, men det är min familj, det är mitt allt.
Barnen har flyttat ut och prövar sina egna vingar, och vi är tacksamma varje gång de vill besöka oss.

Igår lördags åkte jag och frugan med ett släpvagnslass till svågern och svägerskan.
Vi skänkte bort frugans motionscykel och gåband, men alldeles för fläskiga att ta i en bil, så vi bjuckade på leveransen också.
Som tack ville de bjussa på middag, en LCHF middag, och det tackade vi inte nej till.
Dottern fick reda på detta, och bjöd in sig själva, grabben fick också nys om det så han kom han också.
Deras dottern ställde in lördagsfirandet hon med för att umgås med oss alla.
Kvar var deras grabbar, men de fick inte plats, det var fullt runt bordet.
Och oj så trevligt vi hade det, alla var glada och uppåt, det pratades vid middagsbordet i flera timmar.
Så impulsivt och så bra det blev, vi kom hem väldigt sent på natten.

Under dagen hade släpvagnen gått hårt, kört sopor till återvinningen med alla kartonger från julas, en styckad gran och några tomma färgburkar, jag är så nöjd med mitt nya släp.
Så även idag söndag så körde vi över grabbens grejer ifrån garaget, vi kan inte husera alla hans fotbollsmål, bollar och hans uppblåsbara ö.
Nu kan jag nästan backa riktigt bra med den också, några trottoarkanter i hörnen får sig en törn med det är trångt.

Under veckan tittade jag ut på baksidan när vi skulle gå och lägga oss, och utryckte mig....
Nä men vad f-n!
Frugan frågade vad är det nu då?
Ser du vad jag ser frågade jag henne?
Hon kikade ut i mörkret, men såg ingenting speciellt.
Ser du inte att taket på paviljongen saknas frågade jag henne?
Näääh, kommer ur hennes mun, men vad fasiken...
Snön hade blivit för tung och den klena aluminiumkonstruktionen hade givit vika för tyngden.
Alltihopa hade rasat ner ner i kuben, ett stort svart hål vittnade om att här var det raka rör rakt upp i himlen.
Och idag tillverkade jag min första takås av lite överblivna reglar som vi hade när vi flyttade på spa`et.
Inte vackert men funktionellt.
Nu kan man ju fråga sig varför lämnade vi tygtaket kvar på paviljongen under vintern?
Helt enkelt därför att vi inte hade någon annanstans att ställa/gömma utemöblerna under vintern efter alla ombyggnationer, och vi chansade, och vi misslyckades..
Paviljongen är gammal och vi har tänkt byta ut den till ett marknadsparasoll runt tre meter i diameter.
Så det gjorde inte så mycket, och jag fick öva mig att bygga en takås, material hade jag ju.

Till lunchen bjöd dottern in sig med familj på våfflor, och det blev ett mysigt avbräck i byggandet.
Vid frukosten hade jag redan förberett Croc-Pot’en med söndagsmiddag, Buef bourgogne.
Och hela dagen har vi känt doften av den annalkande goda maten, så vi var rejält hungriga till middagen.
Vi vräkte in oss med frugans hemmagjorda potatismos, så vi lade oss på golvet för att smälta den.
Timmen senare stod en kolasmakande paj som frugan gjort till kaffebordet, och vi tvingade i oss den, för den var så god med glass och vispgrädde, och sedan orkade vi inget annat än att frusta i soffan, stinna om magen.

Min vecka på jobbet var spännande, var lite orolig att jag inte skulle ha återhämtat mig efter sjukdomen.
Måndagen var rejält fysisk och min kropp sade ifrån, den var helt orkeslös.
Jag förvarnade chefen om att jag skulle ta någon timme off på eftermiddagen för att orka med allt.
Men det blev inte så, tvärtom så fick jag en massa övertid för att komma ifatt allt jag missat under tre veckor.
Nu börjar kroppen så smått komma igång igen, jo jag känner även idag av lite av att kroppen säger halt.
Men det är en rejäl skillnad nu mot då.

Under lördagsmiddagen fyllnade svågern till ordentligt innan han somnade i soffan.
Vi kom till att diskutera min nykterhet mera öppet i resterande grupp, han hade hört det till leda, men inte de andra på samma sätt, så ja jag blottlade mig ännu mer än tidigare, men jag kände mig stark i detta.
Frugan tyckte det var obehagligt så hon dukade av i all hast och höll sig i bakgrunden.
Han tyckte jag hade blivit mer arrogant i min nykterhet, att jag kunde sitta med mobilen och inte vara intresserad jämt när de andra krökade till.
Jaha!, tänkte jag, och av vilken anledning tror han egentligen?
Tror han att det alltid är så himla intressant att lyssna på en massa fyllpladder med hack i skivan hela tiden.
Lite blind och inte speciellt vidsynt skulle jag vilja påstå, ser det bara ur sitt egna perspektiv.
Och nej, jag tänker inte göra honom sällskap i hans fylla, det får han ha för sig själv.
Jag somnar inte i soffan när jag har gäster hemma som ett exempel, inte numera.

Jaja, från barn och fyllgubbar får man höra sanningen, säger de.
Inte alltid det man vill höra.

Men jag lever mitt liv efter mina egna ideal, i den finns inte berusningen längre.
Jag mår bra, och det tänker jag fortsätta med.

Mina helger är perfekta och jag är nöjd med hur de avlöper, jag har mer att säga till med när alkoholen inte bestämmer över mig.

