av Pianisten

Andrahalvlek
lör, 2021-02-13 - 16:02

Så sa alltid min chef när vi hade släppt en bomb om omorganisation eller liknande. Då var det bara att ducka så gott man kunde.

Ibland är det nödvändigt. Upp med allt på bordet. Thats it. Vad gör vi åt det? Det är klokt att låta din fru samla sina tankar, hitta sina ord, sova på saken. Fundera på vad hon känner och vill egentligen. Ibland hinner man inte få kontakt med sina känslor alls, man bara köttar på i vardagens hamsterhjul.

Det du kan säga är ju typ ”Jag är redo att prata när du är redo.” Så hon inte tror att det ska rinna ut i sanden igen. Det är nästan värst tycker jag. När man vänder upp och ner på himmel och jord, och sen rinner det ut i sanden. Igen. Ingen förändring, tillbaka på ruta ett igen snabbare än man hinner blinka. Fy, så destruktivt det är för själen.

Kram ?

Pianisten
lör, 2021-02-13 - 18:38

Ja, det jobbiga nu är att ta sig igenom alla faser. Efter att ha varit hemifrån en stund idag och kom hem så började vi prata, trodde inte det skulle gå så fort. Först var det som förväntat mycket ilska och jag fick mig några skrapor om mitt okänsliga sätt att släppa en sånt brev utan förvarning. Jag förstår det, men som jag sa finns det väl ingen rätt stund, och som jag är så hade jag också mycket hjälp av brevet när vi började prata. När jag skulle försvara och förklara mig kunde jag gå tillbaka till brevet och använda orden jag formulerat på ett bra sätt.
Hennes första reaktion var att hon vill bort från huset nu så fort som möjligt. Hon är såklart både ledsen men samtidigt trött på att få höra mitt återkommande missnöje och så är det ju, hon saknar inget utan upplever det bara som ett missnöje från mig. Även om jag egentligen beskriver det utifrån vad jag saknar så förstår jag om hon känner en otillräcklighet. Vi var båda överens om att vi just nu inte såg några andra vidare vägar.
Hon är orolig för ekonomin och att klara ett eget boende men jag sa att självklart kommer jag stötta för att hon ska kunna vidare både för jag bryr mig om henne och att mina barn skall ha det bra.
Efter det satt vi tysta en lång stund. Jag sa att jag skulle lämna henne ifred en stund och åkte och tränade.
Nu har jag kommit hem och det är tyst igen. Projektet som står framför oss är gigantiskt och inget som löser sig på något sätt mer idag. Det är lördag kväll, barnen är uppspelta och taggade för lördagsmys, ännu lyckligt ovetande. Det är så sorgligt.
Nu skall det tidigare samtalet på nått sätt sedan komma vidare till handling och detta är bara början, i princip precis lämnat startlinjen. Hur ska man klara alla steg. Om jag skulle säga att jag fortfarande inte hoppas att det kan lösa sig på nått litet sätt så hade jag ljugit. Jag måste nu intala mig att om detta skulle sluta med att vi vill försöka en gång till så kommer det inom kort vara mina behov som får kvävas igen.
Mitt tidigare lugn börjar nu ändra sig till sorg och förståelse för vad som är på väg att hända. Minnen flyger fram i huvudet. Ett relativt nyligen bröllop, bröllopsfotona som tog över ett år att få upp på väggen som vi hängde upp nu strax innan jul. Jag känner mig som en bedragare. Samtidigt vet jag att det inte är så. Jag har verkligen velat att det skall fungera. Jag har älskat eller tom älskar min fru men i takt med att mitt eget liv har börjat ordna upp sig så har jag insett vad jag inte kan klara mig utan resten av livet och för varje år som går inser man hur kort livet är.

Andrahalvlek
lör, 2021-02-13 - 20:01

Det som skiljde min separation från din var att vi var överens om att vi ville separera. Enorm skillnad, både just då och efteråt förstås.

Mitt i kaoset minns jag att det bara vara att göra. Jag städade och rensade hela huset innan jag flyttade. Märklig reaktion. Jag var nog tvungen att faktiskt göra något med händerna. Jag visste dessutom att han inte skulle rensa. Typ någonsin mer.