Jag kan med gott samvete lägga mig i min säng, det finns inga troll som kryper upp under sängen och säger...
”Har du koll på vad dom hände under helgen, allt du sagt och gjort?”
Jahadå, säger jag högt för mig själv.
Gruff hörs det ifrån frugan som vaknar ur sin sömn, hon säger va?
Nä jag sa ingenting säger jag, sov vidare du!

Jag ler när jag tänker på helgen som gick, jag mår bra nu!

Berra

Torn
sön, 2021-01-24 - 23:56

Ja, det där känns igen, och väldigt hög volym dessutom.? Låter som du har haft en bra helg! Hmm, en släpkärra borde jag skaffa.

Berra
sön, 2021-01-31 - 23:57

I lördags innan middagen så serverade vi oss lite förfriskningar.
Efter att givit de andra sina drycker gick jag ut i garaget och hämtade mig en flaska öl.
En brun 33 cl flaska med apa ipa eller vad det nu stod på den.
Hämtade ett megastort glas ur vitrinskåpet, öppnade kapsylen och lät ölen rinna ner i ett vinklat glas.
Den porlade snällt och gav en fin skumtopp, lite halvmörk till färgen, kanske en mörkare typ av bärnsten.
Den fyllde bara glaset till hälften, men glaset gör ju mycket för upplevelsen.
Tog en klunk och stickigheten i munnen skvallrade om att den hade bra kolsyra.
Den var något kallare än källarsval men inte kylskåpskall, och jag lät drycken åka ner i mitt svalj.
Jag den hade en tuff beska, lite mer än vad jag egentligen gillar, men god ändå.
Tog en klunk till för att konfirmera den föregående upplevelsen, nu kanske lite sötare än förra gången.
Rörde runt i grytorna och dukade fram maten, nu var drycken till hälften uppdrucken.
Efter maten fanns två klunkar kvar, den hade inte samma fräschör som när den var nyupphälld.
Avslagen och i det närmaste rumstempererad, den kändes mer sötsliskig mot slutet.
När skummet runnit ner till botten så tittade jag på det vackra ölglaset, skulle det smaka med ett glas till?
Nehejdå, maten hade gjort magen full och tvinga ner ett flaska till hade nog skapat mer illamående än nytta.
Känner fortfarande bitterheten i min mun, den gjorde nytta vid måltiden som en neutraliserare.
Men nu, nej, jag är nöjd och ställer ölglaset i diskhon, att resa på kroppen fick kolsyran att bubbla till i magen.
Och på vägen ut genom köksdörren så kväver jag en tyst rap, det ger en smak av gammal öl blandat med maten.

I soffan tittar jag på ett tomt vardagsrumsbord, och får lite minnesbilder tillbaka...
Så här skulle det aldrig sett ut tidigare när jag drack alkoholen.
Det skulle ha följt med glaset ifrån middagsbordet och i kylen hade ett flertalet ölburkar stått på kylning och många fler i garaget som en god reserv, man vet ju aldrig hur törstig man kommer att vara, lika bra att vara safe than sorrow.
Jag hade druckit många fler öl än vad min mage hade gillat, inte med för mycket smak och sötma utan sådana man kan dricka många av för att få ett behagligt rus...
För det var så man drack, drycker som var enkla att dricka mycket av så man uppnådde sitt helgrus.
Var man trött så somnade man där man satt, soffan var som oftast min helgsäng, och när kylan bitit sig fast i min kropp så förflyttade man sig till sängen som oftast redan när dagsljuset redan hade inträtt.
En vardag kanske bara en timme innan väckarklockan skulle ringa, man var frusen.

Ikväll tittar jag på ett tomt vardagsrumsbord utan ringmärken från glasen.
Jag är nöjd efter ett enda glas med öl, och en alkoholfri sådan dessutom.
Jag vet att jag kommer att gå och lägga mig när jag är trött, och utan en blåsa som kommer att vara sprängfylld.
Jag kommer att sova utan konstiga fylledrömmar och nattlig ångest i torra lakan.
Imorgon kommer jag vakna tidigt av mitt barnbarn som sitter på sängkanten med pigga ögon och undra vad för kul saker morfar ska hitta på.
Min dotter kommer att förnöjd titta på medans jag leker tittut under påslakanen med hennes dotter.
Solen skiner in genom sovrumsfönstret i ett gnistrande och kallt vinterlandskap utanför.
Jag mår bra och kommer igång på bara några minuter, utan någon huvudvärk eller konstig bismak i munnen.

Jag vet att jag kommer att få rå om min familj under hela helgen, alltifrån uppvaknandet på morgonen tills dess hon somnar in helt uttröttad i min famn mot kvällningen.
Jag känner mig rik och förväntansfull av dagen, priviligierad.

I mitt huvud ser jag skillnaden, nu mot då...
Vad i he..te höll jag på med?
Mitt livsmönster kan förändras av en enda sak, utesluta alkoholen och ruset.

Jag kan fortfarande ta mig ett glas med öl, inget som hindrar mig.
Men det måste stå alkoholfri på etiketten, det kunde lika gärna stått ångestfri för min del.

Mina val, min framtid, jag sitter med möjligheterna i kraften av min egna vilja.

Berra

Berra
sön, 2021-02-07 - 23:49

Jo, det måste jag nog tillåta mig att tycka...

Nästan oavsett vad som har skett i helgen, så är jag nöjd.
En skillnad som kom med nykterheten, att gå ifrån frustrerad missnöjd till enbart ...nöjd.
Jag sätter ribban lägre, men är nöjd med vad jag har åstadkommit, vad som än skedde.
Vad är hemligheten?
Jag tror att jag befinner mig hela tiden i medvetenheten, jag är alltid med, har inga ”dropouts”.
Inga små eller stor luckor som långsamt kväver mig till sömns, jag är här och har varit med hela vägen.

Nöjd?
Svar ja...
Litet eller stort, jag har njutit i varje stund, ibland jobbigt och däremellan bara slappat och njutit av tillvaron.
Förra lördagen städade jag i fyra och en halv timme, och gjorde inte ett sk.t på söndagen.
Den här helgen har vi gått en otroligt fin promenad i gnistrande vintersol och bitande kyla i en och en halv timme.
Lyssnat på porlande bäckar, gått på frusna våtmarker och kohagar, gick ut en bit på sjöns lite vattensjuka is.
Hälsade på hos ett par kompisar och gick sedan hem för att lite småfrusna njuta av en kopp varm choklad i det uppvärmda uterummet.
Kompisen kom förbi och visade upp sin nya firmabil, en hybrid och vi åkte alldeles ljudlöst runt några mil på småvägarna, han var stolt som en tupp men samtidigt så var det inte hans besparingar som gått till bilen, utan hans firma, så det kändes lite tvetydigt.
Resten av lördagen var vi hundvakter till dottern med familj när de åkte på middag hos hundrädda.
Vi låg länge i soffan och sov i en enda röra av mänskliga och djuriska kroppar, sovandes och snarkande.
Halvtre på natten kom de och hämtade de lite trötta jyckarna, så vi kunde gå och lägga oss på ”riktig”.
Vid niotiden på morgonen messade de och frågade om vi ville ha frukostgäster, och vem kan tacka nej till något sådant?, inte vi...
Barnbarnet sken som en sol och var på bästa humör, och vi tog ett dopp i Spa’t när snön yrde runt omkring oss.
Snöflingorna brände till i hårbotten och kroppen hade en konstig känsla, varmt om kroppen men det stack till i hårbotten av kyla.
Grabben kom till middagen och vi bjussade på en en variant av oxrullader, men skippar katrinplommonen till förmån för en färskost med vitlök, pressad potatis och en verkligen lyckad sås till detta, mums så gott det blev.

Efter maten en fika vid en streamad Beckrulle och sedan har kvällen blivit sen, vi hade bakat ett nytt recept med vaniljkrämsfyllda bullar som blev jättegoda, magen var mer är full.
Nu så ligger jag här i min säng och bedömer min vecka, jotack arbetsveckan var intensiv men överlevnadsbar och helgen räddade stresströskeln, så jag är neutral igen...

På helgens filmer som vi har sett så har de på filmen vid flera tillfällen slagit upp ett glas och sätter sig och njuter av.
Jaha tänker jag, de lägger mycket tid att visa sådant på filmen, att de har belönat sig själva med ett glas alkohol.
Eller berövat sig själva verkligheten, flytt ifrån den,
Jag är inte sugen, men håller med om att de ser ut att njuta av den.
Min njutning kan inte innehålla alkoholen, men skulle kunna vara en chokladask, så jag fantiserar ofta om att det ligger en ask på bordet istället för spriten.

Jag tänker ofta att jag har kontrollen över mitt liv sedan jag blev nykterist, i början kände jag en avsaknad.
Men det var bara därför att alkoholen hade tagit över mitt belöningscentra.
Nu är jag fri att att belöna mig själv med vad jag vill, en promenad, en kopp varm choklad, en god middag med min familj, en hunds närapå drogade ögon som njuter av att jag klappar och kliar dem....
Solen som gnistrar i kritvit snö, ljuset som får min längtan till sol och värme och en önskan om att öppna stugan inför säsongen 2021, det händer alltid vid den här tiden på året, i mitt huvud har jag redan börjat plantera tomatplantorna och börjat röja i trädgården...

Jag har så bråttom till allt, och en framtidsversion...
När jag drack så blickade jag bara bakåt på allt tragiskt som hade hänt, då var inte framtidsutsikterna speciellt positiva.

Om någon på jobbet frågar mig om hur helgen var, skulle jag kunna säga fantastisk!
De skulle naturligtvis bli nyfikna och fråga vad som gjorde den så fantastisk...
Ingenting hände, skulle svaret kunna bli...
Och när man har upplevt en ångestfylld helg med baksmälla, så är det precis allt man kan önska om helt perfekt helg.

Helt ointressant för andra, men bäst för mig, jag behöver inte hävda mig gentemot andra.

Jag lever mitt liv, och är nöjd med det...

Berra

Se klart
mån, 2021-02-08 - 00:09

För dina fina inlägg. Ger mig hopp om att livet KAN fortsätta att kännas bra och äkta. Du är många före mig men jag tänker; kan du så kan jag.
Jag läser och känner löften om frid, liv, glädje. Tack!