Sen var det praktiska saker som boende, förbereda barnen, köpa möbler osv. Sen plötsligt satt jag här en dag. Så jävla ensam. Barnen började med pappavecka.

Först några månader senare kunde jag fullt ut sörja. Vi skulle ju bli gamla ihop. Fan att vi inte redde ut det. Men det hade gått för långt, ett försök till ihoplappning skulle bara få samma resultat igen.

Vi var överens om att barnen inte skulle lida mer än nödvändigt. Vi firar fortfarande sju år senare alla högtider och födelsedagar ihop, barnen ska inte behöva slitas mellan oss.

Vi har byggt upp en ny typ av relation, som syskon. Går bilen sönder mitt i natten ringer jag honom. Ingen känner mig så väl som han. Ingen kan som han slutföra mina meningar och förstår alltid vad jag babblar om när ingen annan gör det.

Det kommer att bli bra. Om ni bestämmer er för att det ska bli bra. Utan agg, skam, skuld. Känn istället tacksamhet för åren ni fick ihop. Låt de åren bli fina minnen innan de dåliga minnena dominerar.

Sorgligt. Ja. Jobbigt. Ja. Men känns det rätt i magen så är det rätt. Lita alltid på magkänslan.

Kram ?

Pianisten
sön, 2021-02-14 - 11:11

Jag har nog aldrig litat på min magkänsla. Just nu vet jag ärligt talat inte om det finns någon alls. Det gör bara ont. Ingenting stämmer just nu.
Natten har varit fruktansvärd. Min fru har sovit i vår säng med barnen och jag har sovit i dotterns rum. Igår på träningen så hände något i en övning så det sträckte till från ena skulderbladet och hela vägen upp i nacken. Jag har nog vaknat hundra gånger i natt, varannan gång av smärta i ryggen och varannan gång av starka drömmar som gick om och om igen hela natten. I drömmarna grät jag hela tiden, som om rollerna var omvända och det var jag som blivit lämnad. Varje gång jag vaknade till så kom först den där varma känslan över mig, ni vet när man kommer tillbaka till medvetandet och inser att det bara var en dröm. Men i mitt fall är det ju inte en dröm utan den där varma känslan gick varje gång över som att sticka tillbaka kniven i bröstet, allt detta händer ju just nu. Om och om igen. Varje gång jag vaknade så önskade jag mer än nått annat att allt bara var just en dröm men efter att ha kommit tillbaka till lite klarhet efter en stund så vet jag att det är jag som dragit igång det här, för att jag måste.

Det är svårt att veta vilka känslor som är vad just nu. Vilka som tillhör sorgen att kanske lämna sin livskamrat eller sorgen över att riva upp allting man byggt upp tillsammans.

Vilken jävla dag också att vara just här, Alla hjärtans dag... Ja jag får väl se det på nått jäkla tragikomiskt sätt att jag idag står upp för mitt eget hjärta.

Önskar er andra som har en kärlek att fira idag att ni får en fantastisk dag

Andrahalvlek
sön, 2021-02-14 - 11:38

Det får du av mig i tanken för att orka med dagen, och morgondagen och dagen efter det. Lider verkligen med dig, men det är viktigt att stå upp för sitt hjärta ❤️

Kram ?

Pianisten
sön, 2021-02-14 - 22:59

Ligger här nedbäddad i soffan. Lite lugn igen på nått avtrubbat sätt. Tror alla känslor idag har blivit övermäktigt.
Trots allt mycket utveckling idag. Frun åkte till sina föräldrar tidigare idag och när hon kom hem pratade vi lite mer. Hon hade fått nys om ett hus att hyra som låg inte jättelångt härifrån. Hon skulle nog titta på det redan imorgon. Allt känns så overkligt.
Min bror ringde sammanträffande nog också tidigare idag och ville bjuda över oss på lite korvgrillning vid lunch. Båda barnen var iväg på annat så det passade bra och jag åkte dit. Både min andra bror och pappa var också där. Det tog inte många sekunder från att de frågade varför jag kom ensam tills att jag gjorde ett meningslöst försök att kväva gråten. Jag fick mycket stöd och fick pratat ut en stund, det gjorde väldigt väl idag.