Berra
mån, 2021-02-15 - 01:17

I år är det första gången min mor inte får en ros på alla hjärtans dag.
Tack för det Coronan, men hon undslipper inte blommor och presenter under veckan då hon fyller 89 år.
Vi lär få stå på två meters håll i dörröppningen, vi är båda dessutom förkylda som vårat barnbarn så vänligt bjussat på.
Hon har verkligen varit instängd sedan mars förra året, ett tag var jag orolig för att hon skulle bli rejält deppig.
Men hon har repat sig, och som allt annat det går upp och ner.
Jag pratade med henne nyligen, men det hamnar mest runt att hon pratar om sjukdomar och att hon känner sig rädd inför det samhälle som har utvecklats på sistone, vilka som har dött osv.
Tröttsamt men jag härdar ut, säger jaja då och då och bara inväntar på att hon ska avsluta samtalet.
Hon är min mor och man får ta allt det onda med det goda, mest rädd är man väl att man själv ska låta så om några (många) år.
Men min fru, min dotter och son har fått sina rosor, denna gång köpte jag de i affären när vi handlade i lördags.
Var osäker på om blomsterhandeln skulle ha öppet på söndagen, dessutom är de så fruktansvärt dyra.

Denna helg har inte skilt sig så väldans mycket mer än andra, vår dotter har bott här under helgen med barn och hundar då hennes sambo jobbat hela helgen, och det är väldigt mysigt.
Barnbarnet har varit morfar väldigt tillgiven, suttit i knät när hon behöver tröst, skrikit i höga skyn då jag har busat med henne, hon är outtröttlig och det har tagit på mina krafter ordentligt, så jo jag är nog en morfartyp.
Hundarna har konkurrerat om min uppmärksamhet och den stora jycken vet att det alltid finns lite godis i förrådet under trappen och hon sätter sig vid soffan och sätter sina framtassar i mitt knä samtidigt som hon slickar sig runt munnen med ett högt smackande.
Hon har lärt sig ordet godis och även om man försöker bokstavera det med g-o-d-is.
Jo det är alltid jag som skämmer bort dem under matbordet med en liten smakbit, och ja, jag vet, det binder ris till min egna rygg, de följer mig troget vart jag än går, om jag än så bara ska gå på muggen.

Den här veckan har absolut inget med alkohol serverats, frugan som brukar vara lite sugen på ett glas vin till helgen har helt enkelt inte varit sugen, sonen eller svärsonen inte heller.
Det går åt desto mer läsk, köpte fyra flaskor med lite olika cider, alla var slut ikväll efter två middagar med mellan 5-6 personer, okey socker är inget bra, men alkoholen mycket värre, så man får helt enkelt ta det...

Jag och frugan tog antikroppstest på Coronan i veckan, redan dagen efter kom resultatet, positivt!
Jag visste det, har känt mig på det hela tiden, jag som är både snusare och nagelbitare har fingrarna i munnen mer än hundra gånger per dag, skulle ha torskat för länge sedan.
Så det tester jag gjorde i mellandagarna stämde nog, jag hade redan haft den, om än i en liten omfattning.

Har startat upp ett nytt pillemoj projekt, svärsonen släpade hem ett par gamla ebersprakare från skroten.
De har legat i flera år i garaget men nu när det är kallt i uterummet så behöver vi lite extravärme.
En ebersprakare har ett annat namn som påminner om den men det är en diesel/bensin-driven bilvärmare.
Rev upp härvan med sladdar och började klia mig i skallen...
Så nu behöver jag leta upp en begagnad bilkylare med 20mm slanganslutning och en 12volts fläkt, den ska klara 4,6 kw värme, ett 12volts aggregat som kan leverera ca 25 ampere eller sätta ett blycell som klarar det höga strömstötarna, 20 mm kylarslang ca fem meter och sedan en låda att bygga in den i.
Jo jag vet jag låter som Sickan i Jönssonligan, jag har en plan, utarbetad in i minsta detalj...
Men känner jag mig själv så plöjer jag ner en massa pengar i den och så kommer den ändå inte att funka som jag hade tänkt mig, så jag lägger lite band på mig själv, men samtidigt så vill jag överträffa mina förväntningar.
Först måste jag få den att fungera, provkoppla innan jag lägger ner en massa energi.
Den är smutsig och rostig efter att ha suttit i ett motorutrymme.
Huvudet är fullt av en massa idéer och jag hinner starta fler innan de tidigare är avslutade, suck!

Klockan närmar sig ett på natten och jag har ett bokat pcr-test på jobbet imorgon, ett krav från arbetsgivaren att göra detta var 14:e dag, oavsett om man redan har antikroppar.
Jag är ju lite förkyld och de säger att testet kan slå på andra infektioner också, så har jag otur blir jag hemskickad i 11 dagar, jag som har tre grejer bokade under morgondagen, bland annat en ergonomiutbildning.
Jag har ett annat stort projekt som jag är ensam om, jag sköter installationen av en herrejösses utrustning där installatören inte kan komma och installera och starta upp den, pga ja...Coronan.
Så jag ska sitta med datorn och FaceTime’a med tyskarna på torsdag, vad händer om jag har kopplat fel och eldar upp 4,7 millar?
Jo jag har hängt över axeln på installatörerna förut och sugit åt mig bara för att jag har varit intresserad, och utan att skryta så är jag nog bäst på att laga dem också, vi har ett tjugotal av dem och chefen sätter alltid mig på dem när de andra killarna har misslyckats.
Jag har ett logiskt tänkande och är fruktansvärt envis, en bra kombo ibland...
Lika envist som jag har hängt kvar här på forumet under alla år....
Men inte lika logisk till en början innan jag fattade vad alkoholen förstörde för mig.
Den har satt krokben för mig tidigare, nu vet jag var fällorna finns och de är i mitt undermedvetna.
Det är i hjärnan alla fallgropar ligger, lömska tankar som att ett glas skadar väl inte..
Och det kanske det inte gör, utan det andra, tredje och så vidare.
Problemet är att jag alltid tog ett glas åt gången, och då nollställdes ju räkneverket, en, en en ...