Hemma till kvällen igen så började frun oväntat prata om min diagnos. Kanske försökte hon hitta nått samband med den och att jag så plötsligt satt igång detta. Det sa hon inte men hon har aldrig frågat nått om det sen jag berättade när jag fått den men just idag hade hon tydligen varit inne och läst på 1177. Jag svarade vänligt på hennes frågor. Efter det blev det tyst igen.
Jag smågrejade i köket med matförberedelser inför veckan och hon satte sig vid TVn. Nästan som en markering kändes det som satte hon på ett av programmen vi brukar kolla på tillsammans medan jag var kvar i köket så när jag var klar tog jag med mig datorn, en skål med godis och en läsk in i sovrummet och kollade på samma avsnitt. Jag ska ärligt säga att jag tänkte på en stor jävla whisky idag. Glad att det "bara" blev en skål med chips men ni kan vara lugna, det var aldrig ens nära. Tror att just så som jag känner mig nu, lite lugn och avtrubbad är vad som händer om man inte stoppar sina känslor med nått annat. Tillslut så måste väl känsloruset ta en paus och man får ett naturligt andrum.
Under flera stunder idag har jag frågasatt vad jag själv har startat igång men nu är jag tillbaka till insikten om varför. Kommer garanterat bli många kast innan sista ordet är sagt.

Vin Santo
mån, 2021-02-15 - 11:27

Har läst din tråd och igenkänningsfaktorn är stundtals väldigt hög :)
En sak som jag tänker är att du kanske inte skall ta de riktigt stora livsbesluten just nu när du just slutat med a och håller på och ändrar lite i din medicinering. Ligg lågt ett tag tills du känner att du nått ett mer normaliserat tillstånd innan du bestämmer dig för att lämna frun då risken är överhängande att du senare ångrar dig.
Ett litet tips i all välmening :)
Lycka till!

Mrx
mån, 2021-02-15 - 13:49

Pianisten, Jag har en fråga om din alkoholm konsumtion just nu. Vad jag minns slutade du att supa för några år sedan. Enligt vad du skrivit i forumet har du unnat dig några glas ibland men aldrig stora mängder. Jag kanske har missuppfattat vad du skrivit tidigare. Jag vill inte ge dig några konkreta råd i frågan om separation eller ej. Det är alltför svåra frågor för mig som utomstående att ta ställning till. Jag funderar om du kanske skulle må bättre av att prata med någon profisionell människa om dina tankar, typ en psykolog.
/MRx

Pianisten
mån, 2021-02-15 - 13:59

Jag förstår hur du tänker och jag försöker ha med det. Jag har dock varit stabil med alkoholen under snart 1,5år. Det stämmer att jag har påbörjat en ny medicinering nyligen men är än så länge bara i en lång upptrappningsfas på halv dos. Jag inbillar mig faktiskt visserligen redan att jag känner av medicinen lite och känner mig lite mer avtrubbad allmänt men inte på ett negativt sätt. Jag upplever att jag grubblar lite mindre och känner mig lugnare och mindre stressad, kanske t.o.m. lite mer "klar" och här och nu. Mindre hjärnbrus. Vilket låter ganska rimligt för medicinen används också vid epilepsi som ju beror på "retningar" och rundgång av signaler i hjärnan. Men såklart ändå svårt att säga om det är medicinen eller bara inbillning än som sagt.

Tyvärr är det känslor jag upplevt så länge, som vi bråkat om mycket i perioder tillbaka genom alla år. Både när jag mådde sämre och drack och nu när jag kommit till ett mycket bättre leverne. Alltså väldigt olika perioder av mitt liv men problemet har legat konstant. Kan t.o.m känna att jag många gånger drack pga det, att den inre saknaden bubblade ut då, i min ensamhet, med ett glas i soffan när resten av familjen gått och lagt sig. Det fanns ofta mycket sorg i ruset.
Skillnaden nu är kanske att när jag själv blivit mer stabil har jag bråkat mindre om det och känt mer den här uppgivenheten i tysthet. "Det spelar ingen roll vad jag gör eller säger ändå, det finns ingen lösning"
Det knepiga är också att detta problemet inte har påverkat hela vår vardag utan uppstår under mindre stunder då och då. Därför går det att kväva under långa perioder då man inte blir påmind om det hela tiden och kan glömma det. Men det har infekterat mitt inre mående och humör mer och mer och när jag ställde mig frågan om det fanns någon möjlighet att ha detta inom mig livet ut så var beslutet klart. Eftersom vi bråkat och diskuterat problemet om och om igen på alla sätt som går så måste nog tyvärr detta vara det ändra naturliga nästa steget som måste tas förr eller senare. Det har egentligen varit senare för länge sen.

Jag fick kloka ord av mina bröder och far igår som jag bär mig nu, att oavsett vad som händer så blir det till det bästa nu. Antingen så inser nån av oss att det var det rätta eller inser vi att det var fel beslut. Det som jag tror många faller på är att man ger vika för den första akuta sorgen. Allt det otrygga med att hela livet vänds uppochner, alla vanor och rutiner som krossas. Så det viktiga är nog att orka härda ut den första tiden och låta sig landa i att vara isär. Låta läget lugna sig och att känna känslan av att vara själv. Det kommer såklart bli jobbigt och inte det bästa under själva separationsresan, främst om vi känner olika efter "provet". Men oavsett om nån av oss inser att det var det rätta att dela på oss så blir det ju då "det rätta" för då är det inte ett förhållande att bygga vidare på. Med andra ord så kan vi båda bara bli en erfarenhet rikare genom att prova att dela på oss. Sorgligt men sant.

Vin Santo
mån, 2021-02-15 - 14:37

Förstår!
Läskigt vad jag känner igen mig själv hos dig...
Jag hoppas att du fortsätter skriva här och dela med dig av dina erfarenheter.
Tror det är många här som upplever liknande situation efter att ha tillfrisknat ifrån sin överkonsumtion.
All lycka till dig!

Pianisten
mån, 2021-02-15 - 14:51

Hej MrX, kul att höra från dig, det var längesedan. Hur är det med dig?
Jo det stämmer ju, några år sedan är det ju inte riktigt än men ca 1,5 som jag skrev ovan. Och ja precis, jag unnar mig fortfarande några få glas under helgen, precis som jag skrivit förr och njuter skuldfritt. Oförändrat sedan slutet av 2019. Såklart ploppar det upp djupt rotade tankarna ibland som säger att ett glas kanske är lösningen på en riktigt jobbig dag, men jag vågar nog påstå att jag knappt ens varit nära att ta nått på det viset efter 2019. Framför allt inte för att dränka nått jobbigt. Tvärt om är det nästan som att jag nuförtiden öppnar upp ännu mer för att låta det jobbiga kännas för det är det enda som kan besegra det. "What you resist persists". Kanske den bästa frasen i hela världen.
Var det något jag skrivit som lät annorlunda eller varför trodde du att du missuppfattat?

Jag har haft psykologsamtal länge och har nyss också gjort en psykologisk utredning och börjat medicinering för bipolaritet. Så på den biten har jag haft stöttningen ganska länge nu och har hänt en hel del. Tänkte du på mina födande tankar allmänt eller just de kring mig och min fru?

Kram

Andrahalvlek
mån, 2021-02-15 - 18:47

Man kan inte påstå att man känner någon på ett sådant här forum, men av de inlägg jag har läst historiskt så bedömer jag dig inte som typen som förhastar dig. Tvärtom funderar du väldigt mycket och länge, på typ allting. Skönt ändå att medicinen hjälper dig att inte grubbla allt för mycket. Man kan grubbla sig riktigt sjuk.

Om man ser en separation som en sorgeprocess, i nivå med sorgen efter att någon har dött, så tycker jag att det känns lättare att tillåta sig att just sörja. Att i det läget ta på sig en ”glad mask” är inte respektfullt mot någon.

Precis som med dödsfall är det nog bara att gilla läget och vara ledsen och gråta när sorgen kommer stötvis. Och man kan få vardagen att funka ändå, visserligen utan någon vidare entusiasm, men ändå funka.

Precis som med all sorg läker tiden såren, och sorgen blir mer och mer inkapslad i resten av livet. Som ett ärr av erfarenheter och många minnen - goda och dåliga.

Jag minns att jag och barnens pappa satt och pratade riktigt gamla minnen, från begynnelsen typ, samma kväll som vi gemensamt tog beslutet att separera. Vi skrattade och grät om vartannat. Otroligt konstig upplevelse.