Ett annat logiskt tänkande borde ju vara att somna här i sängen, men natten är min när jag ligger ensamt vaken och har all tid för mina tankar, och de är så många så de står på kö...

Jag är nöjd med helgen, absolut, jag har fått tid för återhämtning och fått umgås med de jag älskar.
Mitt hjärta är fyllt av värme och det är väl så det ska vara på alla hjärtans dag.

Berra

Berra
mån, 2021-02-22 - 00:51

Tänker jag tyst för mig själv, och småler...
Lite hemlighetsfullt går jag i mina egna tankar, funderar rätt mycket faktiskt, en tänkartanke.

Och det är ju faktiskt sant, jag har inte problem med drickande, inte så långe jag inte dricker.
Ojdå, två nekande efter varandra, om det hade varit matte så hade två minus blivit plus på något konstigt sätt.
Nu blev det ju tre i samma mening, så det kanske löste sig i alla fall.

Nej men det är ju helt sant, de finns inte så länge jag inte dricker, men skulle jag börja dricka, ja då finns de där.
Och vad får mig att börja dricka då, när spärrarna i min hjärna släpper förståss.
Att dricka är inget mekanisk som sköter sig själv, jo kanske när handen jobbar av sig själv och matar munnen med alkoholhaltiga drycker och hjärnan lagt ner all tankeverksamhet helt och hållet.
Den säger till kroppen, ” Du jag går och lägger mig för ikväll ni andra kroppsdelar kan väl sköta verksamheten resten av kvällen, eller hur, inget fuffens nu!”
Jorå, svarar kroppen och gnider sina händer, vi ska nog få dig att sova sött och helt medvetslöst, vi fixar det här.
Förbannad över att alltid hjärnan ska bestämma allt så förnuftigt och likt en trotsig tonåring som vill göra uppror så gör den precis det som de vet att hjärnan hatar, skapar oreda och kalabalik och en hel del att städa upp efter sig.
Kroppen vet att dess eftermäle kommer att uppdagas, men på något konstigt sätt så har inte kroppen fått något konsekvenstänk, jag lever nu och livet är för tråkigt att följa förmaningar och falla in i ledet för en vanlig Svensson.
Och för hjärnan är det inte bara att städa upp efter en vanlig tonårsfylla med lite disk, tomburkar och fimpar överallt.
Det är besvärande men det kan ha gått ordentligt illa också med slagsmål, polisingripande sönderslaget porslin och ytterdörrar, trasig och läckande toalettstol som skapat översvämning med mera...
Problemet är att man aldrig vet i förväg vad som kommer att hända, det kan gå bra men lika lätt illa.
Ovetenskapen får hjärnan att må illa, ska man ta ut allt elände i förskott, eller hoppas på det bästa.
Enklast är att hjärnan ”förbjuder” all form av alkoholförtäring med vetskap om att den också dödar en del av glädjeämnen i livet, för det finns saker som kan vara till glädje med alkoholen, också...
Men revolverns sex kammare har gått ifrån noll patroner i unga år till nu varannan och den ryska rouletten är mer än farlig att leka med, nästa lika dumt som att leka rysk roulette med en automatpistol, vinst varje gång.

I mitt huvud spelas olika scenario upp vid varje tillfälle hur utgången av ett enda glas skulle gå.
Jag ruggar till lite vid tankarna på hur det skulle kunna gå och på ett ögonblick återvänder mitt medvetande till verkligheten och jag svarar...Nej tack, har du inget alkoholfritt?
Min bekantskap har vant sig, men då och då möter jag en ny vän som lyfter frågande på ögonbrynen.
För en bråkdel av en sekund låter jag tankarna i mitt huvud fara runt, ska jag berätta eller låta ögonbrynen vara obesvarade?
Jag vet aldrig om reaktionen ska bli enkel eller ett försvarstal resten av kvällen vartefter min nyfunne väns promille ökar ohämmat.
Jag låter stundens situation avgöra och inväntar ett svar, ofta blir jag minst lika förvånad när personen mittemot mig bara säger, jaha vad bra och så är det slutdiskuterat, va blev det inget mer jag som hade gått in i försvarsläget.

I helgen gick vi på restaurant flera stycken, åtta och en halv för att vara mer exakt.
Inget speciellt att fira, vi var bara så sugna på att umgås runt en god middag i goda vänners lag.
Syltan var jättefin med spännande inredning och riktigt duktiga servitörer, vi fick en avskild del i restaurangen i dessa Coronatider så vi kände oss ordentligt bortskämda.
Tog ett färdigt matpaket med tillhörande vinpaket allihopa, ja inte jag då som gick igenom ställets alkoholfria ölsorter.
Drack genom tidernas absolut sämsta öl, påminner om icebeer där eftersmaken var lika med noll, i sväljögonblicket kunde det lika gärna ha varit ramlösa.
När restaurangen stängde klockan åtta på kvällen så bestämde vi oss för att fortsätta hemma hos oss.
Vi tog kaffet och en marängsviss för att riktigt lägga locket på och fortsatte med GT.
Svågern gick ut hårt, likaså svärsonen och de gillar när någon hakar på promillehalten.
Vi satte oss gubbar i spa’t, de med varsin cognac och en fet cigarr för att sedan fortsätta med några ölburkar.
Jag hängde med i en och en halv timme, de andra satt en timme till.
Jag pallade inte fyllesurret, de hade dragit iväg långt före mig, så jag gav upp.
När klockan närmade sig tre på natten steg de upp och åkte hem.