Men som jag skrivit innan, den stora skillnaden i vårt fall var att vi var överens. Jag kan inte föreställa mig hur en separation blir om man inte är överens. Att såra någon annan är nästan värre än att såra sig själv. Men är man inte sann mot sig själv så blir man deprimerad och ångestfylld. Kroppen kan man inte lura i längden.

Kram ?

Pianisten
mån, 2021-02-15 - 22:57

I soffan igen. Ikväll blev det jobbigare. Frun var aldrig och kollade på det där huset, hon vill tänka över det lite sa hon och medgav att hon hade handlat lite hastigt i affekt.
Hon tog upp mitt psykiska mående idag med och försökte dra paralleller till att jag gör såna här utspel när jag är inne i dippar. Tyvärr känner jag ingen dipp alls just nu utan mår personligen bättre än på länge inom mig. Försöker lägga fram detta på ett bra sätt igen utan att låta nonchalant.

Du har rätt Andrahalvlek, det är nog skillnad med oss. Vi är två personer som är väldigt hjärtekrossade nu och tycker så mycket om varandra, men har ett problem som inte går att lösa, det var vi överens som även ikväll. Vi tittar lite på varandra med sorgsna blickar liksom vad ska vi ta oss till. Jag är väldigt glad att vi har kommit till en bra ton och hela tiden pratar om barnens bästa. Det riktigt jobbiga som jag tror kanske kommer hända snart är att hon börjar försöka dra ett sträck över allt. "Jag förlåter dig nu så går vi vidare" Då behöver jag börja göra aktivt motstånd mot känslorna. En avgörande förändring måste ske denna gången och så länge ingen av oss kan presentera en rimlig ny lösning så måste vi dela på oss.

Pianisten
tis, 2021-02-16 - 12:11

Idag snurrar mycket tankar. Min egen beslutsamhet vacklar. När man tar avstånd från varandra som vi gjort under några dagar, -förutom små pratstunder, -levt avskilt från varandra i huset, sovit avskilt, så av nån märklig anledning börjar de negativa bli diffust och de goda minnena tränger på. Det man skall vara beredd att offra.

Det är på gott och ont här att vara väldigt lösningsbenägen. Jag vill innerst inne hitta en lösning. Jag är kreativ, skulle kunna komma på många idéer. Men allt det är objektivt, teoretiskt. När jag tänker vidare så kommer insikten tillbaka, min fru fungerar ju inte så. Hon står alltid för att hon är som hon är, vi har väl nån gång kunnat enas om små idéer men aldrig upplevt att hon verkligen ansträngt sig för att prova förändra ett eget beteende. Jag kan direkt drivas av att se områden där jag kan förbättras, hon menar att det är fel att försöka förändra det man är, -fundamentala olikheter där ingen har rätt eller fel.
Jag fantiserar om små galenheter, sälja av alla lyxprylar man äger. En dyr jävla bil, dussintals av olika abonnemang av bekvämligheter på Netflix, Storytel, Cmore, fan och hans moster. Vända upp och ner på vardagstristessen lite. Göra nått tokigt. Spara 20000 i månaden och åka jorden runt, vem vet.

Kanske är jag inne i en topp nu? Tänk om det är som min fru säger, jag får för mig saker som inte är riktigt rimliga för att senare falla tillbaka i ånger när all trygghet försvinner i mina små plötsliga idéer. Det är det här jag menar med att inte lite på min magkänsla riktigt. Eller så måste jag följa med den här dansen lite, mitt sinnes dans av idéer för att ibland falla tillbaka i trygghet. För att känna att jag lever, följa den jag är. Vem fan vet?

Nånstans i de små tokigheterna finns det ju nån i mig som behöver rutiner och bra vanor, ha ett fotfäste. Kanske behöver min partner vara det fotfästet, en stabil person som är min trygghet. Eller så behöver jag nån som kan följa med i vissa idéer, se storheten i livet utanför boxen och känna det roliga och följa med mig i det tokig ibland. Vem vet?