Ja, så hur mådde jag då, jo jag tyckte hela kvällen var jättemysig vi hade det trevligt.
Hur reagerar på andras fylla då?
Jo visst reagerar jag, men förmanar inte, krökandet är helt personligt och under eget ansvar.
Om de väljer att dricka mycket så är det deras problem, inget som jag behöver ta på mig.
Om de gör bort sig eller säger dumma saker så ligger de dem till last, inte mig.
De vet att jag håller mig nykter jämnt och har väl lite besvär över att jag har huvudet kvar på skaft.
Jag är ulven i fårakläder som kan avslöja dem i efterhand, men brukar sällan grotta ner mig i det.
Som sagt drickande är personligt och under eget ansvar, var och en dricker efter sitt egna förstånd.

Jag vet att jag inte skulle klara av att dricka ett enda glas och återfallet skulle komma direkt.
Och även om jag skulle klara av ett tillfälle, så ligger mitt forna drickande inte långt ifrån.

Jag tar mitt ansvar för både mig själv och mina anhöriga, jag skulle inte vilja utsätta dem för alla dumheter som skulle följa i mina segertåg över alkoholens inverkan.

Likt en nötallergiker avhåller jag mig ifrån alla fallgropar, det går inte att testa lite, och nötterna döljer sig i många olika skepnader precis som alkoholen.
Man lär sig att urskilja riskområdena och känner man sig minsta osäker, så avstår man.

Tråkigt liv?
Nej man lär sig leva med det, och anpassar sig efter det, inte alla är nötallergiker.
Jag är det inte heller, men gott och väl en alkoholallergiker.
Jag slipper en massa tråkigheter i alla roligheter.

Jag lever mitt liv, och trivs med det.

Berra

Andrahalvlek
mån, 2021-02-22 - 08:01

Läser dina inlägg som du skriver varje söndag och ditt liv är lååångt ifrån tråkigt Berra. Tänker lite likadant som du, som nötallergiker skulle jag aldrig chansa, ”nu kanske det funkar”, och det gör jag inte med alkoholen heller. Sannolikt skulle det funka en tid, men spåra ur väldigt snabbt. Men jag är inte en nyfiken på hur det skulle gå, det är inte värt risken. Det är tusen gånger lättare att avstå helt än att prova att dricka lite.

Kram ?

Strulan65
mån, 2021-02-22 - 23:27

Det är just det, ta inte första glaset och glöm aldrig var din resa startade.
Tack för du skriver, följer dig varje måndag ????

Berra
sön, 2021-02-28 - 23:41

Ja igen.

Om jag ska ta det ifrån början...
Vi hade ätit middag med dottern och familj, de åkte hem runt elvatiden på fredagskvällen.
Vi ville se färdigt filmen frugan och jag, ha!
Somnade nästan omedelbums i soffan.
Vaknade klockan halvtre på natten av att jag frös så in i norden, kall ända in i märgen långt ner i benen.
Frugan frös också, men det var inte kallare än vanligt i vardagsrummet.
Vi skyndade oss upp till övervåningen, borstade tänderna och hela min kropp hoppade av frossa.
Nej, tänkte jag det här är sjukt, den här frossan hade jag i Julas, det här kommer inte att bli bra,
Kröp snabbt in under täcket och jag låg länge och skuttade tills dess att täcket hunnit värma upp mig lite.
Låg och tänkte, vad är det här, Corona del två?
Somnade till slut.

På lördagsmorgonen vaknade både jag och frugan, vi kände oss rassliga, jag hade ont i luftrören och hostade slem.
Jag vägrade kliva upp tills dess att sjukdomsbilden hade avstannat, jag brukar sova bort sjukdomar.
Vad ska man upp och göra när man känner sig rasslig, det är bara att förvärra situationen.
Jag klev upp klockan sex, på kvällen, efter att ha sovit sammanlagt arton timmar, arton,timmar!!!
Vi hade lovat vara hundvakter till dotterns jyckar, frugan hade de redan på undervåningen.
Vi låg rassliga båda i soffan, hundarna såg olyckliga ut och lilljycken ställde sig och kräktes på golvet.
De var också sjuka, rörde inte ens maten jag hade lagt upp till dem, och då var en av dem lyxmat.
Så där låg vi helt utslagna halvsovandes i soffan, någonting hände på teven men intresserade oss inte.
Vi åt ingenting på hela dagen, gick och lade oss vid tvåtiden för att vakna upp på söndagen.
Jo vi mådde bättre och åt en rejäl frukost, men kaffet var utbytt mot te, eller egentligen väldigt dåligt te, det hade legat alldeles för länge och tappat både färg och smak, värdelöst!
Så denna dagen tillbringades i....soffan.
Frugan körde igenom en massa delar av en dansk serie hon blängt på länge.
Jag satt med datorn i knät och porrsurfade på en massa leksakssajter, det är dags för nya projekt, kanske.
Såg en fyrhjuling på blocket, lite trasig men kan gå att åtgärda, hallå frugan man kanske...nehej inte det.
Tiden gick och det enda nyttiga jag gjorde var att ta bort en juldekoration på framsidan i form av en led-gran.
Krattade bort lite snösolk, ni vet sådana där geggiga fläckar efter snöhögarna.
Det blev kväller och vi hade avbokat våra barn på söndagsmiddag, så jag drog iväg och köpte pizza till oss båda.
Nu började jag känna mig ganska så mycket bättre, lite rosslig i halsen men annars helt okey.
Så det blir att jobba imorgon, vi får inte gå in förrän vi har fått okey på covidtesten, den känns onödig då jag redan har antikroppar, men så är det....