I vilket fall, i all den här dansen av små dalar och toppar, så vet jag ju att det saknas en spänningen och kemi jag inte känner från min fru. Hon kan inte bara vara den där stillastående pelaren som jag kan komma och greppa tag i när stormen yr för mycket. Jag behöver en interaktion.

När jag läser vad jag skriver låter det ju som att ja är en kaosartad person som yr runt planlöst och galet. Det är ju egentligen så fel det kan bli. Jag är lika mycket ett fotfäste för min fru, det vet jag. Om jag får för mig att göra nått utanför boxen så är det ändå alltid med mycket förarbete, planeras in i minsta detalj. Jag lämnar inget åt slumpen. Jag är den som har stenkoll på vår ekonomi. Är teknisk. Händig. Lugn. Målinriktad. Det är inte galenskap. Det är väl kontrollerad galenskap. Kanske en kontroll där bara logiken finns i mitt huvud men den finns även om den många gånger inte kan överföras till min omgivning.

Pianisten
tis, 2021-02-16 - 22:08

Ja, jag kommer fortsätta skriva. Ni får ha överseende med mitt ältande i denna situationen men jag måste ventilera alla dagar nu som är som en ny inre fas varje dag. Situationen är lite i status quo nu, frun ångrade sig angående huset och vill titta på om hon har råd att bo kvar här istället. Fullt förståeligt, vem som skulle bo kvar i huset är ju en diskussionsfråga om båda är intresserade. Så vi går här hemma på kvällarna och lossas som märkliga främlingar som ändå egentligen vill prata med varandra lite, fråga hur dagen varit m.m men kan inte bete sig normalt för att sedan stumt gå och sätta sig i varsitt rum när kvällen kommer.
Idag har jag hjälp henne plocka fram en fil jag har på alla våra fasta utgifter så hon kan se om det går. Ingen aning om hur länge hon vill fundera på det. Jag kan såklart börja kolla på eget under tiden men blir konstigt om jag hittar nått perfekt och så blir beslutet nått helt annat.

Jag måste också vara helt sann mot mig själv idag. Jag skriver inte här för att berätta en bra, moralisk, oklanderlig historia om hur jag nu fast besluten skall separera från min olyckliga kärlek. Jag skriver om det verkliga livet där beslut och känslor kastas om från dag till dag. Idag bubblar väldigt starka känslor upp att jag inte vill detta. Jag älskar henne fortfarande och min självsäkerhet i detta är grund och botten inte så stark. Jag vill innerst inne att hon skall börja prata och i alla fall visa lite önskan att lösa detta igen. För varje dag som går känner jag mig lite mer ledsen men också ilska att hon inte pratar om själva problemen jag tagit upp i brevet, hittills bara små idéer om att min diagnos ligger bakom. Det enda vi kunnat enas om är den kalla tunna förklaringen att vi är för personligt olika.

Det fanns ett dolt hopp i att mitt brev skulle väcka ett allvar hos henne. En liten knuten näven för oss på samma sätt som jag knyter min näve i fickan för att dämpa vissa behov så kanske vi hade kommit en god bit påväg om hon gjorde samma sak för att hitta nått sätt att visa kärlek. Men den insikten eller viljan verkar inte gå att väcka.
Jag måste hålla ihop min ilska, jag får inte halka in i ett samtal som leder till anklagelser. Viljan måste komma från henne själv annars sviker jag mig själv. Det är olycklig kärlek som är så otroligt svårt att ge upp när man själv känner så mycket.
Säkert många likheter med att vara anhörig till och lämna någon som dricker för mycket. En underbara fin relation i vissa stunder med massor av fina minnen för att sedan med jämna mellanrum återgå till problem och sorg, om och om igen.