Så nu ligger jag här och tänker, vad sjutton, så gick den här helgen åt fanders.
Vi har tillbringat den mesta tiden i soffan eller sängen, kanske var det ett rop från kroppen att varva ner lite.
Min vecka var hektiskt på jobbet men också framgångsrik, installationen lyckades, men har de farligaste gaserna kvar att koppla in under veckan, så det kräver huvudet på skaft, lugnt och metodiskt.

Det sjuka med det sjuka var att det kom så himla plötsligt, båda två samtidigt på bara någon timme.
Och sedan bröt inte ut fullständigt utan bara låg där i bakgrunden och väste, hela helgen.
Ja jag kände mig improduktiv över helgen, jag som brukar ta igen allt det som kvävs under vardagarna.
Nu fick jag inte utlopp för dessa känslor, mitt ventilationshål täpptes till, en helg som försvann i tomma intet.

Fanns det någon alkohol i helgen då, jodå frugan och svärsonen delade på en flaska dyrt rödvin.
De sade att det var gott, och jag glädjes åt det.
Inte min cup of tea, och så var inte heller söndagens te heller...
Ibland önskar jag att även jag kunde få skämma bort mig med en flaska god dricka för sådär två hundra kronor.
Men sådana finns inte, ännu...

Berra

mulletant
mån, 2021-03-01 - 06:47

Antagligen just så att kroppen ville vila! Önskar dig en fin och framgångsrik arbetsvecka!
Hoppas att nästa helg blir en helt underbar Nu-kommer-våren-helg? / mt

Berra
mån, 2021-03-08 - 00:34

Tittar på en lastgammal Beckrulle på teven vid sänggaveln...
Suck!, så var den här helgen över, och fem arbetsdagar framöver.
TV’n tar inte min uppmärksamhet, filmen var bra då, synd att nöta ut den med en repris.

Jo jag vet att måndagar inte brukar vara värre än andra arbetsdagar, har verkligen lagt märke till det senaste tiden.
Frugan brukar fråga mig vid middagen på måndagskvällen hur dagen har varit, och efter en snabb rannsakning så brukar jag svara för att vara en måndag har den varit helt okey.
Jag vet att sekunden efter brukar frugan överösa mig med sin arbetsdag, och då upptäcker jag att min inte alls har varit så besvärlig, inte i jämförelse med hennes.
Men bara vetskapen om att jag har fem dagar kvar innan de två dagarna som jag själv kan bestämma över ligger framför mig brukar tryta på tålamodet, ordentligt.

Här hemma har dagarna med lite vårkänsla tagit en paus, det blev kallt och det damma till lite av snö igen.
Min baksida får vänta, det går inte att luckra den när den är frusen, jag skulle ju kalka den i helgen.
Dotterns kompisar hade en babyshower med överaskning här hemma hos oss, covidanpassad med ett fåtal personer.
Den förra showern tror jag de var femton tjugo styckna, hela huset var fullt.
Denna gång bara fyra jämnåriga därav två med små nyfödda bäbisar i famnen.
De två andra barnlösa, var ofrivilligt barnlösa, den ena har svårigheter att få de att sitta kvar, nu med provrörsbefruktning som försök.
Den sistnämnda blev änka vid tjugosex års ålder, kanske tur att de aldrig hann att bilda familj, och hon sörjer fortfarande ett och ett halvt år senare, ett halvrenoverat hus tillika psyke, jag lider verkligen med henne.
Men det hindrade dem inte att ha en mysigt tillfälle, de skrattade ömsom grät en skvätt.
Det som var lite svårt att se var när de barnlösa höll de andras bebisar i sin famn och man såg hur deras kroppar verkligen skälvde i en önskan efter att få skaffa egna.
En av bäbbarna sket ner vår babysitter när han dammade av med en rejäl laddning i blöjan.
Den andra spydde konstant så vi torkade spyfläckar på golvet många gånger, man har glömt bort redan hur det var.

Idag åkte vi iväg med vårat favoritpar och tog en brunch vid ett litet mysigt fik en bit utanför byn.
Det är en ombyggd gammal stall med tjocka timmerväggar med rangligt trägolv, en öppen spis och levande ljus.
En italienare driver köket och maten är helt himmelsk, vi nöjde oss med en herrejösses räksmörgås på en vitlöksbrässerad levainbröd och säkert ett halvkilo med färska handskalade räkor, nedsköljd med en skummande het latte, vi var fortfarande mätta vid middagen ikväll.
Barnen samlades som vanligt vid middagen som ikväll blev pappas pannbiffar med mammas potatismos, testade för första gången att göra pressgurka vilket blev lyckat.
Vinglasen var fyllda med mjölk för alla ikväll, inget funderande ens över om det skulle vara något annat i dem.

Ytterligare ett av våra bästa vänpar väljer att flytta ifrån storstaden för att flytta ut på landet, drygt trettio mil härifrån.
Jag förstår dem faktiskt, storstadsstressen sliter rätt mycket på oss, höga bostadspriser kräver bra löner vilket pressar många att ta tjänster med högt ansvar och tillgänglighet vilket ofta ligger utanför kostymen.
Lägger man sedan till trafiken med köer och trängsel som inte blev bättre med trängselavgifter, svårt med parkeringar och höga avgifter så är det inte längre tillfredställande, man kan inte skylla på kriminaliteten längre då den verkar finnas överallt, se bara på Vetlanda.

De vi åt brunch med idag, han hade fått en ny tjänstebil för ett tag sedan, en sådan tysk bil med en stjärna i fronten.
En morgon stod den uppallad på några vedträn, däcken var stulna.
Försäkringsbolaget stod för nya, men bilverkstaden satte på snikvarianten istället för orginalhjulen som kostade närmare femtio lax, men hade fakturerat för original, det finns tamejfasen tjuvar överallt.
All heder verkar vara borta och alla ser bara till sitt eget hus, man blir fistad vad man än gör och sådant gör mig upprörd.

Men någonstans i all röra så känner jag mig ändå ganska safe, jag kan alltid luta mig tillbaka på min nykterhet.
Det finns så många anledningar till att ta till flaskan när motgångarna känns allt för stora.
Men min största säkerhet är att jag ändå är orubblig vad som än händer, jag vaknar alltid nykter var morgon.
Bara det gör att känner mig starkare vad som än händer, jag vet att jag klarar alla kriser.

Veckans gladis är att grabben berättade vid kvällens middag att han har börjat date’a igen.
Och jag vet vilken tjej det är, hon kommer att bli perfekt och ge vackra barnbarn.
Mest glad är jag att grabben inte känner sig så ensam längre och att jag äntligen kan börja kolla på bilbanor igen.

Berra

Berra
tis, 2021-03-16 - 23:35

Förändring är bra?

Har jag envist proklamerat, frågan är väl hur väl jag själv följer detta.
Forumet har fått en ansiktslyftning, och ja jag har varit med om ett par redan.
Något blir bättre, saker blir också sämre ska jag i välmening också tillstå.
Frågan är väl om jag orkar med allt, måste lära om mig igen.
Det blir lite som om man möblerar om hos en blind, man går invant sina steg fram till soffan men hamnar sittandes bland flyttkartongerna.
Det som enbart tog ett par minuter att snabbt ögna igenom forumet ett par gånger om dagen tar nu mycket längre tid i anspråk, känner mig vilsen.
Jo jag vet att det är under utveckling, så det blir bättre, med tiden.

Samtidigt är inte min nykterhet under någon sorts utveckling, trots att den snart är en tonåring.
Jag är fortsatt nykter och inget nytt händer, mina inlägg är mer av en dagbok än ett föredrag om att hålla sig nykter.
Allt har blivit mer av en tvångshandling att varje söndagsnatt skriva en roman, för jag tror att om jag inte skriver i forumet kommer jag att tappa motivationen och riskera ett återfall.
Jag har allt svårare att sätta in mig i alla nynyktras frågor när mina egna erfarenheter börjar tyna bort i minnesbortfall, alltså naturliga sådana, inte bortsupna.

Jag älskar att skriva långa inlägg, på något sätt konkretiserar det jag hur jag mår.
Jag ser inte allt i nattsvart och är inte lika mycket av en surgubbe när jag kliver ur mina egna fotsteg och ser på mig själv från sidan, jag mår rätt bra egentligen, i texten kan jag se det.
Jag borde söka mig till någon sorts blogg istället utan ett underliggande sakfråga såsom alkoholen.

Så när forumet förnyas kanske det gamla ska bort, jag har varit här länge nu..
Har lärt känna många till namn under min tid här, och mest har jag nog uppskattat de fysiska träffarna vilket jag nog kommer att fortsätta försöka gå på.

Allt har sin tid, jag får vara stolt över att ha haft forumets längsta långkörare...

Berra

Sisyfos
ons, 2021-03-17 - 05:13

Ja Berra, gav du upp redan i söndags? Känns konstigt när du inte skriver.
Förändring är bra, att bryta dåliga vanor också. Men att sluta skriva dina söndagskrönikor på forumet? Varför då? Jag gillar dem verkligen. Så jag skulle skulle sakna dem.
Nu tror jag inte att du kommer att återgå till gamla ovanor om du slutar skriva, men jag tror faktiskt att ditt skrivande härinne har fyllt en viktig funktion. Du summerar och reflekterar över ditt liv en gång per vecka i alla fall. Jag tror det är en sund vana du har. Det blir lite fler nyanser och ger lite perspektiv.
Lyssnade på avsnittet ”Vanor” i Närvaropodden. Intressant avsnitt där de just pratar om att reflektera och skaffa sig nya vanor och sluta med dåliga. Programledaren berättar att han, när han skulle sluta röka eller dricka bytte arm på sin klocka. Detta för att hindra automatiken i tankarna och göra sig mer medveten i nuet. Du kanske ska se det nya Forumet på det sättet. Som en påminnelse om vikten av närvaron i livet. Tänker att om du ska sluta skriva här, så är det nog klokt att hitta ett alternativ för regelbunden reflektion över livet. Kanske är dags för boken nu istället? Men 12 år Berra, 12 år på Forumet, 12 års reflektioner om livet i stort och smått. Du är en stor förebild.