Sisyfos
ons, 2021-02-17 - 07:28

Jag har tänkt mycket på dina inlägg och har några funderingar. För det första tycker jag att ni låter fantastiskt kloka bägge två. Visst kan det ligga något i att det rör sig lite om ”ups and downs” (som jag förövrigt tror att många har i mer eller mindre utsträckning). Men du har ju arbetat med dig själv under väldigt lång tid. Det händer mycket inuti och med insikter. Om din fru är tillfreds med sig själv ”jag är den jag är” - det låter så orubblig på nåt sätt och jag blir lätt provocerad av sådana uttalanden. Det är klart att man ska gilla sig själv, men det betyder inte att man inte kan utvecklas till det bättre. Och i det här fallet så måste ni kunna nå en kompromiss. Jag kan känna igen mig i din fru, men egentligen tror jag inte att det är ett normaltillstånd. Jag tror att man kan söka och få hjälp för det. Likväl som att söka stöd för beroende eller hos en psykolog.
På nåt sätt så låter det som om ni har så mycket bra saker i grunden så att göra ett riktigt seriöst försök med det där kan ju bara leda till nåt positivt. Det finns kanske väldigt mycket annat som heller inte funkar, men just det där tänker jag att det faktiskt i många fall går att göra något åt om man inte bara tänker att ”jag är som jag är”. För som sagt, det är nog inte ett normaltillstånd.

Pianisten
ons, 2021-02-17 - 13:35

Får säga att det är lite skönt att får höra någons åsikt på det hållet också. Idag känns det som att det nya "Carpe Diem" är utbytt till "Stå upp för dig själv" "Var bara dig själv" Tror det missuppfattas många gånger, jag menar, det handlar ju inte om att låsa fast sitt sinne och stänga ute alla andra åsikter. Man kan vara den man är men ändå vara öppen för utveckling. Det kräver förstås att man inser det, att man kan bli öppen för det och här är väl vårt problem.
Min fru är så låst i det stadiet att hon nog inte själv vet om det. Så låst att hon nog är beredd att ge upp vår relation om inte all förändring sker hos mig.
Vägen känns så lång nu, även om den insikten på nått vis skulle kunna nå henne så börjar ju ett lika stort jobb sen att enas om en väg till förändring. I en relation är ju det ännu svårare att förändras tillsammans än det är att "bara" förändra sig själv, och det är ju otroligt komplicerat bara det, det vet vi ju alla här vilket jobb det innebär. För man är två som måste jobba tillsammans, båda måste jobba åt samma håll, hålla ut. Vara införstådd med att förändringen är nödvändig om man vill fortsätta tillsammans, fortsätta utanför sin comfort zone en längre tid för att saker ska ta kraft. Men så fort ena parten glider ur igen så misslyckas ju båda. En förutsättning för att en sån här förändring över huvud taget skall kunna starta är ju dock att båda är införstådda med att det går att förändras.

Att nå fram med det budskapet att ditt beteende kanske inte heller är ett normaltillstånd känns riktigt svårt utan att anklaga. Jag kanske är för mesig där också nu, jag kanske måste våga ta upp delar av problemet jag tycker ligger på henne. Vill bara verkligen inte komma in i den där meningslösa gränden av "Du då. Ja men du då!" som bara leder till bråk och inget konstruktivt och det går så fort.

Förr i tiden när vi bråkat så har jag sagt liknande saker. Jag söker ju det djupet av henne där hon själv börjar fundera på vad hon kan göra för egen del. Har tyvärr aldrig nått ditt utan det som händer är att >jag< får frågan tillbaka "men vad vill >du< att jag skall göra då!?" Det är väl där jag måste hejda mig att svara. Jag kan svara på vad jag behöver för att detta skall funka och det har jag redan gjort väldigt tydligt i mitt brev men jag kan ju aldrig svara på vilka förändringar det innebär att hon måste göra inom sig själv för att kunna möta det eller om det ens är möjligt. I vilket fall måste hon ju först nå till det stadiet när hon börjar ställa den frågan till sig själv.

Pianisten
ons, 2021-02-17 - 19:26

Fan vilka kast detta har. En enorm ilska har kommit över mig ikväll och jag känner att det bubblar i mig. Är rädd jag snart kommer göra det jag absolut inte ska. Börja anklaga

Gamla plågande minnen trycker på. Otroheter, som vi båda gjort, men hennes gör så jävla ont nu. Det kom över mig i sammanhanget med det hon satt och sa i sin ilska i lördags, nästan hånfullt t.o.m. efter hon läst mitt brev. Jag upprepade nån sak jag skrivit, nått i stil med att vi inte har någon närhet, kyssar, kärlek. Då svarade hon, som sagt i nästan hånande ton, -nä, det är ju inte min grej riktigt..
För ett par år sen satt hon och kysste en annan man efter en krogrunda, det är vad hon säger i alla fall. Fy fan vad det värker i mig och tillsammans med det uttalandet en sån enorm ilska nu.

Som sagt, jag ska inte dölja att jag gjorde samma sak först. Jag kunde inte motstå den gången när jag kände den känslan jag aldrig får av min fru. Jag kände hur attraherad en kvinna var av mig och nästan slukade mig med blicken, kan sorgligt nog inte säga jag var jätte attraherad av henne, det var den där saknade känslan av åtrå jag inte kunde motstå. Vi kysstes bara och upprymdheten gick väldigt fort över i skam. Sån plågade skam att jag åkte raka vägen hem den natten, väckte upp min fru, då sambo och berättade allt med en gång. Minns att jag var väldigt ledsen då också, sa att det enda jag ville var att känna det från henne. Gjort är gjort och jag rättfärdigar det inte, men tycker att kontexten har betydelse.

Åtminstone om man jämför våra fall. Min frus otrohet var motsatsen kan man säga. 1,5 år senare, hon påstod att det var av hämnd och ilska som legat kvar... Är det nån jag känner som inte är långsint så är det hon... i mina ögon en direkt oärlig förklaring.
Det började med att jag kände jag ett annorlunda beteende från henne. Hon var kort, gick och la sig tidigt. Det var mycket festande och krogrundor på helgerna med en väninna som just separerat och "behövde stöd" Jag kände att nått var fel och tog en dag hennes telefon och läste hennes meddelande med väninnan. Från ett par veckor tidigare hittade jag saker som inte stod rätt till, det var diffusa texter som inte gick att utläsa helt men nått hade definitivt hänt. Det fanns en "honom" som inte var jag. Det var ändå såpass diffust att jag inte kände mig säker att konfrontera direkt, men ilskan bubblande i mig av ovisshet. Jag kände ju mig också skamlig för att jag tjuvläst hennes telefon och skulle det visa sig inte vara något som hänt hade jag gjort bort mig ordentligt. Men en dag brast det, jag ljög och sa att jag visste att något hade hänt, att någon berättat men jag kunde inte säga vem. T.o.m. då reagerade hon först med ilska, vilket gjorde mig enormt osäker. Hon skrek att det var såna anklagelser jag kom med som gjorde att vi inte hade det bra. Men jag gav mig inte och spelet fortsatte i 2 dagar. Tillslut satt hon på kvällen nersjunken i soffan och erkände att det hade skett en kyss. Har alltid kännt en sån obehaglig känsla av att jag aldrig fått veta hela sanningen och har sedan dess haft svårt med tilliten till henne. Det var dessutom en period när jag själv var väldigt ledsen, min morfar som stod mig väldigt nära hade gått bort och händelsen skedde samma vecka som han begravdes. Jag kände ett sånt enormt svek av hela lögnen och hennes spel och anklagelser innan hon erkände, men för att gå vidare var jag tvungen att släppa det.

Men det sveket, den där kyssen, som tydligen inte är "hennes grej" med mig, men med nån annan som dök upp... Den gör mig vansinnig just nu.

För att citera mig själv från tidigare inlägg borde jag nog bita ihop och sansa mig innan vi pratar mer.
"Historian är vad den är, den går aldrig att ändra på, det är du själv som väljer om du vill hålla kvar det"

Andrahalvlek
ons, 2021-02-17 - 22:25

Att leva i en relation handlar om att kompromissa. Om allt. Från båda håll. Att då som din fru tycka att felet enbart ligger hos dig verkar otroligt konstigt. Onekligen bekvämt för henne att skylla alla bekymmer i er relation på din diagnos, men verkligen inte schysst någonstans.

Jag har ingen egen erfarenhet av otrohet, mer än en pojkvän i tonåren och jag minns hur jävla arg, ledsen och kränkt jag kände mig då. Jag har därför svårt att sätta mig in i den situationen alls, men jag kan tänka mig att tilliten går sönder. Kan den ens lagas? Kan man ljuga om en sak så kan man ljuga om annat, sa hon som ljugit om sitt drickande massor av gånger.

En sak är säker - vill ni jobba seriöst på er relation så har ni ett hästjobb framför er. Och ni måste båda bidra lika mycket i tid och engagemang.

Kram ?